Stressig morgon. Massor av snö utanför dörren. ”In i bilen nu!”
På utfarten säger femåriga dottern: ”vi glömde min pulka!”. En och annan svordom far genom mitt huvud. Hoppar ur bilen. Pulkan står inte på sin plats. ”Den ligger nog i trädgården någonstans”, säger dottern. Ytter-ligare några svordomar passerar revy. Jag är inte precis klädd för att leta pulka i halvmeterdjup snö! Fem minuter senare hittar jag den slutligen. Kängorna fulla med snö som börjar smälta. Jeansen kalla mot mina ben. Humöret nära fryspunkten.
”Du verkar irriterad mamma?”, säger dottern när jag sätter mig i bilen för andra gången denna morgon.
”Hm…”. (Bäst att säga så lite som möjligt, för jag saknar just då helt förmåga att uttrycka mig utan ilska eller sarkasm.)
”Ja, ja mamma… Du kan ju i alla fall vara glad för att du jobbar hemma så du kan sätta på dig något varmt så fort du kommer hem!”
Älskade barn! Tack för påminnelsen. Jag väljer själv! Vill jag fokusera på det som känns motigt i mitt liv eller på det som skänker glädje?
Vilket perspektiv väljer du idag?
Hej.
Hittade hit genom lady dahmers blogg och håller nu på att läsa igenom hela din, och jag ville bara uttrycka min beundran över vilken otroligt underbar och pedagogisk och förstående person du är – vilket framgår både av det du skriver och vilka otroligt smarta och förstående barn du ”fått”, redan mer skillade på det än många av dom vuxna personer jag träffar på.
Tänk om alla var lika förstående och agerade som du, vilken underbar värld vi skulle haft.
Hej!
Jag håller med Sandra, tänk så mycket trevligare världen kunde vara om vi alla blev bättre på att uppmärksamma och förstå varandras behov och känslor på det sätt som du förespråkar.