Men ibland vill jag bara att ungarna skall sluta bråka! Jag klarar inte av att låta dem bråka ifred och jag har vare sig ork eller lust att försöka medla mellan dem.
Kanske är det här din tanke efter att ha läst mina tidigare inlägg om syskonbråk?
Ja, så då får du väl tala om för barnen vad du vill! Jag råder dig inte att låta ungarna bråka ifred om du inte har acceptans och tilltro till deras förmåga att lösa sina egna konflikter. Jag råder dig inte att försöka medla mellan barnen om du egentligen inte vill göra det. För det första känns det inte bra för dig själv att göra det och för det andra gillar inte barnen föräldrar som, inspirerade av diverse ”experter”, försöker vara pedagoger för dem. De känner djup olust när deras föräldrar agerar i strid med sina föreställningar och känslor (ja, det märker de med en gång!) i hopp om att därigenom ”få barnen att bete sig bra”. Förtroendekapitalet i relationen sjunker drastiskt när föräldrarna inte är uppriktiga och barnets olust avspeglar sig i en ovilja att tillmötesgå deras önskemål.
Så vill du be barnen att sluta bråka, att lösa sina konflikter med samtal istället för våld och verbal pajkastning? Gör det! Men innan du gör det, vill jag ställa en fråga: vad vill du ska vara anledningen till att barnen upphör med sitt bråk? Frågan kan tyckas konstig. Det vet väl vem som helst att man inte får kalla varandra för fula saker eller slåss?! Det är inte ok, det gör man bara inte! Nähä, och varför inte det, envisas jag. Tjatar jag tillräckligt länge om det här kommer vi kanske fram till att bakom ditt påstående finns en längtan om ömsesidig respekt mellan människor, om omsorg och omtanke människor emellan? Jag gissar att det här är viktigt för dig och när dina barn slåss och kallar varandra för ”jävla pucko” känner du dig innerst inne ganska sorgsen? Jag gissar också att du skulle önska att barnen förstod hur viktigt det här är för dig och valde att försöka lösa sina konflikter genom att berätta för varandra med ord vad de känner och vill och också lyssna på varandra?
I mitt arbete med olika familjer har jag lagt märke till några vanliga sätt som föräldrar använder för att få barnen att sluta bråka:
Krav/hot: ”Om ni inte slutar bråka nu så kommer jag att bli arg!”
Mutor: ”Om ni är snälla resten av dagen så lovar jag att ni får en glass ikväll.”
Nedsättande etiketter: ”Var inte en sådan översittare. Du är verkligen elak när du gör så där.”
Dömanden: ”Vet du vad! Att dra lillasyster i håret är inte okej! Du borde verkligen veta bättre!”
Det är fullt möjligt att det här, åtminstone för stunden, kan få barnen att sluta bråka. Frågan jag vill lyfta är ”varför?”. Varför slutar barnen bråka när föräldrarna hotar eller mutar dem? Varför slutar de bråka när de får höra att de är dumma och borde veta bättre? Svaret tror jag står att finna i rädsla för straff eller utebliven belöning, i skuld- och i skamkänslor. Om vikten av ömsesidig respekt, omsorg och hänsyn gentemot andra människor tror jag inte att barnen lär sig något!
Mitt råd: berätta för barnen vad du känner när de slåss och kallar varandra för hemska saker! Berätta vad som är viktigt för dig och hur du skulle önska att de löste sina konflikter! Jag tror att det är genom att vi visar oss som sårbara, ärliga människor – och inte som pedagoger – som vi berör våra barn och vinner deras förtroende och uppriktiga samarbete. Vad tror du?
Har fastnat helt för din blogg och verkigen tagit till mig det du skrivit.
