Ser du den öppna dörren?

Jag tror att alla föräldrar vill komma sitt barn riktigt nära. Vi längtar efter tillträde till barnets inre liv. Vad rymmer hon där inne? Vad funderar hon på? Vad oroar hon sig för? Vad längtar hon efter? Vad drömmer hon om?

Jag brukar tänka att när barnen kommer och visar oss en teckning eller ett legobygge eller ber oss titta på något de gör – då öppnar de dörren till sitt hjärta. Dörren dit vi föräldrar så gärna vill komma in. ”Du är välkommen in!”

gardenheart[1]

Och jag tänker att det är så sorgligt att vi så ofta missar den inbjudan – chansen till kontakt som vi så mycket längtar efter. Vi ser den inte. Istället för att ta steget in genom den öppna dörren fäller vi ett kort omdöme – ”vilken fin teckning”, ”vad duktig du är”, ”bra gjort” – och går vidare.

Längtar du också efter mer kontakt med ditt barn? Tacka ja till inbjudan när den kommer!

– Titta på mitt legoskepp mamma!
– Gärna! Kom och berätta för mig om skeppet!
– Det har fyra kanoner och en hemlig avlyssningsutrustning.
– Tänk att kunna lyssna på vad andra säger utan att dom vet det… När skulle du vilja använda den här utrustningen?
– Kanske för att lyssna på Oskar och Viktor… Ibland tror jag att dom hittar på en massa knäppa historier tillsammans. Att dom inte pratar sanning.

”Titta på min teckning!” ”Jag är här pappa – högst uppe på muren!” ”Jag har gjort ett halsband till min docka.” Gång på gång öppnar barnen dörren till sitt hjärta och bjuder in.

Tar du steget över tröskeln eller stannar du utanför?

——

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
11 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Joachim Berggren
13 years ago

Javisst! Det är bara alltför lätt att falla i den vanemässiga och inlärda bedömningsfällan. Jag tror de flesta av oss saknar både information och alternativa svarsmöjligheter. Kör på! Mer upplysning till folket!

Katja
12 years ago

Fast man kan ju säga både och faktiskt. ”Vilken grymt snygg raket, XX”, brukar jag säga till brorsan, ”Vem är föraren?”. Och han öppnar sig, så klart 🙂 Huruvida teckningen är fint genomförd och vad är syftet med teckningen är två saker man bör skilja på. Alla teckningar brorsan gör är inte fina, och då får han inte komplimanger för dem som han inte lagt tillräckligt med jobb på. Men diskuteras deras innehåll – det kan man göra oavsett! 🙂

Sanna
Sanna
12 years ago

Men varför är det viktigt att han lagt ner tid på teckningen och varit ”duktig” på att rita? varför värdera han utifrån det han presterat istället för att bara glädjas med honom?
Vad som är fint för dig är det inte för nån annan osv så varför sitta där och tala om för nån att ”Nja den teckningen får du lägga lite mer krut i för den var inte lika fin som din andra teckning osv..

Britta
Britta
Reply to  Sanna
11 years ago

Håller med om att det inte är så viktigt om jag tycker att den är fin eller inte. Däremot tycker jag att det är bra att uppmuntra ett gott arbete: ”Jag ser att du har arbetat mycket med den teckningen” eller ”du har gjort raketen så att man verkligen ser hur varm elden är som sprutar ut”. intresse i första hand, ja. Men det är inte fel att visa att det lönar sig att anstränga sig.

Ira
Ira
10 years ago

Britta, jag tror att vi ofta missar chansen att tala med barnet från barnets premisser (just att komma med i barnets diskussion som Petra beskrev ovan) om vi genast rusar fram med våra ”vuxenomdömen” om saken.

Om man som vuxen känner att man vill ge ett omdöme så kanske man kan vänta lite med att säga det och först lyssna på hur barnet tänker. Sen när tankarna verkar ”ta slut” och barnet inte mera vill tala så mycket om ämnet, så har vi all tid i världen att säga ”nämen du har ju jobbat verkligt hårt för den där teckningen, märker jag”

Eva-Lena Rodrigo
Eva-Lena Rodrigo
10 years ago

Jag är fast i träsket vilken fin teckning osv. har reflekterat över att dottern bara vill ha mera av det. Känns inte så bra. I dag har jag en tjej som hela tiden vill att jag bekräftar att teckningen tex duger. Så jag uppskattar den här debatten. Sonen kom igår med en teckning o visade upp. Då jag nyligen läst här tänkte jag mig för.
Frågade kring vad han ritat hur han tänkt osv blev en bra upplevelse o han frågade inte vad jag tyckte det märktes att han var nöjd med mitt intresse kring vad han ritade.
Tack svårare är det att agera med min stora som hela tiden söker bekräftelse i prestation. Känner mig lite skyldig där letar väg att vända det o när man redan är i det känns det lite svårt.

Malin
Malin
Reply to  Eva-Lena Rodrigo
10 years ago

Jag tror du får ”träna” henne på att stå på egna ben o lite på sig själv. Har man vant sig vid att lite på andras omdömen om en istället för sin egen känsla, vilja o tanke tar omställningen lite tid. O känns osäker för henne. Var nyfiken o fråga o föregå med gott exempel. Hur litar du själv på din känsla, tanke, ditt eget omdöme? Att vänligt men bestämt ”putta tillbaka” henne i sig själv tror jag på. Med humor o lite rolighet o skratt kan det lossna bit för bit. O så får man ju känna av hur man ska göra; lyssna o se. Kommer säkert att gå fint! Du vill ju, eller hur?;-))

Emma
Emma
10 years ago

Tycker att jag fixar det där med att inte bedöma min äldsta dotter när hon visar en teckning hon gjort eller liknande men däremot uttrycker hon själv ganska ofta: ”visst är jag duktig…osv” och jag vet inte hur jag ska handskas med det. Oftast låser det sig och jag blir helt tyst när jag kämpar emot att bara svara ”ja” men det känns ju också helkonstigt att jag inte ens bemöter det hon säger!
Hon låter dock väldigt glad när hon säger det och det känns som att hon liksom är nöjd med sig själv och inte egentligen söker bekräftelsen från mitt håll.
Någon som känner igen sig? Tips på hur jag ska bemöta detta?
Stort tack på förhand!

Tessan
Tessan
10 years ago

Hej Petra!
Tycker du har mycket bra tips och förslag! Jag delar verkligen dina tankar och tycker man behandlar barn som man behandlar en vuxen -alltså med respekt, ödmjukhet, lyssnar på varandra, kärlek osv givetvis på barnets nivå..
Jag har en son på 2 år och en flicka på 4 månader, han pratar jättemycket! Men dom här samtalen med ett så litet barn är svåra. Frågar jag honom vad han byggt blir det ju kanske Lego till svar. Jag tycker det är svårt att fråga ett så litet barn på rätt sätt, men skulle ju vilja lägga grunden redan nu. Det blir ju oftast: vad duktig du är! då. Eftersom hans språk och ordförråd inte är tillräckligt utveckalt för långa samtal och förklaringar. Det han eller det jag vet kan man ju prata mycket om, flygplan älskar han, som många barn. Då kan vi prata länge om att det landar/lyfter, man har väskor osv Men hans fantasi är ju hans? Jag skulle vilja veta lite mer om mindre barn, som kanske inte kan uttrycka sig så mycket som i dina texter, för det är ju där grunden är?
Tack för att du delar med dig!
Kram

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: