Det är orättvist! Om barn och rättvisa

– Varför får Svante en ny jacka men inte jag!?
– Karin slipper alltid hjälpa till!
– Varför får inte jag vara ute till kl. åtta när Johan får?

Ansvar, uppgifter, tilltro, monetära och materiella resurser… I förälderns roll ingår att fördela och tilldela. Varje fördelning eller tilldelning riskerar att uppfattas som orättvis.

Jag har gjort en spaning. Jag har lagt märke till att många föräldrar bemöter barnens påståenden om orättvisa med orden ”det är inte alls orättvist!”, följt av en argumentation för varför läget i själva verket är precis så rättvist som det skall vara.

Föräldern vill förstås bli förstådd i att hon har de bästa avsikter, att hon visst är rättvis och vill väl (för så är det ju förstås). Hon vill förmodligen också hjälpa barnet att förstå och slippa den olustiga upplevelsen att bli orättvist behandlad.

Problemet är att det inte hjälper. Istället för ömsesidig förståelse blir resultatet en argumentation om semantik. Förälder och barn diskuterar definitionen av ett ord istället för att skapa förståelse kring varandras avsikter, känslor och behov.

Saken blir förstås inte enklare av att just detta ord är extremt svårdefinierat. Vad är rättvisa? Filosofer har resonerat kring och debatterat det genom årtusenden. En del menar att rättvisa är detsamma som lika fördelning av tillgångar. Andra menar att rättvisa är att alla får samma förutsättningar. Ytterligare andra argumenterar för att rättvisa är att alla får vad de behöver och så finns det de som menar att rättvisa handlar om att få det man gjort sig förtjänt av. Min erfarenhet är att när föräldrar argumenterar för att något ”visst är rättvist” så glider de mellan dessa olika definitioner.

Ibland avser man lika fördelning av resurser: ” Det är visst rättvist att Tuva får en kaka nu för du fick en förut.”

Ibland pratar man om lika fördelning av förutsättningar: ”Ja, Karin vann visserligen fler priser i pilkastningen än du, men ni hade lika många pilar från början så man kan inte gärna säga att det var orättvist!”

Någon gång handlar rättvisa om fördelning efter behov: ”Svante behöver en ny jacka. Din passar fortfarande. Jag tycker det vore mer orättvist om Svante inte fick en ny jacka när han faktiskt behöver en!”

Och andra gånger handlar det om fördelning efter förtjänst: ”Det är väl inte alls orättvist att Fanny får titta längre än du på tv. Hon var ju klar snabbare med städningen så då blev det mer tid över för henne.”

Det kan inte vara lätt att vara ett barn på jakt efter förståelse för vad rättvisa är! Precis när hon trodde sig ha fått kläm på vad rättvisa är och hävdar sin rätt till just det, glider begreppet mellan fingrarna. Hon får höra att rättvisa tydligen är något helt annat! Och när hon så hävdar sin rätt i enlighet med den nya innebörden, då betyder det visst inte det heller?!

Vad kan man göra för att undvika både sin egen och barnets begreppsförvirring och frustration när det kommer till rättvisediskussioner? För det första: försök förstå vad barnet menar när hon utropar ”det är orättvist!”. Vilken definition av rättvisa är det hon använder? Kolla sedan av din gissning med barnet: ”När du säger att det är orättvist att Svante får en ny jacka när du inte får det, handlar det då om att du tycker att det är viktigt att jag ger samma saker och lika mycket saker till dig och Svante?” Personligen har jag mycket lättare att ta ett nej från en annan person när jag upplever att den personen har bemödat sig om att förstå vad jag ber om. Jag skulle tro att det är likadant för de allra flesta barn. Även om ditt försök att förstå vad barnet menar när hon säger ”det är orättvist!” inte innebär att hon kommer ett enda steg närmare en ny jacka innebär det samtidigt flera steg närmare ömsesidig kontakt och förståelse. Det är inte så illa det heller.

För det andra: istället för att hävda att det visst är rättvist – vilket ju bara leder till ökad förvirring och frustration och minskad ömsesidig förståelse – berätta vad det är som är viktigt för dig som gör att du väljer att agera som du gör. ”Jag hajjar att du tycker att det är orättvist att Svante får en ny jacka om din utgångspunkt är att alla bör får lika. Ibland tycker jag också att det är viktigt att alla får lika. Den här gången tycker jag att det är viktigare att mina barn får vad de behöver. Det är också en sorts rättvisa tycker jag – att man får vad man behöver.”

