Det är viktigt att föräldrar är överens! Eller?

”Vi har kommit överens om att den som säger först bestämmer”, berättade en mamma jag pratade med häromdagen. Hon och hennes man hade uppfattningen att föräldrar måste visa enighet inför barnen. Därför hade de kommit överens om att den som först uttalade sig i en fråga alltid skulle få uppbackning av den andre föräldern, oavsett vad denne egentligen tyckte. Så om mamma hade infört regeln att Lisa måste äta upp all mat på tallriken för att få en glass gällde samma regel med pappa, även om han egentligen tyckte att Lisa gott kunde få en glass även om hon lämnade lite mat på tallriken. Och om pappa sa att Kalle inte fick leka med sina bilar i vardagsrummet så hjälpte mamma till att kontrollera efterlevnaden av den regeln, trots att det inte störde henne att Kalle använde soffkuddarna som fartgupp.

Uppfattningen att föräldrar måste vara eniga inför barnen är djupt rotad hos många. Mamma kan inte säga en sak och pappa en annan, det skulle det vara förvirrande för barnen, menar många föräldrar jag pratat med.

Varje gång jag hör det här får jag lust att skrika: äh, lägg av! För det första undrar jag varför det skulle vara förvirrande för barnen att mamma och pappa tycker olika?! Mamma och pappa är olika individer. De sover på olika sidor av sängen, de kör olika bilar och går till olika jobb. Pappa dricker lättöl till maten och mamma dricker mjölk. Varför skulle det vara förvirrande för barnen att de också tycker olika i en massa frågor? Är inte det i själva verket väldigt logiskt?

För det andra funderar jag på vad som är en förälders uppgift. Jag tänker att det är att förbereda mina barn för att klara sig själva – att leva ett liv utanför familjen. I det livet kommer de obönhörligen att möta människor med vitt skilda personliga gränser och uppfattningar om vad som är acceptabelt. Därför behöver mina barn lära sig att i varje nytt möte med en människa stämma av vad just den människan gillar och ogillar. Jag tror inte att jag hjälper mina barn att utveckla den förmågan genom att låtsas som om jag är ense med deras far när jag inte är det!

Men inte nog med att föräldrar gör barnen en otjänst om de fejkar enighet. De får dessutom betala ett högt pris för egen del. Betalningen sker i form av äkthet. När pappan ger sken av att hålla med mamman om att dottern måste äta upp all mat innan hon får glass, trots att han egentligen tycker att hon gott kan få den där glassen med en gång, är han inte sann mot sina egna uppfattningar. Han tvingas låtsas att han står för en princip som han egentligen ogillar. Hur jobbigt känns inte det? Och när mamman skall kontrollera efterlevnaden av leksaksbilsförbudet i vardagsrummet, trots att sonens lek där egentligen inte bekommer henne, känner hon sig illa till mods och har svårt att be om respekt för den uppsatta regeln. För det är ju inte hennes regel, den speglar inte hennes personliga gränser.

”Men om mamma och pappa har olika gränser kommer barnen att försöka spela ut föräldrarna mot varandra. Föräldrarnas auktoritet blir ifrågasatt.” Ja, den invändningen köper jag gärna! Försöker man styra sina barn med auktoritet – om man eftersträvar lydnad från sina barn – då är det antagligen betydligt mer effektivt att visa upp en mur av föräldraenighet gentemot barnen. Men jag eftersträvar inte lydnad från mina barn. Jag eftersträvar samarbete och ömsesidig respekt i min familj. Då blir äkthet viktigare än auktoritet.

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (17)

  • Avatar

    Jenny

    |

    För egen del som barn i ett hem med föräldrar med olika åsikter måste jag ändå säga att det absolut kan vara förvirrande och inte alls så särdeles gynnsamt med föräldrar som tycker olika.
    I mitt fall byggdes en uppfattning om föräldrarna som ”good cop” vs ”bad cop” upp. Man lärde sig att den ena föräldern är den enda man kan be om saker och att den andra alltid är paragrafryttaren. I förlängningen har detta skadat min relation till den ena föräldern. Istället för att säga ”äsch det är väl inte så noga?” som svar på den andres försök att etablera en regel så hade nog det där fejkade medhållet ibland vart bättre. Detta har också skadat föräldrarnas relation till varandra då bägge parter känt sig ensamma och utan uppbackning i lägen då man kanske hade behövt vara ett lag.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Nä, det är förstås inte så att oenighet alltid är bra. Det handlar förstås om hur föräldrarna tar ansvar för sina egna behov också.

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    E

    |

    Jag tror att barn märker vad som är genuint och inte. Mina föräldrar körde stenhårt på enadfront-grejen, men jag visste ändå alltid att det var pappa som var orubbligt principfast, medan mamma var mer flexibel. Jag kan inte påstå att jag spelade ut mina föräldrar för den skull, men däremot upplevde jag det som oerhört ensamt och orättvist de gånger min pappa klev rakt in i en konfliktsituation han inte visste något om, och utbrast ”Vad har du nu gjort mot din mamma?!” Det var väldigt tydligt för mig att det var två mot en, men också att mycket av livet hemma gick ut på att pleasa pappa. Säkert var det ett sätt för dom att vårda sin relation, men det gjorde inte mig gott och känns i kroppen i vissa lägen än idag.

    Så jag håller med dig Petra i det du skriver, är väl summan av vad jag försöker säga. Och därför argumenterar jag aktivt mot min mans mycket tydliga ”vi måste vara eniga och konsekventa!” i diskussionerna kring vårt eget barn. För vår dotter vet såklart redan nu vilka vi är, alldeles oavsett vad vi försöker låtsas som.

    Reply

  • Avatar

    Lizzy

    |

    VÄLDIGT tänkvärt inlägg!! 🙂 Och ja, jag håller nog med en del. Men samtidigt… nej, jag bygger inte på disciplin, utan på en relation av ömsesidig respekt och kärlek med mina ungar. Men samtidigt måste det finnas VISSA regler som verkligen gäller. Och i en relation med en man som ska vara med i det(jag lever tyvärr separerad och ensamstående nu) så behöver jag att vi har tillräckligt lika grundvärderingar för att det inte ska vara SÅ oenigt. Som att det ÄR fel att säga saker som ”är du dum i huvudet eller”; uttrycka sig på sådant vis. Eller att det är fel att ta varandras saker utan att fråga först. Eller att vissa ”regler” gäller i hemmet; som att man försöker fylla på toapapper om man tagit det sista osv.

    I övrigt så förhandlas väl saker om i dialogen också, och jag har lärt mig genom att åren att säga betydligt mer JA, än NEJ. *skratt* För det är ett roligare liv, och för det mesta spelar det ju faktiskt inte så stor roll.. (om man t.ex. kör med bilen i vardagsrummet, eller om man äter upp hallonen som är kvar på tallriken med händerna osv). Mina barn lär mig därigenom att leka och VARA mer, vilket gör oss alla gladare. Vilket dock innebär att jag kanske inte alltid har fullt perfekt ordning hemma och alla tider hålls riktigt exakt.. Hehe..

    Reply

  • Avatar

    Lizzy

    |

    Å så ville jag bara tillägga att jag ÄR den som bestämmer; för jag är den vuxna, och förstår faktiskt bättre och mer än mina barn än så länge. Men reglerna kan omförhandlas och är som sagt inte särskilt många och rigida. Men jag har haft tvillingar, och när de var små, så var det faktiskt livsnödvändigt att de såg upp till mig som auktoritet och lydde(magstarkt ord, men dock det korrekta) i vissa lägen. Hade inte min dotter t.ex. haft den grundmurade respekten för att mitt nej verkligen gällde när jag sa ifrån på skarpen, så hade hon varit överkörd ex antal gånger vid det här laget. Och alltså inte levt.

    Med min minsta dotter, som inte är tvilling, så kan jag ha mkt mer flexibilitet, just för att det inte handlar om två små barn som far iväg åt varsitt håll. 🙂

    Reply

  • Avatar

    Nilen

    |

    Men hur gör man då? Om pappa sägen ingen efterrät om man inte äter upp och det är OK med mig ändå- säger man jo men för mig är det Ok? Hur hanterar man situationer?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Nä, i situationen kan det förstås vara knepigt att argumentera emot varandra. Jag tänker mer att bara för att pappa införde en regel vid måltiden idag, så måste inte jag, när jag äter middag med barnen imorgon, ha samma regel.
      Ett barn kan inte ha två föräldrar som försöker bestämma samtidigt och bestämmer olika saker. Det jag menar är att föräldrar måste inte ha samma ”regler”. En förälder kan tex vara okej med att hjälpa barnet tvätta håret. En annan låter barnet göra det själv. När den ena lagar mat tillsammans med barnen kanske det är okej att de sitter på diskbänken. Den andra föräldern vill hellre att barnen står på en pall. När den ena föräldern handlar är det okej att barnet väntar vid tidningshyllan. När den andra handlar vill hon/han ha barnet sittande i vagnen.

      Reply

      • Avatar

        Nilen

        |

        Håller med dina exempel, men om tex jag inte vill att de dricker juice till maten utan bara vatten. och min man tycker annorlunda. Så ena dagen när jag är med säger jag- nej det blir bara vatten till maten och dagen efter säger pappan, jo vi kör juice när jag inte är med. Hur tar man det få tredje dagen då båda är med? vatten eller juice?

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Blanda, hälften vatten, hälften juice ;-)?

        Skämt åsido, då behöver ni naturligtvis prata med varandra och hittar en lösning som ni båda kan acceptera.

