Älskade barn, gråt inte!

Det gör ont i oss när våra barn är sorgsna och ledsna. ”Älskade fantastiska ungar! Ni är värda all glädje, all lycka! Far åt pipsvängen smärta och sorg, oro och rädsla!”

Att föräldrar tänker så här tror jag är helt naturligt. Vi älskar ju våra barn! Men när vi agerar för att försöka justera verkligheten så att den blir som vi önskar – fri från smärta och sorg, oro och rädsla för barnen – tror jag att vi gör dem en otjänst. Jag tror att barn (och vuxna med för den delen) mår bra av att känna alla typer av  känslor.

Mer än någon annan har min dotter lärt mig förstå att alla känslor är viktiga och värdefulla. Det jag nu skall berätta är både smärtsamt och sårbart för mig. Jag tror och hoppas att min berättelse skall bidra med aha-upplevelser, hopp och inspiration till dig som läser.

Min dotter var fyra år när hon började på förskolan. Fram till dess hade hon varit hemma tillsammans med mig. Den första månaden var livet på förskolan nytt och spännande. Min flicka gick dit med glädje och förväntan, vinkade obekymrat hej då till mig och sprang sedan in till de andra barnen.

Efter en månad kom det bland föräldrar allmänt befarade ”bakslaget”. Nyhetens behag hade lagt sig och förskolan hade mist sin attraktionskraft på min dotter. Hon var ledsen när jag lämnade henne. Grät först stillsamt och i takt med att jag närmade mig utgången allt mer förtvivlat. Sprang efter och klamrade sig fast kring mina ben. Så här var det varje morgon som jag lämnade henne på förskolan. Varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år!

Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år gjorde de otroligt välmenande pedagogerna på förskolan sitt allra bästa för att muntra upp min flicka och få henne på andra tankar:

– Kom så går vi och ser om Amanda har kommit! Henne tycker du ju om!
– Du kan få hjälpa mig att göra frukost!
– Vilka fina flätor du har idag!

Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år ansträngde jag mig för att sätta ord på de känslor som jag antog fanns bakom den förtvivlade gråten. Jag hade ju gått min egen kurs och visste hur det låter när man bekräftar barnens känslor (Läs tex mitt inlägg om varför barnen aldrig blir nöjda och mitt inlägg om känslorna bortom orden).

– Du är ledsen gumman?
– Är det jobbigt för dig idag?
– Du saknar mig när vi inte är tillsammans, är det så?

Problemet, kan jag förstå så här i efterhand, var att varken jag eller de välmenande pedagogerna respekterade min flickas känslor. Vi önskade hett och innerligt att hon skulle sluta vara ledsen och med glädje, iver och entusiasm springa in till de andra barnen på avdelningen. I hemlighet önskade jag till och med att hon skulle tindra med ögonen vid blotta omnämnandet av dagis, så där som jag hört talas om att det fanns andra barn som gjorde.

Så en morgon fick jag en ingivelse och frågade min dotter:

– Är det så att du vill vara ledsen när jag lämnar dig på dagis?
– Ja, jag saknar ju dig mamma.
– Skulle du önska att du inte saknade mig?
– Nej, jag vill sakna dig när vi inte är tillsammans.

Och sedan tillade hon:

 – Problemet är ju bara att jag inte får vara ledsen ifred på dagis.

Hennes svar ändrade något i mig. Plötsligt var det inte alls viktigt för mig att hon var glad när jag lämnade henne på förskolan. Jag ville att hon skulle få ha sin sorg! Jag hade ju faktiskt också en liten sorg när vi skiljdes åt.

Tillsammans med förskolepedagogerna pratade vi om hur hon ville ha det när hon var ledsen på dagis. Hon berättade att hon ville sitta i en speciell stol, i ett speciellt rum där hon fick vara ensam. Hon ville ha tillgång till papper och pennor så hon kunde rita lite samtidigt som hon var ledsen. Självfallet fick hon det precis som hon ville.

Ett par dagar senare lämnade jag, för första gången på lite mer än ett år, inte en vilt gråtande femåring i kapprummet utan en lugn och stillsamt sorgsen. Ytterligare några dagar senare fick jag bara en hastig puss på kinden innan hon sprang direkt in till de andra barnen med ett leende på läpparna.

Den eftermiddagen när vi gick hem från förskolan sa hon helt spontant:

– Idag var jag inte ledsen när du lämnade mig mamma. Jag har kommit på att jag kan sakna dig och vara glad samtidigt.

Jag tänker att när hon äntligen, efter mer än ett år, fick respekt för sin saknad och sin sorg då kunde hon också komma i kontakt med alla sina andra känslor. Men så länge vi, både jag och hennes pedagoger, inte lämnade henne ifred med sin känsla så kunde hon inte heller bli färdig med den.

För mig kom hela den här historien att innebära en otroligt viktig lärdom. Jag förstod, för första gången på riktigt, att det inte finns känslor som är ”bra” och känslor som är ”dåliga”. Alla känslor är lika viktiga och behöver lika mycket respekt. Det är först när vi låter barnen få utrymme att känna alla sina känslor som de också är fria att känna verklig glädje.

Passa på! Just säljer Bokus min bok, Med känsla för barns självkänsla, med ordentlig rabatt!

Bokus Rea

Taggar:, , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (145)

  • Avatar

    Maria Klein

    |

    Tack igen för att du delar med dig från dina erfarenheter. Det berikar mitt liv. Jag fann tröst när jag läste Jana Söderbergs bok Våga vara som just beskrev hur vi kan stanna i känslan när vi ska lämna på dagis.

    Reply

      • Avatar

        Annette

        |

        Precis det här hände mig igår. Jag undervisar och en flicka i 5e klass visar på alla sätt att hon inte mår bra..I går grät hon och sa att hon klara det inte (alltså att vara på kursen jag leder i engelska). Men när jag sa att det va helt ok att hon grät och gärna fick göra det hela lektionen 1,5 timme, så slutade hon kort därefter. Jag tror barn precis som vuxna behöver sann acceptans. Du får vara ledsen, tvärtom är det bra att du släpper ut det..

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Underbart! Tack för att du berättar.

        Reply

      • Avatar

        Nadja

        |

        Petra, vad tycker du om den nya 3-dagars inskolning metod speciellt när den är applicerad på mindre barn? Vårt barn är 1 år och 9 månader och jag känner en stor oro att han inte hinner knyta till sina lärare på 3 dagar. Jag har pratat med pedagogerna på förskolan men de är övertygade att det skulle gå bra och de vill utgå från 3 dagar.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Jag tror att det är olika från barn till barn och från förskola till förskola om det är bra eller inte. Det jag vet är att du behöver känna dig trygg med hur inskolningen går till för just ditt barn eftersom barn är väldigt snabba på att plocka upp och spegla förälderns sinnesstämning. Så om du inte känner dig trygg med förskolans svar och förklaring så tycker jag att du ska prata med dem igen. Målet måste vara att hitta ett sätt att göra på som alla inblandade känner sig trygga med.

        Reply

    • Avatar

      Lina

      |

      När min äldsta som började förskolan var han ledsen från första dagen. Jag hade ångest varje gång han skulle dit och jag fick slita honom från min hals och ge honom till personalen. Jag tror han var drygt 2,5 och jag hade just läst Jesper Juul. Tyckte det verkade lite ”flummigt” men tänkte ge det ett försök. Till barnet som knappt kunde prata ställde jag frågan ”hur tror du att vi kunde göra lämningarna lättare?”. Han svarar då med klar röst ”jag vill sitta i frökens knä en liten stund”. Jag ringde och förklarade för personalen och det tog tre dagar av knäsittande. Efter det sprang han rakt in!!

      Reply

  • Avatar

    Helene

    |

    Intressant och vettigt. För visst är det så att vi alla ibland vill få vara ledsna och vara det tills vi är färdiga med det. Bortförklaringar av sorg gör en ju galen. Klart det är samma för barn.

    Reply

  • Avatar

    Queen Tiara

    |

    Åh vilken vacker berättelse! Jag gillar verkligen din blogg! Jag har inte följt den så länge, men du har lärt mig mycket och gett mig en hel del att tänka på.

    Reply

  • Avatar

    Therese

    |

    Underbar blogg, ska följa den med glädje. Så sant du skriver.

    Reply

  • Avatar

    KalsongMorsan

    |

    Min son som är 3,5 inskolades nyss klart på förskolan & när jag skulle lämna han korta stunder gick det bra. Han var glad & sa ”Sen kommer du tillbaka mamma?”
    När han skulle börja på riktigt blev han arg, slogs & grät men fröken sa ”Du får vara arg, men du får inte slåss! Jag sitter här med dig så får du vara arg.” Och han fick vara arg ifred. Men han fortsatte att gräta & klänga sig efter mig, fröken tog undan mig en eftermiddag & sa att jag måste bestämma mig för att idag ska det gå bra. För han känner min oro för hur lämningen ska gå.
    Idag lämnade jag honom för första gången utan att han grät, var arg eller sparng efter mig. Det ÄR viktigt att de får vara arga, precis som du säger & att man inte försöker med allt för att de ska bli glada igen.

    Reply

  • Avatar

    Tina Johnsson

    |

    Jag kommer ihåg detta. Hade din dotter på förskolan. Mina egna barn har aldrig blivit ledsna när jag lämnat dem på förskolan, det är ju skönt. Vet ej om du minns mig men jag har tvillingar som gick på samma förskola tills dom var fyra år, då dom bytte förskola.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Klart jag minns dig Tina 🙂 ! Hoppas att det är bra med dig och att dina goa ungar har det bra på sin nya förskola.
      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Lina

    |

    Ååå vilket fantastiskt inlägg!!!! jag ska skriva en d-uppsats om ”vad lär sig barn om känslor genom vuxnas bemötande” och du ger så fina nycklar. jag ska göra en studie till våren. får jag lov att referera dina texter i min teori? givetvis kan du få uppsatsen sedan, om du vill. Mvh Lina Lanestrand

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Lina,
      jätteglad om det jag skriver kan bidra med perspektiv :-). Självklart får du referera till mina texter, det tycker jag bara är roligt. Tar gärna del av uppsatsen när den är klar. Tack för erbjudandet!
      Lycka till! Petra

      Reply

    • Avatar

      Emma Marklund

      |

      Hej! Är din uppsats något som du delar me dig av? Skulle gärna vilja läsa den! 🙂

      Vänliga hälsningar
      Emma Marklund

      Reply

    • Avatar

      Lena

      |

      Hej!

      Jag gick en fantastisk kurs i Kalifornien för Patty Wipfler som lärde mig massor om ”Staylistening” en teknik som hon använder med barn. Mer information finns att få på http://www.handinhandparenting.org.
      Lycka till med D-uppsatsen Lina! Och tack Petra för ditt inlägg!
      Lena i Finland

      Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Tack för tips Lena :-)!

        Reply

  • Avatar

    Mia

    |

    Underbar läsning! Har själv tre barn, varav ett har högfungerande autism, så jag kan inte nog poängtera hur viktigt det är med känslor. Hur svåra de än är att hantera.

    Reply

  • Avatar

    Paula

    |

    Hittade din blogg idag, och bara älskar det jag läst hittills. Väntar mitt första barn i november (nära!) och jag tänker så mycket på mitt kommande barn och hur jag ska kunna möta henom på ett sätt som stärker och utvecklar. Det här känns som ett ställe där jag kan hitta inspiration och styrka. Är lycklig att ha hittat hit!

    Reply

  • Avatar

    H - förskollärare

    |

    Tack! Det här ska jag prova på ett av våra barn. Hon vill nog vara arg när mamma går.

    Reply

  • Avatar

    Junitjej

    |

    Wow, så bra det blev til slut! Vilken fantastisk blogg du har!!

    Reply

  • Avatar

    Elsa

    |

    Jag har ett barn som är ledsen vid lämningar. Det är väldigt jobbigt, så jag förstår din känsla inför att skriva denna text. Jag ville bara säga att dina ord har hjälpt oss en del. Mitt barn vill inte vara ledsen. Men att lära oss att acceptera och respektera känslan istället för att mota bort den har gjort stor skillnad. För hela familjen, faktiskt. Tack!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Tack för att du berättar Elsa! Gissar att hon alldeles säkert vill bli förstådd och respekterad i att hon är ledsen – även om hon inte vill vara ledsen?

      Reply

  • Avatar

    Hannah - OnewayCommunication

    |

    Det här inlägget har fullständigt revolutionerat våra avlämningar på förskolan. Fullständigt! TUSEN TUSEN TACK!

    Reply

  • Avatar

    Eva

    |

    Barn är så kloka!
    Det kommer till mig varje dag. De vet bäst 😉

    Reply

  • Avatar

    JAE

    |

    Väldigt tänkvärt.

    Reply

  • Avatar

    Milla

    |

    Oh så bra det löste sig. Min son är 5 mån o det skär i hela kroppen när han gråter. Ibland outtröstligt. Vilket jag läst och förstått är just vad man behöver…vara ledsen o bara ha en famn att krypa upp i.

    Reply

  • Avatar

    Sonja Kedem

    |

    Hej, vilken underbar blogg och så mycket tänkvärt!
    Jag har en flicka på 3,5 som blir ledsen när jag kommer och hämtar henne. Det kan ju ses som ett trevligt besvär, men det är inte lätt alls. Jag får bära ut henne varje gång gråtandes (och då jag har dessutom har en bebis i famnen blir det svårt). Jag försöker prata med henne, låter henne rita klart en teckning eller vad hon nu sysslar med och säger att sen när du har gjort klart, då går vi hem.
    Man kan ju tro att hon inte alls har det bra hemma.. Men när vi kommer hem är hon glad igen och hämtningen är som glömd. Kan man använda samma metod här? Men hur låter jag henne vara ledsen i fred när jag måste få med henne hem?

    // Sonja

    Reply

    • Avatar

      eva

      |

      Hej Sonja. Jag tror att du ska göra precis som du gör. Du respekterar redan din dotters gråt. Du tar henne i famnen (krångligt men ändå) och bär henne till bilen så att ni kommer hem. Jag tror att gråten kommer när hon får vara med dig. Nära dig. Med dig är hon trygg och då släpper hon fram sin gråt. Man kan gråta efteråt för att man saknat varandra men nu är tillsammans igen:) Eva

      Reply

  • Avatar

    lingman

    |

    Jag blir lite sorgsen själv när jag läser det här. Mitt barn var också mycket ledsen när vi lämnade under en lång tid. Jag bekräftade hans känslor o pedagogerna försökte avleda, precis som hos dig. Önskar jag hade läst det här DÅ!

    Reply

  • Avatar

    Therese

    |

    TACK! Jag har en kille på 2 år och 8 månader som är ledsen varenda gång jag lämnar honom och det gör SÅ ont i mamma-hjärtat! Nu i höst ska han börja på ny förskola och det här kommer jag att bära med mig!

    Reply

  • Avatar

    Mikael

    |

    Vad vackert! Berörde mig.

    Många gånger handlar det om att vi inte vill möta vår smärta, sorg etcetera. Kan vi stanna kvar i vad det väcker i oss kan vi också vara med barnets sorg, rädsla, ilska eller vad det är.

    Tack!

    Reply

  • Avatar

    Jonas Öste

    |

    Fint hur du uttrycker orsaken till dom flesta problem i dagens samhälle. Jag jobbar med vuxna som inte har fått känna ”negativa” känslor utan lärt sig att trycka undan dessa med olika typer av sinnesförändring, och satt detta i system och då gått in i olika former av beroenden.
    Om föräldrar, dagis och skolpersonal förstod konsekvenserna av detta skulle dom bli väldigt mycket mer uppmärksamma på barnens känslomässiga behov. Som sagt, väldigt fint skrivet.

    Reply

  • Avatar

    Angelina

    |

    Enormt bra skrivet! Så sant.. Jag mådde så dåligt när jag hade blivit arg och höjt rösten men då sa min förskole pedagog att man måste visa alla slags känslor! Har hjälpt mig enormt resten av tiden!:)

    Reply

  • Avatar

    Mimmi

    |

    Vad fint och klokt skrivet!

    Reply

  • Avatar

    Helen

    |

    Wow. så enkelt allt plötsligt blev. – med över 50 år gamla sorger och svårt att känna glädje över glädjerik tillvaro.

    Reply

  • Avatar

    Jennie

    |

    Väldigt tänkvärt! Jobbar själv på förskola och är mitt uppe i inskolningar. Våra barn är 1-2 år och många av dem kan inte prata så vi måste försöka läsa av dem vilket är svårt till en början eftersom det tyvärr inte finns ett barn som är de andra likt.
    Som du skriver försöker vi ibland avleda med något annat men brukar även säga att det är okej att vara ledsen, lite beroende på hur gråten och barnet verkar.
    Ska ta med denna text i bakhuvudet när jag går till jobbet imorgon och tar emot ledsna små underbara barn. Alla känslor är viktiga.

    Tack!

    Reply

  • Avatar

    Carolina Andersson

    |

    Tack !!

    Reply

  • Inskolningstips « Maria Kleins blogg

    |

    […] Jag vill verkligen rekommendera föräldrar att läsa “Våga vara” av Jana Söderberg. Hon är tydlig med att det är OK att stanna med barnet och bekräfta dess känslor vid lämning. Jag vill också rekommendera alla att läsa Petras inlägg: Älskade barn, gråt inte. […]

    Reply

  • Avatar

    Lotta

    |

    Oh vilken fin historia. Jag blev valdigt rord och nastan lite tarogd nar jag laste. Jag vet ju sjalv att nar jag ar ledsen sa kan det kannas skont att fa grata och bearbeta. For mig sjalv. Utan att nagon annan ska behova analysera eller uppmuntra. Tack, Petra, for din kloka syn pa tillvaron.

    Reply

  • Avatar

    Mary

    |

    Jag läser alltid din blogg och bär med mig det du säger just för att det väcker tankar och ger tips. För tre veckor sedan började vi inskolning för lillasyster som är 13 månader. Mitt i alltihop blev hon sjuk och var borta tre dagar. När vi försöker att lämna henne blir hon hysterisk och hon slutar inte gråta. Det spelar ingen roll vad personalen gör. Idag och igår har hon gråtit i två timmar innan personalen ringt och bett oss komma och hämta henne. Då har det hunnit bli lunch och hon äter inte. Jag undrar vad det här gör med henne då hon nu inte heller går till sina morföräldrar eller mostrar på eftermiddagar/kvällar (personer hon annars är trygg med). Personalen tycker att vi måste bryta kopplingen och härda ut men det gör mig livrädd att hon ska bli en otrygg liten tjej. Hon har napp men annars inget annat som hon kan ta med sig hemmifrån och hon gillar inte att åka vagn… Vi är medvetna om att det kanske inte gått så lång tid med inskolningen men det är inte så här vi vill att hon ska skolas in. Finns det något tips? Rent ekonomiskt är det inte möjligt för oss att vara hemma med henne…

    /Orolig mamma.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Mary,

      jag har inget direkt tips till er. Vill bara säga att jag förstår hur fruktansvärt jobbigt det här är för både er dotter och er. Gissar att ni måste bestämma er för om ni har förtroende för personalen och vill fortsätta eller om ni vill utforska andra alternativ som familjedaghem. Det är svårt att förmedla den trygghet som behövs till barnet när man inte själv är trygg i att ”det här är rätt”.

      Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Mary! Är inne på bloggen och läser alla intressanta inlägg. Vad fruktansvärt för er och för ert barn att det har blivit så fel. Är det så att varje fröken har några mentors barn som de ansvarar extra för, särskilt under inskolning? Vi hade det så när vår dotter, som är enda barnet och i stort behov av trygghet, skolades in och det var så bra. Först hade vi dagmamma i 1, 5 år, just för att vår dotter skulle få vara i en liten grupp, i hemmiljö och ha få vuxna omkring sig. Det var toppen! Sen bytte vi till en enavdelnings förskola med Reggio Emilia-inspirerat arbetssätt. Tyvärr gick dotterns ”extrafröken” i pension efter ett år och vi fick en ny mentor. Henne klickade vi inte med så vi bad att få byta till en fröken vi litade till 100 % på. Lite jobbigt, men värt det. Kanske hjälper inte detta dig/er men det kanske kan ge idéer för hur ni kan gå vidare. Är det en kommunal f s bör även elevhälsoteam kopplas in som stöd för er alla. Hoppas att allt ska bli bra! Hälsningar Petra.

      Reply

  • Avatar

    Margareta Schreil

    |

    Tack för dina tänkvära artiklar! Känner igen det så väl när vår yngsta Sofi gick på dagis. Får faktiskt tårar i ögononen när jag läser artikeln! Den berör! Annars är det bra med våra tjejer; Filippa&Sofi (9 och 7år)! Tack&Kram Margareta Schreil

    Reply

  • Avatar

    Malin Nielsen

    |

    Får jag lov att skriva ut detta och ha på ”min” förskola samt dotterns??? //VH Malin

    Reply

  • Avatar

    Mia

    |

    Hej,
    Känslor är livsviktiga för att vi ska utvecklas som människor, därför är det skrämmande att vi alltid lägger locket på .
    Förträngda känslor kan också leda till fysiska obehag. Smärta och sorg är obehagligt för stunden men inget vi ska fly ifrån, varken som barn eller vuxen.

    Reply

  • Avatar

    Nina

    |

    när jag var med om detta så började jag med att bekräfta min dotter i hennes känslor. Jag började prata om att jag saknade henne massor och att det är okej att vara ledsen och sakna varandra när man skiljs åt. Det hjälpte min dotter… Att hon fick höra att känslan var riktigt och att jag oxå kände den. Sedan hade vi vettiga pedagoger som tog henne i hand och frågade lite smått på skoj och lite smått på alllvar om hon ville sakna mig själv eller om hon ville sakna mig med någon annan och leka samtidigt…. fungerade jättebra….

    Reply

  • Avatar

    Malin

    |

    Det där skulle kunna vara min egen berättelse. Låter så mycket som min Nova och hur hon är vid lämning och hämtning på dagis. Hela höstterminen var hon ledsen. Vårterminen har varit betydligt bättre. Helt plötsligt en dag sa hon när jag hämtade henne ” idag var jag inte ledsen mamma ” .

    Reply

  • Avatar

    Jr

    |

    Jag ger dig rätt i själva den situation du beskriver. Men nu är ju inte de flesta barn 4 år utan 18 månader när de börjar i förskola och kan inte alls reflektera över sina känslor på det sätt din dotter kan. Att lämna enetgåring själv för att bejaka sina känslor, är det också ok? Eller en sexmånaders som ska ”läras” somna själv i spjälsängen? Är barns sorg alltid en härlig och nyanserad känsla? Jag tycker att debatten skulle behöva nyanseras lite för annars kan jag se hyr ”sorgen är en betydelsefull känsla” kan bli en slags samvetsskynke för vuxna att gömma sig bakom när de fattar beslut som inte alls gynnar barnen.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Oj, blir lite orolig. Om det jag skrivit kan tolkas som att vi bör lämna barn ensamma med starka jobbiga känslor eller att vi inte skall bry oss om barnens känslor när vi fattar beslut har jag inte varit så tydlig som jag ville vara!

      Det jag vill illustrera med artikeln är vikten av att respektera alla barnets känslor. Att barn behöver uppleva att alla de känslor som de bär på är okej att känna.

      Reply

  • Avatar

    Elisabeth

    |

    Tack! Vår dotter går i åk 3 och har motstridiga känslor inför skolan. Redan på helgen berättar hon att hon inte ska gå till skolan på måndag. Det är katastrof på morgonen, hon brukar missa första 1,5 timmarna på skoldagen. Alla vuxna engagerar sig och försöker locka med allt möjligt. Men i det läger vill hon inger. Efter rasten är hon med på lektionerna och sen måndag efm är hon oftast glad när vi hämtar.
    Det var bra att läsa Anettes inlägg, att det gäller äldre barn också.

    Reply

  • Avatar

    Loppan

    |

    Hej!
    Min 3-åriga dotters pappa ska åka på utlandstjänst och vara borta ganska länge. Nu har han börjat åka bort på veckorna, men kommer hem på helgen. I måndags nä han hade blivit hämtad av taxin var hon jättearg på em och skrek och gapade om att taxin var dum. Då sa jag att du får gärna vara arg och skrika, men du får gå in i ett annat rum och göra det för jag och lillebror får ont i öronen. Så dottern gick in på toaletten och skrek massor med gånger: Dumma taxi! Sen kom hon och gosade med mig och sen var det lugnt… Hon fick vara arg och sen blev hon lugn! Jätteskönt för oss alla…

    Reply

  • Avatar

    Lisa

    |

    Å vad jag önskade att jag hade vetat detta när min nu 6-årige son gick på dagis…för detta hade förmodligen funkat på honom. Tänk att det klassiska på förskolorna – att försöka göra barnen glada ”för föräldrarnas skull” – fortfarande är kvar! Det här är verkligen något som personal inom barnomsorgen borde lära sig, så de kan hjälpa oss föräldrar!!

    Reply

  • Avatar

    Jonas

    |

    Med tårar nedför min kind skriver jag och känner igen mig i dina ord. Tack!

    Det är så tidstypiskt att vi alltid söker det positiva upplevelserna och allt som inte är det gömmer vi undan och förnekar trots att det är så uppenbart en del av våra liva. Inget regn utan solsken.

    När det kommer till barn blir det än viktigare. Det är oki att känna, det är oki att vara arg, ledsen, besviken… oavsett vad du känner är det oki.

    Idag ska min dotter på 9 år sova över hos en kompis och fram till för ett tag sen var det aldrig några problem… Nu är saknaden av sin egen säng, pappas kram och allt det där en oerhört stark känsla. Min taktik nu är att precis som i ditt exempel säga det är oki att sakna. Jag vill att du saknar mig. Min dotters idé var att vi skulle säga godnatt via Skype. Hon får sakna, jag får sakna och vi får se varandra.

    // Jonas

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Underbart!

      Reply

  • Avatar

    Axdal

    |

    ååhhhh.. vilket bra inlägg.. detta ska jag absolut bära med mig nu när jag skolar in min 2a. Med den stora tjejen här hemma har det inte varit några som helst bekymmer med vid lämning. har mer varit som att hon tycker det är skönt att komma ifrån oss andra i familjen lite.. 🙂

    Ska bli spännande att se hur det är med den yngre tösen nu när hon börjar förskolan.

    Reply

  • Avatar

    Vera

    |

    Åh vilken vacker berättelse! Jag började gråta (känslig som jag är) och kommer definitivt försöka tänka på det här då min son skall börja dagis om något år 🙂 Tack!

    Reply

  • Avatar

    Tina

    |

    Petra!
    Du skriver så mitt i prick.
    Det är verkligen så här som det är. Ska printa ut detta inlägg och ta det med mig.
    Tack för det du skriver!

    Reply

  • Avatar

    Johanna

    |

    När jag gick i grundskolan, vet itne exakt vilken klass men antagligen i trean eller fyran. så grät jag väldigt lätt och antagligen hade jag mina anledningar. En gång så var jag ledsen på väg till mtsalen och ville ha bekräftelse från min lärare. Men då säger hen i stället. ”Nu piper du igen.” Väldigt föraktfullt och anklagande. Jag kan fortfarande minnas tonen i rösten. Jag skulle inte gråta, att gråta var fel. Nu när jg är 27 har jag fortfaande väldigt svårt att gråta. Min lärares ord då påverkar mig fortfarande nu. Jag vill gråta, men det går inte. Ofta känner jag att jag önskar jag kunde släppa, men hur jag än försöker så stannar det inne. Vid riktigt jobbiga sitser har jag gråtit, men oftast inte. Så det är viktigt att låta barn få utlopp för sina känslor och inte skuldbelägga dem, för det kommer sitta kvar ända in i vuxen ålder. Så en bra och viktig artikel.

    Reply

  • Avatar

    Angelika

    |

    Här hemma pratar vi om att få vara arg/ledsen klart. Barn och vuxna. 🙂

    Reply

  • Avatar

    jenny

    |

    Å vad bra det var att läsa. Arbetar själv på förskolan. Jag brukar säga till barnen att det är okej att vara ledssen och sakna sin mamma och pappa. Å när de är ledssna kan de få sitta i mitt knä och tillsammans saknar vi föräldrarna en stund. Då brukar det gå över och sedan är de glada igen ;).

    Reply

  • Avatar

    Agneta

    |

    När min dotter var kanske 2-3 år (hon är idag 25) Så gjorde hon sig illa. Jag kramade om henne och hon grät. Jag sa: såja såja det är bra nu. Då sa hon näe, jag har inte gråtit färdigt ännu. Det bevisar också att barn måste få vara ledsna.
    Man kan ju faktiskt fråga sig ibland var det är som är så ”farligt” med att visa sina ledsna och ”nere” sidor.
    Jag fick mig iaf en tankeställare och sa aldrig mer att hon inte fick gråta klart;)

    Reply

  • Avatar

    Linda

    |

    Vad bra skrivet!

    Själv har jag läst psykiatri och psykologi och läste om just saker som dessa. Om hur fel vi föräldrar gör, redan med våra nyfödda som gråter. När vi hyschar våra små.

    Redan då ”talar vi om” att det inte är okej att inte gråta, även om man mest gör det i tröstande syfte!

    Reply

  • Avatar

    Britt-Marie Stegeryd

    |

    Tackar för denna text, du skriver så många texter som jag tar med mig i mtitt arbete med barnen. Att få vara i sina känslor den tid det tar och att vi pedagoger vågar vänta ut barnen är så viktigt. Även om det kan vara sorgligt och ledsamt så blir jag glad i min själ när jag låter barnen vara i sitt nu, i sin ledsenhet.

    Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Har läst detta och det va det bästa jag läst på länge. Fick mig både en å två tankeställare. Nu kan jag förstå lite mer kanske när dottern min blir ledsen när man ska gå.

    Reply

  • Avatar

    FlippstersDad

    |

    Jättebra! Undrar dock var alla pappor är, el de kanske inte kommenterar. Känslor är viktiga och jag vet tyvärr att många föräldrar fortfarande anser att pojkar ska vara starka och inte gråta.
    Vår grabb får visa och gehör på sina känslor.

    Reply

  • Avatar

    hj

    |

    Det här kanske kan appliceras vid överlämningar för separerade föräldrar också? Alltså när barnen bor varannan vecka och ska lämnas till den andra föräldern.

    Reply

  • Avatar

    Ditte

    |

    Har läst din text med intresse. Du skriver väldigt fint om ditt barn och hennes känslor. Det är klart att det är viktigt att få sina känslor bekräftade, att de inte sopas bort och att det gäller även för barn. Men sorg handlar ju om att acceptera att en situation ”är som den är” – den är oundviklig, vi måste igenom och ta in att nu är det på det här sättet, jag kan inte ändra på detta. Vissa saker i livet är oundvikliga – det värsta scenariot är att man förlorar någon som är en väldigt nära. Men de flesta situationer för barn består ju i att föräldrar eller andra vuxna bestämmer att det ska vara på ett visst sätt – man måste borsta tänderna, gå och lägga sig, inte rita på väggarna…Det är situationer där den vuxne kan välja vad som är lämpligt eller inte, det finns inget givet ”det måste vara så här”. Det där med förskola tycker jag är problematiskt – det finns liksom ingen naturlag som säger att barn och föräldrar ”ska” separeras från varandra innan barnet är moget för det och därmed inte reagerar med sorg. Det är ju något som vi har hittat på eftersom det passar vårt samhälle bra. Du tar själv upp det när du säger att du känner en viss sorg när du lämnar din dotter. I kommentarerna läser jag också om att det verkar finns många ledsna små barn på förskolorna. Men är det så enkelt att bara för att man får känna sorg så går den automatiskt över? Nej, den går över eftersom vi måste acceptera att det är på ett visst sätt som står utanför vår makt att påverka. Kanske måste man som förälder försöka tänka efter om barnets känslor är sådana att de ska tas på allvar – barnet kanske inte mår bra av att vara ifrån sina föräldrar, det kanske är så enkelt att det är därför barnet känner sorg? Jag tycker att det är obehagligt att tänka på att barn ska behöva vara ledsna över att skiljas från sina föräldrar och att föräldrar ska behöva känna sorg över att lämna sina små barn när det faktiskt egentligen inte skulle behöva vara på det sättet!

    Reply

    • Avatar

      Nicole

      |

      Jag önskar själv att vi hade haft råd så jag hade kunnat vara hemma några år till.

      Reply

      • Avatar

        Ditte

        |

        Ja, det är väl det som ofta är problemet – att vi inte kan följa de känslor vi har inför barnens (och våra egna) behov pga ekonomiska skäl. Det är så synd att samhället inte subventionerar barnomsorgen rättvist – jag menar att det blir så tokigt att förskolan subventioneras kraftigt medan andra barnomsorgsalternativ (tex att ta hand om de egna barnen i hemmet) inte får någon ekonomisk stöttning alls! På det sättet blir vi ju styrda att ta hand om våra barn på ett visst sätt (förskola) även om det kanske inte passar alla barn och föräldrar!

        Reply

  • Avatar

    Dobelieve

    |

    Så underbart att läsa att fler och fler tycker det är viktigt att barn ska ha rätt till sina känslor!!! Även de som kan vara lite jobbiga för vuxna runt omkring dem…
    När mina barn växte upp (16 & 19 år sen) då var det inte riktigt acceptabelt – folk ifrågasatte varför jag inte försökte få dem glada när de var arga, ledsna o förbannade – mitt svar var att de har rätt att tycka, tänka och känna vad de vill, så länge jag vet vad det är så har de rätt att känna alla känslor – sen får man lära dem att hantera de olika känslorna och dess agerande efterhand de blir äldre om det inte är super bra agerande… Det viktiga för mig var att de kände fullt ut…
    Barn är oxå människor i mindre skala – men de har med känslor, tankar och åsikter!
    Kanon bra skrivit
    Ljus och Kärlek till dig och din familj <3

    Reply

  • Avatar

    lena

    |

    vårt barn på 9 år har växelvist boende, varannan vecka! vi har haft så ett par år, funkade ganska bra ett tag, men det blir jobbigare för vårat barn med hämtning och lämning och har varit så under en längre tid! Gråter 2-3 dagar innan det är dags att åka till sin far, det går så fort hos dig mamma, jag vill inte åka ännu!!! Första dagen hos mig, gråts det o vill bara kramas o sitta nära o tala om hur mycket man saknat! jag uppmuntrar att åka, jag pratar om hur mycket roligt dom har o allt dom gör, peppar så gott jag kan, på alla sätt, både roliga o jobbiga/ledsna känslor! kan inte prata med fadern, han lyssnar inte så bra på det örat! skulle vara oerhört tacksam för lite råd!

    Reply

  • Avatar

    Eva-Lena Rodrigo

    |

    I går sa min dotter att jag önskar att skolan har en plats jag kan gå till när jag är ledsen eller arg. Där jag får vara i fred med det. Men mamma jag vill inte att du talar med skolan om det för då kanske dom tror att det är något fel på mig. De kanske gör ett problem av det. Jag vill bara få känna i fred vill att känslan skall få vara ok..
    Jag vet faktiskt inte hur jag skall ta tag i det för det är även min erfarenhet att min känslosamma dotter inte har fått känna att välmenande pedagoger har gjort ett problem av det.

    Reply

  • Avatar

    Fia

    |

    Hej Petra, skulle gärna vilja skicka ett mail istället för kommentar, och berätta något viktigt som länkar till din historia (det är lite känsligt, så jag vill gärna inte att alla ska se det just nu). Jag tror att det du pratar om är otroligt viktigt. Om du har något email jag kan skicka det till skulle jag bli jätteglad, tror du skulle tycka det är intressant att höra också!

    Tack för en jättefin blogg och en viktig realisation!

    Fia

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag har mejlat dig.

      Reply

  • Avatar

    Jocke

    |

    Underbart!
    Är förskollärare sedan många år och just detta har vi pratat om, rätt att vara arg, ledsen, frustrerad, glad, vansinnig, busig mm mm. Just rätten att ha sina känslor för sig själv eller tillsammans med andra med betoning på att få välja själv.
    Jag har pratat med så många föräldrar genom åren och förklarat att det är fullt naturligt att vara ledsen eller arg när man blir lämnad på förskolan och att vi inte får vara rädda för det. Jag flaggar när barnet mår dåligt i min verksamhet men fram till dess så kan du tryggt lämna ditt gråtande barn och veta att dagen kommer bli bra.

    Det absolut bästa här är att du kommunicerade med ditt barn, du lyssnade. Alltför ofta försöker vi föräldrar och personal bara dämpa reaktionen utan att gå till kärnan, snyggt jobbat.

    Tack för att du förmedlade detta!

    Reply

  • Avatar

    Nicole

    |

    Wow detta var en viktig läsning för mig nu när vi håller på att skola in vår son på dagis. Tack

    Reply

  • Avatar

    Sophia

    |

    Hejsan!
    Har just hittat hit, och läst några inlägg. Tack! så jätte bra och tydlig coaching 🙂
    Jag har en stor klump i magen ang lämningar till pappan. Detta kommer att bli lite långt inlägg känner jag, Tacksam om du/ni orkar läsa 😉
    Våra tvillingar snart 3 år klarar inte av när jag lämnar dom till pappan. Det har nästan alltid varit väldigt svårt när vi ses i parken el hos honom el han hämtar dom hos mig. (vilket vi måste göra de tillfällen då vi är lite utanför den strikta vardagen)
    Nu, de två senaste tillfällena just efter semester med mig blev det jätte jobbigt. Och det är klart, om de varit en längre tid med mig blir det ju starkare/svårare.
    Det svåra nu är att jag har inte har mage att gå, lämna dom när de skriker, kramp håller om/i mig och skriker – ”NEJ, lämna mig inte!!! Ska tilläga att de har världens finaste pappa, och har det lika bra hos honom som hos mig.
    Det som händer (sist tog det över 1 timme!) är ju att de påverkar varandra. När den ena lugnat sig, accepterat läget, då påverkar hon den andra. Och när hon lugnat sig, då.. osv.
    Jag vet inte vad jag ska göra. Jag håller om med mina långa armar runt barnen, så tryggt jag kan. Jag säger att det kommer att bli bra. Jag förstår om du är ledsen. Du kommer att ha det roligt hos pappa. det kommer att gå över. Ni kan ringa mig senare. Jag ska bara gå iväg till affären sen kan vi ringas. Det är ok. Krama på pappa. osv. Jag vet att jag inte alla ggr är stabil, trygg osv. själv. och ibland säger jag att jag också kan bli ledsen över att det är så här, (eftersom mina tårar också kan komma) men att vi får trösta varandra, krama pappa, gossedjur extra mkt etc.
    Vad ska jag göra för att panikgråten ska gå över snabbare? Ska jag verkligen behöva bara gå och just göra det de skriker om att jag inte ska göra, lämna dom?!
    Sist frågade jag när vi ringde senare om allt känns bra nu, om det ledsna är borta, (vilket jag ju vet, det hade gått över och de va i lek efter ca 15 min) De svarade att allt gått bra. De säger alltid när de ringer för att säga godnatt, att de saknar mig, vill krama, gossa etc med mig. Börjar fundera på om och isf hur mkt det är vi vuxna som lagt in det hos dom, att vi säger att vi kommer att sakna/längta. Funderar på om de tar på sig ett ansvar..
    Någon som känner igen sig? Är detta en fas tror du/ni?
    Vi är ju alla lite ledsna över att vi inte bor ihop. Men hur ska vi/jag göra för att de inte ska behöva känna den här paniken? Spelar de på situationen och mina känslor? känner de egentligen inte så här starkt? Överger jag barnen om jag inte ger tid till situationen (som kan gå runt runt, sist fick pappan ställa in grill planer hos vänner)
    Det finns ju inte ett facit, inte ett svar. Olika saker ligger såklart som grund.
    Men, vad skulle ni göra? Jag försöker bekräfta deras gråt, men samtidigt säger jag ju att det kommer att bli bra, och att jag måste skunda till affären innan den stänger etc.
    Så tacksam om någon orkar reflektera til den här panikgråten.
    Tack!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej,

      vilket superjobbigt läge ni har! Förstår att det tär, både på er vuxna och på barnen. Riktigt svårt att ge råd här. Vet alldeles för lite om er situation. Om detta fortsätter skulle jag vilja råda er att ta hjälp av en professionell rådgivare, som kan ge er stöd.

      Allt gott,

      Petra

      Reply

  • Avatar

    Felicia

    |

    Hej! Det du skriver är så rätt! Och det stämmer in på min sambos känslor på samma sätt som på din dotter. Att få lov att känna alla sorters känslor är viktigt både för barn som för vuxna. Och många gånger är det man varit mer om barn kvar hela livet. Tillåter vi oss att vara som vi är blir vi sårbara och blir förstående och förlåtande mot varandra och det är det som gör livet så vackert. Tack för att du gav mig inspiration!

    Reply

  • Avatar

    Karl

    |

    Detta var det dummaste jag hört! Ända anledningen att ni mammor suger upp all positivt med att lämna på dagis osv är för att ni vill få bekräftat att det ni gör är bra så att ni ska kunna jobba o förverkliga er själva så att ni har råd med den där liite finare bilen, och dom där snygga märkeskläderna till era barn osv. Ni vägrar att lyssna o ta in från de forskarna som säger att barn som blir lämnade tidigt i åldern får riktiga men när de blir stora så som depression, seperations ångest etc etc

    Reply

    • Avatar

      RosMarie

      |

      Man kan också se det som en allmän påminnelse om vikten att möta barnet i känslan och inte försöka förminska barnet och visa henne att vissa känslor inte är rätt att känna. Om det handlar om förskolan eller skolan eller hemma spelar ingen roll.

      Reply

    • Avatar

      Nicky

      |

      Det var det klantigaste jag har sett någon skriva! Har du barn har du troligtvis inga känslor! Lever du på 40-50 talet än? Vi andra lever tro det eller ej år 2013. Jag förstår att det är en chock att höra det. Men i dagens samhälle har nästan alla hushåll i dag två jobbande föräldrar. Jag förstår att det också är en chock för dig att höra. Då du verkar tro att kvinnan bara ska stå vid spisen o laga mat. O ta hand om familjen! Bara för att kvinnor jobbar betyder inte det att vi alla köper märkeskläder o liiite finare bil som du påstår. Jag jobbar för att ge min son tak över huvudet o mat i magen! Ingen i vår familj äger något märkesplagg! Mycket av dom kläderna sonen har är sånna han har fått ärva efter sina kusiner eller av våra vänner för att dom vill ge honom kläderna! Varför dra skit över alla du inte ens känner! Barn far inte illa av att gå på dagis! Det är bra för dom att få umgås med jämngammal! Vad hade du tänkt? Barnen ska vara hemma tills dom är gammal nog att gå i skolan o då ska mamman ha hemundervisning? Sen när dom är 18 ska pappan rida rundor med sonen o hitta en lämplig fru? O sen att sonen ska gå i pappans fotspår?

      Reply

      • Avatar

        Nicky

        |

        Det var menat till Karl!

        Reply

    • Avatar

      Malin

      |

      Karl: Varför är det mammorna som ska vara hemma? Varför kan inte de jobba och i så fall papporna vara hemma, om man nu tror att barnen får allvarliga men av att vara på förskolan? Som Nicky skrev, vi lever i år 2013 – inte 1913…

      Reply

  • Avatar

    Pia Carlsson

    |

    Så klokt! Önskar jag kunde läst detta när mina barn var små. ..20 år försent för oss. ..hoppas att många läser detta och tar till sig. Kramis

    Reply

  • Avatar

    Joakim Karlsson

    |

    Tack! Texten berörde mig djupt och jag är i behov av att bli påmind om ett mer pedagogiskt sätt att tänka och vara. Ser fram emot mer att läsa. (-:

    Reply

  • Avatar

    RosMarie

    |

    Underbart och befriande att läsa. Har en 9 årig kille som ofta blir orolig på kvällarna. Hans oro ger mej en känsla av otillräcklighet, vad gör jag för fel och varför är han inte trygg. Vill lära mej att möta hans känsla och inte tänka att hans känsla är tecken på att något är fel. Han måste få känns sig ok som orolig.
    Tack!

    Reply

  • Avatar

    Fiffi

    |

    Vilket underbart inlägg!
    Det är inte alltid lätt att vara pedagogisk men åh så viktigt!
    Hit tittar jag tillbaka! :O)

    Reply

  • Avatar

    Helena

    |

    Det är ju av precis den anledningen jag vill gråta när jag är ensam och får vara ifred med min sorg. Ingen klappar om en och säger att man ska sluta gråta, att man ska rycka upp sig, för man har ju så mycket att leva för. Självklart – men ibland behöver man vara just det – ledsen – utan några som helst hinder.
    Det i sig gör ju livet lite lättare att hantera efteråt för vi har fått ur oss lite stresshormoner och annat skräp, plus att vi fått tillagt lite endorfiner.

    Det att försöka undvika att gråta lär vi nog oss tidigt och av nedärvda beteendemönster från både samhälle och föräldrar. Därför är information och förklaringar som dina oerhört viktiga för att vi ska förstå sambanden 🙂

    Mina barn är vuxna, men vi fungerar nog till mångt och mycket som barn fortfarande (om vi bara får).

    Kram och Tack!

    Reply

  • Avatar

    Emma

    |

    Hej

    Har precis hittat till din blogg via delningar på facebook, och detär jag glad för. Har läst detta inlägg och bara skummat runt lite men ska definitivt följa dig och dina tankar!
    Jag har alltid låtit min nu 11 åriga dotter få vara i sina känslor när det händer. Det stressar omgivningen ganska mycket. Att på släktkalas låta henne ha ett 3-års utbrott i hallen och tala om att jag finns här om hon vill ha tröst, att jag finns när hon argat klart men att hon faktiskt inte kan ha gummistövlarna inomhus. Hur många gånger kommer inte ”snälla” släktingar och vill distrahera henne… -Kom så får du en kaka istället! -Sluta skrika och kom och titta på film med de andra barnen. Eller hoten… -Sluta nu innan gammelfarmor får en hjärtattack!

    Jag har försökt hjälpa henne sätta ord på känslorna, gråt är ju inte bara gråt… Ställt frågor, Är du arg, är du ledsen, är du besviken, har du ont? Eller satt ord på dem åt henne innan hon lärde sig: -Jag förstår att du är frustrerad över att teckningen inte blir som du tänkt…
    Kan berätta om en härlig händelse när vi hade lite fika hemma med massor av både barn och vuxna och min dotter kommer springandes gråtande över gräsmattan. Hon är då runt 4 år. Hon springer fram till sin pappa och innan han hinner fråga så säger hon: -Jag är så frustrerad och besviken över att de andra inte vill hoppa på studsmattan med mig så jag ska bara arga mig lite innan jag kan leka igen!!! Det blev helt tyst runt bordet innan vi alla fnissade lite åt hennes ordval. Så jag kan bara hålla med i det du skriver, ge barnen ord på känslorna och framförallt, låt dem HA dem! Kram

    Reply

  • Avatar

    Sarish

    |

    Du har rätt, det är väldigt viktigt för barn att få känna de känslor som de har. Jag har inga egna barn (ännu), men min mamma och elaka styvfar lät mig aldrig känna de känslor jag behövde känna. Hos dem var känslor förbjudet och det hämmar mig än idag.

    Jag har på grund av det insett innebörden av att både barn som vuxna behöver få känna sina känslor utan att någon försöker göra dem glada.

    Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Detta var det bästa jag läst på länge och det värmer mitt hjärta!
    Det är precis detta vi gått igenom med vår dotter under drygt 1 års tid och fortfarande jobbar med. Det kanske är detta som är problemet. Tack för denna artikel den ger mig hopp!!!

    Reply

  • Avatar

    Madde

    |

    Jag tycker faktiskt att det är skrämmande att det är så många som reagerar likt ”åh – vilken tankeställare”.. Självklart värmer det i hjärteroten av att du har en sån klok flicka som hittar orden för detta. Det är också en påminnelse för oss vuxna. Med ”påminnelse” så menar jag att andemeningen – dvs. rätten att känna sina känslor/att alla känslor är ok – ska vara en självklar ”kunskap” för oss vuxna.
    Jag arbetar idag med ungdomar/unga vuxna med psykisk ohälsa. Det är skrämmande hur de inte kan uttrycka sina känslor och veta vad de ska göra för att hantera känslorna. Verktygen för att hantera dessa känslor får de i barndomen. Psykisk ohälsa bland unga ökar kraftigt, så för guds skull: Alla känslor är bra känslor! Man FÅR vara arg, man FÅR ligga och skrika hejdlöst på ett golv. Tillåt dem att växa (ta ansvar) och känna 🙂

    Reply

  • Avatar

    Pernilla W

    |

    Jättebra skrivet!!! Jag delar med mig av den underbara texten på facebook ♥ Tid för eftertanke!!!

