Syskonbråk: Varför bråkar barnen egentligen? (del 1)

Mamma, han slog mig!
Hon nöp mig först!
Det gjorde jag inte alls det!
Det gjorde du visst det!

De allra flesta syskon bråkar med varandra. De allra flesta föräldrar känner irritation, ilska och till sist vanmakt inför dessa bråk: ”Måste ni tjafsa hela tiden!? Kan ni inte bara låta varandra vara!?”

Varför bråkar ungarna? En del bråk handlar förstås om att de helt enkelt är oeniga om något, precis som du och din partner är ibland. En vill se på Pippifilmen den andre på Karlsson på taket. Båda vill borsta tänderna först och sitta på bästa platsen i soffan.

Men så finns det andra syskonbråk också. De där bråken när vi som föräldrar tänker: ”det där gjorde hon bara för att jävlas med sin lillasyster” eller ”men Herre Gud, hon vet väl bättre än att säga sådär till sin storebror! Vad är det med henne egentligen!?”.

De där andra bråken har vi som föräldrar lite svårare att begripa. Varför retas barnen? Varför tjuvnyper de? Varför är de ”oprovocerat” dumma mot varandra? Som du säkert vet vid det här laget tror jag att det finns ”vackra” behov bakom alla barnens beteenden. Jag tror inte att det finns något behov som heter ”att jävlas”. Jag tänkte istället lansera två andra behov som jag tror att barnen många gånger försöker tillgodose genom att ”provocera” varandra (Det finns självklart fler behov än så som barn kan försöka tillgodose genom att bråka.)

Ett behov som jag tror att många barn försöker tillgodose genom att bråka med varandra är kontakt. En vis kvinna sa till mig en gång att ”syskon använder varandra som fjärrkontroller till föräldrarna”. Trycker man på lillasyster så kommer mamma eller pappa springande med en gång! Bråkar man högljutt så dröjer det sällan länge innan en förälder undrar vad det är som händer. Det är förvisso ingen positiv kontakt man får om man retar eller slår sitt syskon, men det är ändock kontakt! Man blir sedd och hörd. Ganska mycket dessutom…

Men vänta nu… Om barnen bråkar för att få kontakt med sina föräldrar – vad händer då om föräldrarna möter barnens kontaktbehov innan de börjar bråka?! Ställer en intressant fråga, bjuder in till ett samtal, ger fysisk närhet.

Testa!

Jag har skrivit mer om syskonbråk i följande artiklar:

Varför bråkar barnen egentligen? (del 2)

Varför bråkar barnen egentligen? (del 3)

Varför slutar barnen inte bråka när föräldrarna säger till?

Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 1)

Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 2)

Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 3)

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Taggar:, , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (6)

  • Avatar

    Nadia

    |

    Jag har ett problem med barnen 4 år och 6½ år gamla. Den äldsta gillar närhet och vill krama och stryka på lillebror plus grypa ner i hans säng på morgonen – men lillebror VÄGRAR. Skriker och protesterar – storebror blir frustrerad och sårad (?) och nyper och slår och sparkar som svar…
    Båda barnen gillar närhet väldigt mycket så att inte lillebror vill släppa till storebror, gör ont i hjärtat att se… de kunde ha det så mysigt ihop ju… Har ingen aning om hur jag ska bemöta detta eller vad det beror på…

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Gissar att det är viktigt för lillebror med kroppslig integritet – att själv få bestämma när han vill ha närhet? Kan själv känna igen mig i det behovet och gissar att detsamma gäller dig? Kan du stötta storebror i att söka närhet någon annanstans när lillebror inte är villig?

      Reply

      • Avatar

        Nadia

        |

        Jo det är så jag bemöter det. När jag hinner. Men jag önskar nog att jag skulle få se lillebror ta emot eller ge storebror närhet någon gång, vilket nästintill aldrig händer… Jag minns mig och min storebror när vi var små och hur mysigt vi hade det tillsammans och önskar att mina barn kunde ha det så och undrar vad det är som gör att lillebror är så fullständigt emot det. Men mest troligt så är det inget som går att ändra på. Bara hoppas på att det växer bort…

        Reply

  • Avatar

    Markus

    |

    Hej!
    Vill börja med att säga att du skriver bra och i dina texter har jag redan hittat mig själv i ett par situationer. Vi har två pojkar 7 och 11 år gammla som bråkar ofta och slås ofta. Vi försöket prata med dom och ibland låter vi dom lösa sina konflikter själva men ibland blir jag ledsen när de slös och gör illa varandra och sist gjorde det på en offentlig plats. Vi mår inte bra efter att de har bråkat ibland mår jag inte bra hela dagen på jobbet när mina barn har haft stor bråk där hemma. Jag har inte haft möjlighet själv att uppleva syskon ”kärlek” eftersom jag var ensam barn och hade bara min mamma. I dina texter hittar jag några tips men varför jag mår så dåligt och kan inte tänka klart och känner mig hjälplös?
    Med vänlig hälsning, Markus

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Handlar det kanske om att bråken väcker en sorg i dig? Sorg eftersom du så gärna vill se omtanke och respekt mellan de människor som du älskar så mycket?
      Sorg eftersom du blir påmind och vad du själv saknade under din uppväxt och kanske också en besvikelse över att barnen inte tycks förstå vilken gåva syskonskap skulle kunna vara?
      Handlar det också om att bråken väcker en känsla av vanmakt och frustration? Att du så gärna vill hjälpa och ge stöd men inte riktigt vet hur?
      Handlar det om att du känner skam när barnen bråkar offentligt? Att du gärna vill bli uppfattad som en god förälder och få förståelse för hur mycket du anstränger dig?

      Reply

Lämna en kommentar