När du skäller på mig, mamma, är det svårt för mig att älska mig själv

Vid nattningen igår kväll hamnade jag i ett oväntat, underbart och smärtsamt utvecklingssamtal med sjuåringen. Det innehöll så mycket klokskap att jag väljer att återge det oredigerat här nedan.

H: Mamma, jag vill säga en sak till dig… Jag kommer alltid att älska dig!
Jag: Och jag vill säga en sak till dig. Jag kommer alltid att älska dig! Jag är nyfiken älskling… Älskar du dig själv också?
H: Oftast gör jag det. Men när du skäller på mig är det svårt för mig att älska mig själv.
Jag: Oj, det där vill jag gärna att du berättar mer om!
H: Jo, när du pratar med arg röst så känns det som att jag är dum och när jag känner mig dum är det svårt för mig att älska mig själv.
Jag: Vad skulle du vilja att jag gjorde istället för att skälla på dig?
H: Du vet ibland när du sjunger mamma och jag ber dig att vara tyst? Och så är du tyst en stund och så börjar du sjunga igen?
Jag: Ja…?
H: När du börjar sjunga igen då är det ju bara för att du hade glömt att jag bad dig att vara tyst, eller hur?
Jag: Ja.
H: Så är det för mig också mamma. Om jag inte gör som du vill så är det bara för att jag har glömt vad du vill. Om jag går ner på mitt rum på morgonen för att hämta kläder till exempel och så kommer jag inte upp igen. Då behöver du inte bli arg på mig för då har jag bara glömt att jag skulle hämta kläder för att jag såg något annat roligt på mitt rum och så började jag hålla på med det. Så då räcker det om du säger till mig med trevlig röst.
Jag: Tack för att du berättar det här för mig! Jag gillar när du berättar hur jag kan bli en bättre mamma för jag älskar dig och vill vara en så bra mamma som jag kan vara.
H: Mm… Mamma, ska du vara hemma med mig imorgon?
Jag: Ja, det är söndag så vi skall vara hemma tillsammans hela dagen.
H: Bra, då kan vi prata mer om det här imorgon. Du kan ta fram papper och penna och anteckna det jag säger så att du kommer ihåg det sedan.

Ibland när jag återger samtal jag haft med min dotter får jag höra kommentarer som ”men oj, vilken speciell unge du har!”. Jag tror faktiskt inte att hon är så speciell. Möjligen är hennes förmåga att sätta ord på sina upplevelser och känslor speciell, men upplevelserna och känslorna tror jag att hon delar med de flesta andra barn.

Jag tror att barn alltid älskar sina föräldrar.
Jag tror att när vi föräldrar skäller på barnen så blir det svårare för barnen att älska sig själva.
Jag tror att barn vill samarbeta med och bidra till de människor som betyder mycket för dem.

Vad tror du?

Just nu är det sommarrea på min bok hos Adlibris

Taggar:, , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (297)

  • Avatar

    Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan

    |

    Men oj. Jag började gråta av att läsa detta. Det var så…. Fint.

    Barn kan vara så kloka. Oftast mycket klokare än vi vuxna faktiskt.

    Tack för att du bloggar.

    Reply

    • Avatar

      christina erfass

      |

      Låter som konversationen är hopsatt av en vuxen

      Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Ja, jag hör den kommentaren ibland. Men så är det inte. Det är ett autentiskt samtal mellan mig och mitt barn som jag beskriver. Jag antar att barn helt enkelt är olika och att vissa uttrycker sig på ungefär samma sätt som vuxna.

        Reply

    • Avatar

      liv

      |

      ja och det här gäller ju inte bara för barn!

      Reply

      • Avatar

        Malin

        |

        Nej, det är svårt även som vuxen med att älska eller ens gilla sig själv om man bara får höra alla fel man gör och aldrig något som uppskattats. Speciellt från de närmaste.

        Reply

  • Avatar

    Annika Svensson

    |

    Vilken fin liten berättelse om en stor stund för er båda. 🙂

    Jag tror du har helt rätt. Naturligtvis, har du det. Barn är så himla kloka.

    Sen är det inte alltid så lätt att komma ihåg hur man vill vara som förälder, där i stunden. Vi vuxna ”älskar” inte alltid oss själva heller, och när vardagsstress, känslor och den operfekta verkligheten trillar ner i huvudet på oss, glömmer även vi bort att samarbeta ibland. Fast vi vill. Jag tror inte barn och vuxna är särskilt olika på den punkten.

    Tur att förlåtelsen finns. 🙂

    varma hälsningar
    Annika

    Reply

  • Avatar

    Katarina

    |

    Vilket fint samtal ni hade och vilken klok dotter! Däremot är jag övertygad om att barn inte alls alltid älskar sina föräldrar, jag vet att jag inte gör det.

    Reply

    • Avatar

      Eva

      |

      Den vetskapen bär jag också på, tyvärr. När min älskade dotter föddes och hon låg på min arm, fylldes mitt huvud av ”hon skall inte ha det som jag har haft det”. Med alla minus i ryggsäcken har jag försökt göra det bästa och ändå gjort många fel. Men jag har fått uppleva hur kärlek känns och det är ovärderligt:) Så många fina människor det finns i din närhet, men som man inte tror uppskattar dig för den du är.
      Nu är det bara mig själv jag skall lära mig uppskatta.

      Kram
      Eva, 62 år

      Reply

    • Avatar

      E

      |

      Jag tror alla barn älskar sina föräldrar som utgångspunkt. Och jag tror att alla barn gör det väldigt långt. (Kanske i vissa fall alldeles för länge?) Det är klart att det alltid kan förändras. Det kan vara bra och nödvändigt att sluta älska en föräldrer som bara gör en illa, för sådana föräldrar finns tyvärr också. Men jag tror få barn inte älskar sina föräldrar ens i början. (och då menar jag sociala föräldrar, ej biologiska)

      Reply

  • Avatar

    josefine m. ridtravaren Bellie

    |

    Sån himla underbar blogg du har! Jag älskar den verkligen.. Fast jag är 20 år och har absolut inga planer som helst på att skaffa barn inom de närmsta 10 åren..

    Reply

  • Avatar

    Peka

    |

    Jag tycker det är så underbart att läsa om er.
    Så inspirerande. Jag vill också att min son ska kunna uttrycka sig om allt han känner.
    Han är bara 3 (snart) men jag försöker få honom att förstå och kunna sätta ord på det han känner. Men jag tycker det är så svårt..Men jag vet att jag gör mitt bästa iallafall.

    Reply

    • Avatar

      CeSe

      |

      Ja, det är precis det som är pudelns kärna. Medverka till att de redskap ditt barn har fått utvecklas. Men det han uttrycker måste också tas emot på rätt sätt så att han vågar fortsätta. Kommunicera. Agera. Var närvarande. Ställ frågor.
      Det är otroligt svårt ibland. Man kan själv behöva hjälp som förälder. Det man har i sin ryggsäck lägger ibland hinder i vägen.

      Men du börjar redan nu, även om du tycker att han är liten, lägga en stadig grund till en bra relation.

      Reply

  • Avatar

    Marléne

    |

    Vilken härlig tjej du har som verkligen vet hur man förmedlar känsla uttryckt i ord 🙂 Jag tror helt klart att ju mer skäll ett barn får desto mer tär det på självkänslan, och det är väl där man måste tänka lite extra på hur man lägger fram kritik till ett barn.

    Jag har själv inga barn ännu och hoppas verkligen att jag får och den dagen kommer jag göra mitt bästa för att vara en så bra mamma som jag bara kan, men jag kommer heller aldrig ta mitt/mina barns kärlek för given.

    Jag vet av egen erfarenhet att barn inte alltid älskar sina föräldrar och att kärleken kan upphöra. Barn har precis som vuxna en gräns för hur mycket man kan ”stå ut med” och när den gränsen är nådd så finns det tyvärr inte alltid någon kärlek kvar.

    Reply

    • Avatar

      Eva

      |

      Jag tror att hennes dotter kan uttrycka sig bra för att Petra har pratat med henne och uppmuntrar henne att uttrycka sig och sätta ord på sina tankar. Om man blir lyssnad på och känner sig hörd är det lättare att uttrycka sig – och våga uttrycka sig. Det gäller även oss vuxna. Att säga att hennes dotter är speciell är att ge sig själv och andra föräldrar en ursäkt till varför dessa barn inte kan uttrycka sig. Dom har kanske inte fått öva.

      Reply

  • Avatar

    Olof A

    |

    Wow, om det fanns ett föräldrakörkort skulle du bli kursetta.

    Reply

  • Avatar

    Eva Maria Blomberg

    |

    Snälla underbara vän…jag blir gråtfärdig men så är jag känslig ochså. Underbar att ta sig tid med sina barn det skulle alla förädrar behöva lära sig av.Tack för att du finns…Kramis

    Reply

  • Avatar

    Daniel

    |

    Riktigt stark berättelse!

    Tyvärr så tror jag att merparten av alla föräldrar idag är så stressade på framför allt morgnar och det är lättare att reagera med ett irriterad tonläge… Tyvärr!

    Att vara förälder är en väldigt svår balansgång 🙂

    Reply

    • Avatar

      anonym

      |

      Ja men det är ingen ursäkt!! Även fast att man är trött har man fortfarande ett ansvar och så är det bara med det!

      Reply

  • Avatar

    Malin

    |

    Amen vad fint och TÄNKVÄRT! Så kloka ord från en 7-åring.

    Reply

  • Avatar

    Peter Höjman

    |

    Fint. Det är klart att barnen vill samarbeta, det vill alla människor och barn är ju små människor. Varför tar vi vuxna oss friheten att prata till dem på ett annat sätt än till andra vuxna?

    Reply

  • Avatar

    eva.morenius@gmail.com

    |

    Men det här gick in i mitt hjärta och jag tror det är så sant så… Har själv tre barn 8 – 9 och lillen på 3, vi lever ett allt för stressat liv, och hamnar tyvärr ofta i situationer där vi höjer på rösten.
    JAG SKA TÄNKA PÅ DIN TJEJS KLOKA ORD…. nästa gång…

    Reply

    • Avatar

      Liv M

      |

      Men jeg trenger jo ikke vente til neste gang det skjer! Jeg kan snakke med barnet om forrige gang jeg kjeftet (skællde) på henne…

      Reply

  • Avatar

    Lena Ekberg

    |

    Tacka din flicka för att hon är så skicklig på att sätta ord på sina känslor. Hon hjälper mer än bara dig att bli en bättre förälder…..

    Reply

  • Avatar

    mcsarcne

    |

    Reblogged this on Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te and commented:
    Det här är en bra postning om det där man alltid behöver påminnas om, nu när jag har en treåring som blir mer och mer sin egen person, med sämre och sämre hörsel.

    Reply

    • Avatar

      maria wahlberg

      |

      Börja viska till din lilla treåring 🙂 Tips från en trebarnsmamma <3

      Reply

    • Avatar

      Susanne

      |

      Jag känner igen det där, har varit där med min son. Det blev många ”nej” innan jag kom på att bästa sättet att bryta det negativa mönstret är att berömma när han gjort något bra istället. Efter en vecka var det som en helt annan kille. Synd att något som borde vara så självklart (att ge positiv istället för negativ kritik) glöms bort så lätt, det är ju bara att gå till sig själv för att se vad man reagerar bäst på, suck… Lycka till!

      Reply

      • Avatar

        K

        |

        Det metod gillar jag inte barn som aldrig hör ett NEJ blir jobbiga i tonåren, Hur ska ett barn veta att det är fel att göra vissa saker och inte andra om man inte säger nej alls?
        Det kan ju hända att det fungerar för er men tänk när din lilla kille kommer ut på det riktiga livet och får negativ kritik, tror du att det blir lätt för han att acceptera det?
        Negativ kritik på rätt sätt är bara bra!

        Reply

      • Avatar

        petrakrantzlindgren

        |

        NyFiken på vad i texten du tolkar som att jag anser att man aldrig skall säga nej till sitt barn!?

        Reply

      • Avatar

        K

        |

        Kommentar var till Susanne

        Reply

      • Avatar

        Kimberly Clark

        |

        Hur kunde bloggägaren tro att kommentaren var till henne? Den var ju tydligt under Susannes och talade om en kille. Med ”!?” efter kommentaren verkar det lite aggressivt och snabbdömande. Det är ju bra att förespråka att man ska lyssna på barn, men kanske också bra att kunna läsa vuxnas texter, just sayin’. Härlig unge i blogginlägget, hur som helst.

        Reply

      • Avatar

        petrakrantzlindgren

        |

        Hej Kimberly,

        du har förstås rätt i att min kommentar är helt malplacé och jag beklagar det. Jag gissar att du känner dig frustrerad eftersom det är viktigt för dig att människor lever som dom lär? Man kan inte förespråka lyssnande och sedan inte lyssna själv. Är det så du tänker?

        Det stämmer att det är helt tydligt att kommenteraren var till Susanne – i den vy ni som läsare ser. I administratörsvyn som jag ser är det tyvärr inte alls lika tydligt och misstag kan lätt ske. Inte minst när ett inlägg har 262 kommentarer och man som jag är mån om att försöka besvara åtminstone en del av dem.

        Jag känner mig därför lite ledsen när jag läser dina ord (”Den var ju tydligt under Susannes och talade om en kille. Med “!?” efter kommentaren verkar det lite aggressivt och snabbdömande.”) Det är viktigt för mig att bli förstådd i att jag anstränger mig till max och att jag vill mina läsare väl. Berätta gärna hur du reagerar på det jag skriver!

        //Petra

        Reply

      • Avatar

        Kimberly Clark

        |

        Petra, helt korrekt analyserat, det är viktigt för mig att folk lever som de lär. Oftast brukar jag strunta i att kommentera dylikt. Att jag ändå gjorde det kan du nog tolka att jag tyckte att ditt blogginlägg var tillräckligt bra för att jag skulle bry mig.

        Det här med administratörsvyn förklarar ju en del, tack för att du tog dig tid och besvarade min kommentar.

        Sen så tror jag att det är ganska allmänt vedertaget att en blandning av utropstecken och frågetecken signalerar upprördhet, precis som att skriva med stora bokstäver. Så om du skrivit: ”Nyfiken på vad i texten du tolkar som att jag anser att man aldrig skall säga nej till sitt barn?”, så hade jag bara tolkat det som en öppen fråga och sådana kan ju aldrig ställas för många.

        Reply

  • Avatar

    Nina

    |

    Reblogged this on nr444 and commented:
    Det här ska jag komma ihåg sen då Casper inte gör som jag säger. Ärligt talat har jag aldrig tänkt på det såhär förut. Konstigt, eftersom man själ ju glömmer det ena och det andra ibland.

    Reply

  • Avatar

    Jenny / Ekomamma i stan

    |

    Jag har inte kommenterat här tidigare, men jag läser och lär mig hela tiden! Tack för en fantastisk blogg.

    Det jag tänker på när jag läser er konversation är inte bara din sjuårings kloka uttryckssätt, utan också ditt sätt att fråga och bekräfta. Önskar att jag kommer att komma ihåg att ställa rätt frågor på rätt sätt när min dotter blir större. Och framför allt, att jag kommer att kunna lyssna och ta in.

    Reply

    • Avatar

      Malin Wennerhult

      |

      Jag håller med och det var framför allt detta jag också tänkte på. Tack vare de kloka och inkännande frågorna från dig mamman, får vi del av flickans klokhet. Tack för det fina exemplet!

      Reply

  • Avatar

    cissipuh

    |

    Oj, jag blev så rörd av att läsa detta inlägg. Tänk om fler föräldrar tog sig tiden att lyssna på sina barn på det här sättet, och gav dem möjligheten att uttrycka sina känslor. Det skulle med största sannolikhet generera i flera kritiskt tänkande människor som älskar, och är trygga med, sig själva. Helt underbar läsning. Fortsätt så här!

    Reply

  • Avatar

    equaltonone

    |

    Vilka fina tankar, fick svårt att hålla tårarna tillbaks. Visst behöver vi påminnas ibland mitt i vardagsstressen. Jag tror ändå inte att man som förälder får straffa sig själv för hårt om man ändå blir arg ibland. Mina barn är inga barn längre utan unga vuxna som lever sina egna liv så jag kan inte ändra hur jag uppfostrade dom, vi vet iallafall att vi älskar varandra vi tre!! 🙂 /Lotta

    Reply

  • Avatar

    Marina

    |

    Klart det måste vara så, bara att minnas hur man själv kände som barn när man fick skäll.
    Dock e det jävligt svårt att komma ihåg den känslan när man e arg på sitt/sina barn.
    Men ska försöka tänka på det nästa gång 😉

    TACK för ett mycket bra inlägg!

    Reply

  • Avatar

    sofia

    |

    Åh vad konstigt/lustigt eller snarare läskigt. Jag hade ett liknande samtal med min 7-åring ikväll vid nattningen. Och så hittade jag din blogg av en slump. Jag kommer följa din blogg from nu. Tack!

    Reply

  • Avatar

    myran

    |

    Min son fastnar också uppe på rummet när han skall gå och klä på sig….jag skall inte bli arg nästa gång.Tack ! Kanske säga: -älskling vi måste gå nu, tjohoooooo vad har du nu hittat, kom ner och berätta om det medan vi åker till skolan, du ser så mycket som jag inte ser. Finaste barn, vad jag är glad att ni kommit till oss vuxna.

    Reply

  • Avatar

    Element_Five

    |

    Reblogged this on Tankhunter and commented:
    Mycket tankvärt blogginlägg, kändes i hjärtat!

    Reply

  • Avatar

    louiseinskottorp

    |

    TACK! För att du/din dotter förklarade så att jag förstod. Jag ska genadt bättra mig, jag kommer inte alltid att lyckas men jag kommer att bli bättre. Tack vare dig o din dotter. TACK!

    Reply

  • Avatar

    Cattie

    |

    Åh vilken ”eye opener” för mig. Jag har haft väldigt kämpiga morgnar med min lilla blomma senaste tiden och jag behövde en påminnelse.
    Tusen tack!!

    Reply

  • Avatar

    Anneli L

    |

    Tack för att du delar med dig av detta fantastiska samtal. Så vackert och träffande! Ska nog prata med min egen dotter om hur hon upplever det.

    Reply

  • Avatar

    Johanna

    |

    Fantastiskt! En riktig tankeväckande! Jo

    Reply

  • Avatar

    johannapanna146

    |

    Men vilket fantastiskt samtal!! Barn är så kloka. Skäll mindre och var mer trevlig är nog ett klokt råd.

    De är så viktiga de här samtalen,.. livsviktiga.

    Reply

  • Avatar

    Sandra Lantzfred

    |

    Jag tror du har helt rätt!!!
    Och så underbar läsning!!!!

    Reply

  • Avatar

    Erik ekstrand

    |

    Det där behövde jag läsa, träffade rakt i hjärtat. Tack Petra och framförallt tack H!!

    Reply

  • Avatar

    textilfabriken

    |

    Tack för möjligheten att börja dagen med eftertanke.
    Låter inte bara som om du har en fantastisk dotter, ni har en fantastisk relation med varandra.

    Reply

  • Avatar

    Matilda

    |

    Underbart! Tänkvärt. Fantastiskt!

    Reply

  • Avatar

    Marie

    |

    Tror också att det gäller alla barn men även vuxna. Skäller någon på dig som vuxen så känner du nog på samma sätt <3

    Reply

  • Avatar

    rosendagg

    |

    Jag blir alldeles tårögd! Var stolt över din kloka 7-åring! Så rätt han/hon har… Jag har verkligen fått en tankeställare.

    Reply

  • Avatar

    Sparkling Friday

    |

    Mycket tänkvärt… barn är så sjukt kloka!

    Tack för detta!

    Reply

  • Avatar

    Lotta

    |

    kärleken är det vackraste! Så otroligt fint skrivet. Det får en att tänka till. Tack!

    Reply

  • Avatar

    Veronica Lärka

    |

    Detta gick rakt in i hjärtat!! Tack för att du delar med dej (”;)

    Reply

  • Avatar

    Monica

    |

    Men visst är det så.
    Barn är så kloka.
    Tack 🙂

    Reply

  • Avatar

    Tolmia

    |

    Tack för att jag fick läsa ett mycket tankvärt inlägg.
    Får jag länka till inlägget från min blogg?
    För jag tror att många behöver läsa just det här.
    Det din dotter sa gäller nog för alla barn.
    Hon har bara förmågan att sätta ord på sina känslor.
    Och det är inte alla barn som kan det.
    Därför behöver vi föräldrar påminnas om hur det känns för våra barn när vi skäller för mycket på dem.
    För jag känner mig också träffad!

    Reply

  • Avatar

    Nadia

    |

    Det har aldrig känts naturligt för mig att använda hot, belöning eller bestraffningar. Jag och min sambo försöker använda icke vålds kommunikation men ändå…. Vår sexåring har varit våldsam hela sitt liv. Han reagerar med att slå istället för att prata med kompisar i konflikter. Han har kört över alla barn med ett enormt självförtroende men för två år sedan sa förskolepersonalen att han har dålig självkänsla, nu säger nya personalen på miniettan samma sak och jag blir oerhört ledsen. Var har det gått fel… Jag har varit tvungen att vara ”hård” när det gäller våldet plus han har varit fullständigt orädd för vägar vatten höjder komma bort osv så för hans säkerhets skull har det blivit en hel del tillsägningar samtidigt som jag låtit honom få utforska utan att skrämma honom … Men det känns ju som att mitt ”skäll” har knäckt hans självkänsla …

    Reply

    • Avatar

      Anna

      |

      Du kanske redan har testat detta, men ett tips är positiv förstärkning och ignorera (i den mån det går) dåligt beteende. Belöna och uppmuntra bra beteende och ignorera dåligt. Inte alltid så lätt, men tänk själv skillnaden på att ha en chef som påpekar det dåliga och en som berömmer det bra. Den sistnämnda ger bättre självkänsla än den första.
      När han reagerar med våld så är det viktigt att du är lugn, tar bort honom från situationen, går ner till hans nivå och lugnt men bestämt säger att man inte får slåss. Att visa kärlek samtidigt som du tillrättavisar. Det är också viktigt att fråga varför han slåss, och om han tycker det är okej att slåss. Kanske han själv kan sätta ord på den känsla eller problem som orsakar beteendet.

      Bara några tankar, de kanske inte passar in på er men det var så jag tänkte när jag läste ditt inlägg. 🙂

      Reply

      • Avatar

        Nadia

        |

        Jag har prövat det du beskriver men känner att jag tappat tråden… och nu hittade jag den igen! 🙂
        Tack!
        Jobbar också hårdare för att ge honom egen tid med mig, det får han mycket sällan då han är varannan helg hos pappan och jag jobbar heltid. Men han kommer till mig varje natt så behovet finns ju…

        Reply

      • Avatar

        Kattmamman

        |

        Klipper in det även här:

        För att knyta an till tidigare diskussioner vill jag även säga att den andra sidan av detta (diskussion i senare tråd angående att uttrycka besvikelse istället för att skälla) är en missvisande positiv bekräftelse. Det är bra med positiv förstärkning, men även här är det viktigt att tydligt skilja mellan sak och person. Den dagen vi värderar våra barn, och inte dess handlingar, så gör vi oss till facit. Vi måste istället stärka barnens tilltro till sina egna värderingar, och snarare guida dem mot vad vi, rent subjektivt, uppskattar hos andra, och inte vad som är ”bra” eller ”dåliga” egenskaper och beteenden.

