Vilken sorts barn vill du fostra? Svaren jag får när jag ställer den här frågan till olika föräldrar jag möter är likartade. De allra flesta föräldrar har en önskelista på egenskaper de vill ge sina barn som inkluderar åtminstone följande:
– God självkänsla
– Gott självförtroende
– Mod
– Empati
– Respekt
– Självrespekt
– Omtanke
– Civilkurage
– Ansvarsförmåga
Kanske vill du lägga till eller precisera något på den här listan, men jag gissar att den liknar den önskelista du själv har gällande ditt eget barn?
I ljuset av den här uppfattningen om vilken sorts vuxna vi vill att våra barn skall utvecklas till funderar jag ofta över användandet av ordet ”fungerar” i kombination med barn, föräldraskap och vuxnas ledarskap. Jag hörde för ett tag sedan en känd barnpsykolog i en intervju i tv säga ungefär så här: ”Tjat, hot och mutor är tre metoder som de flesta, om inte alla, tar till och måste ta till. Helt enkelt för att detta är metoder som fungerar.” En annan psykolog strösslar frikostigt med ordet ”fungerar” i sin bok med råd om hur man får ”ett fungerande familjeliv”. Att avleda barnets uppmärksamhet vid konflikter, vara konsekvent och belöna barnet för vissa beteenden är exempel på metoder som, enligt honom, ”fungerar”. På samma sätt använder föräldrar och pedagoger jag träffar ofta ordet ”fungerar”: ”Jag har testat att göra X och Y och det fungerar verkligen med lille Pelle!”.
Den som säger att något ”fungerar” menar vanligen att det ”tjänar sitt syfte” eller ”är ändamålsenligt”. Men vilket syfte, vilket mål, avses när man pratar om sådant som ”fungerar” i relation till barn? Jag tror inte att det är den där önskelistan jag tecknade inledningsvis som avses. Snarare tycks det mig som att när psykologer, föräldrar och pedagoger pratar om saker (”verktyg” eller” metoder”) som ”fungerar” handlar det så gott som alltid om att i stunden få barnet att göra som man själv vill!
”Vi har börjat ignorera Lisa när hon gnäller vid matbordet och det funkar verkligen! Hon gnäller mycket mindre nu.”
”Belöningssystem funkar så bra för oss! Pelle plockar alltid undan sina grejer utan tjafs nuförtiden!”
”Det här med att avleda barnets uppmärksamhet funkar hur bra som helst! Så fort Karin börjar tjafsa om att hon vill vara ute längre eller ha mer datortid så brukar jag bara byta ämne och börja prata om något annat.”
Det jag oroar mig för är att vi vuxna, i vår glädje över att hitta verktyg och metoder som fungerar i stunden, inte i tillräcklig utsträckning reflekterar över huruvida de också fungerar på lång sikt. Det är möjligt att det fungerar att ignorera Lisas gnällande i bemärkelsen att hon slutar gnälla (åtminstone för stunden). Men vad lär det Lisa om empati? Det är möjligt att det fungerar att belöna Pelle i så mån att han börjar städa undan sina grejer. Men vad lär det Pelle om ansvar? Och det är möjligt att det fungerar att avleda Karins uppmärksamhet när hon argumenterar för att hon vill vara ute längre i det avseendet att hon tystnar. Men vad lär det Karin om respekt? Hjälper våra kortsiktiga verktyg och metoder barnen att utvecklas till modiga, empatiska, respektfulla, omtänksamma människor med god självkänsla, gott självförtroende, ansvarsförmåga och civilkurage?
Vad menar du när du säger att något ”fungerar” i relation till barnen? Hur väl fungerar dina kortsiktiga strategier med dina långsiktiga mål i föräldraskapet?
—
Alltid lika roligt och tankeväckande att läsa dina inlägg Petra. Jag blir glad och får hopp om att vi kan möta våra barn i relationer som inte bygger på att barn ska vara lydiga, duktiga och underlätta för vuxna utan istället bygger på kärlek, ömsesidighet och att barn får frihet och möjlighet att visa vad som pågår och vad som är viktigt i deras liv. Jag skulle önska att du skrev oftare och att din blogg skulle gå som en löpeld genom alla föräldrar/barn-forum på nätet.
Jag med Jocke. Jag skulle också önska att jag skrev oftare 😉 och ffa att min blogg spred sig med vindens hastighet för jag har viktiga grejer att säga!!!
TACK för att du berättar hur det jag skriver bidrar till dig :-)!
Hej Petra!
Tack för att du har ”fångat” det vanliga ordet ”fungerar”. Blev så glad.
Ordet ramar in hur vi lätt gör barnen till objekt, som skall smycka vår tillvaro på ett behagligt vis, helst så som föräldrarna tycker är rätt beteende.
Mer nyfikenhet på barnets eget liv och behov och att varje person gör annorlunda, oftast inte på mitt vis.
Hej Johan,
glädjer mig massor åt att du blev glad när du läste det jag skrivit!! Håller helt med: mer nyfikenhet åt de vuxna!!!
Jag vill bara uttrycka mitt innerliga tack för att du på ett strålande vis lyckats sätta ord på det jag frustrerat känt så länge. Har inte tid att skriva mer men blev verkligen lycklig över att hitta din blogg. Den ska jag återkomma till.
M
Du är varmt välkommen tillbaka Maria :-)!
//Petra
Hej Petra,
tack för en bra blogg. Vad kul att du hittade till Lady Dahmers blogg. Det var jag som tipsade om din sida där. Tänkte inte på att fråga först (hoppas att det inte gör något) men jag kände bara att det här måste spridas. Det är så viktiga saker du skriver om. Och du formulerar dig så bra, texten är lättillgänglig (kan man säg så).
mvh
Therese
Vad roligt att du gillar min blogg Therese. Det glädjer mig massor. Tack också för att du hjälper till att sprida bloggen. (Nix, det krävs absolut inget tillstånd för att göra det ;-))
Allt gott,
Petra
Här ska spridas, riktigt bra skrivet och ”pinpontat”!! BRA!!!
Tack och hej!
Härligt! Sprid gärna :-). Jag längtar alltid efter fler läsare!
//Petra
Läsvärt och tankeväckande. Jättebra skrivet. Återkommer när jag inte är på telefon, så kanske jag kan länka hos mig. Ha en bra dag.
Du är välkommen tillbaka 🙂
Vilken fantastisk blogg du har! Du skriver oerhört intressant och inspirerande och jag blir nu en evig anhängare!
Håller du förresten föreläsningar ofta och hur hittar jag dem isf?
Oj, vilka fina ord. Tack.
Ja, jag föreläser en hel del. Oftast är det förskolor/skolor/idrottsföreningar/företag som anlitar mig för att föreläsa för sina föräldrar/pedagoger/anställda. Det händer också att jag bjuder in till öppna föreläsningar, men inte lika ofta. Håll utkik här på bloggen eller på min facebook-sida (https://www.facebook.com/pages/Liding%C3%B6-Sweden/petrakrantzlindgrense/168796566476904). Du kan läsa mer om de föreläsningar jag erbjuder här: http://petrakrantzlindgren.se/forelasningar/ Kanske tipsa din förskola/skola om mig? 😉
Jag håller också lite längre kurser för föräldrar och pedagoger. Nästa ”öppna” kurs startar i oktober. Om mina kurser kan du läsa mer här: http://petrakrantzlindgren.se/kurser/
Allt gott,
Petra
Tack för dina tankvärda inlägg. Du är en verklig inspirationskälla.
Varje gång vi använder vår föräldramakt för att få som vi vill gör vi ett val. Vi väljer att använda vår makt för att barnen ska foga sig till det vi bestämmer. På kortsikt kanske det ”fungerar” men på långsikt spelar vi ett högt spel. Barn är extremt lojala och vill verkligen vara oss till lags så varje gång vi kränker deras integritet blir de lite mindre sig själva. De försöker anpassa sig till den vi vill ha istället för att utveckla sig själva till just den person de är. Jag brukar ibland tänka på följande uttalande som jag inte minns vem som sa men det finns inom mig. ”Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själva.”
Verkligen ett tänkvärt inlägg. Jag har funderat mycket på detta med belöningssystem som är så populärt. Vilken sorts individer skapar det egentligen? Jag möter alltför ofta ungdomar i skolan som aldrig gör något utan att få något för det. Det tycker jag är ledsamt. Sen tycker jag att Lars H Gustafsson har sagt det så bra att om vi vill fostra lydiga barn/vuxna så fungerar det ju med mutr och straff, men jsg vill inte att mina barn ska lyda, de är ju inga hundar, jag vill att de ska respektera sina egna och andras gränser samt vara godhjärtade nog att göra bra saker utan egen vinning.
Ja, det är en väldigt bra fråga: vill vi ha lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?
Läs gärna mer om min kritik mot belöningssystem:
http://petrakrantzlindgren.se/2013/03/25/darfor-ar-jag-kritisk-mot-beloningssystem-for-barn/
http://petrakrantzlindgren.se/2011/03/23/belona-ratt-beteende-eller-forsta-vad-barnet-behover/
http://petrakrantzlindgren.se/2010/11/24/en-liten-beloning-ar-val-aldrig-fel/
//Petra
Att lyda och samarbetsförmåga motsägelsefullt? Är högst tveksam till detta. Är helt på det klara att tjat, hot och mutor inte fungerar. Däremot är förstärkningar av önskvärda beteenden inte helt av ondo enligt mig. Kan se samma principer i samhället just rörande yttre motivation. I en önskvärd värld skulle alla hålla hastigheten i trafiken för sin och andras säkerhet samt för miljön, men i praktiken gör flera trafikanter detta endast när polis eller fartkameror finns i närheten då vi ibland behöver yttre motivation. Med det sagt ska vi ju självklart sträva efter att vi inte ska behöva använda oss av yttre motivation men tror alltid det kommer finnas dem som kräver sådana incitament.
Är i en förskoleklass (6-års) med 4-5 extremt högljudda pojkar. Någon av dem sparkas, knuffas och bits.Hur gör man då för att få någon slags arbetsro för de andra barnen? Prata med vart och ett av barnen, vilket vi gör, vilket inte har haft någon som helst effekt, eller införa ett belöningssystem som alla ni verkar vara emot.Ge gärna goda råd ! Vårt belöningssystem utpekas ingen och bestraffar ingen, men det fungerar. Hela klassen är lugnare och de ”gapiga” pojkarna talar nu i vanlig samtalston till varandra. Kan det vara så allvarligt?
Vilken otroligt bra blogg! Jag vill verkligen inte köra över mitt barns känslor och jag vill att hon ska känna sig trygg i alla lägen. Men ibland har jag så svårt att veta hur jag ska hantera situationen. Som idag, min dotter 16 månader sätter sig på tv-bänker där hon inte får sitta och dunkar huvudet i tvn, jag ber henne snällt gå ner därifrån och försöker få henne att komma till mig och leka med det här, eller läsa en saga hon säger nej och småler dunkar huvudet i tvn igen. Jag ber henne igen att hon inte ska göra så för tvn kan gå sönder, kan du inte komma hit och leka istället. Hon säger nej dunkar huvudet igen och jag tappar tålamodet, höjer rösten och säger nej hon klättrar ner. 5 minuter senare gör hon likadant. Hur skulle jag hantera den situationen på mer ”rätt” sätt.
Jag vet inte hur jag ska göra för att hon ska lyssna, jag måste ryta ifrån med ett nej för att hon ska lyssna när hon gör saker hon inte får, och jag vill inte behöva höja rösten hela tiden. Hoppas du kan svara på detta och säga vad jag ska göra istället 🙂
Hej Charlotte,
låt mig börja med att säga att jag inte tror att det finns sätt som är ”rätt” och sätt som är ”fel”. Det finns alltid olika handlingsalternativ som får olika konsekvenser. Vad som är ”rätt” för någon kan vara ”fel” för någon annan beroende på hur man värderar dessa olika konsekvenser.
Din dotter är fortfarande ganska liten. Jag skulle nog vara ganska sparsam med orden och mer i handling visa henne att det finns bättre platser för lek. Helt enkelt lyfta bort henne till andra spännande och lockande platser och föremål när jag märkte att hon var på väg mot tv-bänken.
Tack för ditt svar! 🙂
Hej!
Tack för detta!
Jag har en 8 åring och ska få en till snart 😀 Härligt o läsa dina tankar! Bra skrivet!
Har en fråga till 🙂 Det här med att man inte ska säga att dom är duktiga hela tiden, vad säger man till en 16 månader? Hon förstår vad duktig betyder för det har vi sagt hela tiden när hon gör nått, och då klappar hon händerna. Som när hon lyssnar på vad vi säger, när det kommer fram ett nytt ord eller när hon lär sig nått nytt. Hoppas du förstog frågan 🙂
”Du kunde!”
”Åh vad roligt (för dig). Du kan!”
Dela hennes glädje över sina framgångar. Istället för att värdera dem.
Du skriver väldigt bra och träffande, men jag måste faktiskt säga en sak. Det som är ett problem för mig, och säkerligen många andra, är att vi själva inte mår bra och att VI har ett behov av att få saker och ting att just ”fungerar” för stunden. Det är inte med vilje, det är inte önskvärt, och det skuldbelägger en själv att ta till ”metoder” som ”fungerar”. Jag är inte alls nöjd med att göra det. Tvärtom, jag mår ännu sämre. Men i just ögonblicken med krav, så ser jag ingen annan utväg.
Om jag som förälder inte mår bra, inte har ork, inte har vilja och styrs av andra yttre och inre krav på mig själv, hur ska jag kunna bekräfta mitt barn? Jag kan inte ge det jag själv saknar.
Om jag aldrig VILL spela kort. Om jag aldrig VILL cykla en runda. Om jag aldrig har ORK att lyssna. Detta samtidigt som jag ser en kil mellan mig och mitt barn medan jag står handfallen i min egen utsatthet. För mig blir dina råd också en sorts ”verktyg”, men jag når inte fram, för jag har inte ORK att förvalta det jag vill investera i, om du förstår min tankegång.
Har du några tips?
Hej Katarina,
det stämmer som du skriver att min blogg handlar om vad barn behöver. Inte om vad föräldrar behöver för att ge barnen det. Det betyder på intet vis att detta är en irrelevant fråga (utan helt enkelt att jag skriver om det som intresserar mig mest). Jag tror också att det är svårt för föräldrar att ge något som de själva saknar. Jag vet att många föräldrar upplever stor frustration och sorg över att inte orka eller förmå leva upp till de förhoppningar de har på sig själva.
Mitt krassa tips är att fundera över:
– vad har jag för mål som förälder: vad vill jag ge mitt barn?
– vad behöver JAG för att kunna ge det?
– vilka förändringar kan jag göra i mitt liv för att få det jag behöver för att kunna ge vidare?
– vill jag göra dessa förändringar eller vill jag justera målen?
Sedan tänker jag också att mycket av det jag skriver om faktiskt inte är sådant som tar mer tid eller ork i anspråk
– att dela barnets känsla istället för att recensera upplevelsen
– att säga ”jag vill läsa med dig” (om man nu vill det) istället för ”jag kan läsa med dig”
– att berätta vad man behöver och längtar efter istället för vad som ”är okej” och ”inte okej”
– att lyssna på barnets känslor istället för på barnets ord
Slutligen tänker jag att jag att det GER ork att göra mycket av det jag skriver om. Att lyssna på vad barnet säger, att förstå vad barnet behöver, berikar relationen och GER enerig och glädje.
//Petra
Tack!
Ja, mycket av det jag läst här har jag använt och fått glädje av. Det är ju exempelvis mycket bättre att bemöta barnet med rätt ord, när man SER rätt, istället för att förstöra genom fel ordval. Det som är frustrerande är väl helt enkelt när det kvittar om man säger ”rätt” om man ändå inte har kraft att ”se”.
Du ger mig vidare inspiration, och jag kommer fortsätta rekommendera denna blogg överallt där jag får chansen. 😉
Katarina för mig låter det som att du behöver skaffa dig återhämtning. Inte förrän du gör det kommer du ha energin att orka förebygga att situationerna som du beskriver uppstår.
