Titta vad tjock jag är, mamma!

– Jag är så tjock. Kolla vad ful min mage är mamma!

Mamman till den sjuåriga flickan som står framför spegeln och beklagar sig över sin inbillade övervikt känner sig chockad, arg, sorgsen och hjälplös. Flickan är sju år, fortfarande ett barn! Hon borde överhuvudtaget inte fundera över sitt utseende, än mindre över sin vikt. Mamman önskar av hela sitt hjärta att dottern vore nöjd med sig själv och visste att hon duger, precis som hon är. Spontant och med eftertryck säger hon till sin dotter:

– Du är inte alls tjock gumman! Du är smal. Och jag tycker att din mage är jättefin!

Svaret är naturligtvis sprunget ur kärlek och välmening, men jag ser ändå två problem med det.

För det första ger det inte flickan det som hon behöver: förståelse. Förståelse för hur det känns för henne att tänka att hon är tjock. Förståelse för hur viktigt det är för henne att uppleva sig själv som fin. När mamman säger ”du är inte alls tjock gumman” upplever hon ingen förståelse. Hon hör en faktapresentation och mellan raderna: ”du känner fel!”.

Om det ena problemet är att dottern inte får vad hon behöver är det andra problemet att mamman inte lyckas förmedla det budskap hon vill förmedla. Mamman vill lära sin dotter att hon duger precis som hon är. Att alla människor – oavsett utseende – är värdefulla och värda att bli omtyckta och älskade. Men det är inte vad hon förmedlar när hon försäkrar dottern om att hennes mage visst är fin. Istället bekräftar hon – genom att hålla kvar samtalets fokus kring dotterns utseende – uppfattningen att utseendet är viktigt. ”Du är smal. Din mage är jättefin.” Outtalat, men ändå väldigt tydligt, tror jag barnet hör slutsatsen: ”Alltså har du har inget att bekymra dig för.”

Mitt förslag: skifta fokus. Från dotterns faktiska utseende till de tankar och den oro som ligger bakom påståendet att hon är tjock och har en ful mage.

– Jag blir nyfiken när jag hör dig säga sådär älskling. Tänker du att det är viktigt att vara smal?
– Ja. Lite.
– Berätta! Vad är det som gör att det är viktigt?
– Jag vet inte…
– Nä.. (mamman är tyst och väntar in flickan)
– Alice och Karin säger att dom bantar.
– Jaha?
– Dom säger att dom inte vill bli tjocka och äckliga. Inte som Tuva.
– Vad tänker du när du hör dom säga så?
….

Samtalet fortsätter med att dottern berättar om sina tankar och sin oro och mamman lyssnar och ställer frågor. När dottern så småningom upplever att hon blivit lyssnad på och förstådd (vilket inte alls betyder att mamman hållit med dottern i det hon sagt, utan bara att hon lyssnat utan att värdera) är dottern också öppen för att lyssna på mammans syn på saken.

– När du berättar att det är viktigt att vara smal för att bli omtyckt i din skola känner jag mig ledsen. Jag tänker att alla människor är värdefulla och har rätt att bli omtyckta – oavsett hur dom ser ut. Vad tänker du om det?

Mammans fråga ändrar förstås inte på de sociala mekanismer och hierarkier som styr i skolans värld. Men den visar dottern möjligheten att se på sig själv och människor hon möter ur ett annat perspektiv. Någon motsvarande perspektivvidgning sker knappast när mamma svarar: ”din mage är jättefin”. Det svaret bekräftar bara dotterns uppfattning att utseende är viktigt.

Mer på samma tema:

När goda råd är värdelösa

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Taggar:, , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (16)

  • Avatar

    Karro

    |

    Återigen ett kanoninlägg! Jag gillar verkligen ditt tänk!

    Tänk hur många föräldrar som möter sina barns bekymmer med ”jamen, du hittar snart en ny lekkomis/pojk- eller flickvän”, ”inte är du ful inte”, ”det blir säkert bra på andra skolan också. Du ska inte oroa dig!”

    Jag har många gånger funderat över vad vi ger för budskap när vi bemöter barnen på detta sätt. Visst är det i all välmening men det blir ju ändå så fel.