Angångde syskonbråk så har jag en undran, hur sjutton gör jag när yngsta flickan är snart 2 och ger sig på både mig och sin syster genom att nypa hål, bita hål och dra bort hårtussar på oss… Nu vet jag att storasyster kan allt hon med, så ingen av dom två är änglar. Men jag står helt villrådig i hur jag ska göra för att få den minsta att sluta med detta, och det är ingen sk, period som så många sagt till mig, detta har pågott i ett års tid nu… Båda får uppmärksamhet och ”egentid” med mig likväl som jag försöker göra saker tillsammans med dom båda. Äldsta flickan hon skvallrar i princip på allt den yngsta gör, räcker ibland med att dom sitter jämte varandra i soffan. Ibland är dom supergoa mot varandra, leker,kramar,pussas och har det jättemysigt och tokskrattar tillsammans… Tyvärr så är det tillfällena mindre än bråken. För ett tag sen klöste den minsta flickan sönder ansiktet på mig totalt, såg ut som att jag hade slagits med en katt i hela ansiktet och hon sopar till av all kraft i ren protest mot bla, sömn eller att jag ger älsdta flickan en kram,.. Uj vad snurrigt det här vart.. Men huvudfrgåan är hur gör jag för att dom ska minska slagsmålen och låta dom lösa det själva utan att dom slår ihjäl varandra på kuppen, för den minsta ger sig inte när hon sätter igång… Mvh Joelene
Hej Joelene,
din lilla tjej är fortfarande väldigt liten. Att hoppas på att hon skall hitta konstruktiva sätt att lösa sina konflikter utan våld kan vara lite mycket att hoppas på än så länge tror jag. Du behöver fortfarande investera mycket av din egen närvaro i syskonrelationen. Helt enkelt vara där och stötta henne. Jag gissar att hon fortfarande har svårt att uttrycka i ord vad hon känner och behöver och därför behöver hon din hjälp att uttrycka det.
//Petra
Ska tillägga den att älsdta flickan blir 5 o yngsta blir 2 i höst…
hej Petra!
Tack för uppfriskande förslag och funderingar om barnuppfostran på din blogg!
Kunde inte låta bli att jämföra min situation med Jolenes.
Min yngsta (tre år om ca 3 månader) och hennes bror (5 år) har riktiga duster – som påminner om de som Jolene beskriver. Saken är den att det där med att ”den minsta är väldigt liten…” funderar jag över.
För mig känns det som om min dotter gör en konsekvensanalys av sina fighter o gräl med storebror och mig som mamma. Jag försöker låta dem lösa sina konflikter utan dömanden (som du beskriver dem) och på behörigt avstånd, eftersom det oftast blir handgripligheter – men sedan är det varnings metoden som gäller.En varning två varningar sedan är det time out. Time out där dottern (oftast) får lugna ned sig och jag kommer tillbaka efter detta för att förklara att att hon hamnade på timeout. Hon vet varför hon är där.För jag kan ställa frågorna på olika men enkalst möjligast sätt och hon ”vet” svaren. Dvs hon återberättar varför hon blev arg och varför hon ville slå/riva/putta sin bror. Processen därefter att be om förlåtelse till sin bror/mig/pappa är det som hon tycker är jobbigt, på gränsen till att hon börjar ett nytt bråk och så är det time out proceduren igen liksom. Här kan jag undra hur en tjej på nästan tre år (och som betett sig så i ca ett år) är för liten för konsekvenser pga hennes ICKE konstruktiva slagsmål.
Så då återkommer jag till Jolens huvudfråga – hur minskar man på grälen/bråken? Utan att leda bort dem från föremålet eller ämnet eller ignorera deras duster eller vara polis i alla lägen (vilket min son skulle tycka vara underbart om jag hade varit det hela tiden.
Tacksam för tips o förslag.
//Beatriz
Hej Beatriz
ja, jag tror, precis som du skriver, att din dotter har ganska bra koll på att det inte är uppskattat av er att hon bråkar (att jämföra med Jolenes situation är inte helt relevant eftersom din dotter är mer än ett år äldre). Utrifrån det du skriver drar jag slutsatsen att det inte råder informationsbrist hos din lilla flicka – hon vet att hon inte ”får” bråka och slåss. Men hon gör det ändå. Det är alltså andra anledningar än bristande information som gör att hon gör som hon gör. Alltså är det inte ytterligare information (läs förebråelser, tjat och påminnelser om ”hur man gör” eller ”vad som inte är ok”) som kommer att förmå henne att ändra sitt beteende.
När jag träffar familjer vars barn uppvisar (som föräldrarna ser det) ”problembeteenden” börjar jag alltid med att resonera kring vilka behov som barnet kan tänkas försöka tillgodose genom sitt beteende. Jag är nämligen helt övertygad om att allt som vi människor gör syftar till att tillgodose behov som vi har. Jag skiljer på ”behov” och ”strategier”. Behov är generella, oberoende av tid, plats och person. Strategier är specifika tillvägagångssätt för att tillgodose behov. För att ta ett exempel: Vi har alla behov av näring. En strategi för att möta det behovet kan vara att äta ett äpple.
Några exempel på behov som vi alla har
Fysiska behov: tex. näring, luft, vatten, beröring, rörelse
Behov av autonomi/självständighet
Behov av ömsesidighet: tex. närhet, kärlek, kontakt, gemenskap, respekt
Behov av lek, skratt och humor
”Andliga” behov: tex. harmoni, lugn, inspiration, ordning
När din dotter bråkar är det, som jag ser det, en strategi för att få något som hon behöver. Vad det kan vara vet du förstås bättre än jag, men jag har märkt att det ofta handlar om ett behov av kontakt och gemenskap: att bli sedd och hörd och känna sig trygg i att man hör till (man blir ofta väldigt sedd när man bråkar – så även i er familj, eller hur?!). Inte sällan handlar det också om ett behov av respekt och egenvärde (att bråka är ett sätt att sända budskapet att jag är visst viktigt, ta mig på allvar!).
Mitt tips till er (givet att ni tror att det kan handla om de här behoven) är att hjälpa er dotter att tillgodose dem på andra sätt (än genom att bråka) – sätt som resten av familjen också kan leva med. Tillbringa mer ”närvarande” tid med dottern, intressera er för hennes tankar och känslor, visa att ni tycker om henne som hon är (jag gissar att hon har svårt att tro det när hon blir förvisad till time-out!), att hon är viktig och bidrar i er familj. Troligen gör ni redan det här – men inte i den utsträckning som er flicka behöver. Barn bråkar inte för att dom vill bråka. Dom bråkar för att det är det bästa sättet (ibland det enda sättet) dom kan komma på för att tillgodose behov som dom har.
Läs också gärna mitt inlägg om varför det inte hjälper att skälla på barnen när dom bråkar: http://petrakrantzlindgren.se/2010/07/04/syskonbrak-vad-skall-man-gora-nar-barnen-brakar/
//Petra
Och även vi som är pedagoger, måste visa oss som människor.
Åh, jag är så glad att jag hittat din blogg:) Har en dotter på 6 år, en son på 4,5 år och en till son på 3,5 år. De älskar att reta varandra o strida, dagarna i ända. Inom ett par veckor har vi en liten bebis också och jag vet inte riktigt vad vi gett oss in på:-o
Tycker dina ”idéer” är jätte bra, dock tror jag inte att mina barn (iaf inte de 2 yngsta) förstår om jag förklarar för dem vad jag vill. Han minsta är inte alls som de andra 2, han jäklas hela tiden, tar grejer av syskonen, slår, biter, nyper etc och det känns som att inget hjälper:( Vi har kört med mutor o hot, vilket vi vet att är fel. Men med honom är vi livrädda att han ”slå ihjäl” sina syskon:( Jag tycker vi skäller o skäller och vi vill verkligen inte ha det så:(
Likadant vid nattning, vet inte vad vi ska ta oss till. Pojkarna delar rum och äldsta dottern har ett eget rum. Det tar minst 1h för dem att somna:( De ska upp o ge kram, kissa, bajsa, dricka, kramas igen, kissa igen etc…. VAD skall vi göra??? Jag blir galen snart och klarar inte av att natta dem ensam, är rädd att jag kastar ut dem med huvudet före. Nä, inte riktigt, men nästan. HJÄLP!
Det är så härligt att få ett ”kvitto” på att man gör rätt i sitt föräldraskap. Kanske inte ständigt men att läsa hur du tycker att man bör göra bekräftar lite att jag inte är ute på fel spår! Vi föräldrar utvecklas ständigt, i takt med att barnen växer. Behandla och bemöt barnen som individer, med respekt och känslor så bör det gå bra. 🙂
Nu har jag läst alla dina inlägg om syskonbråk!
Och vi försöker göra så att vi inte lägger oss i för mycket, vi märker ju att lillebror gäääärna vrålar efter oss för minsta lilla grej…! Känns lite som pojken i ”vargen kommer..”..
Men iaf, det svåra är ju när de sliter av varandra hår, klöser varandra i ansiktet, eller när storebror några ggr satt sig på sin lillebrors huvud! 🙁
Jag blir LEDSEN i hjärtat rentutav när de slåss som vettvillingar.. 🙁
Vet inte om de är för små för att kunna prata sig ur sina konflikter ( 2 och 3år).. men det blir ju jobbigt med alla bråken. Jag finns alltid här med dem, inte så att jag sitter vid datorn upptagen eller står vid spisen hela tiden (där jag brukar försöka involvera dem i matlagningen dock)..
