Är barn dumma?

Jag fattar inte hur många gånger jag skall behöva säga till mitt barn att inte avbryta mig när jag pratar i telefonen! Jag har säkert sagt det tusen gånger. Det går bara inte in!

mamma i köket komprimerad

Är barn dumma? Ibland när jag lyssnar på vad föräldrar säger om sina barn ligger den slutsatsen nära till hands. Har man sagt till ungen tusen gånger att inte avbryta när man pratar i telefonen så borde han ju verkligen ha fattat, eller hur?

När jag träffar föräldrar i vägledning kring ett problem i föräldra-barn-relationen brukar jag ställa två frågor:

– Saknar barnet information om vad föräldern önskar?
– Saknar barnet förmåga att förstå förälderns information?

Svaret på de här båda frågorna är nästan alltid nekande. Barnet vet och förstår vad föräldern önskar. Det är alltså andra skäl än bristande information som gör att barnet väljer att göra som hon gör. Följaktligen är det inte heller mer information – läs påminnelser och tjat – som skall till för att motivera barnet att göra annorlunda!

Så vad är det då som skall till? För att svara på det menar jag att vi måste börja med att ta reda på varför barnet gör som hon gör. Mitt enkla svar på den frågan är att barnet gör som hon gör för att tillgodose ett behov som hon har. Jag är nämligen övertygad om att allt som vi människor gör, oavsett om vi är barn eller vuxna, syftar till att fylla behov som vi har (tex. kärleksfull uppmärksamhet, empati, självständighet, respekt, integritet). Om vi kan förstå vilket behov barnet har får vi också möjlighet att hjälpa barnet att tillgodose det behovet på ett, från föräldraperspektiv, mer konstruktivt sätt.

Låt oss anta att Lisa ofta kladdar med maten. Istället för att om och om igen påminna Lisa om att sluta upp med kladdandet kan hennes föräldrar ställa sig frågan varför Lisa kladdar med maten? Vad ”vinner” hon på att kladda? Uppmärksamhet? Självständighet (”tänk att jag kan göra mamma så där arg!”)? Eller fyller mat-kladdet helt enkelt ett behov av lekfullhet? När Lisas föräldrar funderar i de här banorna istället för att leta fel på Lisa (”Varför fattar hon aldrig att det inte är ok att kladda med maten?”) kan de också hjälpa henne att tillgodose sina behov på andra sätt. Om de tror att Lisa behöver mer uppmärksamhet kanske det kan vara en bra idé tillbringa en liten stund tillsammans med Lisa före matlagningen? Om de tror att Lisa längtar efter att känna sig stor och självständig kanske hon kan få hjälpa till med matlagningen? Skära gurka själv eller diska kastruller. Och om Lisas föräldrar tror att hennes matkladd är uttryck för ett behov av lek och skoj kanske lite fingerfärg eller modellera kan göra susen?

Tillbaka till telefonen. Varför avbryter barnen så ofta våra telefonsamtal? Vad är det för behov som de försöker tillfredsställa? Uppmärksamhet, svarar ni förstås. Just det! Åtminstone nio gånger av tio handlar det om uppmärksamhet, tror jag. Nästa gång du har ett viktigt samtal att ringa och inte vill bli avbruten – prova att ägna dina barn lite fokuserad uppmärksamhet innan du ringer och njut sedan av att få prata ostört.

Mer på samma tema:

Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över

Ljudbok! Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, som ljudbok.
Vill du lyssna på boken? Den finns på cd-skiva hos Adlibris och Bokus och nedladdningsbar/strömmad hos Adlibris Mondo, BokusDito och Storytel.

Taggar:, ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (6)

  • Avatar

    Andrea

    |

    Åh, det här behövde jag höra! Har fastnat ien tjatfas nu, och egentligen vet jag ju att det varken är fel på ungens hörsel eller förstånd!

    Reply

  • Avatar

    petrakrantzlindgren

    |

    Så nu återstår det spännande – att försöka klura ut vilket/vilka behov det är som de försöker tillgodose genom att göra som dom gör och att därefter hjälpa dem till bättre lösningar för att få det :-).

    Reply

  • Försök förstå! « en annan du

    |

    […] också gärna mina inlägg om grunderna i konflikthantering och vuxnas tendens att informera barnen om sådant de redan vet – två inlägg som också berör min tanke om att allt beteende syftar till att tillgodose […]

    Reply

  • Jag tror barn är långt ifrån dumma | MARIEL´s

    |

    […] Krantz Lindgren skriver så klokt om barn, och i det här inlägget säger hon hur hon ser på barns beteenden som av omgivningen kan uppfattas so… Och bl.a att om man vill prata i telefon ostört så kan det vara klokt att förstå varför barnen […]

    Reply

  • Avatar

    Tessan

    |

    Jag tänker också att man som förälder måste fundera på vad man ber sitt barn om!
    jag vet många kompisar och släktingar som gör sådär, mamma/pappa/morfar osv pratar nu, du får vänta! Men fundera på hur länge du pratar i telefon, är det 3 minuter kan man kanske förvänta sig att barnet ska kunna vänta om man gett dom uppmärksamhet och förklarat att man ska ringa innan. Men pratar man i 40 min eller mer, som många gör blir det ju orealistiskt. Är man på besök hos någon kan ju vuxna prata i flera timmar, är det verkligen något man kan förvänta sig av barn då?
    Jag låter min son avbryta mig, alltid, annars ser jag till så jag gör det viktiga samtalet när det passar! Är det något som kan vänta till sen säger jag det till honom: Jag hjälper dig så fort jag pratat klart. Vill han på toa är det bråttom, då är jag glad att han avbryter och då får jag antingen multitaska eller ringa upp sen.

    Reply

Lämna en kommentar