Syskonbråk: Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 2)

”Låt ungarna bråka ifred!” Det är, som jag skrivit om tidigare, mitt första råd till föräldrar vars barn bråkar. Livet är kantat av konflikter. Syskonbråk erbjuder fantastiska möjligheter för barnen att lära inför resten av livet. Man lär sig konfliktlösning genom att öva på konfliktlösning helt enkelt!

Men vissa dagar har jag ingen som helst lust att lyssna till ungarnas bråk. Jag är kanske trött och det enda jag längtar efter är lugn och ro, eller så är jag orolig för att barnen faktiskt skall skada varandra när det verbala slagsmålet utvecklas till en nävarnas kamp.

Det skall villigt erkännas att jag i de här lägena ibland blir frestad att antingen servera en snabb lösning på problemet (”Nu har du bollen först i fem minuter och sedan får syrran ha den lika länge.”) eller agera domare (”Nu hade brorsan faktiskt bollen först. Sluta bråka med honom!”) Jag tycker mig ju så tydligt se vad problemet är, vem som bär skulden och hur det går att lösa.

Men sedan sansar jag mig. Minns min egen barndom. Hur min bror ibland nöp sig själv och sedan skrek och visade mamma nypmärkena. Hur ett bråk kunde pågå av och till i flera dagar och hur orättvist jag tyckte det var när pappa bara uppfattade den sista kvarten och gav mig skulden. Jag inser att jag kanske inte alls har så bra koll på vari barnens konflikt består och hur den bäst bör lösas. Jag påminner mig själv att mitt långsiktiga mål inte är ett konfliktfritt hem – utan ett hem där vi löser konflikter med bibehållen respekt för allas behov.

Så vad gör jag? Jo, jag hjälper barnen att lyssna på varandras behov. Jag hjälper dem att översätta ”ut ur mitt rum!” och ”jag har mycket finare cykel än du” till de känslor och behov som finns där under. När de uttryckt sina egna behov och hört den andres behov uppmuntrar jag dem att hitta en lösning som tillgodoser bådas behov.

Ett konkret exempel gör förhoppningsvis resonemanget lite tydligare. Våra barn delar sovrum. Under en period bråkade de varje kväll efter att vi sagt god natt och släckt ljuset. De skrek och grät och sprang upp i omgångar och berättade för oss föräldrar om varandras oförrätter. Efter fyra, fem kvällar sa jag att ”jag märker att ni ofta är osams när ni skall sova. Jag är orolig för att ni inte får den sömn ni behöver så jag skulle vilja att vi pratade om det tillsammans.”

”Hon låtsassover!”, sa sonen.
”Han babblar!”, sa dottern.

Det visade sig att sonen hade tagit för vana att varje kväll när de legat tysta en stund viska ”sover du?” till sin syster. Hon hade till en början svarat på det, men tröttnat och brukade nu ”låtsassova” istället för att svara. Varvid sonen blev arg och bråket kom igång.

”Vad är det du behöver, som du inte får på kvällen”, frågade jag sonen. Svaret kom blixtsnabbt: ”oräddhet!”. ”Aha, så du vill känna dig trygg på kvällen när du skall somna och tycker att det känns skönt att veta om syrran är vaken”, undrade jag. Sonen nickade bekräftande.

Sedan frågade jag dottern: ”Vad är det du behöver, som du inte får på kvällen?” ”Lite jävla lugn och ro!”, svarade hon upprört. ”Det får jag inte när brorsan hela tiden frågar om jag sover.”

Jag sammanfattade: ”ok, så jag förstår att det är viktigt för brorsan att känna sig trygg och att det är viktigt för syrran att få lugn och ro på kvällen. Har ni något förslag på hur ni kan göra så att det blir bra för er båda på kvällarna?” Efter en stund vände sig dottern direkt till sonen och sa: ”Jag tänker att vi kan göra så här: om du undrar om jag sover kan du ställa dig upp tyst och kika på mig. Om jag har ögonen öppna är jag vaken, om dom är stängda så vet du att jag sover.” Förslaget gillades av sonen och lugnet på kvällarna återvände.

”Men är det verkligen så här lätt”, undrar du kanske, en aning skeptiskt. ”Ja, oftast”, svarar jag. Vi föräldrar tror lätt att barnen bråkar för att få sin vilja fram. Jag påstår att det så gott som alltid handlar om att de vill ”få sin känsla fram”. Genom att någon hör känslan och behovet bakom orden (bakom kraven, smädelserna och hoten) känner sig barnet förstått. Människor som känner sig förstådda är oftast villiga att försöka förstå. Ur den ömsesidiga förståelsen föds lösningar.

(Blir du nyfiken och vill veta mer? Läs gärna det här inlägget om konfliktlösning också.)

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
8 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Pia
Pia
13 years ago

Instämmer. Men att hitta känslorna som ligger under det barnet säger är inte alltid så lätt för dem. Hjälpa på traven?
Vad för behov ligger t ex bakom yttranden som ’hon ljudar faktiskt, det gör inte jga’ ’jag har två möss, hon har inga’?
Tack,
Pia

Malin
Malin
10 years ago

Tack för en fantastiskt bra blogg! Mina pojkar är 6 och 9. Det funkar ofta bra att lämna konfliktlösningen åt dem men det händer också ofta att det då är storebror som får som han vill eftersom han verkligen har talets gåva och dessutom har försprånget att vara äldre. Hur ska man undvika att han alltid ”roffar åt sig”? Lillebror är också ofta mycket mer givmild. Jag känner att jag ofta vill ”skydda” honom i konflikter pga det.

Nenna - livet så här långt
10 years ago

Först måste jag kanske säga att jag inte läst allt du skrivit om syskonbråk, har inte hunnit så långt än. Men innan jag tappar frågan i allt läsande så vill jag ställa den.

För yngre barn som inte ännu kan formulera sig, mina barn är 4 och 2 år så minstingen kan knappt prata ännu, är detta ett väldigt begränsat sätt. Jag frågar min stora de här frågorna och får fler och fler svar men den lilla. Ja, där har vi mindre framgång att förstå och förmedla behoven och önskemålen. Mot varandra.

Och min fantasi tar slut med hur jag ska kunna få den lilles verkliga behov att bli fyllda. Det är inte alltid så lätt att tolka en tvåårings språk menar jag. Hur kan vi göra då? Att strunta i konflikthantering enbart för åldern ser jag inte som ett alternativ. De är båda lika mycket i luven på varandra och måste båda få bli hörda, frågan är bara hur jag kan lyssna på bästa sätt.

Elin
Elin
6 years ago

Hej Petra! Läser just nu din bok och har stor hjälp av den. Mina barn, 5 och 6 år, bråkar, retas och slåss hela tiden. Det har blivit en ond cirkel där alla lillasysters försök till kontakt tolkas som ”ret” och avvisas, vilket gör att hon blir än ihärdigare. De är duktiga på att formulera sina behov; storebror vill vara ifred och pyssla med sitt, han vill inte att lillasyster retas och ”är på” honom hela tiden. Lillasyster säger att hon vill kramas och vara med storebror.Storebror blir mycket ledsen, han känner att hans enda utväg är att slåss. Vad är nästa steg för mig? Det är svårt att disktuera lösningar för båda är så säkra på vad de vill – ”kramas” eller ”slippa den andra helt och hållet”.

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: