Gör det inte så attans svårt för barnen!

Empati, hänsyn, omtanke – egenskaper de allra flesta föräldrar vill ge sitt barn. Vi vill att barnet skall ha förmåga att förstå vad andra människor behöver och vilja ta hänsyn till det. Vi vill att hon skall förstå att det blir enklare för oss om alla hjälps åt hemma och därför vilja duka av sin egen tallrik och plocka upp sina leksaker från vardagsrumsgolvet. Vi vill att hon skall inse hur viktigt det är för oss att komma i tid till jobbet på morgonen och därför klä på sig och komma när vi ber om det.

Om vi nu så gärna vill att barnet skall förstå och ta hänsyn till våra, och andra människors, behov underlättar det förstås för henne om vi berättar vad vi har för behov! Ett sätt att göra det är att uppmärksamma när hon gör något som bidrar till andra människors behov. Att visa uppskattning helt enkelt.

– Det är jag jättebra på att göra! Jag talar alltid om för mina barn hur duktiga dom är när dom dukar av själva och klär på sig på morgonen!

Den här reaktionen är ganska vanlig när jag pratar om det här med föräldrar jag möter. I kölvattnet av ”kbt-hypen” och den positiva psykologin har många föräldrar anammat idén om ”positiv förstärkning”. Tanken är att om barnet får positiv uppmärksamhet när hon gör bra saker kommer hon att fortsätta göra bra saker. Därför översköljs många barn idag med tillrop från sina välmenande föräldrar:

– Vad bra att du dukade av din tallrik!
– Vad duktig du var som klädde på dig!
– Vad fint att du borstar dina tänder!
– Du är allt bra duktig du som stänger av tv:n när jag säger till!

Det finns ett stort problem med den här typen av uppskattning: den lämnar barnet i total okunnighet om vad det är i hennes beteende som är bra eller duktigt! Vad var det som var bra med att hon dukade av sin tallrik? Att hon kom ihåg att göra det? Att hon klarade av att balansera tallriken, glaset och besticken hela vägen till diskbänken? Att hon bidrog till att förenkla arbetet för någon annan? Och vad var det som var duktigt med att hon klädde på sig? Att hon kom ihåg att sätta en strumpa på varje fot? Att hon klarade av det krångliga blixtlåset? Eller att det underlättade för mamma att hinna i tid till arbetet?

Tänk om föräldern istället säger:

– Tack för att du dukade av din tallrik. Jag trivs när det är ordning i köket.
– Tack för att du klädde på dig så snabbt. Nu kommer jag i tid till jobbet och det är viktigt för mig att göra det.

Då blir det oändligt mycket tydligare för barnet vilka behov som föräldrarna har och på vilka sätt som hon kan bidra till dem. ”Aha, pappa gillar ordning!” och ”det är viktigt för mamma att komma i tid till jobbet”. Baserat på tydlig uppskattningen kan barnet själva komma på andra saker hon kan göra för att bidra till sina föräldrar och andra människor (dvs. ta hänsyn, vara omtänksam, visa empati – vad man nu väljer att kalla det). Hon kan städa undan sina leksaker och plocka upp sina kläder från golvet. Hon kan stänga av tv:n när mamma säger till och skynda på sina steg. Men om föräldern bara säger ”vad bra att du dukade av din tallrik och vad duktig du var som klädde på dig”? Ja, det säger sig självt att det är svårt för barnet att veta vad mer hon kan göra för att bidra eftersom det troligen är ganska otydligt för henne vad det är hon bidrar till.

Vill du att ditt barn skall förstå vad du behöver och ta hänsyn till det? Gör det inte så attans svårt för henne! Göm inte dina behov bakom etiketter som ”bra” och ”duktig”. Berätta helt enkelt vad du behöver, uppskattar, gillar och värdesätter och på vilket sätt hon bidrar till det.

– Tack för att du kom med en gång när jag ropade att maten var klar. Jag gillar när vi äter tillsammans!
– Tack för att du såg dig för innan du gick över gatan. Jag känner mig trygg när jag vet att du gör det.
– Jag hörde att du tackade farmor för maten. Jag blev glad för jag gillar verkligen när man visar sin uppskattning gentemot andra människor.

——–

Gillar du texten? Jag uppskattar massor om du vill dela den vidare så att fler vuxna kan inspireras!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Följ mig på Facebook –>

Taggar:, , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (17)

  • Avatar

    TündeSimó

    |

    Jag håller med helt och hållet i det du skriver och har en undrar.
    Om jag själv försöker undvika vad-du-är-duktig-fällan, men mormor och morfar som barnen umgås med mycket berömmer mycket på det sättet…tror du då att barnen riskerar att bli beroende av beröm?
    Eller är det jag (och pappan) gör det som blir riktmärket för dem?
    Bör man prata med morföräldrar om hur de är mot ens barn när det gäller de här sakerna?

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Jag tror att du och pappa är barnens främsta förebilder. Jag tycker samtidigt också att du kan prata med morföräldrarna. Mitt tips när du gör det är att berätta vad som är viktigt för dig (och barnens pappa) när det gäller uppmuntran av barnen – snarare än att berätta vad ni anser att mormor och morfar gör för fel.

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Philip

    |

    Att tacka sitt barn och berätta vad som gjorde en glad är ju toppen. Men hur ber jag då barnet om hjälp?
    ”Snälla Pelle kan du hjälpa pappa att blocka undan leksakerna?” räcker det eller ska man även lägga till ”…då skulle pappa bli glad och vi skulle kunna göra något tillsammans sedan…” Eller har du andra bra tips på formuleringar?

    Din blogg är förövrigt väldigt intressant, du har fått en ny läsare!!!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Philip,

      kul att du gillar det jag skriver :-).

      Jag skulle nog säga ungefär så här: ”jag skulle gilla mer ordning än jag ser här just nu Pelle och jag vill gärna att du plockar ihop dina leksaker och lägger dom i den blåa korgen (eller vilken plats det nu kan tänkas vara du vill att de skall ligga på).” Eller om jag är villig att själv hjälpa till: ”jag är mån om lite mer ordning här Pelle – vad säger du, skall vi hjälpas åt att städa undan?”

      Poängen, ut mitt perspektiv, är att tydliggöra för barnet var jag värdesätter/är mån om/har behov av – snarare än att berätta för barnet att han/hon gjort fel (”nu ligger dina grejer överallt igen, du är så slarvig”). Jag tror att barn har lättare att ta till sig vad föräldrarna vill än att det är något fel på dem själva. (Jag är likadan själv. Jag föredrar att min man berättar för mig att han längtar efter lugn och tystnad snarare än att han kallar mig för ”högljudd”.)

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    maria

    |

    Häromdagen På vårat dagis (ett waldorfdagis) i västerås, när vi var där och lekte jag och min lilla bebis på den öppna lekstunden, så berättade ena fröken vid mellanmålet varför dom alltid bjuder barnen på det som ska ätas. Detta är för att föra in förmågan av att vilja ”ge”. Dom sa så här; I dom låga åldrarna, alltså upp till 6 år är det så viktigt vad vi vuxna visar vad vi sedan vill att barnen ska göra när dom blir stora. Därför Vill vi inte ställa fram det som ska ätas, och sedan säga; Nu får ni ta själva; eller; Men du kan ju ta själv, etc. Då skapar man en ”roffa -åt-sig” kultur bland dom små där det blir viktigast att ta för sig och tänka på sig själv. Så. Då förstod jag varför det under dessa 9 år (jag har haft två barn som gått klart dagiset) alltid är så lugnt och fint vid deras mellanmål. Det är aldrig något tjafs, inget bråk eller stök och alla njuter av det som ätes. Vilken fin tankegång! Barn gör ju inte som vi säger, Dom gör som vi gör!

    Reply

    • Avatar

      Sofia

      |

      Hej Maria
      Kan du förklara lite tydligare hur de gör, vill så gärna förstå!?
      Sofia

      Reply

  • Avatar

    Hanna Thorsell

    |

    Försvann en kommentar om hurvida detta kan skapa ett problem för barn ..att de anses kanske tar på sig skulden för att ”mamma inte är glad” osv? Läste den i morse…synd om du tog bort den! Hade gärna velat se svar på den kommentaren.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Oj! Hoppas inte kommentarer försvinner från bloggen! Nu blev jag lite orolig! Har du lust att utveckla lite så skall jag se om jag kan försöka svara?

      Reply

  • Avatar

    fredrik

    |

    Gäller det omvända? Tar vi hänsyn till barnens behov? Låter vi dom leka utifrån sina behov?

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Det är en mycket viktig fråga Fredrik som vi alltid bör ställa oss, tycker jag.

      Reply

  • Avatar

    Britta

    |

    Vet att detta är ett gammalt inlägg men vill ända gärna kommentera och undra. Jag tänker i samma bana som Hanna ovan. Du säger att vi ska motivera barnen genom att berätta vad vi vill och har för behov men det känns som att det delvis står i strid mot din rekommendation att inte skuldbelägga barnen utan uppmuntra deras vilja att göra saker för att det är bra och rätt. Att göra det för att mamma blir glad kan också bli tokigt i längden, inte sant?

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Jag vill vara tydlig med att jag inte säger att vi ”skall” någonting. Jag säger att om vi vill att barnen skall förstå vad andra människor känner och behöver så underlättar det för dem att vi berättar för dem vad vi (och andra människor) behöver. Så att de slipper gissa.

      ”Att göra det för att mamma blir glad kan också bli tokigt i längden, inte sant?” skriver du.
      Jag gissar att din fråga handlar om att du känner oro för att barnet tar på sig ansvaret för förälderns känslor? Att barnet tror att hon ”gör” mamma glad/ledsen/arg osv? Att du vill att barnet skall agera fri från skuld och skam? I så fall vill du och jag samma sak! Jag tycker att det är väldigt viktigt att barnet förstår att det inte är hon som bestämmer vad jag känner. Det bestämmer jag själv! Saker barnet gör kan väcka behov i mig. När barnets alla legobitar ligger utspridda över golvet vaknar mitt behov av ordning tex. Men legot (eller barnet som lagt legot på golvet) bär inte ansvaret för vad jag känner i relation till det. Det gör jag. Jag har skrivit mer om hur jag tänker kring detta i det här inlägget: http://petrakrantzlindgren.se/2010/05/31/vem-har-makten-over-dina-kanslor-del-1/. Jag kommer också att skriva mer om hur man kan uttrycka sig för att tydliggöra att det inte barnet som har ansvaret för vad jag känner i den pågående artikelserien om att sätta gränser med respekt: http://petrakrantzlindgren.se/category/tema-granser/

      Reply

  • Avatar

    Ida

    |

    Efter att ha läst den här bloggen har jag endast en kommentar: gud så krångligt ni gör det här med barnuppfostran! Jag tycker att detta helt har spårat ur. Livet är ofta det som händer när vi planerar för det och att alltid gå och vara så himla pedagogisk funkar inte för de flesta och vet ni vad det bästa med det är? Barnen växer för det mesta upp och blir fina människor iallfall!

    Reply

    • Avatar

      Oskar

      |

      Det är ju så att det här med att lära ut ett demokratiskt förhållningssätt tar tid. Är det det du menar med krångligt?
      Vad är det för negativt med att prata mycket med sina barn?

      Reply

    • Avatar

      Kajsa

      |

      Krångligt? Jag tycker man bör som förälder reflektera över vad man gör och varför. Barnuppfostran ligger mig väldigt varmt om hjärtat och jag tror verkligen många föräldrar är väldigt omedvetna om vilka beteenden och känslor de skapar hos sina barn. Själv tycker jag det är jättenyttigt att tänka utifrån olika perspektiv för att skapa ett föräldraskap som känns bra på riktigt. Petras intention är nog att underlätta för föräldrar som har det lite kämpigt, inte krångla till det. Jag njuter iaf av att läsa denna blogg; hon sätter ord på sådant som jag ofta tänker på. Genom att göra små förändringar i sitt sätt att tänka kan man faktiskt skapa ett skönare klimat i familjen!

      Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    Tycker det är bra att du tar upp att var tydlig i sin kommunikation med barnen, och att det gäller att tänka till på hur man framför det man vill att barnen ska förstå. En liten sak som jag vill inflika är bara att visst är det ofta att man vill att barnen ska hjälpa till med ex. undanplockning för att tillgodose mitt behov av att ex komma i tid till jobbet eller för att jag tycker om när det är inte ser så stökigt ut. Det är bra att man är ärlig med om det är mitt behov som står i centrum för varför man vill vissa saker, för så är det ju ofta, och på det sättet lär man sig att visa hänsyn. Men lika viktigt är ju att mina barn lär sig tänka att vad som gynnar dem själva också. Så det inte alltid är för att tillfredsställa de vuxnas behov. När de är lite äldre lär de sig att tänka i flera steg ex. att de inte kommer försent till dagis/skola och kanske missar något där. Vi blir ibland sena och då blir det liksom en mer direkt och tydlig konsekvens över att vi inte hjälptes åt. Hade alla hjälpts åt så hade det kanske inte blivit så stressigt och vi hade hunnit i tid. Tack för en bra blogg!

    Reply

  • Avatar

    Linda

    |

    Kul och intressant att läsa om detta ämne! Hade idag en kompis till min son på besök och han ”var duktig” och ställde sin tallrik på bänken när vi ätit (gör inte mina barn). Han såg lite lätt förvånad ut när jag sa ”tack för att du hjälpte mig att plocka undan från bordet, det var snällt av dig!” Efter någon sekund sken han upp, ögonen lös och han såg riktigt glad ut när han svarade ” det var så lite”…

    Man kan ju fundera på vad hans handling brukar skapa för reaktion hemma….?

    Tack för ett toppeninlägg!
    Kram
    Linda

    Reply

Lämna en kommentar