Belöna ”rätt” beteende eller förstå vad barnet behöver?

Bråk om städning och undanplockning, tjafs om tider, gnäll om kläder och mat. Listan över potentiella konflikter mellan barn och vuxna kan göras lång. För att minska antalet konflikter och få barnen att göra som man själv vill inför vissa vuxna, både föräldrar och pedagoger, belöningssystem för barnen. Varje gång barnet utför en överenskommen handling (hänger upp sina kläder i hallen, sitter tyst under samlingen eller vad man nu bestämt) får barnet en symbol: ett klistermärke, en glaskula, ett kryss i en ruta eller något annat. Efter ett visst antal symboler får barnet en belöning: spela ett spel, titta på en film eller massage till exempel.

guldstjärnorSystemet kan förefalla lockande. Det tycks vara ett enkelt och smidigt sätt att undvika konflikter, dessutom helt utan inslag av negativ disciplin som ilska, straff, hotelser, skuld- eller skambeläggande. Jag menar att det finns en hel del andra risker med att belöna barnen för ”gott uppförande”. Idag tänkte jag skriva om en av dessa risker, den som jag ser som den mest grundläggande: att belöningar drar vår uppmärksamhet bort från det som pågår inuti barnet.

Min argumentation bygger på ett grundantagande. Jag utgår från att allt vi människor gör syftar till att tillgodose behov som vi har. Jag skriver det här blogginlägget just nu för att tillgodose mitt behov av kreativitet och att bidra till andra människor. Om en stund skall jag åka och handla mat. Det gör jag för att tillgodose mitt behov av näring. Ikväll hoppas jag att mina barn vill spela spel och läsa böcker tillsammans med mig för jag längtar massor efter lek och gemenskap.

Barnen skiljer sig förstås inte från dig eller mig i det här avseendet. Det finns behov bakom alla deras beteenden också. Dessutom tror jag att de har samma behov som vi vuxna. Både de och vi längtar efter kärlek, förståelse, omtanke, respekt, vila, självbestämmande, lek, gemenskap – för att bara nämna några av alla grundläggande mänskliga behov.

Problemet med att använda belöningssystem för att få barnen att ändra på sitt beteende är att man helt bortser från barnens behov. Man missar att barnets beteende faktiskt är barnets sätt att försöka tillgodose grundläggande mänskliga behov. Om jag lovar mitt barn en guldstjärna för varje middag som hon sitter still vid matbordet och inte avbryter om någon annan pratar kommer jag troligen att få lugn och ro. Jag får å andra sidan ingen aning om varför hon är orolig i samband med middagen. Är det kanske så att hon har behov av förtrolighet, av gemenskap och att bli sedd och bekräftad? Och om jag lovar mitt barn en glaskula för varje morgon hon är påklädd och klar för skolan senast kvart i åtta ser hon kanske till att vara det. Jag har å andra sidan inte fått någon ökad förståelse för varför hon tar sådan tid på sig. Är det kanske i själva verket så att hon tycker att det är obehagligt att komma tidigt till skolan eftersom hon inte har någon att vara med på skolgården? Och om läraren lovar eleven som brukar prata och skämta mycket på lektionerna ett kryss i en ruta för varje lektion som han bara pratar när han får ordet kommer eleven kanske att bidra till det lugn som läraren eftersträvar. Läraren har å andra sidan inte fått någon inblick i varför barnet stör i klassrummet. Tvivlar barnet kanske på att hon duger och får vara en del i klassens gemenskap? Är det störande beteendet ett sätt för henne att bli sedd och få den bekräftelse som hon så mycket längtar efter? Kort sagt, belöningssystem drar de vuxnas fokus bort från barnens behov.

Tänk dig att ditt barn står i köket och skriker efter vatten. Hon är törstig men når inte kranen. Jag tror knappast att du i det läget skulle plocka fram ett ark med guldstjärnemärken och säga: ”Vet du vad, jag orkar inte lyssna på ditt skrik. Därför gör vi så här: för varje dag som du avstår från att skrika efter vatten får du en guldstjärna”. Självklart inte – för du förstår ju att ungen behöver vätska. Det är ett grundläggande mänskligt behov. Därför gissar jag att du hjälper henne att få tillgång till det vatten hon behöver. Du visar henne hur hon kan dra fram en stol för att nå kranen eller tar med henne till badrummet och förklarar att där kan hon ta vatten själv eftersom kranen sitter lägre. Du vet att när hon fått sitt behov tillgodosett kommer hon att sluta skrika.

