Vill du ha lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?

Det finns förmodligen en hel del saker som du vill att dina barn skall göra, men som de helst skulle avstå från om det bara var upp till dem att avgöra? Duka av, plocka upp kläderna från golvet, avstå från att svära, sänka ljudet på stereon och hjälpa till med städningen (det är förstås olika saker som är viktiga i olika familjer). Jag har en fråga till dig. När barnen gör de här sakerna – trots att de inte anser att det är viktigt – vad vill du att anledningen skall vara?

Låt mig ge dig några alternativ. En anledning till att barnen gör det den vuxne vill – snarare än det de själva skulle föredra – kan vara att de agerar utifrån rädsla. Det kan vara rädsla för den vuxnes ilska (”Om du inte plockar upp dina grejer från golvet nu blir jag arg.”). Det kan vara rädsla för att få ett straff (”Om du inte sitter still vid bordet får du gå till ditt rum”). Det kan också vara rädsla för att gå miste om en belöning (”Om du äter upp maten får du en glass”).

En annan anledning till att barnen gör det den vuxne vill kan vara att de vill undvika känslan av skuld. (”Nu lämnade du dina kläder på golvet i hallen igen. Hur tror du det är för mig att behöva gå runt och plocka upp grejer efter dig hela tiden?”)

En tredje anledning till att barnen gör vuxna till viljes kan vara att de vill undvika att uppleva skam, dvs tanken att man på något sätt är en dålig människa. (”Jaha! Du lämnade tallriken kvar på bordet idag igen… Du är sorgligt att se hur lat du är.”)

Rädsla, skuld och skam – även om det är effektivt att spela på dessa känslor i så mån att man förmår barnen att lyda, gissar jag att du kanske känner dig tveksam? Att du vill att barnen skall agera utifrån andra orsaker än att de är rädda för dig eller vill undvika skuld- och skamkänslor?

De flesta vuxna jag möter säger att de hellre vill att barnen skall samarbeta. De vill att barnen skall agera utifrån en omsorg om andra människor. En del kallar det ”omtanke”, andra ”hänsyn” och ytterligare andra benämner det ”empati”. Gemensamt är en förhoppning om att barnen skall bry sig om vad människor i deras omgivning behöver och helt enkelt vilja bidra till att det blir bra för dem. (”Jag struntar visserligen i om jackan ligger på golvet, men jag plockar upp den ändå eftersom jag vet att pappa uppskattar att jackan hänger på kroken.”)


Barn vill samarbeta…

Önskar du också att dina barn skall göra det du ber om, helt enkelt för att de bryr sig om dig och familjen och vill bidra till att ni alla har det bra? Din önskan är inte orealistisk – tvärtom. Det finns en hel del forskning som tyder på att barn faktiskt föds med en förmåga att uppfatta andra människors behov och en vilja att bidra till att de blir tillgodosedda. Barn är inställda på samarbete. (Jag har skrivit en del om det här. Vill du läsa mer om barns villighet att samarbeta rekommenderar jag familjeterapeuten Jesper Juuls böcker, tex Ditt kompetenta barn.)

”Det där låter ju fint och vackert”, säger kanske någon, ”men faktum är ändå att det finns mängder av barn som inte alls tycks ta hänsyn till andra människors behov, som bråkar, ifrågasätter och sätter sig på tvären. Hur kan man förklara det?” Anledningen, som jag ser det, är att barnens medfödda empatisk förmåga och villighet att bidra inte är tillräckligt för att samarbete skall utvecklas. Samarbete är inte en egenskap hos barnen. Samarbete utvecklas i relationen mellan föräldrar och barn.


… om relationen är god

Jag brukar beskriva familjens samarbete som avkastningen från ett bankkonto. Jag föreställer mig att vi vuxna har ett relationskonto med vart och ett av våra barn. Det är barnet som har öppnat kontot. Det representerar hennes förmåga och villighet att samarbeta. Kontot är ständigt öppet för insättningar från föräldern. Föräldern kan naturligtvis be barnet om hjälp med insättningarna, men det övergripande ansvaret för att regelbundna insättningar sker är alltid förälderns.

Till skillnad från ett vanligt bankkonto där ränteutbetalning sker en gång om året, sköts avstämningen på relationskontot löpande. Räntan betalas inte heller ut i kronor och ören, utan i form av en påverkan på kvaliteten i familjemedlemmarnas inbördes relationer. Familjer med kontinuerliga ränteutbetalningar förefaller mer harmoniska än andra familjer. Familjens medlemmar har betydligt färre inbördes konflikter där de kränker och sårar varandra än andra jämförbara familjer. Det verkar också som om familjemedlemmarna respekterar varandra och vill varandra väl. De gör saker för varandra, bara för att det känns bra. Kort sagt: de samarbetar.

För att översätta liknelsen i mer konkreta ordalag menar jag alltså att barnens förmåga och villighet att samarbeta inte är tillräcklig för att samarbete mellan barn och föräldrar verkligen skall komma till stånd. Det som dessutom krävs är att föräldrarna tar ansvar för kvaliteten i relationen. Den naturliga lusten att bidra till och berika livet för andra människor hämtar näring i goda relationer, men vissnar i dåliga. Tänk för ett ögonblick på människorna i din egen omgivning – familjemedlemmar, släktingar, arbetskamrater och chefer. Jag gissar att du med glädje och lätthet bidrar till dem du gillar och har goda relationer med? Att däremot göra saker bara för att berika livet för människor som du har dåliga relationer med? Tanken tar emot, eller hur?

Vad kännetecknar en god relation?

Så hur ser då insättningskvittot för relationskontot ut när relationen är god? Vad är det föräldern behöver sätta in? Jag brukar rekommendera insättningar av följande:

Samvaro: Jag tycker om och vill vara tillsammans med dig.
Intresse: Jag är nyfiken på dig och dina tankar.
Empati: Jag vill försöka förstå och respektera vad du känner och behöver.
Ärlighet: Jag är villig att vara sårbar inför dig och berätta vad jag känner och behöver.
Likvärdighet: Du och jag – våra tankar, känslor, behov, lust och längtan – är lika mycket värda.

Eftersom avstämningen på relationskontot sker löpande krävs så gott som dagliga insättningar. Vi uppehåll i insättningen kommer storleken på utbetalningen snabbt att minska.


Relationen är viktigare än gränserna

”Kan du inte skriva lite om gränssättning?” Den här frågan får jag ibland i kommentarsfältet här på bloggen. För ett tag sedan kom ett mejl på samma tema:

 Hej Petra,

jag vill börja med att tacka dig för en jättebra blogg! Läser alla dina artiklar och lär mig massor. Jag undrar om du inte kan skriva något om gränssättning? Jag har stora problem med min dotter (8 år) som aldrig vill lyssna på vad jag säger. Även om jag säger 17 gånger att det är dags att stänga av datorn så struntar hon bara i mig. Hon vägrar hjälpa till hemma. Hon skriker om hon inte får som hon vill. Hon är elak mot sin bror. Jag skulle behöva tips på metoder för att få henne att lyssna på mig och göra som jag säger, åtminstone ibland…

Kram Maria

Flera gånger på sista tiden har jag satt mig vid datorn och tänkt att ”nu, nu skall jag skriva något om gränssättning!”. Vid varje tillfälle har jag avbrutit och konstaterat att jag tycker att det finns annat som är betydligt viktigare att skriva om – nämligen relationen mellan föräldrar och barn. Jag vill skriva om hur föräldrar kan göra för att skapa goda relationer till sina barn. I goda relationer är ”gränssättning” sällan ett stort problem (även om föräldrar behöver ”sätta gränser” även i goda relationer). I goda relationer kan barnet acceptera (om än inte gilla) förälderns (oundvikliga) maktutövning – i trygg förvissning om att den vilar på respektfull och välvillig grund.

Upproriska barn? Trotsiga ungar? Barn som bryter mot regler och bråkar? Du kan hota, straffa, muta, anklaga, fördöma, förlöjliga och förmå barnen att lyda därför att de är rädda, har skuldkänslor eller skäms. Men är det samarbete du längtar efter står lösningen sällan att finna i en uppgradering av metoderna för gränssättning. Då är det relationen som behöver en översyn och justering: samvaron, intresset, empatin, ärligheten och likvärdigheten. Om detta kommer jag att fortsätta skriva framöver.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (29)

  • Avatar

    Mrs G

    |

    Jag har själv inga barn (självvalt) och jag förundras ofta över en nya tidens barnuppfostran där barnen tycks stå i centrum vid varje tillfälle, varje minut.
    Alla vuxna i barnets omgivning skall anpassa sig efter barnet och aldrig motsatsen.
    Barn av i dag får ständigt uppmärksamhet och så fort fokus flyttas bara lite bort från dem så blir det kaos och uppror. Man ska visa att man finns.
    Vad är det för illusion att uppfostra barn i ? Visst ska man ge sitt barn bra självförtroende osv men det går till överdrift.
    Här kan du läsa vad jag skrev i mitt inlägg och vad alla tycket i sina långa kommentarer
    http://wp.me/s1uIV8-atmosfar

    Mvh Mrs G

    Reply

  • Avatar

    petrakrantzlindgren

    |

    Osäker på vad (om något) i mitt inlägg du tolkar som att ”barnen skall stå i centrum vid varje tillfälle”?

    Reply

  • Avatar

    Maria Klein

    |

    Jag var på en föreläsning här i Umeå där föreläsaren sa en så bra grej: – om ditt barn lyssnade mer vad skulle det då höra?

    Hon ritade också upp en pyramid där grunden innehöll relationen och dess kvalité och toppen innehöll gränser och ramar. Hon menade att en väldigt liten del ska vara gränser och ramar. Om den delen blir för stor då vänds pyramiden och blir otroligt ostadig och oförutsägbar.

    För mig så innehåller inlägget ömsesidig respekt där både förälderns och barnets behov är viktiga.

    Att föräldern är ansvarig för kvalitén i familjen är viktigt att lyfta fram. Det ansvaret kan vi inte lägga på våra barn.

    Reply

      • Avatar

        Jonna

        |

        Jag håller med, det var en bra illustration.

        Reply

    • Avatar

      Kicki

      |

      Älskade frågan!
      ”Om ditt barn lyssnade mer, vad skulle det då höra?

      Fick ni chans att svara på den frågan? Minns du några svar?

      Reply

  • Avatar

    Jonna

    |

    Tack för ett bra inlägg, det ska jag absolut tipsa andra om att läsa.

    Reply

  • Avatar

    Peka

    |

    Jättebra skrivet 🙂
    Men jag saknar lite mer handfasta råd.. HUR gör/säger man?
    Känns som att det mest var hur man inte ska göra, men inget direkt råd om hur man SKA göra..om du fårstår hur jag menar? 🙂

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Peka: Läs mina tidigare (och kommande) inlägg här på bloggen, som alla handlar om ”hur man gör”. Det finns liksom inget snabbt och enkelt svar på den frågan, utan många inlägg blir det…

      Reply

      • Avatar

        Avanai

        |

        Peka: Jesper Juul har en del konkreta förslag och exempel på vad man kan säga i vissa situationer i flera av sina böcker!

        Reply

  • Avatar

    KalsongMorsan

    |

    Hej Petra! Tror du inte jag satt hjärtat i halsen när jag såg din kommentar? 🙂 Mycket glad blev jag, jag har lärt mig väldigt mycket av dina ord här. Jag har även rekomenderat din blogg till många i min närhet & även i bloggen vid något tillfälle.
    Längtar alltid efter ett nytt & lärorikt inlägg & blir alltid lika glad när jag ser att du äntligen uppdaterat!

    Tusen tack! //Jenny

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Tack själv Jenny! Det är skönt att veta att det jag skriver bidrar.

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    Du skriver så många kloka inlägg som jag älskar att läsa. Stort tack för dem! Dock ställer jag mig denna gång lite frågande till hur du ställer upp lydnad mot samarbete, hur du definerar samarbete (dina barn gör det du ber om för att det vill att alla ska ha det bra) med hänvisning till Juul. Du skriver att ”barnens medfödda empatiska förmåga inte är tillräckligt för att samarbete skall utvecklas. Samarbete är inte en egenskap hos barnen. Samarbete utvecklas i relationen mellan föräldrar och barn”.

    Juul skriver (här fritt översatt från danska, länk till artikeln längst ner):

    ”Många har som utgångspunkt att vuxna ska lära barn att samarbeta. Ingenting kan vara mer fel. Barn är världsmästare i att samarbeta redan från födseln och till på köpet till den grad att de hela tiden sätter sin integritet på spel. Det är ett grundläggande villkor för all uppostran och socialisering. När barn står i en konflikt, där de tvingas att välja mellan att samarbeta och att bevara sin integritet väljer de oftast att samarbeta”.

    Vidare:
    ”Samarbete är svårt att definera kort, eftersom det betyder olika saker i olika åldrar och ofta inte alls liknar det vi normalt kallar samarbete. Barnet som ”ställer till en scen” när det ska lämnas på dagis till exempel kan mycket väl samarbeta med sin mamma i den situationen även om mamman inte uppfattar det så och hade önskat något annat (exemplet är hämtat från artikeln nedan).

    Det är en skillnad mellan att ha som utgångspunkt att barns integritet ska skyddas och att samtidigt vara uppmärksam på att barn h e l a t i d e n väljer att samarbeta med att ha som utgångspunkt att samarbete är något som barn ska lära sig och att de kan ta vara på sin integritet. Det kan de inte. Barn är värdsmästare men de är extremt sårbara världsmästare. Källa: http://www.familielaboratoriet.dk/vis_artikel.asp?AjrDcmntId=399

    Karin

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Inser att jag inte skrivit så tydligt som jag hade hoppats Karin. Jag definierar inte samarbete med hänvisning till Jesper Juul. Jesper och jag har olika definitioner av samarbete. Medan han, som jag uppfattat det efter att ha läst hans böcker, snarast definierar samarbete i termer av ”spegling” (rättvänd eller spegelvänd) definierar jag det i mer konventionella termer (när man hjälper varandra för att man är mån om att alla skall ha det bra). Min hänvisning till Ditt kompetenta barn är tänkt för den som vill läsa mer om barnets (medfödda) förmåga att uppfatta vuxnas behov och villighet att bidra till att de blir tillgodosedda.

      Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    Tack för förtydligandet! Jag reagerar mest på följande av dina meningar:

    ”Det där låter ju fint och vackert”, säger kanske någon, ”men faktum är ändå att det finns mängder av barn som inte alls tycks ta hänsyn till andra människors behov, som bråkar, ifrågasätter och sätter sig på tvären. Hur kan man förklara det?” Anledningen, som jag ser det, är att barnens medfödda empatisk förmåga och villighet att bidra inte är tillräckligt för att samarbete skall utvecklas. Samarbete är inte en egenskap hos barnen. Samarbete utvecklas i relationen mellan föräldrar och barn”.

    Problemet uppstår när vi har alltför stort fokus på hur barn beter sig och värderar det därefter som ”rätt eller fel” – eller i konventionell mening: samarbetar/samarbetar inte. Ett barn som på ytan ser ut att samarbeta väl har inte automatiskt mer utvecklad empatisk förmåga än ett barn som bråkar, ifrågasätter och sätter sig på tvären menar jag.

    Vi föds med olika temperament.

    Barn med låg självkänsla och som förlorat sin kontakt med sig själv agerar t.ex. ofta helt efter den vuxnas behov och förväntningar. Det ser ofta ”fint” och samarbetsvilligt ut på ytan men är ett handikapp att leva med långsiktigt.

    Andra barn är aggressiva till naturen – Juul kallar dem krigare. De tycks
    betrakta varje utmaning och varje hinder som något som ska hanteras med all den kraft som krigaren besitter. Det ser kanske inte lika fint eller samarbetsvilligt ut (i konventionell mening) på ytan men betyder inte automatiskt att barnet har lägre empati.

    Irritation, frustration, vrede, raseri och hat är psykologiskt sett inte negativa eller destruktiva känslor. Hat är inte kärlekens motsats. Det är resignation. Vi svenskar är konfliktskygga och växer upp med att aggressioner är tabu. I detta avseende skiljer vi oss från många andra kulturer. Huruvida detta är hälsosamt eller inte kan diskuteras. En intressant artikel om svensk mentalitet: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/vad-du-an-gor-se-till-att-du-inte-avviker_116101.svd

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Karin, jag håller med om det du skriver om samarbete: bara för att ett barn har ett ”på ytan bra” beteende betyder det inte att hon mår bra eller är mer empatisk. Oklar över om min text får dig att tro att jag inte skulle hålla med om detta. Det gör jag.

      Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    Min sista kommentar: Jag tror att jag förstår dig i stort men hade behov av att ställa några följdfrågor. Jag läste nog in alltför många vuxenperspektiv i din text: Hur gör jag för att få barnet att göra som jag vill (här: samarbeta) av egen fri vilja utan skuld, skam eller rädsla? Men frågan är om barnets genuina samarbetsvillighet ska utgöra ett slags ideal för oss föräldrar? Vad betyder det då om barnen inte vill hjälpa till? Betyder det att jag har satt för lite in på relationskontot? Kan man – vuxna och barn – inte bara få lov att vara? Ibland glada, ibland lynniga, ibland hjälpsamma, ibland frustrerade, ibland rentav vansinniga…? Jag är t.ex. trött nu och har ingen alls lust att städa. Skulle min man föreslå ett städprojekt nu skulle jag säga ”nej” och vara ytterst samarbetsovillig. Detta, trots att jag bryr mig familjen och vill bidra till att vi alla har det bra… 🙂

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Självklart får man lov att bara vara ibland! Och ha massor av känslor av alla möjliga färger. Det är ju liksom det som är intresset, empatin och likvärdigheten på relationskontot som jag skriver om.

      Och om du inte vill städa just nu ser jag inte det som ett tecken på att du är samarbetsovillig, snarare som ett tecken på att du har utvecklat integritet till följd av att de andra i din familj mött dig med samvaro, intresse, empati, ärlighet och likvärdighet. Om du däremot aldrig vill bidra till familjens ordning skulle jag rekommendera din familj att se över sitt relationskonto med dig…

      Reply

  • Avatar

    Jennie E

    |

    Underbara du! Så glad att jag hittat hit!

    Reply

  • Avatar

    Helen G

    |

    Väldigt bra! Människor är sociala varelser som vill vara en del av en bra grupp med goda relationer. Våga lita på barnens samarbetsvilja!

    Reply

  • Avatar

    Johanna

    |

    Hej Petra.
    Vill tacka dig så mycket för att du delar med dig av dina kunskaper. Jag känner att jag har hittat någon (dig) att inspireras av och stödja mitt synsätt och värderingar på.
    Tusen tack!!!
    /Johanna

    Reply

  • Avatar

    Elin

    |

    Så glad att jag hittade din blogg! Har beställt din bok också? har sedan dag ett haft en väldigt dålig anknytning till min dotter. Att bli mamma är bland de jobbigaste jag varit med om. Men jag arbetar på en bättre relation till min dotter varje dag nu och känner att jag kommer nog lyckas ännu bättre med hjälp av de du skriver. Tack!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Kram!

      Reply

Lämna en kommentar