Samarbete är ingen egenskap hos barnet!

”Jag är så attans less på att mitt barn aldrig gör det jag ber om! Det kvittar vad det handlar om: plocka upp ytterkläderna från hallgolvet, sänka ljudet på tv:n, hjälpa till med avdukningen när vi ätit. ”Jag har ingen lust” är standardkommentaren. Men det handlar ju inte om lust! Hur får jag mitt barn att samarbeta och visa lite hänsyn och respekt gentemot resten av familjen?!”

Föräldrakurs

Den här frågan är mycket vanlig när jag träffar föräldrar i olika sammanhang. Jag brukar börja med att föreslå en omformulering. Istället för att fokusera på hur man kan få barnet att samarbeta föreslår jag att man funderar över hur man kan skapa en relation där barnet vill samarbeta och ta hänsyn till övriga familjemedlemmar. Jag tror nämligen inte att samarbete är en egenskap hos barnet, jag tror att samarbete  utvecklas i relationerna mellan familjens medlemmar.

Jag har skrivit flera gånger tidigare här på bloggen om hur vuxna kan skapa förutsättningar för samarbete genom att skapa relationer präglade av intresse, empati, ärlighet och likvärdighet. Idag tänker jag skriva om ytterligare en viktig förutsättning för att skapa goda relationer och – i förlängningen – samarbete. Jag tänker skriva om samvaro, om vikten av att tillbringa tid tillsammans. Det är min övertygelse att goda relationer förutsätter att det finns tid för positiv samvaro. Människor, både barn och vuxna, glädjs och mår bra av att uppleva att andra människor vill tillbringa sin tid tillsammans med dem och njuter i deras sällskap.

Vad gör man på ett företag när samarbetet mellan medarbetarna kärvar? När folk tänker mer på sig själva än på övriga medarbetare och företagets bästa? Man avsätter både tid och resurser för olika former av ”teambuilding”, eller hur?! Leker fångarna på fortet, sjunger karaoke och har chokladprovning. Den bakomliggande teorin är enkel: de man har kul ihop med börjar man gilla och de man gillar samarbetar man bättre med.

Jag tror att teorin är lika giltig i familjelivet! När jag leder föräldrakurser får kursdeltagarna därför en läxa mellan det första och det andra kurstillfället. Läxan innebär att de skall avsätta tio minuter varje dag när hela familjen gör något tillsammans som de gillar. Ibland är barnen så spridda i ålder att det inte riktigt fungerar, men så stor del av familjen som möjligt skall vara med. De leker gömma nyckel, blindbock, charader, läser en bok, spelar ett spel, har testund tillsammans eller något helt annat. Det är inte så noga. Det viktiga är att alla uppskattar aktiviteten. Det är tio minuter (man får förstås hålla på längre) – utan avbrott för telefonsamtal, sms eller mejl. Tio minuter utan frågor som ”vad åt du till lunch idag?” och ”har du packat gympapåsen för imorgon?”. Tio minuter här och nu. Varje dag.

Det är en månad mellan det första och det andra kurstillfället. Det är fascinerande att ta del av föräldrarnas berättelser om vilka förändringar som skett under den här månaden: hur glädjen och gemenskapen i familjen ökat och hur det i sin tur resulterat i betydligt färre ”nej” mellan familjens medlemmar. Det är helt enkelt mer lustfyllt att bidra till och visa hänsyn och omtanke om människor som man upplever gemenskap och glädje tillsammans med.

Efter att ha beskrivit den generella mekanismen – att samvaro är en förutsättning för gemenskap som i sin tur är en förutsättning för samarbete – vill jag gärna passa på att ge två konkreta tips kring samvaro med barnen, baserade på två observationer jag har gjort.

En första sak som jag har lagt märke till är att många föräldrar framställer samvaro som ett erbjudande till barnet:

”Jag kan läsa en saga för dig nu om du vill.”
”Om du vill spela kort med mig så är det nu det passar!”

Mellan raderna är budskapet: ”du får gärna vara med mig nu, om du vill”. Jag skulle vilja föreslå att man vänder på det och istället berättar om sin egen längtan att tillbringa tid tillsammans med barnet.

”Kan vi inte sätta oss i soffan och läsa en saga? Jag skulle tycka att det var väldigt mysigt!”
”Vet du, jag skulle gilla att spela kort med dig en stund. Har du lust?”

Jag tror att den här inbjudan till samvaro – när föräldern visar att hon vill vara med barnet och inte bara erbjuder mig att vara det – är mer betydligt mer värdefull för barnet. Det är härligare att höra att andra människor vill vara tillsammans med en än att höra att de kan tänka sig att vara det. Ibland gör jag jämförelsen med att min man skulle säga  ”jag kan ha sex med dig ikväll om du vill”. Personligen blir jag inte så sugen. Upplevelsen av ömsesidighet och likvärdighet är viktig för mig. Därför föredrar jag att höra: ”Jag längtar efter att ha sex med dig ikväll. Har du lust?” Är det likadant för dig? Föredrar du också att andra människor berättar att de vill vara med dig, istället för att de erbjuder sig att vara det?

Den andra observationen jag har gjort är att många föräldrar tycks tro att samvaro alltid måste ske kring en rolig aktivitet. Därför stressar de undan med matlagningen, disken, tvätten och allt annat som behöver göras i ett hushåll för att hinna vara med barnen. Efteråt. Sedan. Men föräldrar och barn måste inte mötas över en kopp te i soffan eller ett schackbräde. De kan mötas över en tvättkorg eller en diskbalja också. Det viktiga är mötet. Kontakten. Att bli sedd och hörd.

Nu är det kanske inte alla barn som spontant tackar ja till en inbjudan om att torka disk, men jag tror att det kan vara väldigt värdefullt för barnet bara att höra sin förälder säga:

”Vet du, jag ska ta hand om disken nu. Jag skulle gilla jättemycket om du ville hänga med så att vi kan snacka lite samtidigt.”

Det är härligt att höra ”jag vill ha dig med. Jag gillar ditt sällskap.” Eller hur?

För att sammanfatta. Ser du mer konflikter och mindre samarbete i din familj än du skulle önska? Du kan inte tvinga fram samarbete, men du kan bidra till att skapa en relation med goda förutsättningar för samarbete genom att bjuda in till samvaro och gemenskap.

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (17)

  • Avatar

    Jenny / Ekomamma i stan

    |

    Vilket bra inlägg, med konkreta tips på hur man kan agera och jämförelserna både med att erbjuda eller längta efter sex och teambuilding var ju helt rätt.

    Själv längtar jag efter att dottern bara ska bli lite äldre så att vi kan hjälpas åt att laga mat och liknande tillsammans. Just nu känns det som att vardagen mest just ska ”stökas undan”, men hon sitter oftast med i köket och pillar med något i alla fall .

    Reply

  • Avatar

    Lena

    |

    Jag och dottern lekte inne på hennes rum idag på eftermiddagen under två timmar. Efter det satt vi under en filt och mös på balkongen en stund före hon ”lagade soppa” till mig där ute med tusen av hennes leksaker som hon hämtade ut. Aldrig har hennes rum och grejerna på balkongen blivit så snabbt undanplockade som i dag. En gång bad jag henne:-)

    Reply

  • Avatar

    Joachim

    |

    Härligt Petra!

    Jag blir glad och inspirerad av att läsa din blogg. Du påminner mig om mycket av den kunskap jag redan har, men som alltför ofta gömmer sig i vardagens lunk.

    Reply

  • Avatar

    maureen

    |

    Tack för en fin artikel!
    Du har bekräftst en teori jag har haft en längre tid och tack för det.

    Jag har tre vuxna barn som helst umgås med kompisar men när jag talar om hur mycket jag skulle gärna träffa de istället av ”inbjuder till samvaro” så kommer de omgående och vill gärna hjälpa till med allt i hemmet.

    Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    Denna text och din formulering kring detta gör det så tydligt. Som Karin Wallin i boken ”Pedagogiska kullerbyttor” säger i Reggio Emilia pedagogiken; samma ”ord” men en helt annan betydelse. Leksaker = saker att leka med<3
    Tack!

    Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    En riktigt bra artikel. Enkla ord så att alla förstår det som är viktigt.

    Reply

  • Avatar

    jennie -failsafe-

    |

    jag håller med dig om att samvaro inte alltid måste vara ”roliga aktiviteter”, barn börjar TIDIGT med att vilja hjälpa till (det finns det forskning på). barn vill vara med när det händer saker oavsett om det är vika tvätt eller lek, och de vill vara snälla o duktiga. tex så när jag tappar något på golvet och inte når (brukar låtsas) så hjälper sonen mig att plocka upp det; han är bara 10mån.

    Reply

  • Avatar

    karenmarenmette

    |

    Så utrulig inspirerande å lese din blogg, Petra.. Er så flott å få følge dine refleksjonar, kunnskap og tankar. Liker så godt måten du tenker på. Brenn virkelig for at familier skal få gode relasjoner innad seg i mellom. Og at foreldre skal få til å forholde seg til barna på ein måte som gjer alle mykje mindre slitne i kvardagen. Så utrulig fint og respektfult du skriv.. Takk for at eg får følge..

    Reply

  • Avatar

    Marit

    |

    Min lilla tjej har varit med mig i tvättstugan och i köket så länge hon har funnits. Nu är hon 2,5 år och älskar att hjälpa till. Om jag går till köket medan hon leker på sitt rum brukar hon komma efter, ställa fram sin pall vid diskbänken och säga ”Jag vill hjälpa till”. Då får hon hjälpa mig att lägga skurna grönsaker i en bunke, röra i en sås eller något, och vi har jättemysigt ihop. I tvättstugan får hon ta ansvar för att fylla en maskin med smutstvätt och sedan visar jag vilka knappar hon ska trycka på för att sätta igång maskinen. Hon är dessutom alltid ansvarig för att ha koll på källarnycklarna, på vägen till och från tvättstugan. När vi är klara tackar jag henne för hjälpen och visar att jag uppskattar att hon är med mig. Om jag har tvättid en kväll brukar jag berätta det redan när vi är på väg hem från dagis och fråga ”vill du gå med till källaren och hjälpa mammma” och svaret är i princip alltid ett glatt JA! I hennes värld är det en kul aktivitet.

    Jag är tyvärr inte så road av att sitta på golvet i hennes rum och leka laga mat, eller köra runt med bilar o dylikt, och har ofta dåligt samvete för att jag har svårt att fokusera när jag försöker leka på det sättet. Men jag stillar mitt samvete med att vi ju faktiskt gör en massa saker ihop ändå, även om det är mer ”mina” saker vi gör.

    Ditt inlägg hjälper mig att ytterligare stilla det dåliga samvetet, och istället fullt ut njuta av den samvaro vi har i vardagsbestyren.

    Reply

  • Avatar

    petrakrantzlindgren

    |

    Tack ni alla för kommentarer och feeback! Jag har varit upptagen med mycket annat på slutet, men jag läser alla kommentarer och uppskattar dem massor!

    //Petra

    Reply

  • Avatar

    Ullrika

    |

    Jag tycker mycket om din blogg men kommenterar sällan. Vill iaf bara skriva att jag ofta känner igen mig i det du skriver och att jag hittar stöd och uppmuntran i dina exempel. I de fall jag inte gör det tycker jag ändå det är så mycket ”roligare” att lära om i sitt beteende om det finns konkreta citat att utgå ifrån än bara ett vasst pekfinger!

    Mina barn är fortfarande så små (2,5 och 4,5) så jag har det ännu ganska lätt i mitt föräldraskap. Men, jag hoppas att jag genom att lägga en god grund för förtroende och vi-känsla kan underbygga de största problem som kan tänkas komma när barnen blir äldre?

    Många kramar till dig, och tack för alla dina goda råd!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Tack Ullrika! Uppskattar massor att du lämnar ett avtryck här på bloggen 🙂

      Reply

  • Avatar

    Jessica

    |

    Jag hittade din blogg idag, underbar läsning som gör mig glad och inspirerad i föräldraskapet. Det här med att bjuda in till umgänge genom att säga ”jag skulle gärna vilja spela spel nu, om du vill” istället för att säga ”nu har jag tid att spela spel med dig” var nytt för mig, men det känns ju eg helt självklart. Tack! Jag kommer fortsätta följa dina kloka texter.

    Reply

  • Avatar

    Marie

    |

    Tanken jag får av meningen ”jag kan vara med dig nu, om du vill” skulle kunna tolkas av barnet som ”jag gör en uppoffring av min värdefulla tid nu, så bäst du passar på medan du har chansen” mycket trevligare att tala om för barnet att man vill umgås och ha barnet hos sig.

    Men hur ”hantera” (i brist på bättre ord) en 5 åring som inte lyssnar på mig överhuvudtaget. Han springer iväg, avbryter och börjar prata om annat eller gör massa miner och ljud istället för att lyssna. Verkar inte spela någon roll vad jag säger. Han kan ställa en fråga om någonting, men lyssnar sedan inte på svaret.

    Man kan be honom stå still och titta på mig, han säger att lyssnar men sedan får man bara svaret ”ja men vet du” och så börjar han prata om annat och har ingen aning om vad jag har sagt.

    Vi har försökt förklara att vi blir ledsna när han inte lyssnar på oss, men det hjälper inte.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Marie,

      jag förstår att det du beskriver är superfrustrerande! Och jag gissar att det du beskriver har sin grund i stor frustration hos din son. Det är något han försöker säga till dig genom att göra som han gör (för nej, jag tror inte att han är varken korkad eller illvillig). Frågan är vad han försöker berätta för er? Vilket behov kan tänkas ligga bakom hans beteende?
      Förståelse? (Jag är så sjukt less på alla dina ord mamma! När skall du försöka fatta hur saker och ting känns för mig?)
      Kontakt? (Jag längtar så mycket efter ett samtal med dig. Ett samtal där jag upplever att jag blir lyssnad på.)
      Självständighet (De bestämmer allt!!! Jag vill ha större ansvar och inflytande i mitt eget liv än du låter mig få mamma!)
      Detta är bara några gissningar från min sida Marie. Jag har ju aldrig träffat var sig dig eller din pojke. Det jag vet är att innan du kan få ett vettigt svar på frågan vad du skall göra för att slippa det här beteendet så behöver du börja med att leta efter svaret på frågan varför beteende finns, dvs vad din son försöker berätta för dig. (Och, ja, det kan hända att DU tycker att du förstår honom/har kontakt/ att han får bestämma mycket själv. Men frågan är inte hur det är, ”objektivt”, utan hur din son upplever det. Är du med på skillnaden?)

      Jag länkar till en artikel där jag skrivit mer om det här med att försöka förstå barnets behov: http://petrakrantzlindgren.se/2012/02/26/fragan-jag-onskar-att-fler-foraldrar-funderade-over/

      //Petra

      Reply

Lämna en kommentar