Förstå eller förklara – vad väljer du?

– Mamma, jag är faktiskt lite rädd för dom stora killarna i skolan ibland. Dom låter så mycket och ibland slåss dom. Inte med mig, men med varandra.

Sexåringen, som går i en åldersblandad klass, var lite orolig på väg till skolan en morgon.

– Jag gissar att det känns läskigt? Skulle du önska att du var mer kompis med dom stora killarna?

– Nä, jag vill helst inte prata med dem alls. Men ibland hamnar jag bredvid någon i matsalen. Jag har sagt till fröken att jag är rädd för dom och då sa hon att dom inte är farliga. Hon säger ofta att dom inte är farliga.

– Vad tänker du då?

– Jag vet egentligen att dom stora killarna inte är farliga, men det känns så för mig. Ibland kan det kännas som att något är farligt fastän det inte är det, eller hur mamma?!

– Absolut. Jag är rädd för hundar fastän jag vet att de allra flesta är jättesnälla.

En lång tystnad följde innan dottern summerade sina tankar:

– Jag tycker att dom vuxna kunde försöka förstå lite mer hur saker och ting känns för oss barn istället för att berätta hur det är för dom själva.

Hur gör du? Försöker du förstå eller förklarar du hur det ”är”?

Följ mig på Facebook –>

Taggar:, , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (4)

  • Avatar

    Maria Klein

    |

    Ett exempel på vuxnas respons: En 4-årg kille bjuder in en 1,5-årig tjej i kojan. Väl inne tar den yngre ett rejält tag i den äldres hår och drar tills han gråter och springer iväg till en vuxen. Han försöker förklara vad som hänt. Den vuxne svarar: Hon är ju så liten så hon förstår inte. Hon ville nog bara ge dig en kram. Är barnet ute efter förståelse eller förklaring? Vill vi att barnen ska fortsätta eller sluta lyssna på sig själva, sina behov och känslor?

    Reply

  • Avatar

    Em

    |

    Precis!

    Jag blev mobbad i skolan, och jag vågade inte säga något om allt som hände till någon, just för att jag visste att ingen skulle ta det seriöst. När jag en gång faktiskt tog mod till mig och berättade för läraren så reagerade han med ”Jamen det är väl inte så farligt!” Nej, inte ur HANS synvinkel, kanske, som vuxen, men för en utfryst tjej på 10 år är det fruktansvärt. (Hans rekommendation mot mobbning var för övrigt ”har du testat att bli arg nån gång och slagits?” och han kallade sig för expert och utbildad på mobbning och att mobbning inte existerade på ”hans” skola)

    Jag har haft så hemskt dåliga lärare i grundskolan, framförallt mellanstadiet, vill verkligen att INGEN unge ska behöva uppleva samma skit som jag upplevde.

    Man MÅSTE förstå hur DE upplever situationen, aldrig någonsin förlöjliga eller försöka förklara hur det ”är”. Det är respektlöst och idiotförklarar barnet.

    Reply

  • Avatar

    mariaklein

    |

    Jag känner med dig Em. Efter flera år i skolans värld som förälder har jag förstått att det är mer än vanligt med den attityd som du beskriver. Om vi inte erkänner att det finns mobbning, då finns den inte.

    Reply

  • Duga som man är « en annan du

    |

    […] För det första ger det inte flickan det som hon behöver: förståelse. Förståelse för hur det känns för henne att tänka att hon är tjock. Förståelse för hur viktigt det är för henne att uppleva sig själv som fin. När mamman säger ”du är inte alls tjock gumman” upplever hon ingen förståelse. Hon hör en faktapresentation och mellan raderna: ”du känner fel!”. (Jag har skrivit mer om skillnaden mellan att förstå och förklara här). […]

    Reply

Lämna en kommentar