Jag vet för jag har varit i samma situation själv. Det tog mig 2 månader av noggrant ”skötande” av mina grundläggande behov – äta innan jag blev panikhungrig, sova innan jag blev paniktrött, lyssna noggrant på alla såna signaler och rätta mig efter dem. Nu har jag en helt annan energinivå och klarar allt det där som du just nu upplever dig inte klara. Det är inte bristande personlig förmåga, det är bristande energi orsakad av bristande näring och återhämtning.
Jag tänker mycket på det här med tid och energi. En förälders resa kan ju se väldigt olika ut. Själv kan jag säga att idag med fem barn har jag mycket mer tid och energi än när jag hade två. För mig har det handlat mycket om mitt förhållningssätt.
När jag fick mina första barn använde jag det förhållningssätt som jag hade med mig från min egen barndom. Jag lät och gjorde allt jag lovat mig själv att aldrig göra. Det blev många konflikter och kamper om vem som hade rätt. Jag var ofta trött, slut och inte speciellt stolt över mig själv.
Idag har jag mer av det förhållningssätt som du beskriver i dina inlägg Petra. Vilket har gjort att barnen blir sedda och hörda precis som de är (oftast i allafall ;o)) Vi behöver inte kämpa för att få uttrycka vad vi tänker, känner och behöver på samma sätt som förut. Vilket inte innebär att alla får som de vill hela tiden men de får uttrycka vad de vill.
När en förälder sa att hon inte hade tid att gå en kurs liknande den du håller sa min äldsta son (då 17 år) ”Tänk om hon visste vad mycket tid hon kan tjäna.”
Det ligger mycket i de orden. När vi kan möta varandra i Empati och Ärlighet händer något alldeles speciellt, vi får kontakt.
Tack för att du berättar Maria!
//Petra
Hoppas din röst blir stor i Sverige! Idag är det SÅ viktigt att vi står upp för barnen framför allt. Blir så bekymrad när jag inser att så många barn mår dåligt beroende på att vi föräldrar inte lyssnar in vad de behöver, vår tid och anknytning med oss föräldrar. Så blev jag så glad att hitta till din blogg, den kommer jag att kika in på då och då!
Heja dig!
Vill tipsa om Petras kollega som kommer till Trollbäcken och pratar just kring detta den 26/4 (tack för tipset Petra!)
https://www.facebook.com/#!/events/257430217673773/
Yes! Sanna är jätteduktig!
Det ligger väldigt mycket i det du tar upp kring belöningar och straff Petra. Inget barn ska utsättas för straff, utan få hjälp att förstå inte bara vad som blev fel utan framförallt hur det kan göra för att undvika en sådan situation framöver. Har själv skrivit en hel del om straff på min blogg Prestationsprinsen.
http://prestationsprinsen.wordpress.com/?s=straff
Men kring belöningar är det viktigt att komma ihåg att barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som t.ex. autism, asperger, adhd saknar i olika utsträckning inre motivation, konsekvenstänkande och förmåga att planera. Då kan belöningar vara ett fantastiskt bra sätt att hjälpa dem att komma rätt. Ofta kan man släppa dem sen, då de upptäckt att det som var svårt faktiskt är görligt. Det fungerar förstås inte bara med belöning. Utan också ett gediget arbete för att samtidigt stötta dem att komma rätt, förstås.
Kan läsa mer på min blogg t.ex. : http://prestationsprinsen.wordpress.com/2012/01/18/tips-till-foraldrar-och-skolpersonal-motivationshojare-beloning-muta-funkar-jattebra-vid-asperger-adhd-och-andra-neuropsykiatriska-funktionsnedsattningar/
Men det är viktigt att man förstår detta så att man inte dömer dessa barn, deras lärare och deras föräldrar. Olika barn, olika förutsättningar…
Så underbart med en gnutta vettighet i vardagen!
Tack för att du säger det jag tycker 🙂 skönt att det finns en sådan blogg när man står ensam i sitt sätt att uppfostra, som man kan falla tillbaka på och känna att man faktiskt inte är ensam. Du skriver jättebra! Och jag kommer självklart att fortsätta att läsa här! God fortsättning på 2013! Kram ida
Tack Ida :-). Och god fortsättning till dig med!
//Petra
Tack tack för nödvändiga tankar!!
Tänker att de lite äldre barnen skulle vara mycket mer trygga om vi vuxna hade betraktat vår kommunikation som ett led i att uppnå de långsiktiga målen. Mindre mobbning, stress och depressioner…
Hej Petra, och tusen tack för en fin och inspirerande blogg! Känns svårt att sammanfatta allt du skrivit och använda i konflikt situationer så vänder mig till dig så här helt med ett konkret problem. Vi har tre barn varav den äldsta flickan 5 1/2 år (dom andra är 3 1/2 och 1). Jag och hon tar ihop varje dag, hon kan helt rent ut sagt irritera mig till vansinne! Vet inte vilka verktyg jag skall använda och hur. Ex. Igår blev de ett grymt gräl om cykelhjälmen. (Vill att barnen skall ha hjälm på när dom cyklar). Min dotter hade tagit broderns hjälm och den var obekväm. Vi redde ut va som var obekvämt och fixade till de. Trots de cykla hon ifrån mig, tog av hjälmen och cyklade vidare. Bad henne lägga på hjälmen tillbaka och förklarade varför jag önskade de. Hon grät och sa att hon inte ville. Då sa jag att hon måste stiga av cykeln för utan hjälm vill jag inte att hon cyklar. De blev protest och skrik. Hur skall jag tackla situationer som dessa? De h.nder liknande hela tiden. Vid avhämtning från dagis blir de ofta vrål över att hon inte vill komma, mamma är dum och elak…Va kan jag ställa för frågor hur kan jag förstå hennes känsla då? Hur skall jag reagera när hon skriker elakt…de känns så hemskt och skulle gärna vilja att hon skulle ha respekt för mig och andra vuxna. Hon kan skrika fula saker till andra vuxna också..tappar ofta tålamodet med henne, höjer rösten, försöker använda min makt för att stå högre än hon, men hon sätter hårt mot hårt och ”lyder ändå inte”. Tack för din tid Petra…
Hej Linda,
vad roligt att du gillar det jag skriver! Det är flera olika situationer du beskriver och jag märker att jag har svårt att ge dig ett svar. Förmodligen för att jag inte tror att det finns ”ett verktyg” att använda.
Jag brukar i vägledning med föräldrar fokusera på tre frågor:
– Varför uppstår de problem och konflikter som vi har i vår familj? Vilket/vilka behov är det barnet försöker tillgodose genom att göra som hon gör? Vilket/vilka behov har jag som vuxen?
– Hur kan vi göra annorlunda för att förebygga att dessa problem och konflikter uppkommer? Hur kan jag ge mitt barn stöd i att tillgodose sina behov – på andra sätt?
– Hur kan jag i stunden möta mitt barn (och mig själv) när problem och konflikter ändå uppkommer?
Dessa tre frågor gissar jag att du behöver bena i när det gäller var och en av de situationer du beskriver. Kanske kan du hitta lite stöd och inspiration här: http://petrakrantzlindgren.se/2012/02/26/fragan-jag-onskar-att-fler-foraldrar-funderade-over/
Allt gott,
Petra
Hej
Det är väldigt intressant att läsa din blogg och jag håller med om mycket du skriver men inte allt. Jag tycker det är synd att du inte ger exempel på alternativa sätt att hantera t.ex. cykelcituationen i exemplet ovan då det är ett tydligt exempel på trots och det vore intressant att veta hur man kan läsa det utan t.ex. hot. Min lösning på den situationen hade varit att inte låtit henne cykla och berättat tydligt om vad som kan hända om man inte har hjälm och sagt till (hot?) att om hon inte har hjälm får hon inte cykla. Visst kan man se det som ett hot men här går barnets säkerhet först (och troligen skulle hon tagit på sig hjälmen efter ett tags surande och cyklat vidare).
Jag har själv en treåring hemma som kan vara rätt trotsig ibland och är väldigt envis av sig. Jag är väldigt öppen för olika sätt att lösa tvister/situationer så jag läser med glädje exempel som du ger.
/Henrik
Hej Henrik,
har du läst artikeln som jag länkar till i svaret till mamman ovan? Min poäng är ju att jag inte kan svara på vad man skall göra eftersom jag inte vet varför barnet gör som hon gör. Olika barn kan ha samma beteende av helt olika anledningar. Jag är övertygad om att man måste ta hänsyn till anledningen till att barnet gör som hon gör för att kunna råda om hur man bör bemöta det. Därför ger jag inga generella råd.
Jag har skrivit mer allmänt om trots här: http://petrakrantzlindgren.se/2012/03/05/fem-tips-till-dig-som-har-trotsiga-barn/
Om gränser här: http://petrakrantzlindgren.se/2012/11/08/hjalp-jag-vill-gora-annorlunda-granser-med-respekt-del-1/ (hel artikelserie)
Hoppas du kan hitta lite inspiration i där!
Allt gott,
Petra
Hej
Jag hade faktiskt inte läst den när jag skrev svaret men jag har läst den nu. Din artikel om tips vid trots har jag läst innan och använder hela tiden, tack för den.
Jag tycker också att man måste försöka ta reda på anledningen till att barnet gör som det gör, dock kan det också vara så att barnet testar gränser, det ingår i treårstrotsen att testa gränserna och då måste man som förälder vara väldigt tydlig med vart de går, dock självklart på ett sätt som barnet förstår.
En grej som jag inte läst dina kommentarer om som vore väldigt intressant att höra om är den horribla vardagen våra barn utsätts för i skolorna. Med det menar jag att barn/ungdomar idag har extremt svårt att förstå att de inte får allt på ett silverfat, de måste jobba för det och även att de måste ha respekt för lärare och andra äldre personer på skolorna. Jag tror att mycket att detta beror på att vi inte lär barnen tillräckligt om respekt/gränser och liknande, vad tror du?
/Henrik
Jag är inte säker på att jag håller med om din verklighetsbeskrivning Henrik och då är det svårt att svara på frågan ;-).
Jag känner flera lärare som beskriver denna verklighet och den finns även beskriven i många insändare/debatter, t.ex. denna:
http://st.nu/opinion/ordetfritt/1.6591159-ni-skulle-se-era-barn-i-skolan
Menar du med att du inte håller med, att du inte tycker det finns ett problem i skolan idag?
Jodå, visst finns det problem, men jag skulle inte välja att uttrycka det som att definiera det i termer av att ”barn/ungdomar idag har extremt svårt att förstå att de inte får allt på ett silverfat”.
Det stämmer att jag inte skrivit så mycket om skolan här på bloggen. Kanske gör jag det framöver.
Att säga att alla har svårt att förstå att de inte får allt på ett silverfat var inte det jag menade, men många har det. Här är ett bra exempel på en 19 åring som inte vill jobba http://www.barometern.se/reagera/(3724300).gm
Hej! Först vill jag tacka för en otroligt inspirerande blogg. Tycker att du beskriver saker väldigt bra! Har fem barn, av vilka de tre äldsta (10, 8 och 6) upplevs som ganska stökiga och bråkiga av många. De bråkar ofta om allt möjligt, då är det ofta fula ord och slag. Jag försöker då att hjälpa dem lösa konflikten och jag vägleder dem hur de kan gå tillväga. Men sen är det samma visa igen. Vårt största ”problem” är måltiderna. Det går knappt en måltid utan bråk. Det handlar om allt från vilken mat som serveras till vem som hade fötterna först på ”stolpen” under bordet. Jag säger ofta till dem att om de vill att jag behandlar dem med respekt då måste de också lyssna när de blir tillsagda (att sluta slå sin bror/syster) så jag slipper höja rösten etc. Min tanke är att deras behov bakom detta beteende är att de önskar mer tid med mig t ex. Min tanke blir då att det är som en ”ond cirkel”. För att ha mer tid för dem så behövs mindre bråk (att lösas). Det är både tid- och energikrävande alla dessa bråk. Dessutom känner jag inte för att göra nåt med dem när jag blir på dåligt humör av stämningen hemma. Jag har även en treåring och en femmånaders. Pappan bor periodvis med oss eftersom hans jobbsituation nu är sådan.