        En konsekvens av att värdera barnet, eller för all del överdrivet berömma barns prestationer, är att avsaknadet av densamma blir påtaglig. Om vi istället uttrycker oss i termer med att ”Åh vad jag blir glad när det är städat här! Tack” Så kommer barnet förstå att den glädjen oxå finns där de dagar vi inte verbalt kommunicerar det. Om vi istället hade sagt ”åh vad du är duktig på att städa” eller bara ”Åh vad du är duktig”, så kommer avsaknaden av vårt facit riskera att istället upplevas som att hen varit dålig på att städa denna gång, eller att hen inte alls är duktig.

        Mvh
        En som vuxit upp med ett facit (min pappa) och en kritiserare (mamma) och alltså inte lärt mig lita på mina egna prioriteringar och värderingar utan istället alltid söka bekräftelse hos andra istället för i mig själv

        Reply

    • Avatar

      Ingrid Wallon

      |

      Nadja ,det är inte ert fel att er sonhar det sättet att vara som han har. Han kanske behöver vägledning på ett annorlunda sätt.Jag har arbetat hela mitt liv med barn som uttrycker saker och upplevelser på ett annorlunda sätt.Deras kognitiva förmågor gör att de har lite svårare att hinna tänka först och handla sedan.Prata med barets lärare eller skolans specialpedagog eller be om hjälp av andra sakkunniga. Ni är bra föräldrar.Ni gör precis rätt när ni vägleder er son på det sätt som han kan ta emot.

      Reply

      • Avatar

        Nadia

        |

        Tack…! 🙂
        Personalen i miniettan har nyligen frågat om de får koppla in Specialpedagog och jag sa ja. Specialpedagog var även inkopplad på förskolan en tid och problemet försvann…
        Han är en oerhört go och fin och glad kille med massor av kompisar – och det går jättebra för honom i skolan, bäst av alla i sin grupp! Men detta med våldet lägger ju en grå filt över allt det fina.. men nu ska jag ändra mitt beteende och hoppas på att vi vuxna tillsammans kan guida honom rätt.

        Reply

  • Avatar

    Jenny

    |

    Oj oj oj vad detta var jobbigt att läsa. Just idag när jag skrek på min son när han inte ville klä på sig för at t gå på dagis. Usch, så sant du skriver att barn en ju vill samarbeta. Det bara blir lyte fel ibland… Jag ska iallafall from NU ändra mitt beteende. Tack!!

    Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    Mycket klokt och tänkvärt! Dock är det sååå lätt att glömma när vardags-stressen sätter in för att hinna till dagis, skola och jobb. Ingen klarar av att vara perfekt, men om man kan inse att man höjde rösten i onödan kan man i alla fall be om förlåtelse. Jag brukar även förklara för mina barn varför jag blev stressad och blev så irriterad. De brukar vara väldigt förstående och förlåtande, även de kan ju tappa humöret och bli arga! 😉

    Reply

  • Avatar

    stephi

    |

    men ojjj….. smärtsamt att läsa men så sant, vad duktig hon är att uttrycka sig och vad bra att du lyfter henen så hon vågar.

    Reply

  • Avatar

    Trollpackan

    |

    Hej…
    hittade hit av en slump och har faktiskt läst runt en hel del nu under hela morgonen och förmiddagen =) samt länkat hit i min FB grupp (skola npf)

    Jag har 2 ”husgudar” om man kan kalla dom det? Men Ross.W Greene och Bo Hejlskov Elvén är det och många andra föräldrar med mig som har barn inom NPF – Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, har desamma herrar som ”husgudar” – Nu måste jag bara tala om att ditt tankesätt och det jag läst här hos dig är ju liknande och jag undrar nu lite om dina tankar kring just barn inom NPF, som just saknar vissa kognetiva, exkutiva förmågor m.m.?

    För det krävs struktur och tydlighet och oftats svar på frågor som; vem, när, hur, varför, vars osv. uti allt man gör…Har du med om sånt då du föreläser och handleder eller skriver här…hur tänker du runt allt detta?

    Då du föreläser, handleder osv. hoppas jag du tar hänsyn till sånt också!
    För mycket av det jag läst hos dig, skulle tex. skolan kunna ha mycket nytta av då det gäller elever inom NPF – i sitt sätt att tänka och omfukusera istället för att bara se problemet se möjligheterna och barnets behov!

    Tack för en bra sajt…(bloggade lite om det tidigare)

    Reply

  • Avatar

    Lisa

    |

    Tack för detta! En värdefull påminnelse.

    Reply

  • Avatar

    Din morsa

    |

    Men åh vad fint, hälsa din unge tack för tankeställaren!

    Reply

  • Avatar

    Bo Runa

    |

    Så sant och så klokt. I barnens värld ryms så mycket som är all anledning att ta till vara på.
    Ett mycket rörande samtal.

    Reply

  • Avatar

    Carina Åslund

    |

    Oj vad fint och tänkvärt verkligen! Har själv en verbal sjuåring som sätter ord på sina känslor. Härligt när de gör det och man får en dialog. Detta kommer hjälpa många tror jag. Fick mig på nya tankar allafall Spar den och kommer att läsa då och då.

    Reply

  • Avatar

    evawikmarkwalin

    |

    Petra, tack för senast när vi såg dig i Stocksundsskolan, det var mycket bra och tänkvärda saker att bättra på i föräldrarollen som fastnade….såsom ovan :-)… man blir så rörd av att läsa det du skriver och vi har liknande samtal hemma. Det häftiga är att VÅGA vara i dessa samtal och faktiskt se samspelet och vad som händer, även om det kanske börjar med ren trots, bråk eller tjafs att kunna landa det lugnt i dialog om vad som händer inombords. Barn är SÅ kloka… tack för din fina ”sharing”. Eva 🙂

    Reply

  • Avatar

    AnnasViktiga

    |

    Rakt in i i hjärtat och ut genom tårkanalen! Mycket tänkvärt inlägg. Vad underbart att du och din 7-åring har den här typen av kommunikation. Min äldsta är än så länge 3 och inte lika verbal som en 7-åring, men jag misstänker att hon skulle säga samma sak om hon kunde. Jag ska ta med mig detta i min strävan efter att bli en bättre förälder. Hoppas det är ok om jag länkar från min blogg?

    Reply

  • Avatar

    marpan

    |

    Oj vilket samtal….! Blir alldeles tårögd när jag sitter här på kontoret. : (
    Nu vill jag bara åka hem och hämta mina småprinsar och pussa och krama dom och be om förlåtelse för alla oförrätter jag gjort dem…

    Du verkar vara en fantastiskt lyhörd och bra mamma! : )

    Reply

  • Avatar

    johannapanna146

    |

    Hej – igen.
    Jag länkade till ditt inlägg från min blogg. Jag hoppas att det var ok. Vill du kika på inlägget är det på http://johannapanna146.wordpress.com

    //JOhanna

    Reply

  • Avatar

    Anette Stridh

    |

    Så många fina kommentarer. Jag fick en tanke på att det detsamma kan gälla inom ett äktenskap när det fälls nedsättande ord om varandra. Barn har så rena tankar. Synd att vi tappar det i våra pressade liv.

    Reply

  • När du skäller på mig…. | elaine breske hirscher @ cquence

    |

    […] Det innehöll så mycket klokskap att jag väljer att återge det oredigerat här… http://petrakrantzlindgren.se/2012/02/19/nar-du-skaller-pa-mig-mamma-ar-det-svart-for-mig… Sharing is caring:FacebookLinkedInTwitterE-postSkriv utLike this:GillaBli först att gilla denna […]

    Reply

  • Avatar

    Tom Andersson

    |

    Det känns som att denna gäller även i förhållanden. Jag har flera killkompisar som blir fullständigt utskällda av sina flickvänner för att de glömmer saker hit och dit, det är sällan för att vara elak som man inte plockar upp sina strumpor från golvet, något roligare tog ens uppmärksamhet helt enkelt.

    Dessa killar har redan förlorat mkt av sin självaktning och glädje i livet, de blir nedpressade av allt tjat och gnäll att de upphör att existera som människor och säger bara ”jo men hon har ju rätt, jag är så slarvig och glömsk”.

    Reply

  • Avatar

    Kajsa Fogelberg (@kajfogel)

    |

    Bra att bli påmind om, även om även min kloka dotter mer eller mindre förmedlat det samma till mig, även om i andra ord. Men just att det faktiskt är så att hon glömmer. Och jag i min tur glömmer att hon bara glömmer – och blir arg. Det tål att upprepas och tänkas på om och om igen. Sen är en ju aldrig perfekt heller som förälder, men det får en vara noga med att också förklara för sina barn. Tack för att du delar med dig av ert samtal.

    Reply

  • Avatar

    Katharina

    |

    Underbar text.

    Ska du föreläsa något i Skåne?

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Jag kommer gärna till Skåne :-). Inga föreläsningar inbokade. Hör gärna med din kommun, förskola, skola om de är intresserade av att boka en föreläsning!

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Lena

    |

    Oj. Nu kände jag mig som en extremt misslyckad mamma. Igen.

    Reply

    • Avatar

      Eri

      |

      snälla kän inte så!

      Reply

    • Avatar

      Linda

      |

      Jag känner precis likadant. Min son fastnar överallt hela tiden och tålamodet tryter med jämna mellanrum. Jag försöker vara lugn och prata med honom om det men det känns för det mesta som om jag inte når fram. Vad gör man?

      Reply

  • Avatar

    Sofia

    |

    Mycket, mycket fint sagt.
    Vilken klok tjej. Jag kan se framför mig vilken härlig tjej hon kommer bli när hon blir äldre.

    Bra gjort som förälder måste jag också säga! 🙂

    Reply

  • Avatar

    Trubaduran

    |

    Visst är din dotter är speciell men mest speciell är nog du, som tar dig tid att lyssna och som har lyckats uppmuntra din dotter att våga, kunna och vilja sätta ord på vad hon känner. Du verkar vara en helt fantastisk mamma!

    Reply

  • Avatar

    Malin Lindvall

    |

    OJ!!! vilken klok flicka, mycket tänkvärt och det värker i mitt hjärta så otroligt mycket, har en super tuff period med min dotter som är 8 år. Det här måste jag verkligen bära med mig och tänka på. Hur trött och frustrerad man än är, så är det viktigt att hon kan älska sig själv. Får ofta höra från henne att vi inte älskar henne….mycket tänkvärt!!!!

    Reply

  • Avatar

    Sprattelgumman

    |

    Underbart! Det påminner om att lyssna mer på barnen.

    Reply

  • Avatar

    Monika

    |

    Du har SÅ rätt med just den här biten:

    Jag tror att barn alltid älskar sina föräldrar.
    Jag tror att när vi föräldrar skäller på barnen så blir det svårare för barnen att älska sig själva.
    Jag tror att barn vill samarbeta med och bidra till de människor som betyder mycket för dem.

    Jag har själv vuxit upp med en pappa med aggressiva tendenser som är dömd för misshandel mot min mor bland annat. Har jag under min uppväxt haft svårt att älska honom? Nej. Har jag haft svårt att älska mig själv? Tveklöst. Och det har jag än idag, som vuxen…

    Reply

  • Avatar

    Jenny

    |

    Åhh Kloka ord och verkligen värda att fundera över. Barn är så mycket klokare än vad vi tror ibland. Dom förstår så himla mycket och visst är det härligt när dom hjälper oss att bli bättre föräldrar?
    Tack för att du delar med dig <3

    Reply

  • Avatar

    Carina

    |

    Vad vackert beskrivet! Vad underbart att ha en sådan fin kommunikation med sitt barn. Det här var en värdefull påminnelse för mig som mamma. 🙂

    Reply

  • Avatar

    Malin Lind

    |

    Jättetack för att du så generöst delar med dig av klokskap och reflektioner. I mitt arbete så ingår ibland att hitta varför det blir som det blir när vi tänker så väl och detta är vad jag tror är en av grundstenarna. Små arga/ledsna vuxna som varit små arga/ledsna barn som fått svårt att älska sig själva och som vuxna har svårt att älska sin omvärld.

    Reply

  • Avatar

    Elizabeth

    |

    Hej,
    Så oerhört kloka ord från din dotter. Jag har också en 7 åring och detta gav mig både tårar och tankar om mitt sätt att vara mamma. Jag är själv uppvuxen med en dominant pappa och har alltid kämpat med min självkänsla…

    Jag får så dåligt samvete när jag blir arg och har inte ens tänkt den tanken.
    Tack för detta. Ska nog undersöka saken hos min flicka. Som du säger är det nog inte unikt hos din dotter utan alla barn har sina tankar om tillvaron och förhållandet till sina föräldrar.

    Synd att föreläsningen är i Stockholm. Kanske du kommer till Göteborg någon dag.

    Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Absolut att barn alltid älskar sina föräldrar. =) Jag är nästan 30 men fortfarande finns det en del av mig som är fullständigt övertygad om att varenda ord min far säger är Sanningen. Även om jag logiskt kan argumentera emot det så går allt han säger rakt in i hjärtat på mig och varje gång han blir arg eller besviken på mig så finns det en liten röst som säger ”han älskar mig inte lika mycket som förr, för jag har gjort fel”. Också där försöker jag övertyga mig själv om att jag faktiskt inte måste vara precis som han vill, att det kan vara bra ändå. Men han är min pappa. Och min pappa ljuger inte.

    Reply

  • Avatar

    Stellan Nordahl

    |

    Hej Petra,
    Så klarsynt av H, och ändå missar vi vuxna det gång på gång. Att låta barn vara barn och att se dem som individer med alla möjligheter – denna kanske mest fundamentala uppgift vi har som föräldrar!
    Skulle vilja länka denna artikeln till http://www.facebook.com/nykraft – är det ok?

    Reply

  • Avatar

    Johan

    |

    WOW, kan det vara såhär? Det trodde jag inte. Nu känner jag lite mer hopp om mina egna framtida barn och vår relation! 🙂

    Reply

  • Solskenspromenad « MAMMA lillasyster

    |

    […] “När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv” Share this:TwitterFacebookLike this:GillaBli först att gilla denna post. […]

    Reply

  • Avatar

    Petra Setterberg

    |

    Åh, vad denna texten hjälpte mig att se saker i ett annat perspektiv, tack snälla för att du delade med dig!

    Reply

  • Avatar

    Linda Hallberg

    |

    Blir glad och ledsen när jag läser texten. Så mycket känslor och kloka ord som finns i de små. Och jag håller med dig om att alla barn är lika speciella även om inte alla kan sätta ord på det. Jag skulle gärna vilja komma och lyssna på dig i Göteborg. Kan du inte komma hit och föreläsa?

    Reply

  • Avatar

    Victoria

    |

    Allas våra älskade små barn…klokord från din. Ska alltid tänka på dem och komma ihåg. Jag har tonåringar nu men samma sak gäller säkert ändå. Tack för ditt blogginlägg! Jag sprider det så gärna vidare på min Facebook så kan fler mammor och andra människor få upp ögonen på vad som egentligen är viktigt!
    Önskar dej allt gott!

    Reply

  • Avatar

    Sabina

    |

    Så klokt och så sant!
    Fast jag snart är 40 år kommer jag ihåg känslan när mamma höjde rösten (behövde inte ens vara att hon skällde) hur jag kände mig liten och värdelös. Och ja, att jag älskade mig själv mindre.
    Så otroligt klok och duktig flicka du har som kan sätta ord på sina känslor och kommunicera det.

    Reply

  • Avatar

    Laila

    |

    Vad glad jag är att jag hittat till din blogg! ♥

    Reply

  • Avatar

    lisette A

    |

    Sååå otroligt bra inlägg!
    Jag minns själv hur det var att vara barn och bli skälld på hela tiden. Man lärde sig inte att det man gjorde var dumt, det enda man tänkte på var att man var värdelös eftersom människor kan tänka sig att skälla på en.

    Jag är 24 nu, och jag har redan skrivit brev till mig själv när jag blir mamma, och till mina kommande barn. För jag vill inte glömma hur det var att vara barn!

    Tack för ett fint inlägg!

    Reply

  • Avatar

    Zandra

    |

    Fantastiskt klokt sagt.
    Detta skall jag bära med mig.
    Tack för att du delade konversationen!

    Reply

  • Avatar

    Mikael Spetz

    |

    Tack för att du delar. Inspirerande… 🙂

    Reply

  • Avatar

    Diz Heller

    |

    Wow! This is wonderful. Inspiring! 🙂

    Would you mind if I translated this conversation into English and German?
    I think many people could learn from this!

    I could let you check the translations to make sure I got it right.

    Best, Diz

    Reply

  • Avatar

    Inger Härjerud

    |

    Oj så många gånger jag har haft samma erfarenhet av att ungen min är klok som en uggla. Jag råder alla fina goa föräldrar att pröva att be sina ungar, hur små de än är, om råd t ex. Har ni inte gjort det förut så kommer ni att bli förvånade över era små underverk till barn. Det gäller bara att du tar dig tid när du resonerar med ditt barn. Invänta dem. Inte rusa iväg.

    Reply

  • Avatar

    P

    |

    Åh vilken underbar läsning! Jag frågade min 6-åriga dotter om det där och läste det du skrivit och vi kände båda igen det! TACK för att du återgav detta! Det gjorde att jag och min dotter fick ett bra samtal tillsammans och nåt att fundera på..mycket tänkvärt! 🙂 Min dotter är också väldigt bra på att sätta ord på sina tankar och känslor och jag tror som du att pratar man och lyssnar på sina barn så kan man tillsammans komma fram till bra saker som underlättar och berikar livet tillsammans. Återigen; Tack. <3 Kram från en mamma och och en dotter.

    Reply

  • Avatar

    djursholmsfru

    |

    Wow, en träff i mammahjärtat. Det berör och med detta ger en tankeställare. Tack, nu vill jag också bli en bättre mamma.
    Grym blogg för övrigt!
    Varma hälsningar från Michan

    Reply

  • Avatar

    AnnaB

    |

    Kloka ord!
    Det är ju så det är, man ska vara trevliga mot varandra. Men hur gör man då när man har bett trevligt flera gånger att göra vad det nu är man vill att dom ska göra och det ändå inte händer något. Höjer man då rösten och säger till ordentligt då händer nåt. Och så är det varje gång, varje dag. Vi går bara i en ond cirkel och kommer inte ur…tips??!!

    Reply

  • Avatar

    vuxenmamman

    |

    Så fantastiskt du beskriver detta samtal. Jag blir djupt berörd.

    Reply

  • Avatar

    mypandahero

    |

    Jag tror att de flesta vet när de har gjort fel, både barn och vuxna. Vet man att man gjort fel finns ingen anledning att peka ut det ytterligare och man kan lära sig lika bra av tystnad. Din dotter verkar förresten vara helt underbar och klok, hoppas att det blir något stort av henne i framtiden!

    Reply

  • Avatar

    Helensen

    |

    Fast det är en liten sak som gnager mig när jag läser berättelsen… Det måste trots allt finnas utrymme för att få bli arga på varandra. Ibland blir man faktiskt arg på sitt barn, och då tycker jag man i viss mån också måste få visa det. Det måste få vara OK att bli arg ibland, att bli osams, gräla och bli sams igen, det är också livskunskap. Det är naturligtvis inte OK att göra vad som helst bara för att man blir arg, men att bli arg – och visa det, får inte bli något fult och skamligt, varken för föräldrarna eller barnet.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Håller helt med dig! Vad är det i det du läser som du tolkar som att det inte är ok att bli arg?

      //Petra

      Reply

      • Avatar

        helensen

        |

        För mig känns den till viss del som ett skuldbeläggande av föräldrar som höjer rösten ibland.
        Och man kan säkert behöva bli påmind om att inte göra det i onödan. Men i min värld är det inte alltid fel heller. Alla barn går inte att resonera med under alla utvecklingsfaser och i alla situationer.

        Reply

    • Avatar

      sundvissonBertil

      |

      Jo, man kan inte förväntas påminna med vänlig röst ( som artikeln faktiskt påskiner ) i alla lägen. Om vardagen domineras av ett gott förhållande så blir ingen skadad av en bestämd/arg röst.

      Reply

      • Avatar

        charlie

        |

        Bara undrar, hur löser en arg/bestämd röst att man inte kan resonera med sitt barn? Vad bibringar det situationen? Vad är det positiva i att behöva höja rösten? I min mening höjer man rösten för att överrösta. Försöka lyssna, tänka resonera och bemöta som du själv vill bli bemött.

        Ps. Hur vet du att ingen blir skadad av din barskhet? Har du frågat? Ds.

        Reply

  • Avatar

    Jessica & Alma

    |

    så himla sant. måste ändå vara underbart att hon kan uttrycka sig så.

    Reply

  • Avatar

    shanja

    |

    så otroligt rörande och fint… fäller tårar av att blivit träffad rakt i hjärtat av samvetets pil dock och lovar mig själv dyrt och heligt att jobba hårt på att skälla mindre och resonera mer med min älskade son…. :'(

    tack för att du delar med dig av ditt liv 🙂

    Reply

    • Avatar

      shanja

      |

      Igår kväll och imorse så tänkte jag på det här, särskilt under morgonstressen och det gick MYCKET MYCKET bättre!!! Han var inte alls trotsig utan gjorde med glädje som jag sa och vi var båda på toppenhumör, så det blir vad man gör det till och det märks verkligen tydligt att barnen reflekterar en själv konstant och att man måste vid varje tillfälle se över hur man beter sig mot dem 😀 Ville bara ge dig denna feedback och tacka dig än en gång för att du delar med dig av ditt liv och gör andras bättre =) =) =)

      Reply

  • Avatar

    tzeraph

    |

    Låter som H fått en bra uppväxt där hon vågar uttrycka sig själv väldigt ärligt 🙂

    Reply

  • Avatar

    Nadja

    |

    Vilka kloka tankar. Ska jag tänka på imorgon i stundens hetta 😉

    Reply

  • Avatar

    Sofie

    |

    Tack för att du delade denna fina fina upplevelse! Väldigt klok tös har du och jag håller med dig om att de flesta barn tänker nog på detta vis men vet inte hur de ska förklara eller visa hur de känner.

    Reply

  • Avatar

    Annah

    |

    Oj så underbart! Det här måste jag dela!

    Reply

  • Avatar

    Cattis

    |

    Wow, vilket inlägg. Inspirerande och upplysande. Det här tar jag verkligen med mig i min vardag med en 4- och en 6åring! Inlägget sparas bland favoriter. Mina barn brukar räkna upp vilka som älskar dom, typ mamma, pappa, mormor osv. och då brukar dom också säga sig själva, vilket jag tycker är toppen för såklart ska man älska sig själv med!

    Reply

  • Avatar

    Lennart

    |

    Oerhört klokt och vackert. Har alltid haft svårt för skäll som metod att uppnå något. Men jag har aldrig sett en så här insiktsfull motivering till min intuitiva hållning. Oerhört vackert tänkt. Och mycket fint återgivet samtal.

    Reply

  • Avatar

    Martina Eriksson

    |

    Hej! Halkade in här av en slump faktiskt. Någon av mina vänner på ”fejjan” hade delat detta. Det känns otroligt skönt att få läsa detta. Jag har en flicka på 7,5 år och hon har väldiga problem att hantera när andra blir arg på henne. Hon kan nästan provocera fram det genom att tex. säga så här: – Mamma, jag petade i näsan och tror, jag vet inte, men jag tror att jag tappade den på golvet. Sedan tittar hon på mig för att se min reaktion. Nu är det här så klart en struntsak i mina ögon, men för henne är det så stort. När det är de här små sakerna (i mina ögon) brukar jag svara med att , det dammsuger vi upp, det gör inget osv osv. Ibland blir det jobbigt med den här så kallade bekräftelsen, hur gör man? Hon är världens goaste tjej, så snäll och vill alltid allas bästa och har alltid velat det. Det hände en sak sista terminen på dagis med en annan vuxen (ej pedagog) som gjorde att hon tappade tillit till vuxna. Hon har svårt att göra fel och är så rädd att få skäll.

    Skulle verkligen vilja gå på en av dina föreläsningar så vi kan hjälpa henne och pusha henne framåt i livet. Hon är bara bäst!! Kommer hålla utkik efter nästa föreläsning

    //Martina

    Reply

  • Avatar

    Författardrömmar

    |

    vilket fint samtal ni hade. Så kloka ord från din dotter, och tänkvärda.

    Reply

  • Avatar

    Energiska Ewa

    |

    Tack för att du delade denna fina stund du hade med din dotter!

    energiskaewa.blogspot.com

    Reply

  • Avatar

    Charlotta

    |

    Underbar, konmunikation som den ska va!

    Reply

  • Avatar

    Emma

    |

    Åh, vilken fantastisk mammaförebild du är som ställer så fantastiska frågor till ditt barn!

    Reply

  • Avatar

    Kalle

    |

    Du måste skämta!
    Hur lillgammal är din dotter, 92 år?

    Reply

  • Avatar

    kentlundgren

    |

    Tänkvärd berättelse. Att upprepa (tjata) på ett vänligt sätt utan att det, vare sig för barn/medarbetare uppfattar som tjat utan mer som en påminnelse, kan säkert vara en bra väg till ett bättre liv, bättre kommunikation. Vi glömmer ju så lätt…

    Reply

  • Avatar

    00110

    |

    Jag tror att det inte är möjligt älska alla personer , det går bara inte. det går säkert att försöka, och nå höga resultat, men det finns alltid någon som inte passar ihop med en. Därför så tror jag inte att alla barn ALLTID älska sina föräldrar (och att du tror så för att du är mamma själv (försök 🙂 )). Kthnxbye

    Reply

  • Avatar

    Malin C

    |

    Tack för att du delar med dig=) Otroligt tankeväckande!

    Reply

  • Avatar

    Ebba

    |

    Inte som hon delar med andra barn – som hon delar med andra människor! Få sätter dock ord på det lika bra. Nu lärde jag mig något. Tack!

    Reply

  • Avatar

    Dennis

    |

    Fantastiskt!
    Det låter nästan för bra för att vara sant. =)
    Det är såhär jag vill uppfostra mina barn, när den dagen kommer.
    Med en rak och ärlig kommunikation. På så vis kan nog nästan vilken relation som helst fungera.

    Tack för att jag fick läsa det här.

    Reply

  • Avatar

    EbirG

    |

    Intressant vad urgammal föräldra/barnkunskap som Bibeln förmedlar, nämligen att föräldrar har makten att välsigna sina barn (gm goda uppmuntrande ord) och tyvärr även att förbanna dem (gm just ”skäll, hårda ord och förklenade omdömen. Bibeln säger att föräldrarna ska tukta sina barn (ej synonymt med att slå dem! utan snarare att fostra dem) men inte behandla dem så att de mister modet.

    Ord har makt – det är Bbelns genomgående budskap. Och det som förmedlas gm detta blogginlägg med citat av dottern kommentar bekräftar detta.

    Reply

  • Avatar

    Monica

    |

    … men vad gör man när åren har gått (min son är nu 10) och man har skällt för mycket och han nu börjar totalt flippa ut?! Jag har kämpat med detta men tyvärr inte särskilt framgångsrikt. Han hamnar i så många konflikter, blir jättesårad och arg, gormar och svär (mest hemma) och beter sig jätteunderligt mot andra barn som inte alls förstår vad det är med honom. Jag älskar honom så och det gör så fruktansvärt ont i hjärtat att se honom lida så som han gör. Är så orolig att han ska förstöra allt för sig själv med sin enorma kraft. Jag har själv äntligen lärt mig lägga band på mig och håller mig väldigt stilla för att inte blåsa under elden – men bara så många år för sent!! Känner mig som om jag förstört hela hans liv och gör vad som helst om jag kan få hjälp att hjälpa honom på fötter igen. Har någon något klokt att säga mig?

    Reply

    • Avatar

      Elsa

      |

      min dotter är 9 år och jag tror att även jag har gjort som du skällt,gormat,svurit, kanske för ”hårda regler” och min sambo likadant(kanske lite hårdare och tar alla konfrontationer utan urskiljning stort som smått).Hon har problem i skolan med skoljobben dock inte med kamrater då hon är en underbar person med stor empati för andra och är omtyckt av kamraterna.

      Känner mig verkligen urusel som förälder då jag märker att jag inte når fram och kan hjälpa henne då hon inte verkar vilja eller orkar förstå! Hon har mycket kort ”arbetsminne” och svårt att sitta still,glider omkring och kan inte få till att sätta sig och börja med jobben! Vad ska man göra??
      Finns ingen resurs alls på den skola hon går,inte ens en utbildad spec.pedagog….Jag har själv utan att skolan hjäpt till, dragit igång en dyslexi utredning.Skolan vil bara att hon ska gå om en klass och jag anser att det inte löser de framtida problemen utan att hon och andra barn som behöver extra hjälp ska få det!

      Texten ovan fick mig att gråta hejdlöst för det verkar vara EXAKT så hon känner det. Hur ska man kunna komma ihåg detta?? De är ju trots allt små barn som självfallet inte skall ha samma krav på sig att komma ihåg allt i en rak linje som vi vuxna skall klara…..Trots att vi vuxna ställer de kraven på dem!

      Reply

  • Avatar

    Ammi

    |

    Häftig dialog!

    Reply

  • Avatar

    sara

    |

    galet häftig unge

    Reply

  • Avatar

    Annki Berg

    |

    å vilken klok tjej! Blev så berörd att jag ville dela med mej av hennes fina ord i min blogg, la in en länk till din blogg så alla vet att det kommer från din blogg.
    Hoppas det var ok, säg till annars så tar jag bort inlägget!

    Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Fint och tänkvärt men låter konstigt att en sjuåring säger att sin mamma kan anteckna det och prata mer om det i morgon, låter skumt i mina öron.

    Reply

    • Avatar

      Matilda

      |

      Så säger min sexåring allt emellanåt. Hon hör nämligen ofta oss föräldrar säga den typen av fraser när vi får jobbsamtal hem :-).

      Reply

  • Avatar

    Karina

    |

    Monica
    … För att hjälpa din son måste du nog först visa större förståelse och förlåtelse för dig själv. Du har utifrån dina kunskaper och din förmåga troligen gjort det bästa som du förmått i varje enskild stund. Att vara förälder är kanske det tuffaste jobbet som finns, och alla har vi våra egna sår och bristande självkänsla att tampas med. Du har ju helt enkelt själv behandlats på ett inte så perfekt sätt. Vi ÄR inte perfekta. Det är väl också en del av lärdommen.

    Men din son är 10 år. Han har tio år bakom sig och många många fler framför sig, så det är inte försent. Börja lyssna på honom nu! Minska på råden och börja lyssna. Var förlåtande och tillåtande mot honom själv och mot dig.
    Lycka till!

    Reply

  • Avatar

    jessi

    |

    Tack för ett väldigt läsvärt inlägg!! Tycker fler borde fundera på detta så jag länkade till det på min blogg och lånade även bilden.

    Reply

  • Avatar

    carina thorén

    |

    Ja det låter väldigt fint. MEN jag måste ändå få säga att så där kanske det inte fungerar i allas verkligheten. Man kanske har tålamodet att INTE bli irriterad och arg de fem första gångerna men sen tappar man lite tålamodet. Och det tror jag att… många kan skriva under på…… Visst är det tänkvärda ord men jag som ensamstående förälder med en, ibland, inte så medgörlig 7-åring känner mig som en ännu sämre förälder av att läsa det där. Självklart försöker man att inte bli arg och att istället vara pedagogisk, men som sagt, det håller inte i 10-15 ggr……

    Reply

    • Avatar

      E

      |

      Man kan prata med sina barn om det också. Att man ibland blir arg på dem precis som de blir arga på dig. De älskar inte dig mindre för att de är arga på dig ibland, och på samma sätt älskar du inte dem mindre för att du blir arg ibland. Ofta blir man arg av andra skäl än barnen, för att man är trött eller stressad. Då kan man be om ursäkt efteråt och förklara varför man blev arg och att det inte var barnets fel.

      Reply

  • Avatar

    Jessica

    |

    Underbart bra att ha med i bakhuvudet jämt! Kloka ord!

    Reply

  • Avatar

    stiliyoyo

    |

    Så vackert, tänkvärt och klokt!

    Reply

  • Avatar

    CL tvåbarnsmor

    |

    Otroligt vad kloka barn kan vara ibland, tack för en otroligt bra text som fick mig att tänka efter mycket.

    Reply

  • Avatar

    Kenneth Forsström

    |

    Anna! Jag reagerade också på samma sätt, och det är förmodligen så att det inte är första gången som det hölls ett utvecklingssamtal med det barnet!
    Däremot så är det väl helt rätt att både barn och vuxna kan vara lite disträ och glömma bort vad man blev ombedd att göra…

    Reply

  • Avatar

    Lena Ö

    |

    Vilket rörande och klokt inlägg! Går även att applicera på oss vuxna… vad viktigt det är att inte såra, vare sig medvetet eller omedvetet!

    Reply

  • Anonym

    |

    […] Hittade en väldigt fin text på en blogg idag: http://petrakrantzlindgren.se/2012/02/19/nar-du-skaller-pa-mig-mamma-ar-det-svart-for-mig… […]

    Reply

  • Avatar

    En med liknande erfarenhet

    |

    Ja, det är inte ovanligt att barn är mer klarsynta än vuxna. De må inte vara så erfarna som oss, men ibland är det just det som gör att de inte komplicerar saker och istället gör/säger det som borde göras/sägas…

    Reply

  • Avatar

    Mikael Lindgren

    |

    Nog för att jag kan vara ganska binär men:
    Börja med att älska er själva och se till att lära av era misstag, ta aldrig för givet att alla vet hur ni känner utan va tydlig med era medmänniskor.
    När man vet hur man själv vill ha det och är tydlig med det så blir det lättare att vara en trevlig och förstående person även om man säger ifrån/nej (t.ex med barn) när man inte vill eller kan.
    Sen så har jag lärt mig att inte ta illa upp oavsett vad folk säger och tycker om mig, det gör bara att man blir negativ och defensiv ist för att försöka förstå varför dom säger sådana saker till en.
    Är man positiv och öppen hela tiden så kan man hjälpa andra att utvecklas och bli bättre medmänniskor, speciellt barn!
    Sjukt impad av att du uppfostrat din dotter till att se dig som en person med brister och att ni kan ge varandra konstruktiv kritik!
    Bra jobbat!

    PS. Ni som tappar humöret med era barn; så länge ni inte visar att ni tappar humöret och skäller ut barnen så är det okey… om ni inte kan få era barn att förstå att ni har mer erfarenhet och att det är ni som är ansvariga för deras välbefinnande så gör ni något fel. Om barnen uppför sig dåligt så är det en direkt respons på hur ni uppfostrar och beteer er mot barnen.
    Att visa att man är besviken på ett negativt beteende är en mer effektiv metod än att skälla ut barnen. Barn är mycket empatiska och reagerar mest av allt på känslor och hur deras förebilder beter sig, så föregå med gott exempel!

    Reply

    • Avatar

      Kattmamman

      |

      Jag håller inte med. Inte alls faktiskt.
      Barn mår bra av att se att även föräldrar tappar humöret och skäller ibland.
      Och visst har vi mer erfarenhet i mycket, men vi har inte mer erfarenhet av att vara dem, och vi får aldrig någonsin tro att vi har tolkningsföreträde när det gäller barnens känslor, vilket är lätt att man råkar förmedla om man drar erfarenhetskortet.
      Att visa att man är besviken på ett negativt beteende _är_ mer effektivt, men även oerhört destruktivt. Det är just därför det är så effektivt. Man får förvisso bli besviken, men att bli besviekn handlar mycket om at tman hade förväntat sig mer. Den skuld som besvikelsen genererar i ett barn kan vara oehört farlig. Bättre då att skälla – dvs förtydliga att det är en handling och inte barnet som person som problemet, eller rättare sagt konskvenserna av dem. Att bara uttrycka en tyst besvikelse gör det nästintill omöjligt för barnet (och andra) att sklija på sak och person.

      För att knyta an till tidigare diskussioner vill jag även säga att den andra sidan av detta är en missvisande positiv bekräftelse. Det är bra med positiv förstärkning, men även här är det viktigt att skilja mellan sak och person. Den dagen vi värderar våra barn, och inte dess handlingar, så gör vi oss till facit. Vi måste istället stärka barnens tilltro till sina egna värderingar, och snarare guida dem mot vad vi, rent subjektivt, uppskattar hos andra, och inte vad som är ”bra” eller ”dåliga” egenskaper och beteenden.

      Reply

  • Avatar

    Linda Karlsson

    |

    Sådär kände jag också som liten..det sitter i än idag.när någon skäller på mig känner jag mig dum-ja även om någon annan blir utskälld tar jag åt mig.

    Reply

  • Avatar

    Carina Bagge

    |

    Så skönt att du har ett barn som känner sig trygg tillräckligt för att våga dela sina känslor och tankar med dig… Du är nog inte arg så ofta. 😉 Så glad jag blir av att läsa det här. Tror din lilla tjej har helt klart för sig. KRAM! Carina

    Reply

  • Avatar

    Susanne

    |

    Ett underbart samtal! Det svider i själen när man tänker på alla de vardagssituationer med stress och dåligt humör som kan få barn att tycka att de är dåliga och dumma. Jag brukar fråga barnen om deras uppfattning om allt möjligt, och deras svar öppnar dörren till en underbar värld. Jag förstår att många tycker att du måste ha en ovanligt begåvad dotter (och inget ont om henne, hon verkar underbar!), men jag tror många föräldrar missar hur otroligt kloka barn de själva har, bara för att de inte tar sig tid att fråga dem om vad de tycker.

    Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Tack för det inlägget! En kraftfull ögonöppnare för mig… Jag skulle gärna komma på din föreläsning! Var och när, mer exakt, håller du den?

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Föreläsningen blev fullbokad på nolltid. Jag lägger förhoppningsvis ut nya datum ikväll eller imorgon. Håll utkik!

      Reply

  • Avatar

    Maria Berg

    |

    BRA!
    Tack för att du delar med dig.

    Reply

  • Avatar

    Carina

    |

    Jag delade din text med mina barn som är 10 år.. Då detta har varit ett hett ämne här hemma, att ibland är det svårt att förstå varann och svårt att sätta ord på känslor. Så denna historia kom så rätt i tiden för oss och barnen sa; att precis så här det beskrivs i texten är det! Vi fick ett långt och otroligt härligt samtal. TUSEN TACK för att du delar med dig!

    Reply

  • Avatar

    Maja

    |

    Hej Petra!!!

    Inte förrän idag fick jag nys om dig via en länk på Facebook. Tänk vad jag har missat!!! En helt underbar berättelse som verkligen fick mig att haja till. Jag läser en blogg där man som läsare får skicka in krönikor. Denna berättelsen är så fantastisk att jag känner att jag vill dela med mig till ALLA!!! 🙂 Får jag skicka in denna berättelsen till den aktuella bloggen, där jag naturligtvis uppger att jag citerar dig? Många av läsarna där har barn och jag är helt övertygad om att många skulle uppskatta denna läsning!

    Tack på förhand!

    Mvh
    Maja

    Reply

  • Avatar

    Katarina

    |

    Det där gjorde riktigt ont i mig att läsa. Jag skäller alldeles för mycket på mina barn. Tror jag. Men jag berättar och visar minst lika ofta om inte mer hur mycket jag älskar mina barn. Jag måste skärpa mig för jag vet att mina barn är precis som ditt barn just beskrev. Väldigt tankspridda men vill så gärna hjälpa till.
    Tack för att du väckte mig.

    Reply

  • Avatar

    Maria Klein

    |

    När jag läste ditt inlägg kastades jag tillbaka över tio år i tiden. Mitt i mitt skällande sparkar min son mig på smalbenet. Jag frågar den fråga som vi föräldrar ofta frågar men sällan får något svar på: Varför gör du så?

    Men min då ca sexåriga son gav mig faktiskt ett svar.

    ”Mamma, du gör min hjärna så liten”

    Jag skrev om detta på min blogg http://mariaklein.wordpress.com/2012/02/20/mamma-du-gor-min-hjarna-sa-liten/

    Reply

  • Avatar

    Berit Örtell

    |

    En text jag inte kunde läsa utan att bli rörd till tårar, fylld av en känsla som sitter kvar i magen.
    Så klokt, så rätt. Vi föräldrar har ett stort ansvar.
    Tack för en tänkvärd fin berättelse.

    Reply

  • Avatar

    Viktkamp

    |

    så klokt och tänkvärt! Var tvungen att dela på facebook!! =)

    Reply

  • Avatar

    Helen Fröling

    |

    Vilken tanke förmåga och logiskt tänkande barn har. Underbart. Man får sig verkligen en tankeställare på hur man bemöter barnen och reaktionen på ens bemötande. Verkligen bra skrivet. Tack 🙂

    Reply

  • Avatar

    Maria Carlbom

    |

    Hej,
    Skulle gärna vilja vara med på en föreläsning om detta ämne. Jag bor i Norge nu men har anknytning till Göteborg. Så frågan är; håller du denna föreläsning i Göteborg?

    Hälsningar Maria Carlbom, Ål, Norge

    Reply

  • Avatar

    AE

    |

    Många kloka ord i texten. Vi ska tilltala våra barn med respekt och kärlek. Många snabba ”nej” kunde säkert ha landat som ett ”ja” …

    MEN … att tillrättavisa ett barn (även med höjd röst) är också en handling av kärlek. Att omsorgsfullt diskutera fram lösningar och komprimisser låter förstås optimalt – men så ser det inte alltid ut. Att inte visa ett barn att ja är en gräns och nej är en annan, vore fel! Det finns tillfällen när ett barn MÅSTE ha lärt sig att mamma och pappa höjer rösten (jag skriver inte ”skäller” här) för att diskussion inte ryms. Idag är mina barn stora och jag är så glad att jag lärt mina barn att med trygghet hantera alla mina uttryckssätt och känslor. När en av sönerna sprang ut framför en bil och jag fullständigt vrålade ”STOOPP !!” var jag glad att han inte krävde en lång pedagogisk diskussion för att ”lyda” … Våga vara förälder – glad, arg, kärleksfull och också arg. DET gjorde mina barn trygga! Var den du är – och visa det!

    Reply

  • Avatar

    Jenny

    |

    Jag tror också att barn vill och kan interagera med sina medmänniskor, precis som – eller bättre än – vuxna. Bekymret i det tror jag är att vuxna inte förstår det och är inte heller vana att fråga för att få veta mer. Det är ju så lätt att tolka det man hör och sen slå på försvaret.
    Barn är oftast duktiga på att förklara och beskriva, bara de tillåts göra det
    Jag är mest imponerad av dina frågor, sättet du konverserar med ditt barn på. Önskar att fler gjorde det.

    Reply

  • Avatar

    JW

    |

    Hej! Tack för en bra story! Håller inte med dem som säger att Barn är så kloka (menar inte att dom är dumma), barn och framför allt yngre barn och inte ”förstörts” av alla de filter vi föräldrar lär våra barn att dom ska lägga på, barn säger som det är och som dom tänker om vi bara tar oss tiden att lyssna. Vi vuxna lär oss ju att skarva lite här, ljuga lite här och ibland låtsas som om allt är bra och perfekt. Ni som tycker att detta är så fantastiskt borde ta er tid till att sitta ner med era barn på kvällen och verkligen prata, ställ öppna frågor och uppmuntra er barn till att uttrycka känslor så kommer ni också att upptäcka att ers barn är såå

    Reply

  • Avatar

    showsheen

    |

    Wow !!’
    Vilka tänkvärda meningar!!
    Har fått mig att tänka på ett helt annat sätt under hela dagen! Och så ska det fortsätta!!
    Tack!

    Reply

  • Måste bara tipsa om ett inlägg | Showsheen

    |

    […] Jag har bara läst detta inlägget på hennes blogg, men det grep tag i mej mått fruktansvärt!! Har aldrig tänkt på att ett barn kan tänka och känna så här! Här är det iallafall färdig skällt. PetraCrantzLindgren […]

    Reply

  • Avatar

    Kenneth Forsström

    |

    Jag skrev tidigare en kommentar och vill kommentera en gång till eftersom livet aldrig är helt vitt eller helt svart.
    Jag har en svåger som inte endast talar till sin son, han talar med sin son, och det även i lägen när han är frustrerad/arg/stressad och det fungerar utmärkt! Grabben är nu en välartad och mycket intellektuell åttaåring, och jag imponeras av detta varje gång vi träffas.
    Jag minns en situation från min egen barndom när jag tyckte att ni föräldrar tjatar för mycket, då sa pappa någonting liknande detta:
    – Vi tjatar eftersom du inte gör som vi säger, då måste vi upprepa oss och du tycker att det är ofattbart jobbigt med att vi då tjatar… Men vi tycker faktiskt att det är ännu mer ofattbart jobbigt när du inte gör som vi säger!
    – Måste jag verkligen? Svarade jag då, varpå det kom ett blixtsnabbt:
    – Ja! Och så mycket trevligare vi då kan ha sedan!

    Reply

  • Avatar

    Eirin

    |

    Gode viktige ord…

    Reply

  • Avatar

    Daniel Flöijer

    |

    Håller med till 100%! Tack för att du delar med dig.

    Reply

  • Avatar

    Teresia Åström

    |

    Vilken härlig kommentar och samtal ni hade och det gjorde mig rörd på ett bra sätt…….det få en att tänka och älska sina barn som dem är!!!!

    Reply

  • Avatar

    Linnea

    |

    Vilken underbar mamma du verkar!!!! Helt underbart att läsa!

    Reply

  • Tänkvärt | Hannaliv

    |

    […] enkelt, ärligt och framförallt sant som bara barn kan. Läs här. Like this:GillaBli först att gilla denna […]

    Reply

  • Avatar

    Hanna

    |

    helt underbart! det värmde så i mammahjärtat att läsa detta… ^^

    Reply

  • Avatar

    Joel

    |

    Respekt!

    Reply

  • Avatar

    Therese

    |

    Oi, dette blogginnlegget så jeg på facebook, og visste ikke om jeg skulle orke å klikke inn på det. Men glad jeg gjorde det. Det kjennes ut som at det en gang skal gå an å akseptere at jeg ikke alltid greier å være sånn som jeg ønsker mot min sønn. Akseptere skammen som kommer ved å bli som et barn selv, og utagere med raseri – til slutt – etter elleve ganger med konstruktiv og pedagogisk tone. På morgenene, når vi skal rekke skolen og alt… Jeg har arbeidet med dette i meg selv i flere år, og endelig endelig virker det som det løsner og kjærligheten blir så sterk at jeg kan romme både ham og meg og ikke bli så sint, så ofte. Takk for en flott blogg! Jeg er blitt en follower 🙂

    Reply

  • Avatar

    Jenny

    |

    Magiskt läggningssamtal!!! Inspirerar till nya frågeställningar till dom egna två. Tack!!

    Reply

  • Avatar

    courage sundberg

    |

    mycket tankvärt inlägg. Tack för att du dela med oss

    Reply

  • Avatar

    Johanna Pettersson

    |

    Tack för detta fantastiska inlägg!

    Reply

  • Avatar

    Daniel

    |

    Vilken lycka att ha en så vis, djup och insiktsfull 7 åring. Speciellt när man ska sälja sina föreläsningar om det samma………

    Reply

  • Avatar

    aLmAnZo

    |

    Takk for at du delte. Noen ganger er barns evne til å uttrykke det selvsagt enkle veldig nødvendige påminnelser i en stressende hverdag.

    Reply

  • Avatar

    Veronika

    |

    Reblogged this on En Mamma i New York and commented:
    Den här tänkvärda bloggen påminde mig om ett citat av Jesper Juul som jag hörde för inte så länte sedan:
    ”Ett kränkt barn slutar inte älska sina föräldrar. Det slutar älska sig självt”
    Ah, så hjärtskärande sant.

    Reply

  • Avatar

    Göran

    |

    Mycket läraktigt att läsa. Tack för det Petra.
    /Göran

    Reply

  • Avatar

    Martin Carlsson

    |

    Tack för att du delade med dig av detta! Det här var det bästa, alla kategorier jag läst på väldigt länge!

    Alla vill vi vara de bästa föräldrar vi bara kan och det jag precis läste kommer jag ha nytta av i framtiden! Mina tvillingar är 3 år.

    Reply

  • Avatar

    Emil

    |

    Jag tror att hon inte kunde sagt det bättre.

    Reply

  • Avatar

    ewa hollen

    |

    Hej Jenny
    Det är en så fin berättelse du förmedlar, jag arbeter med barn och unga och undrar om jag får läsa upp det du skrivit för barnen och deras föräldrar.

    Reply

  • Avatar

    Jessica Lund

    |

    Oj oj, nu fick du också en härdad fotograf att gråta. Vad vackert skrivet!!! Och vilket fantastiskt klokt barn du har och vilken fin dialog ni har tillsammans! Detta gjorde min dag. Väldigt tänkvärt. Tack underbara du för att du delade detta!

    Reply

  • Avatar

    Petra A

    |

    JAA vad säger man? Inte så sällan som barn är klokare än vuxna. Bara det att de flesta vuxna inte lyssnar.

    Reply

  • Avatar

    Ronja

    |

    Men så fint! och trevligt att du delar med dig! 🙂 Du har nog rätt om att hon är väldigt duktig på att sätta ord på sina känslor.

    Reply

  • Avatar

    Jesper

    |

    Gud, vad jag älskar människor. Tack för den här texten, jag är nog inte lika rädd för att bli pappa nu.

    Reply

  • Otroligt viktigt att läsa! | marlenehogefjord

    |

    […] svarade på den. Ska ställa samma fråga till Thea när hon kommer på söndag. Bloggen hittar ni HÄR Like this:GillaBli först att gilla denna post. Det här inlägget postades i Uncategorized. […]

    Reply

  • Läs detta! | Mamma Pauliina

    |

    […] När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv « en annan du. Share this:FacebookLike this:GillaBli först att gilla denna post. Det här inlägget postades i Blogg, Föräldraskap. Bokmärk permalänken. ← Tio timmar […]

    Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Vi kan lära oss mycket av våra barn… <3

    Reply

  • Avatar

    Tor

    |

    Utan tvekan bland det bästa jag läst. Får mig att ångra varenda gång jag som pappa skällt- istället för att försöka prata. Puh, tur att det snart är hämtningsdags på förskolan så att man kan krama ihjäl den lilla skiten.

    Reply

  • Avatar

    ÅsaLindgren

    |

    Din text träffar rakt i hjärtat. Skönt och smärtsamt

    Reply

  • Avatar

    HÄLSOFOKUS

    |

    Jag tror bara att de flesta föräldrar aldrig har såna samtal med sina barn.

    Reply

  • Avatar

    Jenny F

    |

    Hej,

    Hittade just hit via en länk på Facebook.
    Har nu spenderat den senaste timman på att läsa dina texter.
    Just denna kommer jag länka till i min blogg. Underbart och egentligen…så enkelt. Ibland fastnar man i ”vardagsgnället”. Jag avskyr mig själv när jag snäser och låter ”högt”. Ber om ursäkt varje gång och försöker bli bättre. Och så kommer tårarna nu såklart… Ibland låter man så grinig mot sina älskade små troll…usch..

    Tack för dina lärorika ord.
    Mvh Jenny

    Reply

  • Avatar

    Petchy

    |

    Vakkert og sårt på samme tid. Takk 🙂

    Reply

  • Avatar

    Ella

    |

    Verkligen tänkvärt… Det är så lätt att bli arg o irriterad över småsaker….

    Reply

  • Avatar

    Malin

    |

    Jag blir nästan tårögd. Jag tycker att din sjuåring är fantastiskt klok, som kan förstå att du glömmer precis som hon och försöker förklara utifrån ditt perspektiv. Vilken social kompetens!

    Jag vill också tacka för denna text. Jag ska ha den i bakhuvudet den dag jag själv får barn.

    Reply

  • Avatar

    The Housewife

    |

    Wow vad imponerande kloka ord, visste inte ens att en 7 åring kunde tänka och resonera så. Jag har ju bara en 2 åring och en liten 7 månaders. Men det där är nått jag absolut vill kunna komma ihåg när mina tjejer är äldre. För det är lätt att man skäller när man är stressad, trött och less på att upprepa sig tusen gånger. Visst att vi oxå glömmer men inte 10000 ggr som barn kan, så det är lätt att säga men svårare att göra. Men absolut nått man ska ha i åtanke och försöka leva upp till.

    Vilken härlig konversation ni hade, hoppas det håller i sig. Hoppas jag själv får en sån konversation och återkoppling från mina barn.
    Tack för att du delar med dig!

    Reply

  • Avatar

    millansmind

    |

    Tack för en underbar läsning =)
    Det är så underbart med barnen.. de lär oss så mycket när vi lyssnar.
    Älskar att följa med i min dotter på 7 års tanke banor och funderingar.
    Eller att sitta och lyssna när hon och lillebror pratar viktiga saker.
    Detta ska jag ta med mig i mitt hjärta idag =)

    Reply

  • Avatar

    Larry

    |

    Bara en tanke som jag får är att skall man gå runt och älska sig själv jämt? Även när jag gör något respektlöst eller rent elakt mot någon. Samma borde väl gälla för barn. Skall det bli släta över och bara stryka medhårs samhälle? När och hur skall man lära sig rätt och fel, när man bara får ”glömma” saker bara för att ett roligare sak uppenbarade sig. Är det därför våra gamla sitter på toa i 10tim för någor roligare dök upp på vägen till toa för personalen. Bara en tanke…

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Larry, det handlar ju inte , som jag ser det, om att avstå från att säga till sina barn. Det handlar om HUR man gör det.

      Reply

  • Avatar

    Mymlan

    |

    Så otroligt berörd jag blev av detta!
    Och så otroligt SANT det är!
    När jag tänker efter så var det ju precis så det var när man var liten, det var ju så man kände. Men varför hade jag GLÖMT det? Och nu när jag själv är mamma och bannar mina barn så sänker jag deras självkänsla helt tvärtemot mina förevändningar… Jag skäller för att göra dom starkare och smartare, men naturligtvis får det ju en helt annan effekt.
    Jag LOVAR att bryta detta destruktiva mönster redan imorgon bitti (för nu är det natt).
    TACK!!! 🙂

    Reply

  • Avatar

    christian örnell

    |

    Fake tror jag…

    Reply

  • Avatar

    Lisa

    |

    Minst sagt häftig upplevelse, skönt att höra att du lyssnar på ditt barn. Påminner mig om när jag var liten (runt 6 år gammal) och blev ledsen när min mamma avbröt mig när jag pratade/förklarade saker för henne och sedan blev hon arg på när jag avbröt henne. Fast det har vi pratat om så mycket på senare år (nu är jag 20) och hon förstår vad hon hade gjort fel.

    Reply

  • Avatar

    Annalena

    |

    Aj, vad det tog att läsa detta! Känner att det är precis så min tös skulle villja säga till mig!! Fantastiskt att kunna uttrycka sig så av ett barn:)

    Reply

  • Avatar

    Sara

    |

    Jag är mamma till en treåring som också formulerar sig på ett förbluffande sätt. Ibland tror jag att hon ser rakt in i mig och vet vad jag tänker. Såklart hjälper hon mig att bli en bättre människa. Jag önskar aldrig förlora den kontakten vi har. Det är inte pga mig som förälder som hon är denna underbara varelse. Hon föddes spesiell. Kanske endel barn är satta på jorden för att dom har saker att säga oss.
    Det är första gången jag överhuvudtaget kollar in en blogg. Allt annat som det skrivs om verkar vara mest trams. Lycka till i fortsättningen!

    Reply

  • Avatar

    Per Holmqvist

    |

    Jag är pappa till tre pojkar (20, 16 och 7 år) och jag håller med Petra om att det är hur man säger till sina barn som är viktigt. Men det innebär inte att man alltid ska låta vänlig på rösten utan barn behöver lära sig alla de olika tonlägen som finns i våra röster, arg (låt arg), ledsen (låt ledsen), glad (låt glad), mm. Det kan inte bli så att man låter glad eller vänlig när man egentligen är arg, det förvillar bara barnet. Var inte rädd att via bl.a. rösten uttrycka era känslor som föräldrar gentemot era barn (det finns förstås gränser, psykiska och fysiska). För hur ska barnet annars kunna hantera detta när det möter det längre fram i livet? För det kommer det definitivt att göra. Grejen är att alltid efteråt prata med barnet om känslouttrycken som kom upp i samtalen. T.ex ”du vet att när jag sade detta så lät min röst arg för jag var arg, men även när jag är arg på dig så älskar jag dig”. Glöm inte heller att resonera kring gladhet och lycka, för det räknas ofta som en självklar sak, men är inte alltid mer närvarande än de andra känslorna. Att vara förälder är ett stort ansvar och svårt, jag vet, men inkludera alla era känslor, och kom ihåg att det är den vuxne som har ansvaret att i slutändan bestämma när det behövs.

    Reply

  • Avatar

    Kenneth Forsström

    |

    väl talat av Per också 😉

    Reply

  • Avatar

    Jennifer

    |

    Så bra beskrivet, storgråter!

    Reply

  • Avatar

    stinasolstrale

    |

    Tack Petra för att du delar med dig och lyfter detta livsviktiga ämne till ytan. Så självklart när vi får ord på det, men så svårt att greppa i vardagsfarten.
    Temat är ytterst aktuellt hemma hos oss just nu och eftersom även jag välsignats med ett barn som äger verktygen att sätta ord på sina känslor och upplevelser, så känner jag mkt väl igen den kristallklara tonen. Den går ej att ifrågasätta.
    Jag började oxå gråta (liksom flera andra föräldrar här ovan ser jag) när jag läste detta inlägg eftersom jag känner igen mig. Kommer du till Gbg och föreläser så skall jag sprida infon genom mina kanaler.
    Mitt senaste blogginlägg går i samma linje. Varmt välkommen att läsa:
    http://stinasolstrale.wordpress.com/2012/02/27/sacrifices-within-the-process-of-transformation/
    TACK!

    Reply

  • Avatar

    Linda Norén Eriksson

    |

    Fantastiskt! Djupt rörande! Jag gråter också! Tusen tack för att jag fick läsa detta!

    Reply

  • Avatar

    Ylva

    |

    Underbart med en riktig blogg om barn och föräldraskap! Visst får det väl finnas ytliga lattemammabloggar, gillar man dem inte behöver man ju inte följa dem, men att det ska gå 1 vettig, tänkvärd och innehållsrik på miljonen i detta viktiga ämne är minst sagt synd. jag är så glad att jag hittade hit!

    Reply

  • Avatar

    erviluca

    |

    Jag tror (och vet) att det är ditt öppna sätt att prata med ditt barn som gör att hon kan berätta om sina känslor som hon gör. Alla barn kan, det gäller bara att ge dem möjligheten!
    🙂

    Reply

  • Tålamod och gränser | vardagsmos

    |

    […] organiserade stressmamman kan förtjäna sitt magonda så gör inte barnen det. I blogginlägget “När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv” delger författaren ett fint samtal mellan mor och dotter, som belyser precis hur utsatt ett barn […]

    Reply

  • Avatar

    Julia

    |

    Var stolt över att du kan kommunicera så väl med din dotter och att hon anförtror dig så mycket att hon kan tala om vad han känner. Jag försöker att läsa av pojken här hemma och prata så mycket som möjligt men känslosamma saker är helt omöjligt att få ur honom. Det halkar alltid in på hockey eller något annat som är roligre. Tror han har svårt för att prata om vad han känner då hans mamma inte finns med i bilden. Blir avundsjuk på dig och din dotters samtal. 🙂

    Reply

  • Avatar

    Sara

    |

    Ja, men…visst. Lite trött emellertid på tonen i många av inläggen här:”härlig dotter,fantastisk mamma,enorm klokhet etc etc etc”. Låter också samtidigt så helyllesvenskt och överpedagogiskt. De flesta försöker göra sitt bästa som föräldrar – och det är banne mig ett av de absolut svåraste jobb som finns.Ingen talar om det för en innan…ibland måste jag stanna upp och ta ett djupt andetag eftersom jag nästan får panik inför ansvaret. Och sådana här artiklar är verkligen inte så hjälpsamma som de vill låta påskina. Det låter ju jättebra och är sannerligen eftersträvansvärt. Men vardagen ser oftast annorlunda ut. Det är viktigt att känna att man får lov att göra ‘fel’ ibland, även som förälder. Och jag tror verkligen inte att det är fel med en höjd röst här och där – det som räknas är helheten. Vuxenlivet – och särskilt det utanför det överpedagogiska, homogena Sveriges gränser, är sannerligen inte så förstående och inlevelsefullt som er relation. Det är bra med goda intentioner – men jag tror att det bästa vi kan lära våra barn ar just att det är ok att vara ofullkomlig och imperfekt, att tappa ansiktet, göra fel – att vara sig själv helt enkelt. Det är ju så det är att vara människa.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Sara,

      jag förstår det som att du blir rätt irriterad när du läser om samtalet med min dotter och de kommentarer som andra människor lämnat kring det samtalet? Jag tolkar det du skriver som att du verkligen vill ha förståelse för och större uppriktighet kring hur attans utmanande det kan vara att vara förälder och att du och andra föräldrar skall få respekt för att vi gör så gott du kan? Tolkar jag dig rätt?

      Jag hoppas att du vill kolla runt på bloggen och kanske hitta andra inlägg som kan bidra mer till dig?

      //Petra

      Reply

    • Avatar

      Anna

      |

      Det räcker med good enough parenting. Alla gör fel och det är ok.

      Reply

  • Länktips « Lina på nya äventyr

    |

    […] precis ett väldigt bra inlägg. Läs här! Jag hoppas att jag kan minnas det där när jag själv hamnar i de där situationerna. När man som […]

    Reply

  • Glädje, tacksamhet och vila! « en annan du

    |

    […] har varit ett omtumlande halvår för min del. Efter bloggposten i februari som fick en explosionsartad spridning med hjälp av facebook (tack igen alla ni som delade den!) har jag fått mängder av […]

    Reply

  • Sist. « Taikuri

    |

    […] läsning ger den bloggen. Om ni bara vill läsa ett inlägg så säger jag att ni ska läsa just det här. Dela det här:TwitterFacebookGillaGillaBe the first to like […]

    Reply

  • Avatar

    Gunilla

    |

    Underbart att få läsa tack för att du delar med dig 🙂 jag tror oxå att de flesta barn är otroligt kloka och de visar det när de har någon vuxen som lyssnar. Det är nog den största poängen och så glad att få läsa om er och attdu som mamma verkligen hör 🙂

    Reply

  • Avatar

    Ragnhild

    |

    Åh så fantastisk det var å lese denne historien, og så fantastisk at ditt barn delte dette med deg. Jeg vil gjemme på denne historien og minne meg på den når jeg kjenner at jeg blir utålmodig med min egen elskede datter!! Takk til deg!! Ragnhild

    Reply

  • Barns självkänsla |

    |

    […] När du skäller på mig mamma är set svårt att älska mig själv […]

    Reply

  • Vila! « en annan du

    |

    […] sidvisningar om dagen här på bloggen ändrades allt över en natt i februari när jag lade ut bloggposten som beskrev ett samtal jag haft med min sjuåriga dotter. Bloggposten fick en explosionsartad spridning med hjälp av facebook och hade inte mindre än 260 […]

    Reply

  • Avatar

    När Annie fotograferar

    |

    Väldigt klokt och fint samtal 🙂 Jag hoppas många föräldrar faktiskt läser det här, och tänker på det. Så svårt borde det ju inte vara… men de enklaste sakerna är de svåraste, oftast. För man gör som barnet säger… glömmer.

    Reply

  • Avatar

    Rapunzels mamma

    |

    Jag njuter verkligen när jag läser det här. Din dotter påminner mig mycket om min. Det speciella med dem är, som du skriver, deras oerhörda förmåga att sätta ord på saker på ett sätt som går rätt in. Såklart har alla barn dessa känslor, men alla barn kan inte beskriva dem såhär. Och döttrar som din och min blir lite språkrör här… Jag vill aldrig sluta läsa din dotters inlägg här, din återgivning av era konversationer. Ser ju också på antalet kommentarer att andra känner likadant… Tror nog att din dotter fått en hel del hjälp att utveckla sina fantastiska sidor av sin fantastiska mamma också! 😉 Kram!

    Reply

  • Avatar

    E

    |

    Din dotter är väldigt klok och modig som vågar uttrycka sig sådär.Det visar på att du som förälder har lärt henne rätt. 🙂 Själv så skulle jag inte klara av att säga så till mina föräldrar.Då jag känner mig självupptagen och förstörd om jag ens gråter framför dem.Och jag ska fylla sexton…Men, jag ska försöka lära mig av din dotter och bli bättre på att uttrycka mig själv i ord!
    Tack så mycket! /E

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Åh vad roligt att en sextonåring läser på min blogg om föräldrar och barn! Skickar dig en styrkekram 🙂

      Reply

  • Avatar

    Linda

    |

    Hej! Jag har precis hittat till din blogg och facebooksida tack vare det blogginlägg om ”gnälliga” barn som sprids på Facebook. När jag läste slutet på det här inlägget där du skriver att din dotter inte är så speciell så tänker jag att jo, hon är visst speciell för det är alla men jag tänker mer att du är superspeciell i ditt sätt att bemöta dina barn! Hur många föräldrar bollar dessa saker med sina barn? Ber om synpunkter på hur man kan bli en bättre förälder? Att våga visa ”sin svaga sida” istället för att visa sin sin makt? Hur många föräldrar tänker tanken att de ska fråga sina barn om de älskar sig själva?

    Tack för en fantastisk sida – kommer läsa den troget framöver!!

    Kram
    Linda

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Härligt! Väkommen Linda!

      Reply

  • Barnuppfostran |

    |

    […] Delar denna igen, för det tåls att tänkas på. Texten är hämtad härifrån […]

    Reply

  • Avatar

    Mia

    |

    Så självklart, och så sorgligt. Som mamma till två barn med ADHD blir jag oerhört berörd av detta. Jag vet inte hur många gånger jag har sett mina barn få ta emot hårda ord, av människor i deras närhet, för saker de själva inte kan styra över. Varje gång det händer brister mitt hjärta.

    Reply

  • Avatar

    Isabelle

    |

    Jag uppfattar detta som så oerhört skitnödigt och präktigt. Jag har svårt att en vuxen skulle reflektera på ett sådant sätt. Jag tror inte att denna reflektion kommer från en sjuåring. och snälla sluta skriv ordet skälla, ni pratar väl inte om hundar? det finns så många andra ord – osams, tycka olika, vara arg. Men inte skälla.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Nu var det ju just ordet ”skälla” som min sjuåring valde att använda. Och jo, reflektionen kommer från en sjuåring. Min dotter. Jag var där.

      Blir nyfiken på dina ordval, ”skitnödigt” och ”präktigt”. Det är inte tydligt för mig vad du menar. Jag förstår att det är något som är viktigt för dig, som ligger bakom ditt ordval, men jag är inte klar över vad det är. Har du lust att utveckla? Vad är det som är viktigt för dig?

      Reply

  • Avatar

    Katalin

    |

    Tack för att du bloggar! Det är verkligen fantastisk att få läsa såna här historier. Det är inspirerande och tankeväkande.

    Reply

  • Om barnuppfostran – tankar på Lill-Skansen | Dagens Tidning

    |

    […] Hur skall man få barn att känna sig älskade och lära sig att älska sig själv? Barn är starka och klarar det mesta bara de får mat, famn och värme. Men vilka känslor blir kvar hos barnen? Petra Krantz Lindgren säger i sin uppfostringsbloggg: När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv. […]

    Reply

Lämna en kommentar