För det tredje: skapa kontakt kring det du just har sagt genom att bjuda in barnets reflektioner. ”Hur ser du på den sortens rättvisa – att man får olika saker eftersom man behöver olika saker?”

En del vuxna känner tveksamhet inför det här tredje steget, att bjuda in barnets reflektioner. De menar att det känns som att bjuda in ifrågasättanden och bråk. De tycks tro att om de låter barnet ”få sin känsla fram” så betyder det att barnet har svårt att acceptera att hon inte också får sin vilja fram. Därför undviker de att låta barnet få sin känsla fram. De meddelar sitt beslut och så är det bra med det. ”Svante får en ny jacka för han behöver en ny jacka. Slut på diskussionen!”

Min erfarenhet är att det förhåller sig precis tvärtom, att det är människor (både barn och vuxna) som inte blir hörda, som ifrågasätter och bråkar. Människor som blir inbjudna till samtal och utbyte av reflektioner – som får sin känsla fram – brukar ha lättare för att acceptera att resultatet i slutändan inte blir som de själva vill.

Vad tror du om det?

Taggar:, , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (15)

  • Avatar

    Angela

    |

    Jag håller helt och hållet med dig, och visst är det svårt när barnet är argt och känner sig orättvist behandlad. Jag har haft stora problem med min äldsta son, han upplevde att jag och lillebror gjorde roliga saker utan honom bara för att vara elaka mot honom.
    Jag försökte bekräfta hans känsla genom att säga att jag förstår att han är besvika för att han inte fick följa med på bion, men jag var noga med att säga att jag gjorde det för att göra lillebror glad och inte för att göra honom arg/ledsen. (Storebror var vid tillfället på egna äventyr och ville självklart inte byta bort det mot bion.) Jag mötte en helt annan förståelse från storebrors sida när jag tog mig tid att prata med honom.

    Jag är tacksam för dina inlägg, alltid lär jag mig något nytt eller får mig en tankeställare.

    Tack!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Mm, tid och viljan att förklara brukar räcka ganska långt. Tack för att du berättar och tack för fina ord om min blogg.

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Mariel

    |

    Jag tror du har rätt i det här du skriver till 110 %. Och apråpå det med att få fram känslorna och faktiskt lyssna på vad barnen har att säga… en familjemedlem till mig frågade mig häromdagen ”lyder han dig ;-)?” och undrade då om min son lyssnar på mig. Jag svarade ”Nej, jag skulle inte vilja påstå att han lyder mig… som en hund! Utan det är mer att han lyssnar på mig, så som jag även lyssnar på han.” .

    Och jag minns tydligt hur jag som äldre ville bemöta min pappa med argument ang. saker som låg min nära om hjärtat. Jag ville diskutera och det värsta jag kunde höra var ”slut på diskussionen!” innan den knappt börjat. Varför orkar inte vuxna ha dialogen? Men framför allt: varför orkar inte vuxna lyssna såpass mycket att de kan visa att de _förstår_ barnen, utan att för den skull ”ge vika”. Det är i mina ögon mest föräldrarna som skapar den här ”maktkampen” helt i onödan anser jag. Ibland vill man som barn bara ha det ärligaste svaret på ”varför?” istället för att få höra ”end of disscusion!”.

    Jag vet att jag än idag inte kommer kunna ha långa dialoger med min pappa just för att hans tålamod tar slut så fort han inser att en del av hans svar är otillräckliga för mig…

    Reply

  • Avatar

    Helena

    |

    Min dotter utbrast häromdagen ”men mamma,visst är väl livet rättvist” och jag satt och tittade på henne och var tvungen att svara att nej, det är det inte. För livet är inte rättvist. Och när vi sedan hade etablerat tillsammans att livet inte är rättvist och att det inte kan vara en förutsättning att förvänta sig att det ska vara det, så blir allting så mycket enklare. Ibland är det orättvist. Då får man förhålla sig till det och acceptera det eller försöka förändra det, men man kan inte förvänta sig att det ska vara rättvist.

    Reply

    • Avatar

      K

      |

      Det är det man oftast hör föräldrar säga: livet är inte rättvist! Som ett skäl att barnet ska nöja sig. Men jag tror inte barn tror det egentligen. De vet att det finns barn i Afrika som är fattiga osv. Det barnet oftast uttrycker är frågan om jag som förälder vill vara rättvis och mina barn har alltid haft tillit om jag i brist på diskutionen tid svarat: Jag lovar att jag håller koll på att det orättvisa just nu kompenseras på ngt sätt en annan dag. Jag håller rätt på det åt er. Lita på mig att jag älskar er och månar om er lika mycket!

      Reply

  • Avatar

    Ulla Bäckmark

    |

    Hej Petra!
    Jag tycker det är riktigt roligt att läsa din spalt och du lyfter enkla vardagsnära frågor i relation till barn som många får glädje av – de som hittar hit alltså.
    Kul också att du går på spaning innan du yttrar dig. Utan spaning – ingen aning!
    Min reflektion kring dagens tema rättvisa är att det finns många olika slags rättvisor precis som det finns många olika slags sanningar. Det kan vara ett bra svar till ett barn men lite abstrakt förstås. Min grundregel fick jag en gång av en Distriktssköterska när min aldsta dotter var liten och den lyder: Svara på just den fråga som barnet ställer. Ibland kommer en följdfråga direkt och ibland kan den komma flera dar efteråt.
    Självklart är det bra att kolla upp att man uppfattat barnets fråga rätt , då bekräftar man ju barnet samtidigt (dessutom sparar man tid) och barnet tränas också i en utvecklad dialog.
    Hur vanligt är det inte att även vuxna som ställer frågor INTE får svar på frågan utan en lång ordramsa om en massa andra saker som finns i den andres huvud – och detta kan t o m avslutas med orden – vad var det du frågade om?
    Varför får Svante en ny jacka men inte jag!? Svar: Han har växt ur sin!
    – Varför får inte jag vara ute till kl. åtta när Johan får? Svar: Olika familjer har olika regler. I vår familj har vi kommit fram till detta. Osv osv.
    Tack för tänkvärda ord hälsar
    Ulla

    Reply

  • Avatar

    prestationsprinsen

    |

    Jag tror det ligger mycket i det du säger. Att man måste lyssna på barnet och försöka förstå. Att man måste bemöta det barnet påstår eller frågar. Med lagom mycket ord. Men inte minst, konstatera att man ibland tycker olika och att livet därför kan upplevas orättvist. För både stora och små 🙂

    Reply

  • Avatar

    Mascha

    |

    Hej Petra!
    Jo det håller jag också med om. Det är ju än idag som vuxen att jag tycker att detta, att bli hörd av de man lever med, de man tycker om, de man älskar, är en av de viktigaste saker i livet. Det gör mig glad när jag känner att de bryr sig om att ”jag får min känsla fram” och det gör mig olustig efter ett tag om det är tvärtom. Och jag tycker också att det är likadant för barn. Samtidigt tycker jag att det är också svårt ibland när man har ett barn som inte är så verbalt än och man frågar sådana saker mer genom att lägga ord i barnets mun och fråga jag eller nej. Vet inte om det blir rätt så ofta. Hoppas bara att han ändå förstå att jag bryr mig. Och man blir ju mycket ifrågasatt som förälder, i vårt hus speciellt av barnens pappa som också tycker att däremot är för otydligt i att jag menar ändå nej. Men så få det vara.
    Tack för din fina bloggen!
    Mascha

    Reply

  • Avatar

    Annika

    |

    det är konstigt att vi gör mot våra barn det vi inte skulle göra mot andra vuxna… skulle väl inte säga end of discussion till en kollega som kom och frågade något… ?

    Reply

  • Avatar

    Katja

    |

    Hej!

    Alltid lika intressant läsning för mig som är både mamma och lärare. Jag har en liten fundering som uppstått pga att jag har båda dessa roller. Som pedagog kan jag ibland sucka och känna att det är svårt att nå vissa barn eftersom de inte har blivit ”ordentligt uppfostrade” hemma. När det gäller min son kan jag ibland undra hur tusan förskolepersonalen tror att jag ska kunna uppfostra honom till att göra rätt när jag inte är med.

    Är detta något du har reflekterat över?

    Jag tänker extra mycket på det nu eftersom jag suttit i ett långt samtal med sonens förskolelärare. De upplever nämligen att att han är väldigt bråkig mot de andra barnen. Hemma ser jag inte alls den sidan, men förutsättningarna är ju helt olika. Å ena sidan tycker jag, att jag som förälder, har huvudansvaret för att uppfostra honom. Samtidigt kan jag inte ha ansvaret för honom när han är på förskolan. Det känns som att jag redan gör allt i min makt!

    Jag förstår att du inte har tid att ge mig personliga råd. Men det skulle vara intressant att läsa ett inlägg om detta 🙂 (kanske har du skrivit ett som jag missat?). Det finns nog många föräldrar som river sig i håret när skolpersonalen (t.ex jag) hör av mig hem för att barnet gjort något ”dumt”.

    Tack för en bra blogg!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      ”Å ena sidan tycker jag, att jag som förälder, har huvudansvaret för att uppfostra honom. Samtidigt kan jag inte ha ansvaret för honom när han är på förskolan”

      Mm, som du själv skriver är du inte ensam om att uppleva den balansen som jobbig.

      Jag upplever att det kan lätta mycket att släppa frågan om ”ansvar för att uppfostra” och istället funderar över frågan ”vilket behov är det barnet försöker tillgodose genom att göra som hon/han gör?”. Du kan läsa lite om mina tankar kring det här: http://petrakrantzlindgren.se/2012/02/26/fragan-jag-onskar-att-fler-foraldrar-funderade-over/ Då blir inte fokus så mycket på vem som har ansvaret för att ”fixa till ungen” och den därmed följande skulden för att barnet är som det är (dvs ouppfostrat…). Fokus hamnar istället på att hjälpa barnet att tillgodose de behov hon har.

      //Petra

      Reply

      • Avatar

        Katja

        |

        Tack för att du tog dig tid att svara och tack för ännu en intressant text!

        Jag håller helt med i det du skriver. Varför är en viktig fråga. Jag har haft en lång och bra diskussion med förskolepersonalen och sedan även med min son. Vi har kommit fram till flera saker som kan ligga bakom konflikterna. Sonen kan själv förklara mycket och vi känner att vi har ”vuxna förklaringar” också.

        Trots allt återstår sedan handla på ett sätt som hjälper sonen. Jag inser att jag alltid kan utvecklas, men jag tycker att jag är medveten i mitt handlande och gör allt i min makt just nu för att hjälpa honom. Tyvärr kan jag inte påverka honom just i de situationer då problemet uppstår eftersom jag inte är där. Därför måste jag lämna över ansvaret till lärarna på förskolan. På förskolan kan de tyvärr inte alltid tillgodose hans behov eftersom de har många barn att ta hänsyn till. Visst kan jag sedan försöka kompensera delar av hans behov hemma, men jag kan aldrig göra det helt eftersom behovet inte ser lika ut här som där.

        Aja… Jag har något att jobba med helt enkelt 🙂 Ibland har jag lite bråttom, trots att jag vet att det här är något som kräver långsiktighet.

        Reply

  • Avatar

    Energiska Ewa

    |

    Mycket bra skrivet, som alltid! Du skriver alltid tänkvärt och är bra på att belysa saker ur barnens perspektiv. Jag som nybliven förälder tackar ödmjukast för kloka ord från någon som gått före. Så att man kan minimera nybörjarfelen 🙂

    energiskaewa.blogspot.com

    Reply

  • Avatar

    Sandra

    |

    Jag är innerligt glad att någon äntligen skriver om detta. Det förekommer dagligen hos oss och jag upplever det väldigt svårt att bemöta, TACK. Skönt att få lite att tillföra i ämnet. Sista meningen…

    ”Människor som blir inbjudna till samtal och utbyte av reflektioner – som får sin känsla fram – brukar ha lättare för att acceptera att resultatet i slutändan inte blir som de själva vill.”

    …upplever jag dock något kvinnligt. Vi behöver ingen lösning, utan bara få ventilera, känna och reflektera. Jag upplever att manligt vill ha en mer konkret lösning och även vissa barn. Men som sagt jag tycker verkligen om denna artikel. Så bra.

    När jag pratar om kvinnligt och manligt så pratar jag inte om män och kvinnor, utan ett manligt eller kvinnligt förhållningssätt 🙂

    Reply

Lämna en kommentar