Jag känner att jag hittat mycket inspiration på din blogg, men min svårighet är att komma ihåg dessa sätt att tänka/vara när man är mitt uppe i vardagen med allt som hör till. Men jag känner att jag nått vissa resultat med mitt ändrade beteende mot barnen :).
Jag undrar om du tänker nåt speciellt när du läser om våra måltider. Finns det nåt jag kan tänka på?
För övrigt är 6 åringen väldigt ledsen (och bråkig) för att hennes storebror (10 år) ofta retar henne för allt möjligt. Jag förstår det som att han tycker det är roligast att hon blir så arg, men hon tar väldigt illa vid sig. Jag pratar med honom men det ger sällan resultat. Har du nån idé om hur jag kan gå tillväga för att han ska sluta? Annars är ju lite retsamheter syskon emellan ganska vanligt förekommande, men då på bådas villkor, inte att en blir så ledsen för det.
Hoppas du har nåt gott råd att ge, för det tar på nerverna att känna att man knappt kan ha gäster eller åka hem till nån utan att bråken är i full gång…
Hej Ylva,
jag tycker också att det låter som en ond cirkel. Och jag tror att det är du som måste bryta den. Du kan inte vänta på att barnen skall ändra sitt beteende för att du skall få mer tid att vara med dem (det kommer inte att hända!). Du behöver ta ledningen och vara den som börjar förändringen. Om det är längtan efter kontakt och samvaro som ligger bakom stöket vid maten så skulle jag tipsa dig om att försöka möta det behovet innan ni sätter er till bords (så att de inte behöver stöka för att få sitt behov av kontakt tillgodosett).
Har du läst min artikelserie om syskonbråk? http://petrakrantzlindgren.se/category/tema-syskonbrak/ (Scrolla ner och läs nerifrån och upp så får du artiklarna i rätt ordning.)
//Petra
Tack för ditt svar Petra! Ja det var väl värd läsning om syskonbråk. Jag har kört lite i den stilen förut, men förmodligen inte försökt tillräckligt mycket.
Idag provade jag att inte lägga mig i deras bråk (utom om de gjorde illa varandra) och vid ett tillfälle gjorde 10 åringen höga ljud som förhoppningsvis skulle störa 8 åriga systern. Vilket det också gjorde, varvid hon direkt skrek ”mamma, säg åt honom att sluta. Hör du inte hur han låter”. Först vill jag säga att jag INTE sa åt henne att sluta skrika, vilket jag brukar göra. Jag sa till henne utan att visa mig berörd ”ja jag hör hur han låter”. Han fortsatte i ca 5-10 min och sa sen ”är det ingen som ska bli arg? ”. Dottern förstod mitt sätt och hängde på. Sen ringde det på dörren så jag vet inte hur det hade fortsatt. Men just sonens kommentar var intressant, ibland provocerar han mig och frågar till slut varför jag inte blir arg. Jag ska prova hur det här funkar för oss, för just idag kändes det bra och jag tog det med ro, vilket jag tror är viktigt.
Mvh Ylva
Spännande reaktion! Om du tror att han är ute just efter din uppmärksamhet kommer detta inte att funka med mindre än att du ger honom annan uppmärksamhet istället. Så ligg steget före och se till att erbjuda honom din närhet och närvaro varje dag, och fortsätt ha överseende med bråken.
Ja jag har förstått det 🙂 idag blev lite samma sak. Han förstörde systerns koja gång på gång och när hon gjorde illa sig i bråket så tog jag hand om henne. Samt helt enkelt bara bekräftade neutralt vad som skedde ”ja jag ser att han förstör kojan”. Hans reaktion blev ”varför funkar inte det här nu då?”. Men jag ska fortsätta nu och samtidigt ge honom bättre uppmärksamhet 🙂 Tack för hjälpen! Nu känner jag mig starkare och har hopp om att situationen kan förbättras.
🙂