Syskonbråk: Varför slutar inte barnen bråka när föräldrarna säger till dem?

I mina tidigare inlägg om syskonbråk har jag visat på två behov som jag tror att barn många gånger försöker tillgodose genom att bråka med sina syskon. (Det finns självklart fler behov som barn kan försöka tillgodose genom att bråka!) Det ena behovet är kontakt/uppmärksamhet. I de flesta familjer får barn som slår, retar eller ”provocerar” sitt syskon tämligen omgående en förälders uppmärksamhet. Det andra behovet som jag menar att barn försöker tillgodose genom att bråka med ett syskon är upplevelsen av egenvärde. Genom att smocka till eller reta ett syskon vill barnet sända signalen ”Jag är viktig! Jag kan! Ta mig på allvar för jag är någon att räkna med!”

Vad skall man göra när barnen bråkar? Jag tänkte ägna det här inlägget åt att titta på vad föräldrar vanligen gör och försöka visa på vilka konsekvenser som det får. Resonemanget illustreras med scener från min egen familj.

När min son var sex år hände det vid flera tillfällen att han bet sin fyraåriga lillasyster. Vid ett tillfälle bet han henne så hårt att det nästan gick hål. Systern skrek i högan sky. Pappan och jag rusade dit. Ilska, sorg och vanmakt blandades i en enda stor cocktail. I många olika tonarter och med begränsad variation av ordvalet talade vi om för sonen att ”det där minsann inte var ok!”. Sonen reagerade inte med den ånger vi innerst inne hoppades på. Istället argumenterade han emot. Sa att det var lillasyrran som börjat och klämde också in något om att vi inte fattade ett skit. Vilket i det läget gjorde oss ännu argare… Resten av dagen, och veckan, gick helt i bråkens tecken. Sonen fortsatte göra saker som han visste att vi misstyckte mot och vi fortsatte att skälla och tjata.

Vad var det egentligen som hände när vi skällde på honom? Varför slutade han inte med alla sina ”störande” beteenden? Jo, för det första fick han kontakt och uppmärksamhet. Vi bekräftade hans uppfattning att bita syrran var ett effektivt sätt att snabbt få föräldrarna online. För det andra talade vi om för honom att han var en skit. Inte med just de orden, men det var med största sannolikhet det budskap han utläste i vårt kroppsspråk, våra ansiktsuttryck och vårt tonfall. Det är ingen vild gissning att hans behov av respektfullt bemötande inte var tillgodosett och att hans längtan att försvara sin känsla av egenvärde väcktes (att sända budskapet: ”jag är visst viktig och betydelsefull”.) Känner man sig som en skit beter man sig som en skit. Den strategi som sonen valde för att försvara sitt egenvärde blev därför att fortsätta pocka på vår uppmärksamhet på ett sätt som vi som föräldrar ogillade. För att sammanfatta: vår ilska och våra förebråelser förstärkte i själva verket det beteende som vi så gärna ville att han skulle upphöra med!

Det fina i föräldraskapet är att man hela tiden får nya chanser. Det dröjde inte många dagar innan sonen på nytt bet sin syster. Den här gången valde jag att agera helt annorlunda. Jag sa bara ”oj då” och tog sedan med mig dottern till badrummet där jag baddade hennes bitmärke med kallt vatten, ackompanjerad av högljudd gråt. Det tog ungefär en minut, sedan kom sonen in i badrummet och sa:

– Jag har två saker jag vill säga. För det första: förlåt mig syrran. För det andra: jag kommer aldrig att bitas igen, det gör alldeles för ont i tänderna!

”Åh, vad härligt att höra, för det är så himla viktigt för mig att vi har omsorg om varandra”, svarade jag. Sedan undrade jag om sonen kunde hämta ett plåster till sin syster. Det kunde han. Hon fortsatte gråta och jag frågade om sonen möjligen hade någon idé om vad vi kunde hitta på för att få syrran glad igen. Han hämtade hennes gosedjur. Jag tackade honom för att han hade sådan koll på hur man tog hand om småsyskon som var ledsna. Resten av dagen förflöt sedan i harmoni. Barnen lekte tillsammans. Efter det här har sonen aldrig någonsin bitit sin syster igen.

Slutsatsen jag drog: Man får inte barn att bete sig bättre genom att få dem att känna sig sämre. När jag lät sonen vara med sina tankar och känslor, utan att vare sig skälla på, skuld- eller skambelägga honom, kunde han hitta tillbaka till sin naturliga empati och agera utifrån den.

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
12 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Lilla My
Lilla My
12 years ago

Oj, ska jag verkligen våga tänka så här? Jag hör tyvärr också till den grupp mammor som förmanar och förebrår den äldre som bitit den yngre. Detta eftersom jag var mobbad som barn och vet hur oerhört viktigt det är att som mobbad få höra och känna att det är fel att vara våldsam. Jag vill alltså markera för den yngre också att det var fel gjort. Givetvis har tanken slagit mej att bara, som du föreslår, säga ojdå, trösta lite och lämna det därhän. Men som sagt, med min mobbningsbakgrund känns det fel, jag identifierar mej mer med lillasyskonet än med det större och hens behov. Men nu ska jag försöka göra så, och se hur det artar sej. Tack för en läsvärd blogg!