Båda pojkarna är enormt mammakära, de vägrar låta sig nattas av sin pappa t.ex och de brukar bråka även vid nattningen om vem som ska få ligga närmast mig….. 😉
Men när du säger att de bråkar för att de vill ha mer uppmärksamhet?
Ska man då lägga allt åt sidan och sitta hela tiden och leka med dem? – de bråkar då med ska ju tilläggas..
Det är främst vår äldsta som bråkas mest, och han är väldigt närhetstörstande, han får så mycket närhet som han vill <3 och många nätter så samsover han fortfarande med oss! 🙂
Tycker det är svårt, och också väldigt fascinerande att få lära sig om barns utveckling, hur de tänker och hur de faktiskt fungerar..
Många gånger är det kanske inte alls såå komplicerat som man föreställer sig.. :)))
tack för en bra blogg!!
/malin
OM du tror att barnen bråkar för att de vill ha kontakt (vilket ju inte säkert. Det finns, som jag skriver om, andra behov bakom syskonbråk också) så tänker jag att det är viktigt att ligga steget för och försöka fylla på med positiv kontakt INNAN deras kontaktbehov tar sig uttryck i bråk. Om du går dit när de väl börjat bråka är risken överhängande att du istället förstärker just bråkandet: ”Det här att bråka funkar ju bra! Mamma kommer varje gång!”. Gissar att du märker när bråken är på g? Kanske inte varje gång, men oftast?
Sedan tänker jag att dina barn fortfarande är väldigt små och förmodligen saknar förutsättningar att lösa sina konflikter med ord? I det läget handlar det mycket om att hela tiden (precis som du skriver) finnas där och finnas med. Ingripa innan och avleda energin på mer konstruktiva projekt.
Fundera gärna över om det är någon tid på dagen som det funkar bra mellan barnen? När funkar det som sämst? Det brukar kunna ge en ledtråd om vilka behov som ligger bakom barnens bråk.
Hej,
Tack för en väldigt bra och fin blogg!
jag har läst igenom nästan allt du skriver om syskonbråk och jag tror som du skriver att det handlar om att tillgodose behov. Mycket här handlar om äldre barn, och jag undrar hur du tänker med mindre barn (3 respektive 1 år)?
Jag vet inte hur jag ska hantera min treåriga dotter som HELA tiden slår lillasyster! Vi har provat allt, och inget funkar. Skäll, ignorans, timeout, ta bort henne, ta bort lillasyster, ta bort napp, tv etc… Hon påverkas inte av någonting, inget biter på henne, hon bara flinar och skrattar när jag försöker förklara att vi alla blir ledsna och att det gör ont när hon slåss. Det är som att prata med en vägg!
Hon får uppmärksamhet av oss båda, men det spelar ingen roll, så fort lillasyster är där så får hon en smäll. Jag vet verkligen inte vilket behov hon har so behöver tillgodoses… Däremot är det med sorg i hjärtat som jag läser det du skriver om egenvärde. Med sorg menar jag att du har helt rätt i att det inte hjälper att skälla så att de känner sig ”som en skit”, och dessvärre känner jag igen mig och gör precis just det; Skäller och bråkar dagarna i ända….
Jag känner mig helt maktlös, ledsen och orolig för hur vi ska ta oss ur denna onda cirkel. Jag blir så arg, provocerad, när hon gör det, och jag ser ibland att hon liksom vill trigga mig. Och det funkar ju tydligen.
Har du något tips så tar jag mer än gärna emot!
Hej Alex,
min första tanke när jag läser det du skriver är att din flicka som är tre år längtar efter att bli sedd som duglig, kapabel och kompetent och en strategi för att fylla den längtan kan vara att trycka till sitt syskon: ”kolla som jag kan!!! Jag kan göra lillebrorsan så där ledsen och mamma och pappa så där arga!!!!”
Just två-treårsåldern brukar vara en ålder när denna längtan om att bli sedd och uppleva sig själv som duglig och kapabel ökar radikalt. (Traditionellt brukar det kallas för ”trotsåldern”).
Läs den här artikeln http://petrakrantzlindgren.se/2012/03/05/fem-tips-till-dig-som-har-trotsiga-barn/ och se om du kan hitta inspiration kring hur du kan hjälpa din dotter att tillgodose sitt behov av duglighet och kompetens på mer konstruktiva sätt än slå sitt syskon.
Lycka till!
Petra
Hej igen,
Och tack för ditt svar. Jag hade läst igenom det du tipsade om innan. Trotsen har hon varit i sedan hon blev 2. Och jag tycker mig ha märkt ett tag att den är förbi. Hon kom ur den och blev mer harmonisk. Detta är en annan dimension, nu säger hon igen att hon inte kan, eller inte vill hjälpa och göra saker. Hon vill liksom vara en bebis igen ibland. Gärna bli buren just när lillan blir ledsen och måste bäras.
Hon vill nog bli sedd, säkerligen, men jag måste ju avstyra bråken på nåt sätt eftersom den lilla inte kan försvara sig än. Hur gör jag det utan att det blir negativt?
Imorse försökte jag att uppmärksamma henne mer, och ge små uppdrag som att hämta blöja till lillasyster. Jag är fin och snäll mamma sa hon… Då överöste jag henne med kärleksord och bekräftelse. Inget gräl än och jag känner mig inspirerad att fortsätta! Vi är väligt noga överlag att ge ömhet, närhet och bekräftelse, men hon kanske behöver ännu mer?!
Tack igen,
Alexandra
Hej.
Underbart att få läsa din blogg om syskonbråk!¨
Problemet som vi har är med lite äldre syskon. Han 12 och hon 9.
De tål inte att se varandra. Hon retas och han blir skogstokig och springer gallskrikandes iväg och slänger igen dörren. Kallar henne ful,äcklig,dum ihuvudet,vill inte att hon ska finnas, hatar henne och vill att hon ska flytta mm. Det går inte många minuter på dagen innan det sätter igång. De som har varit så bra ”syskon” och lekt- tål helt plötsligt inte varandra. Det blir inte bättre av att storbror som är 15 år lägger sej i och vill uppfostra! Snälla ge oss tips på hur vi ska gå tillväga! Tex vid matbordet där de flesta bråken är. Jag tycker att hela familjen ska kunna äta tillsamman, det är ju den enda stunden vi har tillsammans på dagen. Hur ska man få henne på 9:o att inte reta sin bror? Hon är såå uträknande. Tar tacksamt emot tips!
Mvh Pia
Hej Pia,
jag tror att det är svårt att svara på frågan hur man får någon att sluta retas innan man vet VARFÖR hon gör det. Så jag skulle vilja tipsa dig att börja leta i den änden. Vilket behov tror du att ditt/dina barn försöker tillgodose med hjälp av det som du tolkar som ”syskonbråk”?
Läs gärna den här artikeln för att få lite mer fördjupning kring behovstänket: http://petrakrantzlindgren.se/2012/02/26/fragan-jag-onskar-att-fler-foraldrar-funderade-over/
//Petra
Små bråk mellan syskon är symtom på att dem har olycka åsikt på vissa saker ?
Hej
Tack för många bra tips. Jag har två barn på 5 och 7 år och bor själv tillsammans med dem.
Den här sommaren har de bråkat konstant. De slåss, sparkas, kastar saker på varandra, nyps, drar i håret. Vid flera tillfällen har jag fått plåstra om storasyster.
Jag har provat allt känns det som. I alla fall allt som inte fungerar.
Medlat, hotat, lockat med belöningar, skrikit osv.
Jag går bet. Helt. Känner mig så dålig som blir arg.
Jag har försökt att placera dem vid köksbordet och prata ut om varför de bråkar. Bett dem att själva försöka hitta en lösning. Men det funkar bara en kort stund.
De senaste jag testat är en time-out. Vid bråk får de sätta sig i fem minuter på en stol och lugna ner sig.
Vet dock inte om det är en bra lösning. Bara för stunden verkar det som.
Hur pratar jag med barn i den här åldern på ”rätt” sätt?
Har du något tips på hur jag ska formulera mig för att få fram anledningen till bråken. Oftast säger de bara att ”de inte vet” varför de bråkar.
Och jag känner att all min energi går åt till det här.
Vore tacksam för lite input.
Har du läst hela artikelserien här om syskonbråk?
Tipsar också om den här artikeln: http://petrakrantzlindgren.se/2012/02/26/fragan-jag-onskar-att-fler-foraldrar-funderade-over/
Samt om den här artikelserien: http://petrakrantzlindgren.se/category/tema-granser/ (scrolla ner och läs nerifrån och upp så att du får artiklarna i rätt ordning)