Jag tror att detsamma gäller barnen som kanar runt på stolen, är långsamma på morgonen och stör i klassrummet. Om de får hjälp att tillgodose sina behov på andra sätt kommer de att sluta med sina ”störande” beteenden. Det är inget självändamål att kana på stolen, vara sen eller prata mycket i klassrummet. Det är något som barnen gör för att tillgodose behov som de har. När vuxna belönar ett barn för ”rätt” beteende – istället för att försöka förstå vilka behov barnet har och hjälpa henne tillgodose dem på något annat sätt – är jag orolig för att barnet uppfattar budskapet: ”vad du behöver är inte intressant. Dina behov är inte mer värdefulla några klistermärken och lite kli på ryggen”.

—-

Läs gärna mer om min kritik mot belöningssystem:
”Därför är jag kritisk mot belöningssystem för barn” –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Taggar:, , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (21)

  • Avatar

    Veronica Christensson

    |

    Tusen tack!! Har varit emot belöningssystem sen länge. Har bara känt att det är frustrerande och ett annat slags annat ”straff och mutor”. Sökte hjälp på internet då jag bara hamnar i konflikt med min 7-åring och det finns inga belöningssystem i världen som löser det. Nu har jag mer förståelse ur hennes synvinkel och nu hittar vi lösningar tillsammans. Hon och jag! Tack än en gång.

    Reply

  • Avatar

    Mona-Lisa Strand

    |

    Intressant och tänkvärt skrivet om belöningssystem. Själv använder vi mycket belöningssystem till vår fyraåriga son som har autistiskt syndrom. Han lär sig allt från att kommunicera, klä på sig, leka, klippa med sax, gå på toaletten, motoriska färdigheter etc med hjälp av olika yttre belöningar eller ”positiv förstärkning” (i kombination med ”vanlig uppmuntran” givetvis). Jag upplever inte belöningar som ett hjälpmedel i uppfostringssyfte utan som ett hjälpmedel vid inlärning. Ta klippandet med sax tex. I tre månader har vi nästan dagligen tränat sonen på att använda saxen. Varje litet försök har vi uppmuntrat och belönat. Nu bemästrar han saxen och plötsligt tycker han att det är roligt att klippa. Detta gör att han hänger med i pysslet på förskolan och väljer att delta i de aktiviteterna mer. De gånger som vi har använt belöningar för att förändra ett ”problembeteende” har alltid föregåtts av noggrann beteenderegistrering just för att ta reda på vilken funktion problembeteendet har. Vad är det barnet vill, vilket behov är det som han försöker att kommunicera? Först när man vet detta kan man gå vidare och förändra beteendet. Att använda belöningssystem till normalutvecklade barn känns ganska onödigt tycker jag, även om jag aldrig tänkt tanken att det skulle vara direkt skadligt. Men jag tycker att du har en poäng att man lätt kan missa barnets behov om man hela tiden tänker på att belöna för ”rätt beteende”. Självklart måste man lyssna på och bekräfta sitt barn. Detta gäller givetvis vår autistiska son också.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Mona-Lisa,

      intressant att läsa hur ni tänker och arbetar med belöningar i relation till er son. Uppskattar att du berättar.

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Vilda Lugnet

    |

    Intressant vinkling på det hela, som jag inte tänkt på. Jag tar till mig av dina kloka ord och kommer garanterat att tänka på detta i framtiden. Det du beskriver handlar om att validera barnet, som jag ser det, och det är bland det viktigaste man kan göra. Att låta barnet känna och uppleva att man ser det och bryr sig om det han eller hon vill förmedla. A och O för att skapa en stark och trygg individ!

    Hemma hos oss har vi ett system som väl kan kallas belöningssystem. Jag vill dock påstå att vi har det i ett liknande syfte som Mona-Lisa ovan, nämligen för inlärning.

    Det vi har är olika ansvarsområden. Ska berätta också att vi har fyra hemmaboende barn. Det är en 97a, som är dyslektiker. Vi har även funderingar på om han har add. I alla fall har han väldigt många av de problemen. En 00a, som har adhd. En 01a som har asperger och adhd och till sist en 04a som än så länge inte varit orsak till några diagnosfunderingar alls.

    Jo. Det vi har hemma är olika ansvarsområden per vecka, tydliggjorda på papper och genom diskussion. Tvätta handfat och ta tvätten till tvättstugan är exempel från badrumsområdet. Dammsuga hall och kök, plocka ur diskmaskin, se till att vardagsrumsbordet är fritt från prylar, damma av tv-bänk och öppen spis… är exempel på vad som ingår i deras olika områden. Tömma sopor och gå till återvinningsstationen också.

    De får en viss poäng när de gör sina saker på eget initiativ och lite färre poäng när de gör det efter tillsägning. En viss poängnivå ger lördagspeng pågående vecka samt datatid följande vecka. Nästa poängnivå ger 1½ lördagspeng samt datatid. Sista poängnivån ger 1½ lördagspeng samt datatid ALLA dagar följande vecka (normalt har vi två datafria dagar). Uppnår de inte den lägsta poängnivån får de varken lördagspeng eller datatid. Det kan man väl kalla bestraffning, antar jag – något jag egentligen är väldigt emot!

    Vi anser att detta är ett sätt att lära dem ta ansvar över hemmet samtidigt som det är en avlastning för oss naturligtvis. Barnen är medvetna om dessa bakgrunder till systemet.

    Tack för tänkvärt inlägg. 🙂

    Reply

  • Avatar

    Vilda Lugnet

    |

    Läste mer här; http://www.petrakrantzlindgren.se/pages/daerfoer-aer-jag-emot-beloeningssystem.php. Där nämner du just sånt som vi gör, att belöna städning. Plötsligt känner jag att det vi gör blir fel… men ändå inte. Jag känner igen att det funkade jättejättebra till en början, men sen inte… vi hade den diskussionen senast i lördags. Barnen vet att vi egentligen inte tycker att ta hand om sitt hem ska behöva belönas, det ska göras ändå. Av omtanke om familjemedlemmar och sig själv.

    Men det funkar inte och vad gör vi då?

    Våra barn städar inte. Eller så gör dem det efter att vi blivit jättearga. Tilläggas bör kanske att min man har fibromyalgi och själv är jag bipolär, just nu sjukskriven sedan två år pga att jag hela tiden blir deprimerad och får ångest. Stress bidrar kraftigt till mina måendedippar och det är en stress för mig att se hemmet ”förfalla” och/eller att bråka med mina barn om sånt som jag så innerligt vill ska fungera och som därför blir återkommande bråk.

    Vad göra? Du lyfter fram värdefulla vinklingar gällande belöningssystem, men har du förslag på hur man kan göra i stället?

    Reply

  • Avatar

    Åsa Lind

    |

    Men om man erbjuder en guldstjärna för varje helnatt i egen säng…utan att vi anklagar eller hotar om det INTE går!!?? Barnet är välkommen till oss mitt i natten utan anklagelser. Kan det då uppfatta stjärnorna som ett eget val av uppmuntran o att vara duktig??
    Mvh/Åsa.

    Reply

  • Avatar

    Frida Hvenmark

    |

    Jag håller med dig men undrar hur vi föräldrar ska förstå vad det underliggande behovet eller vad problemet är? Barnen kan inte alltid formulera med ord varför de har t ex svårt att sitta still eller går långsamt eller vad det nu kan vara. Att glida runt på stolen ger naturligtvis uppmärksamhet, oftast då negativ uppmärksamhet i form av tjat och tillsägelser. Det kan ju faktiskt också vara så att det finns en massa energi i vår 6 åring som han har svårt att rikta rätt men ut måste den och då hjälper varken guldstjärnor, tillsägelser eller kramar heller för den delen.

    Vi har till viss del ett belöningssystem här hemma. Bäddar man sin säng tjänar man en peng gör man det inte tjänar man inget men får heller ingen tillsägelse. Det är inte ett krav att bädda sängen men det är roligt att få köpa en tidning eller vad det nu kan vara för de pengar man sparat/tjänat ihop. Att plocka undan efter sig får vi göra tillsammans men det blir en del tjat och inget man får betalt för. Inte heller att borsta tänderna, försöka klä på sig själv (vi har en 3 åring också) eller att äta med bestick inte händerna.

    Så hur gör man för att förstå orsaken bakom agerandet?

    Frida

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Frida,

      jag tänker mig att försöker sätta barnets beteende i relation till annat man vet om barnet och utifrån det klurar man, gissar kanske rentav, och prövar sig sedan fram! Om man tror att barnet kanar runt på stolen för att få uppmärksamhet försöker man helt enkelt ge barnet uppmärksamhet i en massa andra situationer istället. Om barnet då ändå fortsätter kana runt på stolen får man klura lite till och kommer då kanske på att det kan handla om ett behov av rörelse och så ger man barnet stöd i att tillgodose det behovet. osv.

      //Petra

      Reply

      • Avatar

        Frida Hvenmark

        |

        Tack Petra. Just nu klurar vi mest på hur vi ska få barnen att inte skrika och vråla så fort de inte får som de vill eller när den ena gör något den andra inte vill.

        Reply

  • Avatar

    Petra Åberg

    |

    Förstår din poäng delvis. Men ibland behöver man öka motivationen. Då behövs ju en del morötter. Min son har alltid varit stolt när vi inför belöningssystem. Och han visar de gärna för andra. Vi slipper onödiga konflikter och sonen hittar egna lösningar. Det får igång hans vilja och lust. Men att lyssna på sina barn och försöka förstå dem är förstås en självklarhet. Men att ligga och ropa tex och bli serverad är inte att bli förstådd tycker jag. Fortsätter jag att serva ger det hel fel signaler och barnet får negativ uppmärksamhet. Och jag själv mår inte bra. Jag tycker att belöningssystem är bra men inte enbart det. Barnen behöver uppmuntran, stöd, kärlek och förståelse. Och framförallt tid m föräldrarna. Det ena utesluter inte det andra.
    // Petra Å

    Reply

  • Avatar

    Eva Bertilsson

    |

    Instämmer helt med Petra Åberg – det är inte antingen-eller. Ett väl genomtänkt ”belöningssystem” kan vara ett fantastiskt sätt att tillföra fler positiva händelser, direkt styrda av barnet självt, både i speciella träningssituationer och i vardagen. Men självklart måste vi se till att sådana system blir en hjälp till att BÄTTRE tillgodose individens behov – inte någon slags barriär som hindrar oss från att se de behov som ligger bakom olika typer av agerande.

    Att själv ha kontroll, att direkt kunna påverka, att få tydlig feedback på det egna agerandet, att kunna överblicka och styra olika konsekvenser av sitt agerande, att ha möjlighet att välja (i vetskap om att inget av valen leder till obehag, rädsla, skam eller skuld), att sträva mot uppsatta mål, att bemästra nya färdigheter, att uppleva ”flow” där utmaningen möter färdigheten – dessa är några av de positiva upplevelser som ett välgjort ”belöningssystem” kan bidra med.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Ja, det finns förstås positiva upplevelser av belöningssystem (de flesta du räknar upp tror jag dock inte förutsätter ett belöningssystem). Det jag vill bidra med i den här artikeln är att tydliggöra riskerna. Min erfarenhet är att många föräldrar och pedagoger tittar på vinsterna med ett belöningssystem, men missar att det också finns många risker. Jag är mån om att man tittar i båda vågskålarna innan man bestämmer sig för att införa ett belöningssystem för sitt barn. Jag är också mån om att man funderar på om det finns andra sätt, med färre risker, för att uppnå samma fördelar. Den som läser runt på min blogg hittar många artiklar om hur man kan skapa samarbete i mänskliga relationer – utan att hota, straffa eller muta.

      Reply

  • Avatar

    anonym

    |

    Här har vi aldrig haft något belöningsystem alls, för någonting.utan i stället talat om syftet med det hela, så att barnet förstår varför, barn är mycket klokare och än vi tror om vi bara förklarar syftet på en nivå som de kan förstå och ta in, om det har funnits ett syfte som inte gått att förklara utan en massa frågetecken på¨frågetecken, då har vi bara sagt att det ok att du inte förstår varför,just nu, du kommer att göra det snart ändå,och svaret har bara blivit, jaha, säg till mig då när jag du tror att kan jag förstå. belöningssystemet är ok, så länge det utvecklar något hos en person, men inte när man använder det för att komma undan ett samtal eller en konflikt eller för att man inte orkar.

    Reply

  • Avatar

    Jessica

    |

    Jag funderar hur man kan jobba med belöningssystem till en 8 årig pojke med ADHD. Han spelar basket på fritiden och träningarna går oftast bra för honom (”han håller ihop”). Vilket är mycket beroende på bra tränare, inte så stor grupp och hans intresse för det. Han kämpar på träningarna och det ger utdelning eftersom han är den som gör flest mål och är helt enkelt riktigt duktig. Vilket är viktigt för hans självkänsla tänker jag. Men matcherna brukar inte alls fungera, han springer runt och låter/hoppar och tappar helt fokus. Vilket gör mig ledsen, för hans skull att han känner att han inte får lyckas så bra som han gör på träningarna, han kan säga att någon störde och irriterade honom för att den personen sprang förbi eller var snabbare. Nu senaste matchen så lovade vi honom en belöning om han försökte fokusera på matchen och kompisarna och inte ”svamla”. Och vilken skillnad det blev! Det gick hur bra som helst. Men är detta ett bra sätt att varje gång ge han belöning och på vilket sätt i så fall och vad? Vet inte heller helt att det berodde på belöningen att det gick så bra, det kan ha varit att hans pappa var och kollade för första gången, att tränarna peppade dom jättemycket och han fick ta plats. Både jag och hans assistent i skolan tycker dock att när han får en morot så ”sköter han sig bättre”. Så nått ger det ju, och det borde ju stärka honom. Men jag hoppas bara inte på fel sätt.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Jessica, eftersom jag är väldigt tveksam till belöningar så är jag förmodligen fel person att fråga om hur ett belöningssystem bör utformas… Jag har skrivit mer om min tveksamhet till belöningar här: http://petrakrantzlindgren.se/2013/03/25/darfor-ar-jag-kritisk-mot-beloningssystem-for-barn/
      Har du frågat honom själv om han tyckte att det gick bättre på senaste matchen och vad det i så fall berodde på?
      Att använda belöningar bygger ju på ett tänk att barnet behöver bli mer motiverat (belöningen är ju avsedd att öka barnets motivation). När du beskriver hur allting funkar på träning, men inte på match så undrar jag om det verkligen handlar om bristande motivation? Kan det inte istället handla om att det är svårare för honom att ”göra rätt” på match. Att det är större press (från tränare, föräldrar och lagkamrater) och mer spänning för hans egen del? Matchsituationen skiljer sig ju rätt mycket från träningssituationen, tänker jag. I så fall kanske han behöver stöd i att klara av matchsituationen (snarare än en belöning)? Låt oss också anta att matchsituationen inte funkar lika bra nästa gång. Inte nog med att han själv förmodligen är besviken över det, han får dessutom ingen belöning (vilket för barn känns ungefär som ett straff). Vad kommer det att göra med hans lust att spela?

      Reply

  • Avatar

    Sofia

    |

    Tack för ett klokt inlägg! Det här är lite av ett sidospår men det har kommit upp flera kommentarer om det så jag tror det är relevant ändå. Angående belöningssystem till barn med Adhd. Min erfarenhet är att det fungerar som en kognitiv förstärkning, i princip en påminnelse innan ”Det här är det viktiga -bollspelet” och en påminnelse efteråt ”Det här xx fungerade bra- jag vet att du har kämpat!” (kanske för något som andra ser som självklart). Sen blir det också enpåminnelse (förutsatt att guldstjärnorna sparas tex på ett veckoschema) ” Alla de här gångerna har jag lyckats med det här ” Så i det fallet är det egentligen inte belöningen som är det viktiga utan att det blir ett arbetsverktyg som stärker dom kognitiva funktionerna, det är vanligt att dom är svaga hos dessa barn. Målet är ju såklart att det ska bli automatiserat såsmåningom. Dom jag jobbat med har snart glömt belöningen i sig men fortsatt gillat övrrsikten och samtalet kring stjärnorna. En stjärna kan ju också delas ut för gott arbete -alltså kamp för att tex fokusera utan att lyckas i själva resultatet.

    Reply

  • Avatar

    Lina

    |

    Hejsan
    Min första tanke går direkt till min dotters toaletträning. Vi har i omgångar fösökt att få henne blöjfri men då hon visat motstånd så har vi slutat och gett henne mer tid. Nu är hon 3 och till sommaren ska vi försöka ännu en gång. Hur skulle du gå tillväga? Hon har helt vägrat att sätta sig på toaletten i omgångar och jag tolkar som att det beror på att hon inte vill avstå från leken. Om vi leker på toaletten så koncentrerar hon inte sig och kissar aldrig förrän efteråt. Har försökt att fråga/luska ut med gissningar varför hon inte vill men kommer ingenvart.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      När hon är redo så kommer det inte att vara något problem! Testa igen till sommaren och ta det lugnt fram tills dess. Lycka till! Petra

      Reply

Lämna en kommentar