    Underbart att läsa dina ord. Skriv mycket och ofta 🙂

    Reply

  • Avatar

    Maria Klein

    |

    Håller med dig Petra. Tänker på, precis som du skrev, att alla dessa svar vi ger våra barn kommer ursprungligen ur vår omsorg för dem. Det är viktigt att tänka på det när vi föräldrar läser ditt inlägg. Det är som bekant inte alltid enkelt att vara förälder ;o) Att vara nyfiken på det barnet säger istället för att ”trösta” det kan vara en bra väg in. Att verkligen vilja veta hur de tänker och känner och sedan försöka förstå. På det sättet ser vi barnet på ett sätt som får dem att växa. Ditt exempel är klockrent, ser fram emot fler.

    Reply

  • Avatar

    petrakrantzlindgren

    |

    Karro och Maria, vad kul att ni gillar det jag skrivit. Tack för att ni berättar :-).

    //Petra

    Reply

  • Avatar

    Maria Klein

    |

    När min numera 17-åriga dotter var 8 år så ville hon gärna gå till skolan med en superkort tröja, ni vet en sådan som visar magen. Jag ville inte att hon skulle gå med den utan bad henne hitta en annan tröja som täckte magen.

    Då svarade hon: Nog är det bra konstigt, först får jag höra hela min uppväxt hur fantastisk jag är och att jag ska vara stolt över den jag är och min kropp. Sen får jag inte ens visa upp den.

    Reply

  • Avatar

    Karro

    |

    Tänker på dina inlägg om detta med att bekräfta och vara lyhörd utan att bedöma och säga duktig. Jag är helt inne på ditt tänk. Däremot kommer det ofta upp, när man diskuterar detta med andra, att barnen ändå bedöms från andra håll flera gånger under dagens gång. Det kan vara i skolan, på dagis, av släktingar eller andra vuxna. Många menar då att barnet vänjer sig vid detta och att barnet därför kommer att undra varför föräldrarna aldrig tycker att de är duktiga.

    Min tanke här är att det inte är ett problem så länge man som förälder visar ett genuint intresse för barnet, dess känslor, intressen och vad det gör. Men någon erfarenhet i frågan har jag inte. Det skulle vara väldigt intressant att läsa dina tankar och erfarenheter kring detta. Kanske ett bra uppslag för ett kommande inlägg? 😉

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Karro,

      ja det får nog bli ett ämne för ett kommande inlägg. Lite kort kan jag säga att jag är inne på samma tanke som du – att genuint intresse är mer värt för barnet är bedömningar. Min dotter tex frågar aldrig om jag tycker att hon är duktig (trots att hon hör det från en massa andra håll). Tvärtom säger hon ”sluta mamma!” om jag någon gång faller tillbaka i gamla mönster och säger att hon är duktig. Jag tror att hon ogillar bedömningar eftersom hon vet att är man bra ena dagen så riskerar man att vara dålig en annan dag. Det är mer vilsamt när folk bara glädjs med en när det går bra och sörjer med en när det går dåligt.

      Många menar då att barnet vänjer sig vid detta och att barnet därför kommer att undra varför föräldrarna aldrig tycker att de är duktiga.

      Ja, det där hör jag också ibland. Bakom det påståendet antar jag att det ligger ett antagande om att barn vill ha beröm. Att det liksom är det högsta och bästa. Jag är inte så säker. Man kan ju vända på det också och tänka att ungarna kanske undrar varför andra människor recenserar dem istället för att, som föräldrarna, visa genuint intresse….

      //P

      Reply

  • Avatar

    Sussi

    |

    Jag är också jätte inne på hur du tänker. Men jag undrar hur man ska göra när andra vuxna säger till barnet(mitt barn) att den är duktig för den menar ju bara väl,för det vet ju alla att man ska berömma barn för minsta lilla,även sånt som de själva inte kan rå över,ex att den lärt sig att prata,sitta äta osv.. Iaf. Ska man säga till de vuxna att man inte vill att de ska använda sig av det uttrycket och försöka förklara hur man tänker eller ska man strunta i det och hoppas att barnet inte tar åt sig för mycket och börjar fokusera på att ”vara duktig” ? Tycker det är så svårt!
    Vissa kanske lyssnar genuint och respekterar ens sätt att tänka,men jag tror att de flesta bara kommer bli ”sårade” och illa vid sig..

    Vad ska man ex säga till barnet när den tagit jätte fina steg när den börjar lära sig gå? jag vill ju säga ”titta vad du är duktig och vad fint du går,men nu när jag inser vad det kan göra med barnet så vill jag inte längre använda mig av de uttrycken,vad kan man säga istället?

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Ja, det är ju som du säger att när någon berömmer ett barn så sker det i den allra största välmening. Man vill ju glädja barnet (och kanske dennes förälder också).

      Ang. att kommentera när andra vuxna berömmer ens barn. Jag tror inte att det finns något svar på vad som är rätt eller fel att göra. Det är nog upp till var och en att känna in vad som känns bra i stunden och med den aktuella personen.

      Till barnet som lärt sig gå skulle jag nog säga: ”Du kan gå! Åh, vad roligt! Grattis min lilla älskling” Delta i firandet av den nyförvärvade förmågan istället för att recensera prestationen.

      //Petra

      Reply

    • Avatar

      Shie

      |

      Jag tror inte att andras beröm väger alls lika tungt som förälderns förutsättningslösa stöd. Jag fick massa beröm av folk, inklusive släktingar, när jag var liten, men ofta viftade jag bara bort det. Mamma var stolt över mig och älskade mig oavsett vad som hände, och det var det enda som betydde något.

      Reply

  • Avatar

    Benny

    |

    hej! din blogg skapar eftertanke hos mig. Jag ska försöka ändra på mig vad gäller barnuppfostran, och jag tänker fortsätta att läsa din blogg som är mycket intressant! det är som dom säger : man blir inte för gammal för att lära sig.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Vad roligt att du gillar det jag skriver :-). Tack för att du berättar.

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Ego sum Veritas

    |

    Det här är så otroligt viktigt! Jättebra att du skriver om det. Själv växte jag upp i tron att jag verkligen var tjock och jag önskar så att någon hjälpt mig. I stället blev det tvärtom och det har förföljt mig hela livet. Men, aldrig försent att ändra på det.

    Reply

  • Avatar

    Tuffjanna

    |

    Usch jag vet lite hur hon känner sig då min treåring kommer hem och är ledsen för att en kamrat sagt att hon är ful. Att det skulle vara något dumt är inget hon lärt sig hemifrån utan det är nog helt baserat på tonfall och situation där kamraten sagt detta.

    Jag blir alltid stum och vet inte vad jag ska säga. Att hon blev ledsen förstod jag redan eftersom hon störtgråter när hon berättar det. Att prata med en treåring på det sättet du skriver ovan känner jag är svårt. Vad ska man säga liksom?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Bekräfta och respektera känslan? ”Jag märker att du är ledsen? Du vill inte bli kallad ful, eller hur?”

      Reply

  • Avatar

    Joy malou Schubert - Set yourself free

    |

    Jag älskar detta inlägg. Fantastiskt och så intressant. Sådär fungerar jag, jag lägger aldrig vikt i utseendet. Många gånger har en av mina småkusiner sagt ”Du är så tjock och stor.” Då säger jag ofta ”Men spelar det någon roll, gumman? Varför är det så viktigt för dig att påpeka det hela tiden?” osv.. det är hennes föreskole kompisar som sagt elaka saker om mig. Därför testar hon det själv osv. Jag försöker förklara för henne att det som betyder något är vad jag gör och vad jag säger. Kortfattat 🙂 Vi har haft långa samtal om det där, men än idag fortsätter hon att påpeka det och i princip flinar när hon gör det. Försöker förstå henne och lyssna på hennes meddelande, vad det är som stör henne eller vad det är hon vill få fram ur mig. Hon härmar ju bara hennes vänner egentligen och försöker finna den rätta platsen. Varför gör de så osv..

    Reply

Lämna en kommentar