Anna-Karin
Anna-Karin
11 years ago

När storebror gjort illa lillasyster har jag skällt på honom, hon är så liten ännu och kan inte riktigt försvara sig heller. Men samtidigt har det inte känts bra alls, eftersom jag ser att storebrors reaktion inte är bra alls, och inte för mig heller – jag vill inte vara arg och skrika och så blir alla ledsna i slutändan. Dessutom har det ändå inte verkat ”gå in” att jag vill att barnen ska vara snälla mot varandra.

Så läste jag ditt inlägg – aha! Så kan man ju göra! Första gången hände inget alls. Inte andra heller. Men så, tredje gången: ”Förlåt lillasyster, jag ska aldrig göra så igen!” och en gråtande storebror trötstar en ledsen lillasyster.

Han behövde prata om det flera gånger efteråt, att han var ledsen för att han gjort henne illa.

Och så skönt det kändes för oss föräldrar! Även om det var ledsna barn, så var stämmningen i familjen mycket bättre, utan ilska och skuld.

Åsa
Åsa
10 years ago

Hej!
Så många kloka tankar och egentligen ganska enkelt. Men samtidigt helt omöjligt. Relationen mellan två av mina söner, 8 och 6 år, präglas av något som liknar hat emellanåt och jag vet inte vad jag ska göra längre. Den äldre hävdar att han alltid får skäll, vilket också stämmer eftersom han ger sigmpå lillebror med full kraft. Den yngre är jätteduktig på att retas och är förmodligen den som nio gånger av tio drar igång det hela. De kan knappt vara i samma rum utan att det blir en fajt. I helgen var lillebror borta större delen av dagen och även natten, och det var länge sdan jag såg den harmoniska gossen som döljer sig inom åttaåringens ilskna fasad. Han var som förbytt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till och jag tror att jag behöver hjälp av någon utifrån. Har sökt kontakt med skolans kurator eftersom den äldre gossen har varit så arg i flera år, men upplevde inte att jag fick någon hjälp. Vad gör man i en sådan här situation?
/åsa

emma eriksson
emma eriksson
Reply to  Åsa
10 years ago

Hej Åsa och Petra,
Jag lästr nyss ditt inlägg om dina barn som är 6 och 8 och att de ständigt bråkar. Våran situation hemma ser exakt likadan ut, lillebror som retas och drar igång bråken, storebror som har ett hiskeligt humör (alltid haft) och svarar på bråken med att hytta med näven, hota med stryk och skriker på lillebror. Hur har du gått tillväga. Jag vill gärna lära mig att låta drm själva hitta vägar till en lösning på sina konflikter men ofta lägger jag mig i för att jag är rädd att de skall slå varandra illa. Vart vänder man sig för hjälp?? Jag vill ha en familj där vi bryr oss om varandra och respekterar varandra. / Emma

Julia
Julia
10 years ago

Hej,
Vi har två barn. Den yngsta är 15 månader och den äldre är lite över två år. Vi har det så tufft med svartsjukan. Inget vi gör hjälper!!! Den äldre biter, knuffar och tar saker från den yngre hela tiden. Vi kan inte lämna dem själva en sekund, och detta händer även konstant när vi är med dem. Det har tom blivit så att den yngre skriker när den äldre kommer för nära, som att redan där försvara sig.
Vi har provat med att inte ge någon reaktion till att gapskrika då vi blir tokiga till slut. Det har liksom blivit ett maniskt beteende. Vi ger den äldre egentid ofta och ger mkt uppmärksamhet. Men snart blir det för mkt uppmärksahet, den äldre måste lära sig leka själv! Vi kan inte vara med hen varje sekund vaken tid.
Tips, råd?

Pegah
Pegah
10 years ago

Hej Petra
Jag läser din blogg då och då.. Tycker att du är så klok.. Och uppskattar det du skriver. Vi har en två årig flicka och en 6 årig pojke hemma…
Jag har under dessa 6 år med min son haft en problematisk relation till honom… Jag har även gått föräldrautbildningen Cope och mycket av det du säger påminner om det man lär sig där.
När min dotter föddes har allting varit fantastiskt mellan han och henne. Men de senaste månaderna har min son börjat retas med henne och det är sånt som att han tar hennes gosedjur och vägrar ge tillbaka. Jag vet att han söker vår uppmärksamhet och tyvärr får han den till slut genom att vi blir arga, el tar hans gosedjur och ger den till henne:(
Detta gör att han går upp i taket och störtbölar i långa minuter…
Nu är min fråga om du har några tios på hur vi kan vända denna trend? Vi gör vad vi kan med att ge honom uppmärksamhet genom att gosa i soffan efter skolan, att ha pratstunder med honom…
Han säger ibland att vi inte älskar honom och att vi bara skäller på honom. Jag vill inte att han ska få den självbilden… Att han inte duger sim han är … Och att han är en bråkstake…
Snälla kom gärna med tips… Jag vet inte hur jag ska få stopp på detta….

Pegah
Pegah
10 years ago

Hej igen

Efter att ha läst flera av dina artiklar inser jag plötsligt vad vi har gjort för fel….
Min fina pojke vill bli sedd och han vill vara en viktig del i familjen. Han är även uttråkad hemma.
Jag inser att jan borde få uppgifter i hushållet så att han kan visa vad han kan.
När jag hämtar honom från skolan säger han ofta vad händer för roligt idag… Jag tror att han retas med sin syster för att han är uttråkad och att han vill göra något i hushållet, vilket han inte fått, då jag är sjukt effektiv och vill göra allt själv.
Jag ska från och med imorgon byta strategi och engagera honom i vårt hem ..
Tack för din blogg och för dina kloka ord!

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: