Det vi lär barnen

Jag står och kammar dotterns hår. Vi småpratar om gästerna som kommer om en stund.

– Hur vill du har håret älskling? Uppsatt eller utsläppt?
– Jag vill ha tre flätor mamma. Kan du göra det?

Det är knappt att jag lägger märke till den förbiflygande tanken: ”Tre flätor? Det är väl inte precis kalasmässigt?” Jag slänger en snabb blick på klockan.

– Jag känner mig lite stressad. Gästerna kommer snart. Jag är villig att göra en eller två flätor. Vilket vill du?
– Vilket tror du att gästerna tycker är finast?

Det nyper till i bröstet. Jag vill att dottern skall veta att hon är fin oavsett vilket hon väljer. Jag vill att hon skall utgå från vad hon själv gillar och inte från vad hon tror att andra gillar.

– Välj det du tycker är finast. Det viktiga är ju att du känner dig fin!
– Jag tycker att jag är finast i tre flätor. 

Det blev tre flätor. Och en viktig påminnelse om att orden jag säger är långt ifrån allt som jag lär min dotter.

___

Jag uppskattar massor om du vill dela det jag skriver! Klicka på ”Share” här nedan och välj om du vill dela inlägget via Facebook, Twitter osv.

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
5 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Joachim
13 years ago

Oj! Nu kom det tårar i ögonen. Koncist, poetiskt och vackert. Jag gillar hur du får till något så kort som blir så tydligt. Det skulle kunna beskrivas tre gånger så långt, men skulle då snarare förlora i klarhet.
Du ger mig hopp om världen.
Tack!

turez
13 years ago

Helt rätt att hon fick sina tre flätor tycker jag.
För det var ju det hon uppenbarligen ville ha ifrån början och tyckte var finast 🙂 Hoppas gästerna uppskattade flätorna 🙂

Mod Thörn
Mod Thörn
11 years ago

Jag blir glad av att läsa din sida…
Viktigt att tänka efter vad man säger,
Hur det påverkar barnen,
och oss som vuxna….

Stina
Stina
11 years ago

Mhm!

Det där jobbar jag mycket med när det gäller mig själv, att inte påverka med vad JAG anser lämpligt (kläder, frisyrer mm) eller vad jag tror omgivningen gillar och kommer att acceptera. Jag vill ha barn som tycker om att vara sig själva, som ser det som något positivt att vara annorlunda emellanåt, jag vill ju fostra dem att tänka själva och göra som de vill och känner, inte som de tror andra vill eller som de tror att de kommer att måsta göra för att bli accepterade. Ofta lyckas jag…men alldeles för ofta misslyckas jag…och det är en stor sorg och en känsla av misslyckande. Ibland hör jag mig själv kommentera ett val barnet gjort på ett sätt som indirekt försöker få barnet att göra ett nytt val, göra ett val som jag känner mig bekväm med. Men jag försöker i alla fall…det är ju alltid något. Tänk om det kunde vara lättare att inte döma sig själv hela tiden för allt som man ”gör fel”. Det går mycket energi åt att sörja över de stunder då man gjorde tvärtemot hur man egentligen vill bete sig.

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: