Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över

Tänk dig att ditt barn gråter och klagar över ont i magen. Du tar med henne till doktorn och den första frågan på dina läppar är förstås ”varför?”. ”Varför har hon så ont i magen? Vad är orsaken till de symtom hon uppvisar?” Du vill förstå, och du vill att doktorn skall förstå, eller hur? Förstå för att kunna hjälpa.

Det fascinerar mig att den fråga som är så självklar att ställa först av allt på läkarmottagningen – varför? – så ofta lyser med sin frånvaro på min mottagning, där jag träffar föräldrar och vuxna som arbetar med barn. Den första frågan jag får är så gott som alltid ”vad gör man åt…?”

– Vad gör man åt barn som vägrar borsta tänderna?
– Mina barn slår nästan ihjäl varandra ibland! Vad gör man åt syskonbråk?
 – Min son strular vid nästan varje nattning. Han vägrar ligga kvar i sängen och springer upp åtminstone tio gånger varje kväll. Hur hanterar man det?

Åh, vad jag önskar att frågan vore densamma som på läkarmottagningen! ”Varför?”

– Hjälp mig att förstå varför mitt barn inte vill borsta tänderna?
– Hjälp mig att förstå varför mina barn bråkar?
– Hjälp mig att förstå varför min son inte vill ligga kvar i sängen?

Jag är nämligen helt övertygad om att man inte kan hitta en långsiktigt hållbar, och gentemot alla inblandade respektfull lösning på dessa och andra problem i vuxen-barn-relationen förrän man förstår varför de uppkommer! På samma sätt som jag inte tror att värktabletter kan bota magont eller huvudvärk. De kan tillfälligt ta bort symtomen, men orsaken finns kvar och riskerar att så småningom ta sig nya och mer smärtsamma uttryck.


Nej, barn är inte ute efter att jäklas

Så när jag får frågan vad man gör åt ett återkommande problem i relationen till barn (det jag skriver om i den här artikeln är just återkommande problem, dvs situationer som upprepas ofta i relationen) svarar jag alltid med en motfråga:

Varför tror du att barnet gör som hon gör, eller annorlunda uttryckt, vilket behov tror du att hon försöker tillgodose genom att göra som hon gör?

Frågan brukar väcka undran: ”Hur då behov menar du?”

– Jo, säger jag. Jag tror att allt vi människor gör, oavsett om vi är barn eller vuxna, syftar till att tillgodose behov som vi har. Du ställde den här frågan till mig nu för att du längtar efter hjälp, är det inte så?
– Jo…
– Du hälsade på mig när du kom in i rummet förut, var det för att du ville ha kontakt?
– Ja, det var det väl antagligen.
– När du kommer hem kanske du ska äta lite? Förmodligen för att du har behov av näring?
– Mm, det har jag ju…
– Jag tror att ditt barn är rätt likt dig. Jag tror att hon också försöker tillgodose behov som hon har genom att göra som hon gör.
– Okej.
– Så tillbaka till frågan. Vilket behov tror du att ditt barn försöker tillgodose genom att göra som hon gör?


Exemplet ”nattningsstrul”

För att illustrera hur jag tänker kring det här med behov och varför det är så viktigt att förstå vilket eller vilka behov som ligger bakom ett beteende tänkte jag resonera kring exemplet med pojken som så gott som varje kväll kommer upp efter nattningen. Först är han törstig, sedan förstås kissnödig, därnäst letar han efter sitt gosedjur och efter det är det ytterligare ett antal vändor innan han slutligen kommer till ro och somnar. Känns det igen?

Om hans föräldrar sökte hjälp hos mig skulle vi börja med att tillsammans resonera kring varför han kan tänkas gå upp ur sängen så många gånger. Vilket (eller vilka) behov är det han försöker tillgodose genom att göra som han gör?

* Är det möjligen så att han inte är trött och har behov av mer stimulans?
* Handlar det om att han vill ha närhet och gemenskap?
* Kanske är han rädd och vill känna större trygghet än han gör?
* Eller än det månde så att det här barnet längtar efter att ta mer ansvar för sig själv än vad han tillåts göra?

Om föräldrarna fokuserar på frågan ”vad man gör åt” barnets spring efter nattningen – hur man får honom att upphöra med det – är jag orolig för att man missar behovsperspektivet, dvs att barnet gör som han gör för att han försöker tillgodose behov som han har. Om man inte tar det perspektivet i beaktande kan det ligga nära till hands att försöka tillämpa någon av alla de ”metoder” som ibland förespråkas av sk. barnexperter. Föräldrarna kan tex använda en belöningsmetod som innebär att barnet får ett klistermärke för varje kväll som han ligger kvar i sängen. De kan också försöka att helt ignorera barnet som är uppe och springer eller hota med time-out eller dataspelsförbud.

Det är visserligen fullt tänkbart att någon av dessa ”metoder” skulle kunna förmå barnet att ligga kvar i sängen. Det som bekymrar mig är hur barnet upplever det att bli föremål för en sådan metod. Jag tvivlar på att han upplever att han blir förstådd, respekterad eller tagen på allvar. Inte heller hjälper det honom att få sitt behov tillgodosett – det där behovet som pockar på uppmärksamhet och som är anledningen till att han har svårt att ligga kvar i sängen. Barnet gör ju inte som han gör för att jäklas eller för att han inte fattar bättre. Han gör som han gör för att han inte vet något bättre sätt att tillgodose ett behov som han har!

Låt oss återgå till frågan, hur gör man då? Efter att föräldrarna resonerat sig fram till en hypotes kring vilket behov det är som barnet försöker tillgodose genom att springa upp på kvällen blir nästa fråga:

Hur kan vi hjälpa barnet att tillgodose det här behovet på ett annat sätt? Ett sätt som vi som vuxna också kan acceptera?

Om föräldrarna tror att barnet kommer upp på kvällen för att han längtar efter stimulans behöver de förmodligen se över de vardagliga rutinerna. Lägger man möjligen barnet för tidigt på kvällen? Sover han för länge på morgonen? Hur kan man hjälpa honom att fylla sitt behov av stimulans under dagen, så att han inte behöver göra det på kvällen när han egentligen skulle må bra av att sova?

Om föräldrarna tror att barnet kommer upp på kvällen för att han längtar efter närhet och gemenskap behöver de se över hur de behoven blir fyllda under resten av dagen. Är det möjligen så att när barnet kommer hem från skolan eller dagis har föräldrarna en enda lång räcka av måsten att klara av: matlagning, tvätt, läxläsning med storebror, kolla jobbmejlen. Frågan blir då, var under kvällen kan man planera in tid för samvaro, gemenskap och närhet så att barnets behov av det blir tillgodosett innan han går och lägger sig. Om behovet av närhet och gemenskap är tillgodosett vid nattningen behöver ju barnet inte springa upp efter nattningen för att ordna med det.

Om föräldrarna spekulerar kring att barnet kommer upp på kvällen för att han vill ha mer trygghet behöver de fokusera på det. Är barnet tillräckligt stort kan de fråga honom vad han behöver för att känna sig mer trygg än han gör. Annars får de gissa och pröva sig fram. Tänd lampa? Ett gosedjur som vaktar vid dörren? Musik på låg volym för att stänga ute läskiga ljud? Somna i mammas och pappas säng? Sova i samma rum som brorsan? (Kanske säger barnet att han vill ha en förälder bredvid sig när han somnar. Om föräldern inte är villig att ställa upp på det betyder det inte att hon måste förvägra sitt barn trygghet. Det betyder att man behöver fortsätta sökandet tills man hittar ett annat sätt att hjälpa barnet att känna sig tryggt. Det finns nästan alltid mer än ett sätt att tillgodose ett behov!)

Om föräldrarna tror att barnet kommer upp för att han längtar efter större självbestämmande, mer inflytande över sitt eget liv, ja då är det där som fokus behöver ligga. Kanske är föräldrarna tveksamma till att låta sonen lägga sig senare (de är måna om att han får den sömn de tror att han behöver). I så fall blir frågan hur de kan ge honom större inflytande på andra områden i sitt liv. Kan de släppa på kontrollen när det gäller hans val av kläder? Mat? Andra rutiner? Om barnet får påverka sitt liv i andra för honom viktiga avseenden kan han kanske somna nöjd, i förvissning om att han är sedd som en duglig individ.


För att sammanfatta…

När ett barn upprepade gånger gör något som en förälder ogillar och som föräldern förstås har talat om att hon ogillar (barnet avstår från att borsta tänderna, struntar i att göra läxan, retar sitt syskon) beror det inte på att hon vill jäklas eller inte har fattat vad föräldern vill. Anledningen till att barnet gör som hon gör är att hon försöker tillgodose ett behov som hon har och inte vet något bättre sätt att göra det.

Därför vill jag uppmana till fokusskifte! Istället för att fundera över vad du skall göra åt barnets ”problembeteende”, fundera över vilket problem det är som barnet försöker lösa med hjälp av sitt beteende. Ge henne sedan stöd i att lösa problemet på ett, för både henne och omgivningen, konstruktivt sätt.

———–

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

———–

Taggar:, , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (77)

  • Avatar

    Joachim

    |

    Tack Petra!
    Skönt att bli påmind om sånt jag ”redan vet”, men som det är så lätt att glömma i vardagens lunk. Texten ger mig också perspektiv till att ta hand om mina egna behov på ett sätt som inkluderar andra i min omgivning.

    Reply

  • Avatar

    Olivia

    |

    Jag håller absolut med om det du tar upp här. Frågan är hur man ska handskas med problemet trots att när man vet (tror man vet) den bakomliggande orsaken?. Mina barn (2 och 4) bråkar väldigt mycket när de båda vill ha min uppmärksamhet, de är trötta efter dagis eller vill mysa med mig i sängen. Trots att jag försöker mitt bästa att förstå ,vad var och en vill i stunden, så är det omöjligt att riva sig i två stycken och som resultat fortsätter syskonbråken. Hur gör man när man helt enkelt inte räcker till?

    Reply

  • Avatar

    Mariel

    |

    toppen inlägg! Inte lösa symptomen, utan försöka se till BEHOVEN. Tack än en gång för ett fantastiskt inlägg 🙂

    Reply

  • Avatar

    Jenny / Ekomamma i stan

    |

    Ska verkligen komma ihåg att ställa mig frågan ”varför”? Det känns naturligt att göra nu när dottern är så liten att hon inte kan säga vad hon vill utan vi måste hela tiden tolka henne. Samtidigt håller vi på att skapa rutiner och jag kan tänka mig att ju mer vi gör det, desto lättare är det att gå från frågan om varför. Tidigare la vi dottern när hon verkade trött, nu gör vi det kl åtta för att ”det brukar vara bra”. Men plötsligt kanske något förändras och då ska kg verkligen försöka komma ihåg att fråga mig varför.

    Reply

  • Avatar

    Jonna

    |

    Så skön läsning! Du gör det vardagliga och ”verktygen” så tydliga. Jag bär i grunden med mig det förhållningssätt du beskriver men ibland tappar jag bort det i vardagsträsket… Tack så mycket för påminnaren!

    Reply

  • Avatar

    Niklas

    |

    Riktigt bra reflektioner. Men, är det bara ”han” som det är problem med?

    Reply

    • Avatar

      Lina

      |

      Orka…
      Förresten heter det ”Är det bara honom det är problem med”? Och ”hon” används nog också i texten.

      Reply

  • Avatar

    Niklas

    |

    Fel av mig, jag läste för fort, att publicera mitt inlägg blir onödigt. Ha en bra kväll!

    Reply

  • Avatar

    Ida

    |

    Underbart att läsa! Tänk om fler föräldrar kunde läsa detta och ta det till sej. Hörde att du skulle komma till Malmö eller lund. Jag hoppas att du kommer till Malmö, du behövs här! Hoppas jag har råd att komma och höra dej.
    Tack än en gång för underbar läsning!

    Reply

  • Avatar

    Johanna

    |

    Ta gärna upp tandborstningen för detta ovan var logiskt för mig sen innan, men jag har svårt att förstå varför mitt barn på snart 2 år vägrar borsta tänderna. Vi har testat ALLT. Barnet vill borsta tänderna själv och det får hen men hen är för liten för att få göra det helt själv. Hen skriker om någon annan gör det.
    Vill gärna ha ett svar Varför.
    I min värld vill hen helt enkelt inte för hen vill vara stor, men jag vill inte att mitt barn skall få problem med karies. Alltså måste jag även få borsta och just nu blir det under mindre roliga former.
    Mitt barn vill för övrigt göra allt själv, och hen får det så mycket hen vill.
    Men där hen inte klarar av det leder det till utbrott och gråt.
    Men vi föräldrar får fortfarande inte hjälpa.

    När det gäller stark vilja, skall vi föräldrar bara lägga oss platt, barnet vill sätta på sig overallen själv, det kan hen inte än men vi får inte hjälpa, erbjuder, detta kommer sluta med skrik, ilska, arg på overallen och sig själv alltså.
    Vi får fortfarande inte hjälpa, efter lååång tid tar förälder på.
    Då känner jag att jag ibland stoppar innan för att ilskan på att jag hjälper går över mycket snabbare än ilskan över att inte kunna allt man vill.

    Och hur mycket skall ett barn bestämma själv?

    Reply

    • Avatar

      Tina

      |

      Jag har tvillingar som snart är 7 år, en tjej o en kille. Killen som har autism är inte lätt att få hjälpa alltid. Borsta tänderna är en sak som kommer upp då. Han proteserade mycket som mindre o även nu ibland. Men som liten fick han göra det själv mest o han har inte ett ända hål. Lek med barnet o tandborsten så kommer du att få borsta senare längre fram.
      Var inte orolig. Det kommer att lösa sig.

      Reply

    • Avatar

      vardagsmos

      |

      Min yngste är också en ”kan-själv” sort. Mycket ilskna protester om han får hjälp oombedd. Ett tag lät vi honom borsta som han ville, för att inte blockera lusten. Borstade våra egna tänder samtidigt väldigt noga och visade hur man gjorde medan han kämpade på. Sedan skulle han ju borsta våra. Och sedan fick vi borsta hans. Då hjälpte vi varandra. Funkade rätt bra!
      Tror det är viktigt att dessa små hjälpredor inte tappar viljan att försöka, de får ju så mycket bakslag ändå och att behålla en tapper vilja är ju BRA! Att stötta dom i bakslagen har också varit viktigt. Det blir en sån besvikelse att inte klara det man vill. Så vi jobbar på (ännu) med att trösta / lugna först vid behov, sedan fråga om / hur vi får hjälpa till, förklara att det är svårt (dumma overallen, krångla så med dig), men lättare för mamma som (t ex) har långa armar. Det kan han acceptera, och då kan man få hjälpa.
      Det blir alltid bäst när man har gott om tid och tålamod, men det har man ju inte jämt…När det inte är läge för diskussion och övning så försöker vi klargöra det först iallafall (nu måste vi gå gubben, mamma får göra det), och sedan göra vad som måste göras, så lugnt och metodiskt som möjligt. Det är inte populärt, man riktigt känner hur kränkt han blir och det är hemskt, men man får andas lugnt och trösta sedan. Eller kanske Petra har andra förslag?

      Reply

    • Avatar

      Sofie

      |

      Mitt barn är drygt två år och tandborstn har till och från varit en källa till frustration för alla parter. Vi har prövat olika taktiker precis som ni har, det som funkar bäst är en kombination av att läsa Emma går till tandläkaren, en barnbok från när jag var liten, och att barnet får bestämma hur vi föräldrar ska borsta, ska vi börja uppe eller nere, ser vi några tandtroll,där är det köttbulle kvar från maten bäst att vi borstar bort det.
      Det funkar hyfsat just nu, värre är det med det yngre syskonet, hen har precis fyllt ett år och det går inte, så nu är det varannan gång borstar hen själv och varannan borstar vi. Vi förklarar med lugn röst att vi måste.

      Reply

    • Avatar

      Annika

      |

      Jag gjorde tandborstningen till en rolig lek där jag jagar ”tandtroll” som far omkring med racerbilar och tantskotrar. ”Ååå NEJJ där smet en nästan undan! Den ska jag haffa genast! Och se där, där snurrar hon rakt ner i vasken, ser du? Blää!” Lycka till 🙂 (Det går ju förstås inte om du redan har hunnit bli stressad eller om ni redan har börjat bråka om borstningen. Man får spela lite teater i början)

      Reply

  • Avatar

    alexandra

    |

    Wow!!! Snacka om wake up call!!!

    Reply

  • Avatar

    M

    |

    Eller är det möjligen så att föräldern uppfinner ”problemet” när han/hon betraktar en del av barnets liv. Vuxna idag är experter på att se problem i sin omgivning utifrån än ofta egen snäv bild av vad normalt beteende innebär. All handla ”onormalt” kanske är mer normalt än just onormalt, då liten som stor bearbetar nya utmaningar i sitt inre. Tänk igenom hur du själv är om ditt liv pågår omfattande förändringar, så som barn lever dagligen. Deras liv kan tyckas vara små och inrutade, men jämfört med oss vuxna, så genomgår de förändringar jämförbara med vuxnas skiljmässor och tragedier (fast i sin värld) var dag. Tänk på det…

    Reply

  • Avatar

    Milla

    |

    Du har säkert hört det förut, men jäklar så bra….ska genast testa….:)

    Reply

  • Avatar

    Annika (mamma till Emil 8 år, Måns 6 år och Elsa 10 månader)

    |

    Åh, tänk om jag hade haft chansen att få träffa dig för drygt fem år sedan då vårt liv var i totalt kaos och jag avverkade den ena kuratorn efter den andra.
    Jag sökte nämligen svar på frågan ”VARFÖR försöker min 3 årige son slå ihjäl sin lillebror?” Ja, det är helt sant! Så var det…
    Men de kuratorer jag träffade var helt fokuserade på ”vad gör vi åt…” och propsade på en massa olika ”metoder” som belöning, straff, ignorering, time-out m.m. Inte förrän problemet till större delen upphört 3 år senare fick vi svaret på frågan ”Varför?”
    Efter utredningar har vi fått veta att vår äldre son har en del drag åt Aspergers syndrom. Han har ingen diagnos då han inte uppfyller alla kriterier och en del drag är lite för svaga.
    Han försökte helt enkelt ”ta bort” det störningselement (hans lillebror) som rubbade hans rutiner! Detta är för oss i dagsläget helt logiskt, men frustrerande att ingen kunde se då.
    Idag är de bästa vänner och kan komma väldigt bra överens 🙂

    Reply

    • Avatar

      Maja

      |

      Slutade de bråka av sig själv eller hur kom det sig att de är bättre vänner idag?

      Reply

  • Avatar

    vardagsmos

    |

    Så klokt. Försöker själv ha behovsfokus i umgänge med barnen (närhet och uppmärksamhet löser det mesta) – bara en sån sak som regelbundna måltider, plats för motion och vila ger så mycket enklare samvaro. Ändå – när man vet ”varför” återstår fortfarande frågan ”Hur löser vi?”. Metoder, eller handlingsalternativ, eller vad man vill kalla det, kan behövas ändå. Syskonbråk undgick vi ganska väl genom att fokusera extra mycket på det stora syskonet, när liten kom. Utgick ifrån att svartsjuka och besvikelse över att inte vara närmast hela tiden låg på lut. Öste på närhet, positiv uppmärksamhet osv. Men det behövdes koll och ett och annat stopp ändå. Annika ovan har ju uppenbarligen lyckats hitta något sätt att hantera problemet på eftersom det nu fungerar bättre. Och även med diagnoser återstår en massa ”hur”. Fast visst börjar det med ”varför”.

    Reply

  • Avatar

    Mats

    |

    Hej !
    Kan inte släppa det men du sätter ord på det sätt jag vill tänka och agera efter i kontakten med mina barn.
    Tack !
    /Mats

    Reply

  • Avatar

    Hanna

    |

    Så härligt att läsa! Jag tänker att det behövs en del till i detta, nämligen att uppmuntra barnets språk. Genom språket kan behov uttryckas. Jag är lycklig mamma till en pojke på 3,5 år. Tidigt började jag lyssna på honom då han blev arg, tex över att ett lego-torn rasade. ”Neeejjj!!!” och tårar kunde följas av ”Dumma legot”! Vi pratade då om det och hittade ord tillsammans. Att han kanske inte var arg utan besviken då hans fina torn trillat. Nu har jag ett barn som ofta berättar vad han behöver. Tandborsttrubbel, pip och gnäll och utbrott följs snabbt av att jag sätter mig ner, frågar vad som egentligen händer i honom och ofta får jag svar som ”Jag vill bara vara nära dig” ”Jag är rädd att få schampo i ögonen” eller ”Du lovade att vi skulle rita, men nu pratar du i telefonen. ” Det är underbart att hjälpa varandra till bättre kommunikation och mindre dramer. Visst blir han arg, men mycket snabbt berättar han vart skon klämmer. Han kan helt enkelt känna efter och svara på ”varför?”

    Reply

  • Avatar

    Kent

    |

    Fint tänkt, men tyvärr fyllt med dumheter!
    Jag minns själv när jag smet upp och försökte vara kvar uppe etc…
    Det VAR faktist helt enkelt för att jag bara inte ville sova, det fanns ju roliga saker att göra…
    Och ibland helt enkelt för att vara besvärlig. Blev sur för att jag inte fick se klart ettt program på TV fast jag höll på att somna sittande…
    ”Behovet” var att jag ville se programmet för det var kul, trots att jag visste jag var aptrött. Satans messpråkande…

    Barn ÄR inte änglar, barn KAN göra saker ”bara för att”, Du/Ni skulle må bra av en dos verklighet och ett samtal med min 15-åring som rätt ofta satt ”experter” som här på pottan när de försökt säga till honom varför han gör saker eller hur han fungerar genom livet
    Skitkul att se när han fyra år gammal fick 3 psykologer att hålla käft rent sagt när han kallade dem för lögnare och dumma… Eftersom de försökte bortförklara hans dumheter med typ det som skrevs i denna artikel…

    Gisssa varför det finns så mkt mer ligister och skit idag än det gjorde på 80-talet?
    Procentuellt sett?
    För att då hade man inte HELT tagit bort rätten till uppfostran ännu, ungar visste att saker hade konsekvenser…
    Dagens kids vet tvärtom att det inte finns konsekvenser… Inte förrns de är vuxna iaf…

    Och även då daltas det numer, beroende på ursprung…

    Sverige är på pottan pga dessa satans ”diskussions-fanatiker” som tycker snälla ord är det enda som ska användas i livet…

    Reply

    • Avatar

      Barnfödsgoda

      |

      Jag tror nog att man ska behandla andra, inklusive barn, som man själv vill bli behandlad. Jag vill bli behandlad med respekt, vilket leder till att jag behandlar andra respektfullt. Sen behöver man inte alltid vara överens, alla har rätt att säga vad en tycker. Jag förstår ditt resonemang, men håller inte alls med. Att se ett barns behov och gå in på dessa, betyder inte att barnet får göra som det vill hela tiden, det betyder helt enkelt att man ser barnet och bekräftar det. Som jag ser din åsikt här, och tror att jag förstår vad du menar men ändå inte håller med dig. Jag kan inte förbjuda dig att tänka som du gör men jag kan be dig att fundera lite på alla inlägg igen. Framför allt tycker jag det är spännande och bra att du intresserar dig för hur andra tänker.

      Reply

    • Avatar

      Lotta

      |

      Det är ju samtidigt intressant att du när du hellre ville se TV inte verkar ha haft kvar den självklara delen av dig – att lägga dig för att du var trött. Att göra våld på sig själv och ditt behov av sömn bara för att se ett TV program tycker inte jag i första hand kan betraktas som ett sätt att ta hand om dig själv. Skulle kanske kunna bero på att du ”uppfostrades”, inte till att ta hand om dig och se till dina behov, utan det fanns onödiga gränser som du behövde testa. Så kallade gränssättande föräldrar, som kanske saknar för barnet begripliga motiv. Bara en tänkbar betraktelse. Men själv håller jag med artikeln, för inte ens bland vuxna har jag mött särskilt många som jäklas med flit, utan oftast uppfattar jag att det är så att det finns något just ett obesvarat varför.

      Reply

  • Avatar

    lilla S

    |

    Tack! De flesta av dina tips går att applicera på alla sina medmänniskor, har jag märkt, det hjälper mycket.

    Reply

  • Avatar

    jennie

    |

    Blir så lycklig när jag läser dina sunda inlägg.
    Det blir många positiva tankeställare hos de flesta.
    Fler och fler barn kommer må mycket bättre
    när föräldrarna och omgivningen får in ett bredare
    tänk av dina bra ideer och din erfarenhet hur vi ska
    bäst lösa våra funderingar om barnen runt om oss.
    Det är ju vi vuxna som formar våra barn hur de kommer
    må och bete sig nu och i framtiden.Tar man till sig allt
    man bara kan av det du skriver om, lär vi få många
    lyckliga och trygga barn. mvh jennie S

    Reply

  • Avatar

    petrakrantzlindgren

    |

    Tack alla för kommentarer. Just nu är livet lite stressig och jag hinner inte svara som jag skulle vilja, men jag läser allt och uppskattar ert engagemang massor! Jag lägger också märke till de frågor som ni ställer och återkommer kanske till dem i kommande blogginlägg.

    //Petra

    Reply

  • Avatar

    Susanne

    |

    Åh, så mycket bra saker. Hit ska jag komma ofta! Synd att jag inte längre bor i Stockholm, då hade jag kommit på dina föreläsningar. Men då kanske jag inte heller hade haft mina fantastiska barn!
    Hälsar Susanne som bor på en ö i Finland.

    Reply

  • Avatar

    Maths

    |

    Mycket bra! Och det är en och annan inom barnomsorgen som också skulle behöva fundera kring det här.

    * Varför gör barnet så här?
    * Varför blir jag så störd på det?

    Att förstå är bättre än att moralisera, vem det än gäller.

    Reply

  • Avatar

    Dalle

    |

    Hej! Vad klokt! Jag ställer varför-frågorna nu – men med förskolan. Min 2 1/2-åring har gått på förskola sedan september (när han fyllde 2), och det har gått bra! Men så nu plötsligt har han börja gråta när vi lämnar honom. Jag har dock valt att inte bara gå och stå och vinka och le (vilket förskolan förespråkar), utan jag stannar kvar lite och pratar och ser till att han är i lek innan jag går. Men förskolan är irriterade på mig, de menar att jag bara drar ut på det jobbiga; att han manipulerar mig och försöker spela på det dåliga samvetet – och det må vara hänt: Men varför gör han detta nu?! Det är frågan jag ställt mig själv och dem. De svarar bara ”det är normalt”, men ååh – är det verkligen det? Det verkar orimligt… varför skulle han vara ledsen utan anledning?

    Reply

    • Avatar

      Annika

      |

      Barn i 2½-årsåldern trotsar. Det betyder att de MÅSTE ifrågasätta alla rutiner: MÅSTE jag verkligen stanna på dagis i dag också? I och med att du stannar kvar och gullar med honom, så ger du honom signalen att det är inte alls självklart att han måste gå på dagis. Kanske mamma stannar här i dag? Kanske jag får följa med hem? Gråt, gråt, skrik, skrik. Men i samma stund som mamma går ut genom dörren, så är rutinerna återigen klara, och barnet blir lugnt. Så förskolan har rätt, han försöker kanske inte manipulera dig men gå iväg och gör dagiset till en självklarhet som inte behöver ifrågasättas.

      Reply

  • Avatar

    Therese

    |

    Hej
    Har precis hittat din sida. Underbart!
    Känns som jag är någorlunda rätt i mitt tänk med hur jag delar min vardag med mina barn.
    Undrar dock hur man kan göra- hjälpa när det blir problem mellan barnet och barnets kompisar. Upplever att det framförallt kan bli maktkamper och utanförskap mellan tjejer. Och jag blir så arg när jag ser min dotter bli ledsen och känner sig orättvist behandlad av en kompis.
    Några tips?
    Tack

    Reply

  • Avatar

    KaosJenny

    |

    Mycket kloka tankar. Barn måste få känna det de känner utan att det blir till ett problem. Och så måste de få lära sig att hantera det de känner. Däremot tror jag att en hel del saker som beskrivs som problem är naturliga. Syskonbråk till exempel om man inte har väldigt lugna barn. Vissa barn är lite bråkigare än andra också men det är ofta de som leker mest och bäst också mellan varven. Kan se att det är stor skillnad i bland syskonen utifrån personlighet. Den bästa egenskapen hos någon är också den som driver familjen till vansinne 😉

    Reply

  • Avatar

    asfaltstjej

    |

    Ja, det var sannerligen ett bra inlägg. Provade under natten att tänka varför istället. Det gjorde onekligen att jag i alla fall blev mindre irriterad och efter mkt om oc men insåg jag tt närhet var det vår skrutt behövde. Två sekunder senare sv han. Däremot krockar det med att jag egentligen tycker att han ska sova i sin egen säng. Så det blir väldigt dubbelsidigt för in del. Märker att han behöver oss, men vill göra honom självsäker i att sova i egen säng. Usch, hur gör man då….besvärligt

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Nu vet jag inte hur gammalt ditt barn är, men ibland kan svaret vara att ge mer närhet på dagen. Om det behovet blir ordentligt fyllt på dagen kan barnet ägna natten åt att sova…

      Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Nyfiken på vilket behov du har som gör att du vill ‘göra honom självsäker i att sova i sin egen säng’? Jag säger inte att det är fel att vilja det, men det kan ofta hjälpa att veta varför man tycker att något är viktigt. När man vet det kan man ibland hitta andra sätt att bidra till det istället.

      Reply

      • Avatar

        asfaltstjej

        |

        Hej! Har fyller sju månader om en vecka och jag fullkomligt öser närhet över honom på dagarna just för att jag läst det hos dig. Så det verkar inte funka. Upplever att det är drömmar som väcker honom ev,

        När det gäller att sova i egen säng så vill jag att han ska bli säker och trygg i sig själv. Jag själv sov hos min mamma tills jag var tio och led av det. Vågade inte sova hos vänner osv. Har än idag problem att sova varsomhelst. Vill att han ska kunna läggs huvudet på kudden och sova var han än är. Inte vara som jag var. Men ibland vet jag inte hur ag ska göra så det blir så…

        Reply

      • Avatar

        petrakrantzlindgren

        |

        Jag tror att trygghet föder trygghet. Tvivlar på att du kan hjälpa honom att bli trygg (som jag uppfattar att du vill) genom att vänja honom vid upplevelsen av otrygghet. Vad tror du om det?

        Jag sov också länge med mina föräldrar och precis som för dig blev det ett problem för mig. Undrar ändå om du inte kan hämta lite lugn i tanken på att det är väldigt länge kvar tills det är aktuellt med kompisövernattningar? Mitt tips är att backa lite och kanske kolla om ett par månader igen om det kan vara läge för att sova i egen säng. Barns behov förändras över tid. Runt sju-nio månader är en jobbig separationsfas för barnet där behovet av trygghet och närhet är väldigt stort.

        Reply

      • Avatar

        Eva

        |

        Intressant att läsa att ni upplevt det som jobbigt att sova hos andra eller själv efter att ha sovit upp i skolåldern med era föräldrar.
        Jag har låtit vår dotter, nu 5 år, sova med oss. För att det är mysigt för mig. Jag tycker att det är mysigt att vi alla tre ligger tillsammans i sängen, jag, hon och hennes pappa. Vi läser, pratar och myser. Oftast somnar jag först. Kanske jag ska tänka om och fundera mer över vilka hennes behov är nu och i framtiden.. Öva henne på att somna själv utan oss. Svårt när jag är tröttast i familjen och somnar först och det är mig hon vill ha..

        Reply

  • Tålamod och gränser | vardagsmos

    |

    […] “En annan du”, med blandade känslor av inspiration, glädje och dåligt samvete. Den senaste posten handlar just om att fråga sig VARFÖR barnet gör som det gör. Att inte dyka rakt på olika […]

    Reply

    • Avatar

      asfaltstjej

      |

      Ja du har nog rätt! Har redan funderat i de banorna de senaste dagarna. Han har somnat glatt i egen säng men vaknat oroligtoch då fått komma till oss. Det får vara så helt enkelt eftersom jag ser att han behöver det. Tack för stötting!

      Reply

  • Avatar

    Nanna Mykén

    |

    Mkt tänkvärda ord!

    Reply

  • Avatar

    Lisa

    |

    Hej Petra!
    Jag har en fråga till dig och jag skulle bli väldigt tacksam om du ville svara på den.
    Det är nämligen så att jag har följt din blogg ett tag och jag tycker verkligen att den är helt fantastisk! Och jag känner att jag verkligen vill uppfostra mitt barn på det här sättet, med respekt och en massa kärlek 🙂
    Mycket har jag gjort innan av mig själv men jag har även fått en massa aha-upplevelser!

    Nu till mitt problem. Jag har en son på 1 år som är lite lätt intensiv som barn ska vara i den åldern. Problemet är bara att jag är på väg att gå in i väggen och jag känner att jag inte orkar med honom så mycket som jag vill och får dåligt samvete. Det är speciellt när det är dags att gå och lägga sig som det blir jobbigt. Vi brukar läsa en saga för honom och sedan får han välling i sin säng medan jag sitter bredvid och klappar lite på honom. Ibland fungerar det och han somnar på en gång men ibland gör han inte det och det är då det blir jobbigt. Jag blir helt knäckt och orkar ingenting och min sambo får ta över om han är hemma. Enligt honom har vi ”daltat” med sonen alldeles för länge nu (jag brukar ”gunga” honom lite på rumpan om han inte kan somna) och att det nu är dags att han ska lära sig att man ska sova. Han tycker att vi ska låta honom ligga i sängen och skrika sig till sömns och det känns inte rätt för mig. Jag tycker att det är elakt! Men vissa kvällar så orkar jag inte göra annat och då skäms jag och har så dåligt samvete så jag vill sjunka genom jorden.
    Har du något tips på hur vi kan få det att fungera?

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Gissar att du är mån om att din son skall känna sig trygg när han somnar? Är det så?
      Och samtidigt är du trött och längtar efter vila och återhämtning?

      Att du sitter med din son på kvällen bidrar till hans trygghet, men inte till din vila, eller hur!?

      Frågan blir därför – hur kan du hjälpa din son till trygghet utan att du själv måste sitta där? Vad behöver du göra för att känna dig säker på att din son är trygg, även utan dig?

      Vill gärna skicka med dig tanken att din son kan gråta av andra skäl än att han inte är trygg. Ilska och frustration tex. Att han gråter betyder inte med nödvändighet att han inte upplever trygghet.

      Reply

  • Utmanad! | Ekomamma i stan

    |

    […] 11. Hur får man trygga, lyckliga barn? Vad ska föräldrar göra och vad ska de inte göra? Jag tror att det viktigaste är att älska sin barn, och att ständigt visa det. Att själv kunna förklara, förstå och be om ursäkt. Jag tycker att Petra Kranz Lingren som bloggar på ”En annan du” beskriver det så bra när hon säger att barnet alltid har ett  behov som hen försöker tillgodose genom sitt (i våra ögon många gånger jobbiga) beteende. Genom att försöka förstå vad det handlar om för behov och hjälpa barnet att tillfredställa det, istället för att bara försöka få barnet att göra som vi vill, möter vi barnet och kan därmed hjälpa barnet att ”slippa” trotsa. Här är ett fantastiskt inlägg som handlar om just detta. […]

    Reply

  • Avatar

    nifesojjosefin

    |

    Härligt att läsa att det finns de som vill lära andra föräldrar/människor om beteendevetenskap! Gillar jag skarpt!

    Reply

  • Avatar

    Sofie

    |

    Tack för fint inlägg. Jättebra att läsa och få mer förståelse för barnen.

    Reply

  • Avatar

    Janina

    |

    Hej,

    Jag har en tös på snart 2 år och vi har ett dilemma med hennes nattande. hon skriker så fort man lägger henne i säng (på kvällen) och inte vill ligga där försöker sig bort och ut ur rummet. hålls aningen lugnare om man sitter bredvid henne. men så fort du går bort kommer hon därifrån. Vi ha prövat med sömnskola. vi har låtit henne skrika en stund men hon blir riktigt hysterisk till sist och inte skall i säng. varför beter hon sig på detta vis? är det något som vi som föräldrar har missat? vad skall man göra för att hon skall börja sova i sin egen säng eller är hon för liten ännu? Tacksam för svar!

    Mvh:Janina

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Janina,

      det är svårt att ge några generella råd om vad ni skall göra eftersom det inte är tydligt för mig vilket behov hon försöker tillgodose. Vilket/vilka behov tror du att det handlar om? Handlar det om fysisk närhet? Kontakt med er föräldrar? Att få mer inflytande över sitt eget liv? Att hon inte är trött än?

      Reply

  • Avatar

    Gränslös uppfostran

    |

    Det jag har läst är att barn mår sämre av inga gränser än en för auktirotär uppfostran. Val är ångestframkallande, även för vuxna, men ännu mer för barn. Har själv erfarenhet av en uppfostran utan gränser, och jag kan inte påstå att jag ser det positiva i det. Man tar ju bort upprorets utvecklingsfas. Om behovet är att testa gränser blir det jobbigt om inga gränser finns. Gränser ger också trygghet.

    Men sen är ju allt relativt, för en person som inte gör annat än att sätt upp gränser är det säkert nyttigt att läsa artikeln.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Oj, jag blir lite förvånad! Tolkar du artikeln som att jag tycker att man skall låta barnen göra som de själva vill?!

      Reply

      • Avatar

        Gränslös uppfostran

        |

        Ja, det gjorde jag. Jag tolkar det du skriver som att i varje trots hos barnet finns ett behov som jag som förälder ska försöka förstå och hjälpa barnet med. Jag kan inte se att det nämns något annat i samband med att barn inte vill det jag som förälder vill, eller?

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Bakom varje beteende hos barnet tror jag att det finns behov. Bakom barnets beteende att springa upp ur sängen kan det tex finnas behov av närhet, stimulans, trygghet och självständighet. Jag skriver inte att vi skall låta barnen ha alla sina beteenden. Däremot skriver jag att vi skall ge barnen stöd i att tillgodose sina behov:

        ”Hur kan vi hjälpa barnet att tillgodose det här behovet på ett annat sätt? Ett sätt som vi som vuxna också kan acceptera?

        Ett behov kan alltid tillgodoses på mer än ett sätt. Jag föreslår att man letar efter en lösning som kan innebära att både barnet och föräldern får det de behöver.

        Reply

  • Avatar

    Camilla

    |

    Hej,

    Vi har en flicka på snart 7 år som vi har jättesvårt att handskas med. Hon får riktiga vredesutbrott, minst ett om dagen. Detta med utbrotten har pågått en längre tid, men har sedan några veckor eskalerat och blivit både värre och tätare. Det kan vara en pytteliten grej som utlöser det, igår te x handlade det om att hon inte fick ha med sig en kompis när vi skulle till badhuset. Storasyster på 10 år mår jättedåligt av det här och vill knappt vara hemma. Det värsta är väl också att när hon blir så där arg tar hon fram våra sämsta sidor, för vi orkar inte längre! Hon slår oss, svär åt oss, skriker och sparkar. Det spelar ingen roll hur arga vi blir på henne, hon har ingen respekt. Vi försöker att fokusera på hennes bra sidor, men det känns som de blir färre och färre. Jag frågar mej själv gång på gång VARFÖR, men finner inget svar på frågan. Det känns som hon inte tycker om sig själv heller. Hon har inte mycket kompisar, men i skolan fungerar hon bra. Efteråt, när hon (och vi) har lugnat ner oss så försöker vi att prata med henne, och förklara varför vi blev arga på hennes beteende, men hon vill inte lyssna och inte prata om det. Jag är ändå lite inne på någon slags belöningssystem för att kunna koncentrera oss mer på det positiva, men efter att ha läst dina artiklar vet jag inte längre. Hoppas att du ändå kan komma med några råd.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Camilla,

      Jag förstår på det du skriver att du känner dig både orolig och frustrerad och längtar efter stöd? Att uppleva gemenskap och förståelse? Ett familjeliv i harmoni?

      Du skriver: ”Det spelar ingen roll hur arga vi blir på henne, hon har ingen respekt.”

      Jag känner mig både orolig och undrande när jag läser det. För mig är respekt något som går i två riktningar i en relation. Den respekt man får brukar stå i direkt proportion till den respekt man ger. Jag kan inte se hur ni skulle kunna få ett barn som respekterar er genom att ni blir arga och skäller. Om ni fortsätter följa den banan kan ni möjligen få ett barn som gör som ni säger för att hon är rädd för er ilska eller era straff. Vill ni det?!

      Hennes bra sidor blir färre och färre, skriver du. Du skriver också att det känns som att hon inte tycker om sig själv. Jag är rädd för att det är sant. Barn tror på det vi säger och de lever upp till våra förväntningar. Det betyder att ju mer ni skäller, ju mer ni korrigerar och talar om för henne att hon överreagerar och känner fel, desto sämre kommer hon att tycka om sig själv och desto mer ”negativa” beteenden kommer hon att utveckla. Det är helt enkelt en negativ och nedåtgående spiral. Jag har skrivit mer om det här http://petrakrantzlindgren.se/2011/08/22/det-ar-svart-att-bete-sig-bra-nar-man-kanner-sig-dalig/

      Vad göra?

      – Det är ni vuxna som behöver vända skutan här! Ni behöver ta ansvar för relationen. Tänk just relation! Inte uppfostran. Ni behöver avsätta tid för gemenskap. Samvaro. Samtal (om sådant som intresserar er dotter, inte om hur ni vill ändra på henne). Uppskattning. Varje dag.
      Relation är steg 1, 2 och 3 på vägen mot samarbete och ömsesidig respekt!
      http://petrakrantzlindgren.se/2012/04/09/samarbete-ar-ingen-egenskap-hos-barnet/
      http://petrakrantzlindgren.se/2011/01/24/ser-du-den-oppna-dorren/
      Det betyder att ni under en period behöver ha överseende med massor av hennes misstag. Bestäm er för vad som är viktigt, på riktigt. Allt annat lämnar ni därhän! Inget tjafs om småsaker, det skadar relationen och det har ni inte råd med just nu.

      – Ta ansvar för ert agerande. Det är inte hon som tar fram era sämsta sidor. Det är ni själva som låter det ske. Undvik att lägga skulden för ert agerande på er dotter. Det är helt enkelt ett för stort ansvar för en sjuåring att bära! Självklart är ni trötta. Vad kan ni göra för att hämta kraft att orka vara de ledare som ni behöver vara för er dotter?

      – Fråga er själva när hon lugnat ner sig och ni tänker att ni vill prata och förklara ert beteende och varför ni blev arga på hennes: ”Vet hon inte redan det vi tänker säga?” Om svaret är jo, det vet hon, så är mer information helt överflödig. Den kommer bara att resultera i att hon mår ännu sämre. Och beter sig ännu sämre. Den negativa spiralen igen… Min gissning är att det är därför hon inte vill prata med er – för att hon inte vill riskera att få höra ännu fler anklagelser. http://petrakrantzlindgren.se/2010/05/13/ar-barn-dumma/

      – Försök förstå! Vad är det er dotter känner? Vad är det som är viktigt för henne? Fråga henne! Ni behöver inte tycka att känslan är motiverad. Ni behöver inte hålla med i hennes prioritering. Men ni måste respektera hennes känsla och hennes uppfattning om vad som är viktigt. Inte ifrågasätta hennes känsla, inte säga att hon överreagerar, inte påstå att det som hon tycker är viktigt är en, som du skriver ”pytteliten grej”. (Den kan vara stor för henne, även om den är liten för er!) Hon behöver veta att hon rätt till sina känslor. Sina behov. Inte rätt att tillgodose dem på er bekostnad. Men att de är lika värdefulla som era.
      http://petrakrantzlindgren.se/2011/09/26/alskade-barn-grat-inte/
      http://petrakrantzlindgren.se/2010/05/31/har-du-trottnat-pa-att-braka-med-barnen/
      http://petrakrantzlindgren.se/2011/12/13/nar-goda-rad-ar-vardelosa/

      Det är ganska tuffa och raka råd jag ger er Camilla. Jag vill gärna veta hur du reagerar på det jag skriver!

      Allt gott,

      Petra

      Reply

      • Avatar

        Camilla

        |

        Tack för ditt svar! Både jag och min man tycker att du har rätt i mycket av det du skriver, och vi tar verkligen till oss av det. Läggningen och kvällarna har blivit värst här hemma. Igår kväll tog vi dina ord på riktigt allvar försökte göra läggningen mysig och rolig. Hon är fullt medveten om att om man drar ut för länge på momenten före läggning så är det tiden som vi läser för henne som blir lidande. Ändå är det gång på gång olika saker hon hittar på som förhalar läggningen. Och till sist igår kväll så sa vi ändå att om du gör detta så blir det ingen läsning, för nu har klockan blivit för mycket. Ändå gjorde hon det, så läsningen uteblev. Allt väldigt sakligt och lugnt från våran sida. Då fick hon ett vredesutbrott i sin säng, hon hyperventilerar, slår, sparkar och biter. Vi får båda två hålla i både ben och armar medans vi försökte prata lugnande med henne under tiden. Totalt varade det nästan en timme och det slutade med att hon somnade i våran säng, lugn, men hon kan ändå inte krama om oss när vi försöker krama henne. Vi lyckades hålla oss lugna och bekräftade hennes känslor, men jag blev väldigt ledsen det sista, för jag undrar vad det här står för och anklagar mej själv för att det är som det är. Det är så tråkigt att sluta kvällen på det här sättet och jag förstår inte vad vi skulle kunna göra annorlunda. I kväll har det gått bättre, men det tack vare att vi funnit oss mycket i vad hon ”begär” av oss; läst länge i bok i hennes säng, tagit av kläder för annars vill hon inte sova i sin säng för det är baciller på våra kläder, kissat, ätit lite yoghurt för att till sist ändå somna i våran säng.
        Något som oroar oss mycket är att i takt med att vredesutbrotten ökat, har hon även fått vissa tvångshandlingar. Inte nog med detta med kläderna i hennes säng utan vi måste klippa bort alla lappar i hennes kläder, hon kan inte ta på sig sina trosor själv utan jag får dra upp dem sen kan jag rätta till dem 10-15 ggr innan hon är nöjd, för att efter att byxorna har kommit på fått börja om igen för då har trosorna hamnat snett. Hennes tennisskor med kardborreknäppning kan hon knäppa om flera, flera gånger innan hon är nöjd. Listan kan göras ännu längre.
        Det blev ett långt inlägg, hoppas du har lust att svara!

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        ”Det är något som skaver i mitt liv och känns fruktansvärt fel! Jag vet inte vad det är, men jag vill att ni skall ta ansvar för det mamma och pappa!”

        Jag skulle tro att det är ungefär vad er dotter försöker förmedla till er. Det är inte trosorna som skaver. Det bara känns så när man är sju år. Det är något annat i livet som är sitter snett och gör sig ständigt påmint. Något ni vuxna behöver förstå och ta ansvar för!

        Jag gissar att ni behöver stöd i att hitta den förståelsen? Och omsätta den i ert praktiska handlande? Jag varken kan eller vill försöka hjälpa er med det i en bloggkommentar. Det vore helt enkelt inte seriöst av mig. Jag vill istället uppmana er att söka professionellt samtalsstöd. För hela familjens skull! Kolla med familjecentralen eller föräldrarådgivningen i din kommun eller kontakta mig direkt på mejl så skall jag se om jag kan hänvisa er vidare till någon person i mitt nätverk. (Jag tar för tillfället inte emot nya klienter själv.)

        Allt gott,

        Petra

        Reply

  • Avatar

    Kent Norling

    |

    Har inte orkat läsa igenom hela tråden men orginalinlägget måste nog vara det mest tanklösa svammel jag läst på länge! Det är sådanahär åsikter som har skapat en generation barn som blir chockade när de kommer ut i verkligheten.
    Barn, speciellt små barn – har inte förutsättningarna för att ta ansvar för sina behov och handlingar, att påstå nåt annat är ju bara löjligt?!
    Det som behövas är ju såklart ett tydligt regelverk som skapar trygghet och rutiner, a.k.a uppfostran.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Kent,

      Låter som att du är väldigt mån om att barnen skall vara trygga och passa in i samhället?

      Om du uppfattar det jag skriver som att små barn skall ta ansvar för sina egna behov så har jag inte varit så tydlig som jag avsåg att vara. Som jag ser det är det förälderns ansvar, ffa när det gäller små barn, att ta ansvar för att barnet får sina behov tillgodosedda. Just därför är det, som jag skriver i artikeln, viktigt att föräldern/den vuxne faktiskt lägger sig vinn om att förstå barnets behov. Jag är orolig för att ”tydliga regelverk” inte tar hänsyn till att olika barn har olika behov och lämnar väldigt litet utrymme för barnet att bli lyssnat på och förstått.

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Alf

    |

    Jag blir lite förvånad över hur många i kommentarerna som verkar tolka ”Att tillgodose barnets behov” som ”Att trampa på sina egna behov”. Ser ofta den sammanblandningen i jobbet också (är förskollärare). Att vi lyssnar på våra medmänniskor (barn och vuxna) med respekt betyder väl inte att vi ska bli deras slavar eller betjänter som tillfredställer deras minsta nyck? För då gör vi ju grovt övervåld på våra egna behov av respekt. Och när vi gör våld på vårt eget behov av respekt är vi egentligen inte respektfulla mot andra heller. Jag upplever inte att du, Petra, gör den sammanblandningen och därför gillar jag dina inlägg. Respektfullt bemötande innefattar också respekt för oss själva helt enkelt. Och det innebär ”gränsdragningar” både här och där men motiverade begripliga ”gränsdragningar” som i möjligaste mån tillgodoser allas behov i en relation och som också rustar våra barn för att behandla kamrater och andra med samma sorts respekt. Vad gäller läggning som togs upp i exemplet säger jag helt enkelt (har en son med sömnsvårigheter, vilket helt enkelt beror på autism, sömnsvårigheter är regel snarare än undantag då) att jag har behov av en stund för mig själv på kvällen. Och ber honom respektera detta. Det gör han också. För det är begripligt. Du SKA sova nu är inte särskilt begripligt. Men det skulle knappast funka om jag inte även i övrigt behandlade honom med samma respekt som jag själv önskar mig.

    Reply

  • Avatar

    richard@hedmark.li

    |

    Hej jag tyckte detta inlägg om att bygga individer. Nu har vi ett problem som jag inte ser något svar på, min dotter 2.5 år börjar gråta när vi säger att hon är duktig…? När hon gör något riktigt bra och vi glatt säger vad duktig du är börjar hon att gråta. T.ex. hon kissade på toaletten en skvätt efter ett antal sittningar med böcker, sånger osv. När hon kissade en skvätt sa vi glatt och uppmuntrande -vad duktig du är. Stort gråt anfall!!! Inte glädje tårar, mer aj vad ont gråt. Där står vi med förvånade miner. Hon är otröstlig! Detta har jag funderat mycket på varför denna reaktion. Förslag och funderingar är jag mycket intresserad av. Vill bara säga att vi talar så mycket vi kan med henne och hon är aktiv i sysslor som mat och städning. Vi är lite oroliga.

    Reply

  • Avatar

    Micke Kuwahara

    |

    Jättebra skrivet och resonerat! Och jag tror den frågan, ”Varför”, skulle vara en vinnare i alla relationer och stadier av livet, både till sig själv och andra. Istället för att gå runt och vara arg, irriterad och hatfull på än det ena och än det andra i livet… fråga ‘varför?’ för att förstå vilket behov som nån försöker uppfylla eller kompensera för… och gör nåt åt det istället.
    Hur som helst, Bra artikel!!

    Reply

  • Avatar

    Linda

    |

    Hej!

    Jag känner som du i många av dina poänger, men samtidigt blir jag ledsen av ditt sätt att beskriva det….

    Tror du skulle nå fokusgruppen betydligt mer om du bara beskrev lösningen utan att först belysa föräldrars fel….

    Jag har många gånger ställt likande frågor utan att för den delen inte mena allt det andra du beskriver. Men när man kommer till läkaren ( eller annan person man litar på tillräckligt för att ställa frågorna) sammanfattar man. Jag börjar inte med att säga att jag försökt i 1 år att hantera ett problem på ett vis. Att jag på alla kärleksfulla vis som finns frågat, vyssat, lockat mm för att få min sötnos att somna. Jag frågar istället personen: hur får jag honom att sova. För en längre process skulle personen aldrig lyssna på då tid är en lyxvara.

    Som sagt jag håller med dig, men minska mängden ironi i rösten och låt mer ödmjuk inför de i nästan alla fallen kärleksfulla (men långt ifrån alltid perfekta) föräldrarna.

    Med vänlig hälsning,
    Linda

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Oj, känner mig bestört över att läsa att du tolkade det jag skrivit som ironiskt Linda. Det fanns inte ett uns ironi i min intention med texten!

      //Petra

      Reply

      • Avatar

        Linda

        |

        Hej!
        Det tror jag inte alls du mena heller. Men du råka träffa en öm punkt. Här många gånger känt mig ledsen över att jag låtit som en av föräldrarna du beskriver ovan fast jag varit mer som du vill att man ska vara… Jag hejar på dig dock… Att se på barnen som du beskriver ovan gör en till en mycket bättre förälder och barnen växer upp med lite mer självkänsla… Bra dock att våga stå upp för barnen. Blir det en felformulering är det bättre än att inte säg nått 🙂

        Reply

  • Avatar

    Peter Haldén

    |

    Hej Petra! Tack för dina oerhört insiktsfulla råd och tankar. Det är mycket befriande att läsa reflektioner om relationen mellan föräldrar och barn som faktiskt är baserade på analyser och inte bara ”metoder” (som ju förutsätter att alla människor är likadana). Du och det du skriver har verkligen hjälpt mig och min familj många gånger. Stort tack

    Reply

Lämna en kommentar