Härom morgonen var vi stressade iväg till skolan. Jag höjde rösten mot sonen, som jag tyckte tog en halv evighet på sig för att ta på sig strumporna. Han fick på sig dem och gick mot badrummet. På vägen dit passade han på att ge lillasyrran en knuff med armbågen.
Jag ställde den retoriska föräldrafrågan: ”Varför gjorde du så?” och förväntade mig förstås inget meningsfullt svar. Döm om min förvåning när sonen sa:
När du har varit dum mot mig mamma känns det som att jag vill vara dum mot min lillasyster.
Jag frågade: ”är det så att när du tycker att jag har varit dum så känner du dig arg och då är det skönt att smocka till lillasyrran för då blir du liksom av med lite av det arga?”. ”Ja, så känns det faktiskt mamma.”
Jag tror att alla människor, vuxna såväl som barn, vill uppleva att de har ett egenvärde. Att de är människor värda att respekteras. När jag skrek åt min son den där morgonen var det behovet knappast tillgodosett och jag tror att knuffen på lillasyrran var avsedd att sända budskapet: ”jag är visst betydelsefull! Ta mig på allvar!”
Jag tycker mig se ett mönster i vår familj. I perioder när jag inte möter mina barn med den respekt som jag skulle önska så ökar också konflikterna mellan barnen, både i intensitet och frekvens. När jag hittar tillbaka till respekten brukar också syskonbråken avta. Ser du samma mönster i din familj?
Mye interessant å lese her! Sille