Vad menar du egentligen?!

Jag står i köket och lagar mat. Två olika rätter samtidigt eftersom maken och jag kände för fisksoppa och det inte står med på barnens lista över sådant som är ätbart. Jag känner mig stressad och ber sonen att duka.

– Varför måste jag duka?!
– Du måste inte. Jag hoppas att du vill eftersom jag känner mig stressad och skulle behöva hjälp.
– Jag vill inte! Du frågar alltid mig och aldrig syrran! Det är orättvist!

Jag märker att jag blir irriterad. Jag ogillar att barnen jämför vad de får och inte får och vad de ombeds göra. Livet är orättvist! Jag vill att mina barn skall förlika sig med det. Gilla läget och sluta jämföra. Jag tvivlar emellertid på att mitt svar kommer att hjälpa dem med det.

– Måste du hålla på och jämföra?! Livet är orättvist!!! Kan du inte bara duka som jag ber dig om?

Sedan tillägger jag:

– Din syster vek tvätten förut. Och nästa gång är det kanske henne jag frågar om dukningen. Dessutom har jag stått här och lagat mat i typ en halvtimme!

Jaha, vad lyckades jag förmedla här?! ”Du bör inte jämföra. Men du bör ändå jämföra och förstå att du inte har något att klaga över.” Snacka om dubbla budskap! Jag gissar att sonens förvirring var stor.

Känner du igen dig? Ger du också dubbla budskap ibland? Lämna gärna en kommentar och berätta.

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
23 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Lisa
Lisa
12 years ago

Jag tycker att din blogg är fantastiskt bra och jag vill bara säga att du aldrig får ta bort din blogg, även om du slutar blogga. Jag är bara 22 år gammal och har inga barn än, men dina råd är verkligen något jag behöver när jag själv får barn. ^^,

sprattelgumman
12 years ago

Det lät som en exakt beskrivning av hur det låter här hemma mest jämt. Suck! Jag försöker också få barnen att bara acceptera att ibland får den ena lite mer läsk i sitt glas och det är inte hela världen eller att man visst kan hjälpa till att duka fram två gånger i rad. För livet är inte rättvist, samhället är inte heller det. Men nog är det så att (det svenska) samhället försöker (med många brister) att behandla sina invånare rättvist. Men att uppnå 100% rättvisa är en utopi. Då är det väl okej att det funkar så i hemmet och familjen också, att vi föräldrar försöker fördela våra krav rättvist mellan barnen men att det är omöjligt att uppnå fullständig rättvisa och därför måste man också acceptera att allt inte är rättvist. Men exakt hur man ska förmedla detta till barnen är inte så lätt.

Malin
Malin
12 years ago

Hej!
Det där kändes exakt som en scen ur mitt eget liv!! Vilket kändes skönt och trösterikt. Vi tampas alla med samma typ av ifrågasättande från våra små sötnosar. Det känns ibland som de är mycket smartare än oss och alltid hittar ett argument att slippa göra det man ber dem. Det är väldigt svårt att där och då ta ett steg tillbaka och se orsaken till det. Jag blir oftast arg/frustrerad och tycker jag har en lat och ohjälpsam unge. Så är det inte, jag är bara inte tillräckligt listig att be om hjälp på rätt sätt. Kan avslöja att jag inte är säker på att jag vet vilket sätt det är…. det skiftar ju.

Kämpar vidare.
/Malin

Agneta
Agneta
12 years ago

Jamen såhär är det hela tiden hos oss, med 2 syskon med mindre än 2 år emellan. Jag tror att jag har försökt ända in i h-et att vara rättvis. Vilket går bra och hyfsat lätt att leva upp till och diskutera sig fram till med barnen – när man själv har en bra dag, är utvilad, ostressad och har tiden. Men alla de där andra dagarna…

När situationen väl uppstår, handlar jag efter stundens ingivelse och inte efter förnuftet. Ofta blir det bra, men inte alltid 🙂

Beundrar din förmåga att se på situationer och kunna sammanfatta vad budskapet till barnet blir. Har själv så svårt att se på situationer som uppstår, i utifrånperspektivet.

Maria Klein
12 years ago

För några veckor sedan skulle vi städa tillsammans och det blev otroligt mycket gnäll om just rättvisa. Min nioåring ville inte städa eftersom hon tyckte att sjuåringen inte städade lika mycket och så vidare. För att göra en lång historia kort säger jag: men sätt dig i soffan och se på när vi städar då (med tron att hon inte skulle göra det utan få dåligt samvete och hjälpa till). Döm om min förvåning när hon faktiskt sätter sig och tittar på när vi städar. Så förvånad borde jag inte blivit eftersom hon egentligen gjorde precis som jag sa ;o) Alla har vi våra mindre bra föräldrastunder och det här var en av mina.

MarySaintMary
MarySaintMary
Reply to  Maria Klein
12 years ago

Åh, den körde en lärare på mig i mellanstadiet när jag var ”uppkäftig” eller nåt, minns inte. ”Men om det inte passar så gå ut då!” Och jag gick ut förstås. Och sen blev det prat om ringa till föräldrar osv, men jag hade ju bara gjort som hon bad mig? Fattade ingenting.

Maria Klein
Reply to  MarySaintMary
12 years ago

Ja hot eller uppmaningar som vi inte menar är allt för vanliga. Hotet att du skulle få gå ut är dessutom ett förtäckt ”akta så att du inte blir avvisad från gruppen”. Vi gillar att vara i gemenskap det är därför även ”timeout”stol är effektiv. Barnen vill så gärna stanna i gemenskapen. Hemskt när vi vuxna använder avvisning från gruppen som metod för att få lydiga barn.

Karin
12 years ago

Du kunde ha satt mitt namn där istället för ditt!! Tack för att du fick mig att inte känna mig ensam i det här. Jag har ju väldigt små barn (2 och 4) så än så länge vill BÂDA hjälpa till med ALLT, röra i grytor, skära med kniven – ja, allt som är halvt livsfarligt!
Plocka undan är värre, har hotat med att slänga allt som ligger på golvet innan läggdags 😉 och då blev det bättre – fast det gäller att vara konsekvent!
Kram på er alla tappra föräldrar därute!

Tove
Tove
12 years ago

Jag har tänkt på att man kan ju förstå att det är svårt för barn att acceptera orättvisa när det drabbar de negativt medan att det är de i positiva situationerna de kan få förståelsen. Alltså t ex när man är ensam med ett barn och barnet får en glass fast syskonen inte är med, att man då diskuterar rättvisa och att livet inte kan vara exakt rättvist och sen kan man påminna om den händelsen när det blir en negativ orättvisa.
Men rättvisa är ju också viktigt för att lära att dela med sig med mera….Det är svårt..

Anette Vesterlund
Anette Vesterlund
12 years ago

Står dagligen med dessa frågeställningar, då jag har tvillingar på 4,5 år, tjej och kille.
Vem som ska borsta tänderna först, duka bordet, bada, följa med och handla. Ständiga konflikter om orättvisa. Försöker medla och förhandla, men ibland går jag in och tar över och bestämmer. Vad är rätt eller fel? Någon som har råd och tips som jag tacksamt tar emot. Känns skönt att bolla idéer och tankar i detta forum // Nettan

Maria
Maria
Reply to  Anette Vesterlund
12 years ago

Välkommen i klubben! Mina tvillingar (tjej/kille) är snart 9 och jag har fortfarande inte kommit ur rättvisekonflikterna. Försöker hela tiden hitta nya vägar, men det är inte lätt. Om någon har ett facit vill jag också ta del av det 🙂 /Maria

Trött far
Trött far
Reply to  Anette Vesterlund
12 years ago

Jag kom faktiskt på ett tips just när det gäller tvillingar. De som tycker sig ha problem med syskon och rättvisa har inte en aning om hur det är att ha tvillingar och vara rättvis. Mitt tips till dig här är att göra precis som du gör. Gå in och styr upp. Glöm hela tanken på att vara rättvis, du kommer bara att binda ris till egen rygg för du kommer aldrig att uppnå det så det finns ingen anledning att känna dig misslyckad över det. I värsta fall riskerar du hamna i en situation som blir helt absurd (väga godis på våg, räkna antal av varje sort, klippa halva gräsmattan var, dela disken (hur gör man det?) etc etc. Livet är svårt nog utan att hitta på fler problem.

Annia
Annia
12 years ago

Det är så fantastiskt att vi sitter här…i olika ändar på den oändliga mötesplats det är…och delar svåra saker i livet. Tipsar och hejjar på och hjälper varann. Söker tröst och nya vägar. Du är helt fantastisk Petra, och jag blir så lycklig över att få den här möjligheten att dela dina (och dina läsares) tankar. Att få höra om både med och motgångar och hitta tips på hur jag ska lösa min familjs hårklyverier. Tack och än en gång Tack!

Anette Öhman
Anette Öhman
12 years ago

Oja! dubbla budskap och man vet vad man bör och inte bör och helt plötsligt så har man gjort det man visste att man inte bör göra och så står man där och blir arg på sig själv för man vet att barn gör som vuxna gör och inte som man säger.

Nillan
Nillan
12 years ago

Je, detta känns igen… Vi försöker följa en regel om att barnet som man bett om att t ex duka får säga nej och ange ett skäl (precis som vi vuxna ofta gör när barnen ber oss om något…) och att vi föräldrar sedan antingen accepterar skälet – att man vill se färdigt ett program eller att man håller på med något som känns viktigt – eller säger att ”Jag förstår att det känns bökigt men jag behöver den här hjälpen nu, så jag vill att du gör det ändå”. Det funkar rätt bra, under förutsättning att man faktiskt lyssnar och låter dem slippa ibland. Precis som vi ju tycker att vi har bra skäl att inte alltid göra det som barnen ber oss om… 🙂

Jenny / Ekomamma i stan
12 years ago

Intressant inlägg och kommentarer!

Kan tänka mig att det där med rättvisa blir en fråga längre fram, nu har vi än så länge bara ett barn i familjen och hon är bara ett år så inga rättvisekonflikter än…

Däremot har vi redan funderat på hur vi ska hantera sånt i framtiden, eftersom hon har två jämngamla kusiner och troligen så kommer vi att vilja ha en del saker annorlunda från dem. Jag har framför allt tänkt på godis och liknande som vi vill hålla dottern borta från så länge som möjligt. Kusinerna har dessutom äldre syskon, så det är klart att det kommer att bli skillnad och då är ju frågan hur det bäst ska hanteras.

Sandra
Sandra
12 years ago

Fantastiska du. Tänk vad bra det är att få sig en tankeställare ibland. Jag har numera talat om för mina närmsta att jag har blivit frälst. Din blogg är min frälsning. Många av de saker du skriver om har jag reflekterat över och arbetar med. Och det är så skönt att få lite bekräftelse och styrka i det jag gör. Jag skämmer inte bort min tre åriga son som många påstår utan jag respekterar honom, älskar honom för den han är, värdesätter honom och tror aldrig att han gör något på jävelskap. Det han gör som är fel tycker jag visar mer på vart vi brister. Jag ser min son som ”en annan du” Tack för en toppenblogg.

Anna Lundquist
11 years ago

När jag var barn brukade vi vara med mina farföräldrar under sommaren och under de många tårtkalasen i fruntimmersveckan (min släkt täckte in nästan alla namnen), blev det ofta bråk mellan kusiner och systrar om vem som fick störst eller minst tårtbit. Min farfar tog då – med glimten i ögat – fram linjalen och mätte tårtbitarna för att se till att alla blev lika stora. Det fick tyst på oss. Huruvida detta verkligen var ett pedagogiskt knep eller inte kan ju diskuteras, men det satte saken i perspektiv. Lite skämdes vi över att vi tjafsat så mycket om lite tårta, lite skönt var det att veta att tårtbitarna var lika stora, mycket skönt var det att någon lyssnat och hört oss istället för att bara höja rösten eller hota med att ta bort tårtan.

Mariamne
Mariamne
11 years ago

Jag känner också igen mig… Tack för denna blogg som lyfter fram dessa olika situationer så att man får lättare att stanna upp och tänka igenom vad som händer! Och tack till Nillan ovan! 🙂 Delvis kan jag i detta fall tänka att det handlar om ”olika” rättvisor och jämförelser. Livet är inte millimeterrättvist, men inom en familj vill man ändå ha det någorlunda rättvist! När jag t.ex. förklarar för mina barn att den ena får något åtråvärt för att hon är två år äldre, och den andra får något annat positivt en annan gång för att han är yngre, så brukar de faktiskt lugna sig lite. Sedan hotar jag även med att ta bort ”tårtan” någon gång ibland och försöker trösta mig med att de kanske övar kreativ konfliktlösning…

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: