Det är svårt att bete sig bra när man känner sig dålig

Upplever du ibland att ni fastnar i negativa spiraler i din familj? Ungarna gnäller, tjafsar och bråkar. Du blir först irriterad och sedan arg på dem, men det hjälper liksom inte. Det blir lugnt en stund, men snart är bråken igång igen och du blir arg på nytt. Vanmakten kommer krypande: vad är det egentligen som blir så fel? Varför är det så lätt att fastna?

Jag har en teori om mänskligt beteende som jag vill dela med dig som läser. Jag tror att hur vi människor mår med oss själva påverkar hur vi agerar gentemot andra människor. När en människa mår bra med sig själv – när hon upplever att hon är omtyckt, förstådd och respekterad precis som hon är – är hon mer benägen att bete sig på ett sätt som tar hänsyn till andra människors behov än när hon mår dåligt med sig själv. Lite mer tillspetsat: Den som känner sig usel tenderar att bete sig uselt. Och den som beter sig uselt tenderar att känna sig usel. (Låt mig för tydlighetens skull påpeka att jag på intet sätt tror att hur vi mår med oss själva är den enda förklaringen till huruvida vi tar hänsyn till andra människors behov. Däremot tror jag att det är en – viktig – förklaring.)

Inspirerad av alla ”personlighetstest” som veckotidningarna erbjudit i sommar tänkte jag utveckla min teori. Jag vill jag börja med att be dig föreställa dig två olika månader i ditt liv, en bra och en dålig månad.

Den bra månaden: omtyckt, förstådd och respekterad
Din partner berättar upprepade gånger hur härligt det är att dela livet med dig. Dina barn skriver små kärleksbrev och berättar att du är ”världens bästa”. På jobbet har du skönt flyt. Ni är inne i en förändringsprocess och du gillar att märka att dina synpunkter efterfrågas och respekteras. Socialt trivs du också väldigt bra. Flera gamla vänner har hört av sig och ni håller på att återknyta starka vänskapsband.

Den dåliga månaden: kritiserad, ifrågasatt och kränkt
Du har en knackig relation till din partner som senast i morse deklarerade att livet tillsammans med dig känns ”tomt” och ”meningslöst”. På sista tiden har barnen börjat säga att du är pinsam och de tycks vilja bråka om minsta småsak. Yrkesmässigt känner du dig vilsen och oroar dig för att du inte duger. I ditt sociala liv råder totalt stiltje. När du kommer med förslag på aktiviteter och middagsinbjudningar tackar alla dina tidigare vänner nej och du har börjat oroa dig för att de inte tycker om dig längre.

Mot bakgrund av dessa två tänkta perioder i ditt liv vill jag nu be dig att ta ställning till hur du tror att du skulle agera i tre olika situationer. Frågan är om du skulle agera olika beroende på om det var den bra eller den dåliga månaden?

Visa respekt
Du har tagit ledigt från jobbet för att gå till tandläkaren. Väl där visar det sig att tandläkaren är sjuk. Receptionisten beklagar uppriktigt att hon glömt meddela dig. Vilken av de två månaderna – den bra eller den dåliga – är sannolikheten störst att du kan bemöta receptionisten med respekt och avstå från att snäsa eller smälla i dörren när du lämnar mottagningen?

Ta ansvar
Du får en inbjudan till din kusins 40-års fest. Till din lättnad ser du i kalendern att du redan är upptagen med en jobbkonferens. Du har ingen som helst lust att gå på festen och det är skönt med en ”giltig” ursäkt eftersom du vet att din kusin tar varje nej som en personlig förolämpning. Du gör en minnesanteckning om att tacka nej snarast men tiden går och inbjudan faller i glömska. Två dagar före festen ringer din kusin: ”Jag skickade en festinbjudan till dig för ett tag sedan. Kom den inte fram?” Vilken av månaderna – den bra eller den dåliga – är sannolikheten störst att du motstår frestelsen att skylla på Posten och istället ber om ursäkt för att du glömt att svara?

Visa omtanke
Vid frukosten lovar din partner att laga kvällens middag. När du kommer hem klockan sex blir du förvånad över att finna honom/henne liggande på soffan: ”Jag vet att jag lovade laga maten ikväll, men jag har haft en väldigt jobbig dag. Jag orkar helt enkelt inte ställa mig i köket. Kan du tänka dig att laga middagen?” Vilken månad – den bra eller den dåliga – är sannolikheten störst att du ger din partner en kram och säger att du kan göra middagen?