    Reply

  • Avatar

    Lasse

    |

    Det bästa jag läst i år. Och jag läser rätt så mycket. Nu ska jag försöka botanisera bland arbetsuppgifterna och lämna bloggen…men det är lurigt som tusan.
    Du är klok du.

    Reply

  • Avatar

    Sissel Meland

    |

    For en nydelig historie! Den er som tatt rett ut av gestaltteorien. Vær i det som er, så går det fortere over. Og så er det akkurat sånn med oss voksne også. Bare at vi har ”lært” å skjule (dölja) våre følelser (känslor), også for oss selv, av velmenende voksne fra vår barndom. Og det bygger på seg, blir mye større enn det behøver.

    Jeg deler den gjerne. Takk for at du delte!
    Hilsen gestaltterapeuten

    Reply

  • Avatar

    Petra

    |

    Notera: Jag är mån om en respektfull ton på min sina och accepterar inte kommentarer som använder nedsättande etiketter om andra människor. Sådana kommenterar har raderats från denna tråd. //Petra

    Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Mycket bra inlägg och jag tror verkligen inte på att ”sopa känslor under mattan” men jag tycker att det också är viktigt att nyansera det hela. När jag var sju år förlorade jag en förälder och kunde emellanåt vara väldigt ledsen. Jag mötte dock alltför många vuxna som ville ”gå in” i min känsla för att trösta. Jag tilläts absolut att vara ledsen men det föddes också en känsla av att jag trodde jag var tvungen att vara ledsen, liksom för att få deras uppmärksamhet. På kollot jag var på så var det en klok föreståndare som en dag tog tag i mig när jag var ledsen och han sa, kom nu så går vi och gör något roligt, vi tar roddbåten och åker ut några varv. Jag kom att älska honom för evigt. När den andra personalen tyckte så synd om mig så tog han mig istället på allvar, jag visste att han fanns där om jag behövde prata och det räckte. Så ibland tror jag på att avleda, så att man inte fastnar i känslan utan får alternativ.

    Maria

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag håller med dig Maria. Det är en sak att respektera barns känslor. En annan sak att älta deras känslor och att ta över och i värsta fall förstora dem.

      Reply

  • Avatar

    Cancermamman

    |

    Jättebra – för friska barn. Vi som försöker rädda livet på våra barn har en lite annan bild av tillvaron.

    Reply

  • Avatar

    Carin

    |

    Hej! Har läst och gråtit lite över ditt inlägg. Jag kämpar med mitt andra barn som blir hysteriskt vid lämningen och det triggar igång så otroligt mycket hos mig efter att haft 1½ års hemska lämningar med storebror. Nu undrar jag om du har något konkret tips när barnet som lämnas tyvärr är så litet som 1½ år. Det är svårt att få honom att sätta ord på vad han känner.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag tänker att du får sätta ord på det du gissar att han känner. Och respektera det du gissar att han känner. Respektera, utan att vilja förändra.

      Reply

  • Avatar

    Tord Sand

    |

    Underbar läsning!
    Tänk så lätt det är att låta våra barn själva få bestämma och hantera hur dom vill leva ut sina känslor i full frihet utan pekpinnar från vuxenvärlden, där vi ska berätta för dom hur VI önskar att DOM ska vara och känna kring känslor.

    Vad vet VI om hur vårt barn känner, och vill uttrycka sig!

    Tack för en fantastisk lärdom och insikt som jag kommer att dela vidare…

    Tord c”,)

    Reply

    • Avatar

      Nicky

      |

      Hörde på dagis i morse när jag lämnade vår son. Som vanligt grät han då sa fröken(ja jag kallar dom för fröknar än) till min son det är okej att gråta. Du får vara ledsen. Så skönt att höra!

      Reply

  • Avatar

    Anna KM Tapper Clasborn

    |

    Hej Petra, och tack for en mycket lasvard, intressant och viktig artikel! Jag studerar just nu andra aret pa min Bachelor of Education pa St. Patrick’s College of Education i Dublin. Jag tycker din artikel ar extremt relevant for att diskutera barns situation idag, och skulle darfor jattegarna vilja anvanda artikeln for diskussion i ett kommande seminarium om ”Being a child in the 21st century”. Jag ar enda utlanningen pa utbildningen, och hoppas pa att erbjuda ett annorlunda (svenskt?) perspektiv! Det pratas alldeles for lite om barns kanslor och hur viktigt det ar att stodja barn och unga nar de lar sig att hantera sina och andras kanslor. Tack igen for inspirationen! /Anna

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Anna,
      vad roligt att du gillar min artikel och att du vill använda den. Det är förstås fritt fram att göra det 🙂
      //Petra

      Reply

  • Tack bloggen | Em´s liv i Kiwiland

    |

    […] här på bloggen och på instagram om hur man ska hantera jobbiga lämningar. Min vän A skickade den här länken om hur man kan tänka när det gäller sitt barns sorg när man lämnar. Efter att jag läste det […]

    Reply

  • Avatar

    Bella

    |

    Hej!
    Jättefin berättelse ur ditt liv! Barn kan förändras i takt med att vi vuxna tänker på hur vi bemöter och beter oss, detta borde vi alla tänka på lite mer! Och lyssna lite mer på våra barn! Utan att för den skull ge dem beslutanderätten i familjen.

    Här följer en liten berättelse om hur viktigt det är att lyssna och förstå en händelse:
    Det var påsk och jag hade bakat en påsktårta och skulle bjuda mina arbetskamrater. Jag tog fram tårtboxen, en Tupperware med handtag, och satte den innanför ytterdörren. Jag gick in på toaletten för att borsta tänderna. I ögonvrån ser jag vår son , knappt 3,5år, vända upp och ner på hela boxen. Jag svor till och rusade ut i hallen och vände snabbt tillbaka den. Sonen blev givetvis ledsen, likaså jag. Jag insåg att vi ändå kom att bli sena till dagis och arbete och satte mig ner för att prata med sonen. Han förklarade då att ”alla lock ska sitta på toppen på alla burkar”. Han trodde att jag vänt ”burken” på fel håll och ville hjälpa mig att sätta den rätt. Vi pratade en bra stund om att det finns ett par burkar där locket är i botten tex även på vår ostkupa. Jag kände mig nöjd efter samtalet, att jag förstått varför han gjorde som han gjorde och inte bara blev arg på honom. Han har alltid varit en hjälpsam liten kille och det ville han ju vara även i denna lilla story. Jag förstod hans handlande och har en söt liten historia med mig i bagaget. (Tårtan gick att äta dock lite skev i sin uppbyggnad)
    Många gånger tror jag att barnen gör saker med en positiv och glad inställning men det blir ibland ”fel på vägen” och så får de skäll istället. De hanterar sina känslor och sin omvärld med de referensramar de fått med sig, så långt, i sitt liv.
    Tack för mig!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Vilken väldigt fin historia. Tack för att du berättade!

      Reply

  • Avatar

    Johanna

    |

    Blev djupt berörd av att läsa det här inlägget. Härom dagen lyssnade jag på en radiointervju i SR Göteborg (rekommenderas!) med en kvinna vid namn Sara Johansson som hade arbetat i olika katastrofområden för Röda Korset. Det hon berättade var så gripande. Och hon sa PRECIS samma sak som du ofta beskriver fast i andra varianter, att våra känslor har ett ärende! Vi känner oro, skräck, saknad, osv, av en anledning! Det finns behov bakom det vi känner! När andra medmänniskor bestämmer vad det behovet, som här, att ”bli glad igen”, eller, som i en stor katastrof, att man hellre ska ”vilja ha ett rent glas vatten än att vilja återförenas med sin familj”, så blir det så fel.

    Någonstans tror jag att vi har fått lära oss alltför mycket att känslor är dåliga och någonting farligt. Vi har inte fått umgås med känslor helt enkelt. Därför blir de farliga. I synnerhet de riktigt starka känslorna. Det hindrar oss från att förstå hur kompetenta våra känslor är. Och därmed ärendet bakom dem. Vi vill till varje pris att känslan ska gå över istället. Olika metoder och tekniker används för det. Det kan bli så oerhört fel, i synnerhet för barn som behöver få sitt själv och vilka de är, bekräftade.

    Tack för att du så uppriktigt delade med dig av detta, Petra. Du ska veta att du på olika sätt fått mig att växa och våga som förälder!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack för dina ord Johanna!

