Syskonbråk: Varför bråkar barnen egentligen? (del 3)

Syskon använder varandra som fjärrkontroller till föräldrarna, skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Få samband mellan orsak och verkan torde vara lika tydliga och pålitliga för barn som det mellan att slå sitt syskon och förälderns omedelbara uppmärksamhet. Om man verkligen, verkligen vill vara säker på att få förälderns uppmärksamhet är något av det absolut bästa man kan göra att smocka till sitt syskon så att det skriker.

”Men jag fattar inte det där!” skrev en pappa i ett mejl till mig häromdagen. ”Om man slår eller retar sitt syskon får man visserligen uppmärksamhet, men hur kul är den uppmärksamheten? En pappa som är garanterat arg! Vad är det för bra med det?”

Hjalmar Söderberg skrev i Doktor Glas:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ge människorna något slags känsla. Själen ryser i tomrummet och vill kontakt till vilket pris som helst.

Negativ uppmärksamhet är helt enkelt bättre än ingen uppmärksamhet, menade Hjalmar Söderberg. Och jag håller med.

”Ja men, varför ber barnen inte om positiv uppmärksamhet istället?”, skrev pappan tillbaka. ”Dom kunde ju bara komma och prata med mig istället. Ta kontakt som vanligt folk…”. ” Ja, det kunde dom förstås göra”, svarade jag, ”men handen på hjärtat – är det lika säkert att de får din uppmärksamhet då, som om de bråkar?”

(Ps. jag har kollat med den aktuelle pappan att det är ok att jag delar med mig av vår mejlväxling. Du kan lugnt mejla mig (gör det gärna!) utan att riskera att jag skriver om det i bloggen.)

Taggar:, , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (1)

Lämna en kommentar