Vill du att ditt barn skall ta hänsyn till dina känslor och behov?

De flesta av oss kan nog dra oss till minnes tillfällen under vår barndom när vi gjorde som en vuxen sa, antingen för att vi var rädda eller för att vi skämdes. Jag minns när jag gick i första klass och min fröken sa till mig att mitt skratt störde de andra barnen. Jag skämdes ända ner i tårna och tystnade förstås genast. Jag minns också när jag gick i sjuan och vår magister gav hela klassen kvarsittning för att några pojkar hade varit stökiga under lektionen. Jag kokade av upproriskhet, men satt kvar med de andra av rädsla för att magisterns ilska skulle vändas direkt mot mig.

Att anklaga, döma, hota, muta och skambelägga kan många gånger funka, i bemärkelsen att barnet gör som den vuxne vill. Men de verksamma mekanismerna är rädsla för konsekvenser, skuld, skam eller plikt. Jag tror att få föräldrar, när de tänker på det, vill att detta skall utgöra barnets drivkrafter. Jag tror att de flesta föräldrar vill att deras barn skall drivas av en vilja att bidra till andra människor. Att barnen gör det andra människor ber om helt enkelt för att de vill bidra till att andra människors behov blir tillgodosedda.

Så om man nu vill att barnen skall göra det man ber om, för att de vill göra de man ber om (och inte för att de är rädda, känner skuld, skam eller plikt), hur kan man uttrycka sig då? Jag skrev i mitt förra inlägg att jag tror att barnen har en naturlig empati, men att vi vuxna många gånger uttrycker oss på ett sätt som gör att de tappar kontakten med den naturliga empatin. Hur kan vi uttrycka oss istället?

Jag skulle kunna skriva en hel bok om det här (och har faktiskt gjort det också), men idag blir svaret lite mer kortfattat:

Sträva efter att medvetandegöra ditt barn om dina känslor och behov – istället för om sina egna fel och brister.

För att illustrera: Tänk dig in i situationen att din partner sätter på skön musik, häller upp ett glas vin och sätter sig i soffan. Du tänker att du vill göra honom (eller henne) sällskap om en stund, men först vill du plocka undan i köket. När du håller på med disken ropar din partner från soffan: ”du är inte speciellt rolig när du håller på med det där!” Vad tänker du? Vad känner du? Blir du sugen på att avsluta och gå och sätta dig och mysa med honom (henne) i soffan? Nej, jag misstänkte det…

Tänk dig att han (hon) istället säger: ”Jag känner mig ensam och längtar efter sällskap. Kan du inte komma hit och mysa med mig i soffan?” Jag gissar att tanken på att krypa upp i soffan känns mer tilltalande i det här läget?

Vi ser alltså att samma budskap – ”sluta diska och kom hit och var med mig” – uttryckt på två helt olika sätt, ger upphov till två helt olika reaktioner. I det ena fallet motstånd, i det andra ”samarbete”.

Barnen skiljer sig inte från dig och mig. De gillar inte att höra: ”åh, vad du är tramsig. Skärp till dig nu!” Kanske får ditt uttalande dem att göra som du vill, men de gör det knappast av omsorg om dig (snarare av rädsla eller skam). De har betydligt lättare att ta till sig: ”vet du, jag känner mig stressad när du sätter skorna på händerna och vantarna på fötterna för det är viktigt för mig att komma i tid till jobbet. Kan du vara snäll och sätta på dig skorna nu?”

För att sammanfatta: Vill du att dina barn skall ta hänsyn till dina känslor och dina behov? Berätta om dina känslor och behov!

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (11)

  • Göra dumt men inte vara dum? « en annan du

    |

    […] man gränser med bibehållen respekt för både barnet och sig själv? Jag har skrivit lite om det här och lovar att skriva mer om det senare i höst och hoppas att du vill komma […]

    Reply

  • Avatar

    Emma

    |

    Det här ska jag försöka bära med mig. Man kan behöva bli påmind om det lite då och då.

    Reply

  • Avatar

    Johanna

    |

    Väl skrivet, pch så sant!! Men vad tusan gör man om barnet ÄNDÅ inte sätter på sig skorna så att man blir sen till skolan, ännu en gång?

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Då gissar jag att det är dags att ställa sig själv frågan varför barnet är sent morgon efter morgon?! Barn gör ju inte saker för att jävlas eller för att de inte fattar bättre, utan de har alltid goda skäl för sitt beteende. När vuxna försöker förstå vilka behov barnen försöker tillgodose med hjälp av sitt beteende är de ofta mer villiga att ta hänsyn till föräldrarnas behov.

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Sofia

    |

    Jag vill gärna påpeka angående det första exemplet: I första steget uttrycker sig parten i soffan kritiskt och nedvärderande. I det andra exemplet ber parten i soffan diskaren att åsidosätta sitt behov av ordning för att tillfredställa det egna behovet av närhet. Det är knappast mer empatiskt och kan lika gärna vara manipulativt. Och bygger inte heller på samarbete. Hade jag suttit i soffan hade jag gått in till min partner i köket och sagt ”vi hjälps åt att ställa undan här eftersom jag märker att det är viktigt för dig, så att vi kan sätta oss tillsammans sen”.

    Det är den sortens omtanke och kompromissande som jag vill lära mina barn. Jag vill lära dem att jag som vuxen tar ansvar för mina känslor samtidigt som jag tar hänsyn till deras, inte att de ska anpassa sig ensidigt efter mina behov eller jag ensidigt efter deras. Blir jag stressad är det med största sannolikhet för att jag inte planerat in tillräckligt med tid på morgonen. Så vi bör absolut förklara för våra barn hur viktigt är att komma i tid och att det stressar oss att vara sena men i första hand måste vi se till att barnen får tid på sig, då de själva inte förstår konceptet tid såsom vi gör.

    Tyvärr ser vi ofta att framför allt små flickor får lära sig att anpassa sig och vara lyhörda inför andras behov. Samma flickor som 20 år senare står och diskar när de också vill vila eftersom de vet att ingen annan kommer att göra det och deras partners nedprioriterar deras behov till förmån för sina egna.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Det är förstås som du säger att mitt förslag på vad man skulle kunna säga kan sägas manipulativt. Kommunikation handlar ju oftast minst lika mycket om HUR man säger det man säger som om VAD man säger. (På samma sätt kan förstås ditt förslag sägas på ett ironiskt eller nedlåtande sätt.)

      Givet att man säger det med respekt så delar jag inte din uppfattning att orden ”Jag känner mig ensam och längtar efter sällskap. Kan du inte komma hit och mysa med mig i soffan?” handlar om att man vill att den andre parten skall åsidosätta sina behov. När jag säger en sådan sak till min man är det inte för att jag inte bryr mig om hans behov, utan för att jag hoppas att han skall komma på att han också längtar efter mys – mer än han längtar efter ordning. Så är det ju för mig ibland, att jag får en annan behovsprioritering när jag hör vad mina barn behöver tex. Om jag sitter och läser tidningen (behov av vila/avkoppling) och min son kryper upp i mitt knä och säger ”mamma kan vi inte lägga oss på sängen och snacka lite” kan det mycket väl hända att jag plötsligt blir medveten om att mina behov av kontakt och kärlek är viktigare för mig i den stunden. Så när jag lägger på mig på sängen och pratar är det inte så att jag ”åsidosätter” mitt behov av vila och avkoppling. Det har helt enkelt blivit mindre viktigt för mig!

      Reply

      • Avatar

        Lisa

        |

        Tack för en superbra blogg!! Nybliven förälder som gärna vill lära mej så mycket som möjligt och jag slukar allt du skriver!
        En fråga:
        Jag är uppvuxen i ett hem där känslomässig press och manipulation varit starkt närvarande. Därför blir jag fundersam på om jag överför det till min dotter om jag skulle säga sådär som i ditt exempel på föräldern som inte vill bli sen. Kan du hjälpa mej hur jag ska tänka så att det inte blir så?

        Sen undrar jag hur jag kan prata med mitt barn om hon tex slagit ett annat barn. Min naturliga reaktion skulle vara att säga ”nej, sådär får du inte göra! Det gör ont på xx”. Men ett sådant tilltal benämner du som hotfullt (??). Hur kan jag uttrycka mej bättre?
        Tack igen!

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Hej Lisa,
        din första fråga: Du vet svaret själv! Säger du det för att manipulera din dotter och ”lura” henne att göra som du vill? Eller säger du det för att du vill att hon skall veta? Du känner i dig själv vad din avsikt är när du gör något och där är ditt svar.

        din andra fråga: Det handlar inte lika mycket om vad du säger som om HUR du säger det. Jag tror att du kan säga det du föreslår utan att få det att låta som ett hot och utan att avse att hota och då tänker jag att ditt barn förmodligen inte heller uppfattar det som ett hot.

        Reply

  • En annan du » Göra dumt men inte vara dum?

    |

    […] man gränser med bibehållen respekt för både barnet och sig själv? Jag har skrivit lite om det här och lovar att skriva mer om det senare i höst och hoppas att du vill komma […]

    Reply

Lämna en kommentar