      Reply

  • Avatar

    Jonas Rutfält

    |

    Himla härligt med föräldrar som tänker lite! Ska absolut inte ta ifrån dig att du gjorde ett underbart ”jobb” där. Men jag tror att många av oss föräldrar inte tar oss tid att tänka till i de situationer vi kastar våra barn i. Allt görs bara på löpande band. Alla föräldrar borde kunna se sådant här, man behöver inte vara någon geni för det. Vi som föräldrar känner våra barn bäst, i alla lägen om vi bara sätter oss ner och lyssnar, lägger upp en strategi och sedan utvärderar. Det är då vi kommer på lösningar som på denna situaton du delat med dig av.

    Reply

  • Avatar

    cecilia

    |

    Jag blir nyfiken på din bok, Petra Krantz Lindgren, även om min flicka är 17(och passerat småbarnsåldern) så tror jag att alla bör beakta barns känslor, även hos oss vuxna. Många vuxna som inte tilläts känna känslor som barn, vet inte hur de ska handskas med dem som äldre heller. Kanske en uppföljare som riktar sig till gruppen vuxna, så att de vågar köpa den och förstå att det även handlar om dem själva:) För hur kan man lära ut det man inte vet själv?

    Reply

  • Avatar

    Mikael Grön

    |

    Jättebra och viktig text! Tack för att du delar! 🙂
    Det var ett tag sen du skrev, men din text är tidlös.

    Reply

  • Avatar

    Emelie Harnerud

    |

    Min son grät otroligt mycket när jag och hans pappa lämnade honom på förskolan efter inskolningen. Det skar i mitt hjärta och jag ville springa dit och hålla om honom. Nu är jag både förskollärare och mamma och jag vet att jag på nåt sätt gör honom en otjänst att säga hejdå, börja gå, höra honom gråta och vända om tillbaka till honom för att sedan gå igen. Jag hade och har ännu full tillit till pedagogerna som är med honom. Han hade det tufft i början och hade lätt för att gråta. De såg att han blev lugnare av att få sitta i sin vagn. Det fick han göra när han kände att han behövde det. Successivt gick han från vagnen och efter nån månad behövde han inte vagnen längre och han grät inte när jag lämnade honom. Idag vinkar han, säger hejdå mamma och pekar på dörren och säger där! Det är fascinerande hur långt han kommit och det som har känts mest bra är att de var lyhörda och hittade en lösning som funkade för honom! 🙂

    Reply

  • Avatar

    Caroline

    |

    Låter som något som faktiskt skulle gälla för vuxna också. Ibland behöver man helt enkelt få vara ifred när man är ledsen. Inte behöva diskutera med respektive om varför man är ledsen och att man måste sluta med det osv.

    Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    Har inte läst precis alla kommentarer så jag ursäktar ifall ngn har berättat om en liknande situation redan.
    Min son, 3,5 år är jätteledsen på kvällen innan dagis och hela morgonen innan vi åker till dagis – men när vi väl har kommit fram till dagis är det som att han ”finner sig i sitt öde”, axlarna sjunker ner och han säger ”hej då mamma” och jag lämnar utan någon dom helst gråt. När jag hämtar honom är han glad och är det ända fram till kvällen, då han frågar om han måste gå till dagis imorgon…. Och han blir ledsen igen. Det känns inte bra alls, men jag vet inte vad jag kan göra åt det.
    Tacksam för tips!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Vad är det du vill uppnå? Att han är glad? Att han känner sig förstådd? Att förstå honom?

      Reply

      • Avatar

        Karin

        |

        Helst alla tre sakerna?,
        men framförallt förstå varför han är ledsen. När jag frågar varför han inte vill gå till dagis svarar han bara att han inte vill gå och är ledsen.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Kan du nysta lite i det när ni är ”on speaking terms”, tex vid nattningen på kvällen?
        – Jag vill gärna förstå varför du inte tycker om att vara på dagis. Kan vi prata om det lite?
        – Jag vet inte varför!
        – Tycker du om dina fröknar?
        – Ja.
        – Tycker du om de andra barnen?

        – Vad tycker du mest om att göra på förskolan?

        – Vad tycker du minst om att göra?
        osv

        Prata med personalen också förstås. Berätta vad ni ser hemma. Fråga vad de tänker om det ni berättar.

        Sedan tänker jag också att en del barn använder undvikande ”jag vet inte” för att slippa motivera sig. De har märkt att så fort de uppger ett skäl så kommer föräldrarna med ett motargument. ”Jag vill inte gå till förskolan för fröken är dum!” ”Anita?! Du brukar ju sitta i hennes knä på varenda samling.” (med ett tonfall som låter förstå att föräldern inte riktigt tror på argumentet) ”Jag vill inte gå till förskolan för Ruben är alltid så dum mot mig!” ”Om han är så dum varför vill du alltid vara med honom på helgerna?” ”Jag vill inte gå till förskolan för maten är så äcklig.” ”Det är den ju inte alls! Jag har ätit där flera gånger och ni får jättegod mat!” Nu har jag förstås ingen aning om hur ni vanligen pratar med/lyssnar på ert barn! Jag lyfter bara detta som ytterligare en möjlig förklaring till varför han säger att han inte vet.

        Reply

  • Avatar

    Claudia

    |

    Det är intressant att läsa det hon skriver. Finns Dock väldigt mkt att tillägga i denna fråga. Man är ju många ggr illa tvungen att lämna, i ett läge man inte kan välja , i en ålder man inte kan välja. Historien ovan handlar om en 4 åring, som redan fått en stabil grund utan återommande smärtsamma separations upprepanden. Barnet har fått ett språk och uppenbart en mkt lyhörd mamma som har känslor och tankar och vilja att förstå , stötta och sätta ord på. De tre första åren av ett barns liv och psyke är så viktiga i att grundlägga baskänslor av tillit, trygghet, svar på emotionella behov. Ju mindre barnet är desto mindre språk och förståelse finns och desto mer sårbarhet i grundkänslorna, som kommer vara det som vår personlighet formas ur och vilar på, till stora delar. Detta finns att läsa mkt om i utvecklings psykologi , objektskonstans och grundtrygghet mm. Vill bara tillägga att det är oerhört mer shatterat ( nyanserat) och sårbart utifrån barnets ålder och övriga faktorer i form av lyhördhet och kunskap och stabilitet kring barnet. Känslor av smärta sorg och oro ska inte tryckas tillbaka och försöka trollas bort givetvis, någonsin, men räcker inte heller tyvärr i samtliga lägen. Återkommande separationer i ” fel” ålder ” , med bristande psykologisk kunskap och förståelse kan skapa men hos ett barn. Så jobbigt och fel och olämpligt kan det också bli. Eftersom man inte alltid har ett val kan detta bli smärtsam och sorgframkallande läsning för föräldrar utan val. Men det finns faktorer som kan dämpa ev psykisk belastning och traumatisering av barnet, vilket är kompetens och kunskap hos de vuxna och föräldrar på olika sätt som omger barnet, psykologisk kompetens hos personal inkl personal täthet samt stabil personalgrupp tex. Bland annat. Om man nu inte har lyxen att sätta barnets behov främst i en sårbar fas, utan där verklighetens krav styr.

    Reply

  • Avatar

    Linn

    |

    Vi har upplevt detsamma med vår son 2,5 år. Vi pratade mycket med honom om det och kom fram till att det känns bra för honom när han får sitta lugnt i knät hos någon av sina favoritpedagoger. Han brukar själv säga att han vill ‘Vara ledsen hos Anders’.

    På ämnet barn och gråt kan varmt rekommendera böcker av författaren och psykologen Aletha Solter (www.awareparenting.com), ‘The aware baby’ och ‘Tears and tantrums’.

    Hon utgår från forskning och skriver mycket om gråt och dess stressreducerande egenskaper. Att man inte bör distrahera sitt barn/bebis för att få det att sluta gråta. Istället kan man sitta med det i famnen och lugnt lyssna till deras känslor o gråt och visa att deras känslor är ok. (Viktigt är att aldrig lämna ett litet barn ensamt att gråta vilket har motsatt effekt.)

    Vi har ändrat vår syn på gråt helt och det är fint att se hur lugn, glad och närvarande vår son blir när vi suttit med honom och lyssnat till hans gråt. Det är även skönt att känna att det räcker med att bara vara hos honom utan att försöka ‘fixa’ situationen.

    Reply

Lämna en kommentar