Nu känns det som jag hatar mig själv mamma

Jag hade precis svabbat golvet i badrummet. När femåringen kom in där med sina sommarfötter gjorde hon förstås en hel rad med svarta små fotspår. Irriterat utbrast jag: ”Men tänk dig för! Kolla nu hur golvet ser ut!” Dottern var tyst en stund och sedan sa hon: ”Nu känns det som jag hatar mig själv mamma.” Förfärad sa jag: ”Oj, gör du!?” Hennes svar:

Ja, när du sa till mig förstod jag hur dum jag var och då känns det som att jag hatar mig själv.

När jag berättade det här för en väninna sa hon: ”men Gud, vilken speciell unge du har!”. Nja, möjligen är hennes förmåga att sätta ord på sina känslor speciell, men känslorna tror jag hon delar med de flesta andra barn. Jag tror att när vi föräldrar kritiserar och skuldbelägger våra barn så uppfattar de: ”du duger inte, du är inte värd att bli älskad”. Barn slutar aldrig älska sina föräldrar, men de kan så småningom sluta älska sig själva. Den tanken skrämmer mig.

Nästa gång min dotter gör fotavtryck på nystädat golv vill jag säga: ”Oj, nu blev det spår på golvet. Jag gillar verkligen när det är rent! Kan du vara snäll och torka bort spåren?” Istället för att kritisera och skuldbelägga henne för att hon ”gjort fel” (vilket leder till självhat), vill jag berätta vad jag uppskattar och be henne hjälpa mig med det. På så sätt tror jag att hon kan fortsätta gilla både mig och sig själv.

Taggar:, ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (2)

Lämna en kommentar