Jag vill ha glass! Varför får jag ingen glass!?

Haveri i affären. Alla föräldrar (och barn) har varit med om det. Det inträffar vanligen framför leksakshyllan, godisdisken eller glassfrysen och följer oftast samma logik:

gråtande pojkeBarn: Pappa, kan inte vi köpa glass?
Förälder: Nej, det blir ingen glass idag!
Barn: Varför inte deeeet?!
Förälder: För att du har redan ätit tre glassar den här veckan.
Barn: Men pappa, jag vill!!!
Förälder: Det tror jag säkert att du vill, men det blir ingen glass. Sluta tjata nu!
Barn: Men pappaaaaa!!!!!!!!

Hur gör man för att undvika att barnen bryter ihop för att de inte får glass/godis/leksaker? Den frågan har jag fått många gånger på föreläsningar och kurser. Jag brukar svara att jag tycker att frågan är felställd. Jag tror nämligen inte att barnen bryter ihop för att de inte får glass. Barnen bryter ihop för att de inte känner sig förstådda! När ett barn ligger och skriker vid glassfrysen är det inte primärt för att hon vill ha glass. Det hon vill är att hennes pappa förstår att hon vill ha glass.

Frågan blir då hur man förmedlar den här förståelsen till sitt barn?

– Pappa, kan vi inte köpa glass?
– Nej, det kan vi inte min lilla glassälskare.
– Varför inte det?
– För att jag är mån om att du äter nyttigt. Fast du skulle gärna vilja äta glass och godsaker varje dag, eller hur?
– Ja, det skulle jag! Jag vill ha glass!
– Jag vet… Vilken är din allra godaste glass?
– Top Hat! Och Sandwich och Piggelin…
– Mm, Piggelin gillar jag också! Och Magnum med vit choklad. Tycker du om den?
(… Föräldern och barnet fortsätter prata om glass: vilka de gillar och ogillar, vilken de vill testa nästa gång osv.)

Det här barnet kommer med största sannolikhet inte att bryta ihop när pappan en stund senare passerar glassfrysen utan att köpa något. Hon känner sig förstådd, respekterad och tagen på allvar. Men när pappan bara säger nej, utan att bekräfta hennes känsla och visa att den är okej, upplever barnet det som att pappan struntar i hennes känslor och till och med som att han struntar i henne. Det väcker ilska och besvikelse hos barnet och en längtan att förmedla att hon visst är viktig och vill bli tagen på allvar. Den som lyssnar uppmärksamt mellan raderna när barnet förtvivlat skriker efter glass hör just det: ”Ta mig på allvar!”

Barn vet nästan alltid vad de vill, men inte alltid vad de mår bäst av och behöver. Därför varken kan eller bör barnen få sin vilja fram i alla sammanhang. Däremot skulle jag gärna se att vi vuxna lade oss vinn om att (i likhet med pappan i exemplet) låta barnen ”få sin känsla fram”!

Föräldrakurs? Läs mer här –>

Taggar:, , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (2)

  • Avatar

    Frida Hvenmark

    |

    Vi brukar prata om vad vi ska handla, vad vi behöver och vad vi inte ska handla redan innan vi går in i en affär. Våra barn säger vanligtvis okej men nästa gång vi ska handla glass vill jag gärna ha… Och så pratar vi vidare om vilka glassar vi tycker om och varför och vilka vi vill köpa den gången det är dags att köpa glass. När jag säger idag passar det att köpa glass, kommer de mycket väl ihåg vad både jag och de önskade sig och det blir en trevlig stund att äta glassen.
    Frida

    Reply

Lämna en kommentar