Om du besvarat dessa frågor på samma sätt som de flesta människor jag möter på föreläsningar och kurser kan vi så här långt dra slutsatsen att du tycks vara mer benägen att välja ett beteende som tar hänsyn till andra människors behov när du mår bra än när du mår dåligt. Det är lättare för dig att visa respekt, ta ansvar och visa omtanke när du upplever att du själv är omtyckt, förstådd och respekterad. Annorlunda uttryckt: om du känner dig usel är risken större att du också beter dig uselt, eller hur?

Jag tror att precis samma principer gäller barns beteende. Barn och vuxna är inte särskilt olika. Jag tror att ett barn som visar respekt, tar ansvar och visar omtanke är ett barn som själv upplever kärlek, förståelse och respekt. Och jag tror att ett barn som beter sig på ett sätt som omgivningen uppfattar som störande många gånger (åtminstone i den stunden) är ett barn som tvivlar på att hon är omtyckt, förstådd och respekterad. Ett barn som beter sig uselt är ofta ett barn som känner sig uselt.

I det perspektivet tycker jag att det är intressant att reflektera över hur vi vuxna reagerar när barnen beter sig på sätt som vi inte tycker om, när de beter sig – som vi tycker – uselt. För vad gör vi då?! Det är förstås olika från en vuxen till en annan, men jag vågar påstå att tämligen vanliga föräldrareaktioner är att tjata, anklaga, hota, och förebrå.

– Hur många gånger skall jag behöva säga till dig att…?
– Måste du alltid…?
– Tänk om du någon gång kunde lära dig att…?!

I dessa lägen hör barnen inte bara våra ord utan uppfattar också ett underliggande budskap:

– Jag är inte nöjd med dig!
– Du duger inte!
– Du är värdelös!

Vad händer med barnets upplevelse av att vara omtyckt, förstådd och respekterad när hon uppfattar budskap som dessa? Svaret tycks självklart. Den som upprepade gånger får höra att hon inte duger blir än mer övertygad om att hon inte gör det. Ju oftare man får höra att man är usel, desto mer usel känner man sig. Och den som känner sig usel tenderar, som vi sett, att bete sig just så. Barnet fortsätter bråka, slåss och ”testa gränser”. Varvid de vuxna fortsätter tjata, anklaga, hota och förebrå. En negativ, nedåtgående och nedbrytande spiral. Lärdomen: man förmår inte barn att bete sig bra genom att berätta för dem att de är dåliga.

Nu sitter du kanske och hoppar frustrerat framför skärmen. Hur sjutton gör man istället då?! Om man vill bryta de här negativa spiralerna och ersätta dem med positiva, uppåtgående spiraler? Är knepet möjligen att bortse från alla fel barnen gör eller att överösa dem med beröm och berätta hur fantastiska de är?! Faktum är att jag inte tror att det finns några ”knep” för ömsesidigt respektfulla relationer mellan vuxna och barn. Jag tror att det som krävs är samma som i alla andra mänskliga relationer: likvärdighet, intresse, empati, uppriktighet, tilltro och samvaro – för att bara nämna något. Om detta och en hel del annat kan du läsa här på min blogg och i boken jag skrivit. Jag hoppas att du blir nyfiken och vill läsa mer!

Här är förslag på några artiklar att börja med:

En annan du?
Samarbete är ingen egenskap hos barnet
Har du tröttnat på att bråka med barnen?
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Tjat, hot och mutor fungerar! Eller?
Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
Hjälp, jag vill göra annorlunda! Gränser med respekt

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (32)

  • Avatar

    Maria Klein

    |

    Blir alltid lika glad när jag läser dina inlägg. Tack för att du delar med dig.

    Reply

  • Avatar

    Trill o Bit

    |

    Tack för precis det inlägg jag behöver just nu! Vi har kört ner oss rejält i tjatspiralen. Ser framemot fler inlägg nu i höst.

    Reply

  • Avatar

    Charlotta

    |

    Tack för dina kloka ord. Vad roligt att du är igång igen efter semestern! Har väntat och väntat 🙂

    Reply

  • Avatar

    Susie

    |

    tjatspiral har tyvärr uppstått här också på sistone. tack för inspirerande ord som jag ska ta emd mig och fundera kring. Ser fram emot fler ord från dig.

    Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Jag har en fyraåring som sparkas och gör konstiga obetänksamma fyaiaka utspel mot sin tvååriga lillebror. Kastar saker inomhus.
    Jag läste det du skrev om gemenskapstörst ocj har försökt gulla mer med honom, ge honom mer tid och bär honom oftare, lillebror får nog mer spontanmys iom sin bebisgosighet vilket jag ska försöka ändra på, jämna ut uppmärksamheten.

    Men jag letar och letar i det du skrivit men trots att det finns mkt om vilka värdegrunder som är viktiga i relationen tillbarn, så beskriver du sällan HUR man kan göra för att i sin vardag nå dit. Konkreta tiöaen saknas hema tiden.

    Kanske är dt för självklart för dig hur man kan göra , eller är du en ren teoretiker som inte kan ge handfasta tips.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Anna,

      anar en frustration i det du skriver och gissar att du vill bli förstådd i hur svårt det kan vara att omsätta resonemang om förhållningssätt i praktisk, konkret handling i vardagslivet?

      Det stämmer att jag är ganska sparsmakad med handlingsinriktade tips av typen ”om barnet gör så bör föräldern göra si”. Anledningen till det är att jag inte vill. Jag vill inte bidra till bilden av att barn är små maskiner där man med hjälp av rätt ”verktyg” kan få dem att ”fungera”. Jag tror att barn är lika mångfacetterade som du och jag. Jag tror, som jag skriver på många ställen i bloggen, att barns beteende alltid syftar till att tillgodose behov som de har. En fyraåring slår sin tvååriga syster eller bror för att han längtar efter att bli sedd. En annan för att uppleva en känsla av duglighet (”kolla jag kan få min brorsa att gråta!”). Ytterligare en annan kanske försöker tillgodose ett helt annat behov. När jag träffar familjer i samtalsrådgivning och på föräldrakurser resonerar vi tillsammans kring vilka behov just deras barn strävar efter att tillgodose. Med utgångspunkt från det pratar vi vidare om hur föräldrarna, rent konkret, kan hjälpa barnen att tillgodose de behoven på andra, mer konstruktiva, sätt. Varje barn och varje familj är unik och därför tror jag också att lösningarna och råden måste se olika ut för olika familjer.

      Läs också gärna mitt inlägg om att försöka förstå.

      Reply

  • Avatar

    StinaHermansson

    |

    Nu har jag lärt mig massor, och du har verkligen kunskap att beröra och lära männsikor, tack för att man får läsa din härliga blogg!

    Reply

  • Avatar

    Frida

    |

    Tack.

    Reply

  • Avatar

    Katarina

    |

    Jag håller med dig om varenda ord! Mycket bra skrivet.

    Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Tack för att du skrev om precis det vi har fastnat i. Senast imorse tjatade jag på min 4 åring om att hon skulle gå på toa, ta av sig pyjamasen, ta på sig kläderna, borsta tänderna och måste jag säga det hundra gånger, etc . Hon blir så arg och jag blir också arg. Hon skrek med full hals imorse att hon tycker det är orättvist att hon är ett barn och hon vill bestämma själv. Bra dagar när jag har tid och mår bra själv så hjälper jag henne och då går det bättre, men det är inte lätt alla gånger.

    Reply

  • Avatar

    Pernilla

    |

    Ååhh…det här satt som en yxa i pannbenet. Träffade så himla rätt!!
    Jag känner mig som världens sämsta jäkla mamma typ heela tiden och det går ut över min fantastiska son. Känner mig så jävla värdo emellanåt så jag tänker att han nog får det bättre utan mig :’-(

    Jag VILL känna mig bra, att jag duger osv. Men hur liksom??

    Tack för ett font inlägg, jag är från och med nu prenumerant på dina inlägg 🙂

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Välkommen hit Pernilla :-). Säger som Maria – att reflektera är en god förutsättning för förändring! Skickar en stor varm kram till dig ikväll. //Petra

      Reply

  • Avatar

    Maria Klein

    |

    Alla kan vi känna oss som världens sämsta mamma ibland, då brukar jag tänka att mina barn har tur som har en mamma som faktiskt väljer att reflektera istället för att rättfärdiga beteenden som jag inte känner mig stolt över.

    Reply

  • Avatar

    Carro S ;)

    |

    Jag kan inte sluta läsa..TACK!!!

    Reply

  • Avatar

    Elisa

    |

    TACK för att du tar dig tid att dela dina insikter och din kunskap med oss andra.
    Det är så självklart det du skriver, och ändå så svårt att komma på i stunden. Jag tänker att många gånger när jag gör fel mot min pojke så återupprepar jag nog vad som gjordes mot mig, och när jag lyckas göra rätt, så kanske jag på något sätt även gör rätt emot mig själv, och kanske då återupprättar det barn jag själv en gång var på samma gång. Så att jag i slutändan mår bättre och kan göra ännu bättre för honom. Han är ju det bästa jag har!

    Reply

  • Avatar

    Kristin

    |

    Så klokt och enkelt det låter när du skriver det så här. Jättebra med jämförelserna på vuxennivå, fick mig att tänka efter. Jag brukar vara uppriktig mot mina barn när jag har en dålig dag eller dålig period så vet de varför jag ev reagerar ovanligt starkt på något de gör. Så blir det lite upp till dem att välja hur de ska agera gentemot mig. Sen en kommentar till slutet av ditt inlägg. Varför är man så snabb med att säga till när något inte är riktigt bra och så mycket sämre på att säga när något är bra och de sköter sig exemplariskt? Apropå att bidra till en positiv eller negativ spiral…

    På barnens skola rekommenderar de din blogg på våra föräldramöten! Klok personal 🙂

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Mm, det är verkligen en spännande fråga att fundera över – varför vi är så mycket mer angelägna om att uppmärksamma barn på deras ”fel och brister”.

      Glad jag blir när jag läser att det finns en skola som tipsar om min blogg :-). Tack för att du berättade det.

      Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    Tack! SÅ bra och ”enkelt” när man ser det i text, men så viktigt att läsa! Dina texter är en bra rutin i vardagen!

    Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    Medan jag började läsa artikeln så hörde jag 3-åringen tjuta, 5-åringen hade sparkat honom i frustration som har börjat hända allt för ofta på sistone. Jag avbryter läsandet och i min egen frustration så skäller jag på honom, han vet ju att han inte får slå. Han har inte gjort det tidigare under lillebrors 3-åriga liv utan börjat senaste veckorna. Och jag misstänker att det beror på som du säger att han inte mår helt bra. Men ändå blir jag själv så där frustrerade att jag inte hanterar det hela på något vettigt sätt och han känner sig ännu mer usel… Tänkbara ord du skriver och jag ska försöka ta det till mig även om det känns svårt för tillfället i min egen frustration.

    Reply

    • Avatar

      nenna - livet så här långt

      |

      Något som jag har sett en tendens på, hos mig, är att om jag först bara blir medveten om hur jag reagerar har jag en chans att hejda mig vid nästa tillfälle (har handlat om andra saker än just detta). Det lyckas långt ifrån alla gånger, men om jag inte hade blivit medveten från början hade jag ju inte lyckats någon gång.

      Det är alltså ett STORT steg att bli medveten om hur en själv reagerar i olika lägen.

      Reply

  • Avatar

    Natalie

    |

    Hej! jag skulle bara vilja tacka för att du sprider såna goda och sunda tankar kring barn! du ger mig otroligt mycket inspiration, du får mig att tänka till och vända och vrida på alla situationer och konflikter som kan uppstå, både hemma men även i min yrkesroll (på förskolan!)
    Min son som blir fyra år iår har haft otroligt svårt för att somna på kvällen den sista månaden (tar 1-3timmar) och igår efter att ha läst ditt inlägg ändrade vi på vår kvällsrutin, så istället för att sitta och kolla tv sista timmen målade vi istället! Det gav utrymme för mer konversationer ( och uppmärksamhet) och vips så somnade han på 20-30min! Jag håller tummarna för att det inte va en tillfällighet!!
    Jag har varit på dina föreläsningar i Göteborg och längtar efter nästa!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Åh, vad glad jag blir när jag läser detta. Tack för att du berättar, Natalie!

      Reply

  • Avatar

    Emma

    |

    Hej Petra
    Tänk att det alltid är här man hamnar i sökandet efter svar i omtumlande situationer. Och tänk så många gånger jag har läst dina inlägg men ändå behöver återkomma när saker känns mera akut. En snart 3-åring som slår oss föräldrar och vårt eviga tjatande om ”ont, aj, slåss inte” istället för att se bakom slagen. Tack för påminnelsen, igen!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      🙂

      Reply

Lämna en kommentar