        Reply

  • Avatar

    Malin

    |

    Jag håller med dig Petra. Att vara mänsklig o rusta sina barn för ett liv där man möter olika människor o åsikter o beteenden att ta ställning till är viktigare än att vara enade som föräldrar. Först i 21-årsåldern kom insikten att mina föräldrar faktiskt var hemskt olika o tyckte helt olika i massor av frågor. De hade alltid varit mycket noga med att vara enade i allt. Dock tog min far aldrig ”frontstrider” o satt stopp om det behövdes o tyckte nog att vi kunde bestämma mycket mer själva, vi barn. Min mamma var ensam i att sätta gränser o man märkte att hon blev arg på pappa för det. Även om de aldrig sa det rakt ut. Jag tycker det är viktigt att barnen får lära sig att det är de vuxna som bestämmer i det stora hela men att det kan se olika ut. Nån gång har vi råkat ut för att jag sagt en sak, bestämt o tveklöst o min man sen kommit o sagt en helt annan sak. Men då kunde han komma o säga ”oj, jag visste ju inte att er mamma sagt så, det var ju smartare, då gör vi så”. Då fick de ju se att man kan ändra sig om någon annan har resonerat på ett klokt, annat sätt.

    Reply

  • Avatar

    Anton

    |

    Väldigt spännande ämne du berör! Tänker att det är ett ovanligt sätt att tänka i vår kultur. Förstår det som att du säger att man tjänar på att uttrycka vad man känner och varför något är viktigt för en själv. I kontrast till att sätta gränser (och begära lydnad) utifrån ett abstrakt begrepp om vad som är rätt/fel. Att förstå någon annans känslor och behov är sällan ett problem om de formuleras på ett kravlöst sätt.

    Vill man ha en relation med sina barn (och alla andra) där det finns rätt/fel eller bygga relationer som har plats för varandras känslor och behov. En förälder behöver inte bygga barnets säkerhet utifrån regeln att det är fel att springa ut i gatan utan kan bygga det utifrån sitt genuina behov att barnet ska vara tryggt. Ett barn har inga problem att förstå den rädsla en väg kan inge en förälder eller behovet av att barnet inte skadar sig. Sen kan en påminnelse genom att man skriker STOPP absolut behövas emellanåt.

    Empati där man förstår varandras känslor och behov kontra ett regelsystem som behöver upprätthållas genom belöningar och hot eller straff. Ingen människa vill lyda blint, man vill bli tagen på allvar, få förtroendet att man kan förstå varför.

    Reply

  • Avatar

    Tommy Jensen

    |

    Det här en spännande diskussion som dyker upp titt som tätt. Jag tänker att det man som föräldrar behöver vara, om inte överens, så på samma planhalva åtminstone är kring hur man ser på själva livet i familjen. Stora frågor som människosyn, barns villkor etc. De stora dragen i livet. Var man är och vart man vill med sig själv, sina barn och sin familj. Om man är grundad i det, om man lagt tid på det samtalet, då blir ju sedan olika åsikter om glass och leksaker rätt så sekundära. De blir lätta att hantera och att lösa. Så tänker jag.

    Reply

  • Avatar

    Mamma Mia

    |

    Åh vad jag gillar ditt inlägg! De reflektioner och reaktioner som går att läsa är så spännande. Jag tror att det är oerhört viktigt att vara autentisk och sann i mitt föräldraskap- att förmedla det jag tror på och inte vara delaktig i, för mig, situationer och beslut som inte känns ok. Det blir ett slags svek. Mot både mig själv och mina barn. För att ge ett exempel: Jag tror inte på skuldbeläggningar och är superkänslig för sådant. Min man kan göra det när han blir arg på barnen. Då går jag som vuxen och medmänniska in och markerar att jag inte tycker att det är ok. Jag som vuxen försvarar då ett barn i underläge. Det är solidariskt.

    Reply

  • Avatar

    Linda

    |

    Älskar ditt ifrågasättande av gamla dammiga tankar kring föräldraskap. Jag kommer genast att tänka på en dag i somras då jag fick upp ögonen på att jag, i sällskap med vissa vänner, faller in i ett föräldraskap jag inte står för. Alltså, vännerna vill åt lydnad och har regler och bestämmelser som jag inte håller med om. ÄNDÅ så blir det att jag också kräver att min 3-åring ska sitta kvar vid bordet till alla är klara, jag går in och medlar i mina barns syskonbråk, säger åt dem att vara tysta osv osv. Är så glad att jag kom på varför jag (och övriga familjen) ofta känner mig lite dränerad på energi när vi umgåtts med dessa vänner…

    Reply

  • Avatar

    Evalena

    |

    Hej

    Jag tänker att du har så rätt, men av en annan anledning. Tänk om en förälder kränker barnet utan att vara medveten om eller mena det. Om då den andra föräldern håller med för ”enighetens skull” då tar man i från barnet visheten och tryggheten i att föräldern finns där för dig och räddar dig när du behöver det mest.

    Reply

  • Avatar

    Sandra Jonsson

    |

    Intressant ämne.
    Nu har jag förmånen att vi är väldigt lika i vad vi tycker kring barnens uppfostran. Klurar på vad jag tycker. Jag har sett familjer där pappan fick sin vilja igenom ena dagen och mamman andra dagen och sett det som påfrestande för både barn och omgivning. Men det är också utifrån vad jag har i bagaget med skilda föräldrar som kunde agerat annorlunda under uppväxten. Finns nog alla möjliga lösningar på frågan!

    Reply

Lämna en kommentar