Det är inte rättvist! Säg till honom mamma!

– Mamma!!!! Kalle säger att han skall trycka på hissknappen när vi åker upp sedan, men han tryckte faktiskt när vi åkte ner så det är inte rättvist! Säg till honom!
– Jag tryckte inne i hissen ja! Men inte på knappen utanför. Det gjorde du! Det gör alltid du! Det tycker jag är orättvist! Eller hur – visst är det orättvist mamma!?

För ett tag sedan skrev jag om hur vi kan möta våra barn när de anklagar oss för att vara orättvisa. Jag tänkte fortsätta på temat rättvisa och skriva om de tillfällen när barnen uppmanar oss vuxna att skipa rättvisa i konflikter de har med syskon och kompisar.

Jag har gjort en spaning. Jag har lagt märke till att vuxna många gånger svarar ja på barns uppmaningar att ingripa i deras rättvisekonflikter. Antingen sker det genom meddelande av domslut: ”Var inte orättvis! Låt din syster trycka på knappen nästa gång!”. Eller så sker det i form av ett lösningsförslag: ”Hädanefter gör vi så att Kalle alltid trycker på knapparna när vi åker ner i hissen och Elin när vi åker upp!”

De vuxna som väljer att gå in i barnens konflikter har förstås de allra bästa avsikter. De vill lära barnen vad som är rätt och fel. De vill lära barnen de mest rättvisa sätten att lösa tvister. Det vill förbereda barnen inför framtiden, ge dem kunskaper och färdigheter som hjälper dem i livet. Dessutom är de förmodligen less på att lyssna på barnens tjafs och hoppas att det skall upphöra när de väl fått ett domslut eller en lösning att rätta sig efter.

Nu finns det ju sällan bara uppsidor med ett visst handlingsalternativ. Det finns risker också. Så vad finns det för risker med att ge sig in i barnens rättvisekonflikter? Jag ser flera. Den första handlar om de budskap man riskerar att barnen hör ”mellan raderna” när man säger åt dem att göra på ett visst sätt.

Jag gissar att du redan har tänkt på det många gånger – att det man säger riskerar att uppfattas på mer än ett sätt? Jag minns när jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar och min mamma brukade påminna mig om att det var halt när det hade snöat och jag skulle köra bil. Hon sa det förstås i allra största välmening, ändå blev jag sur. ”Jag fattar väl för sjutton att det är halt!” Jag hörde inte (bara) hennes omtanke, utan också ett annat budskap mellan raderna: ”Jag litar inte riktigt på att du fattar…”.

När vuxna dömer i barnens rättvisekonflikter eller lanserar egna lösningsförslag finns det åtminstone två möjliga budskap mellan raderna – budskap som jag tror att föräldrar egentligen inte alls vill sända till sina barn.

– Jag vet bättre än ni hur ni skall lösa era konflikter.
– Jag tror inte att ni klarar av att lösa era konflikter på egen hand.

Få föräldrar skulle nog säga detta rakt ut till sina barn. Man vill ju inte sänka sina barns självförtroende, inte skada deras tillit till sin egen förmåga – tvärtom. När jag frågar föräldrar jag möter på kurser och föreläsningar hur de vill att barnen skall förhålla sig till konflikter med andra människor blir svaret så gott som alltid att de vill att barnen skall ha mod att gå in i konflikter och att de skall ha tillit till sin egen förmåga att hantera och lösa konflikter på ett rättvist sätt. Jag tvivlar på att sådan tillit utvecklas hos den som ofta hör budskapet ”du kan inte” – även om budskapet bara framförs mellan raderna.

Den första risken med att lägga sig i barnens rättvisediskussioner är således att det kan nagga på barnens tillit till sin egen förmåga att komma till rättvisa och ömsesidigt accepterade lösningar. Den andra risken följer av den första. I takt med att barnens tillit till sin egen förmåga att lösa konflikter minskar, ökar samtidigt deras tillit till föräldrarnas förmåga att lösa konflikter. Det här betyder förstås att barnen fortsätter komma till sina föräldrar för att få hjälp när de har rättvisekonflikter. De har ju lärt sig att det är föräldrarna – snarare än de själva – som vet vad som är rättvist och hur man kommer fram till en rättvis lösning. Slutsatsen är alltså att ju mer tid och kraft föräldrar ägnar åt att styra upp barnens tjafs om rättvisa desto mer tid och kraft kommer de förmodligen att behöva ägna åt samma sak i framtiden! En förälder som lägger sig i barnens rättvisediskussioner riskerar att bygga in sig själv i lösningen.

Så vad kan man göra om ett dylikt framtidsscenario avskräcker? Om tanken på att fortfarande om tjugo år bli uppmanad att döma mellan barnen – vem har egentligen störst rätt att fira midsommar i mormors gamla stuga? – känns allt annat än lockande? Här kommer ett förslag på alternativt förhållningssätt när barnen tvistar om vad som är rättvist: Låt dem ta ansvar för att hitta sin egen rättvisa! Låt dem argumentera, förhandla, tjafsa och bråka. Låt dem komma till en överenskommelse och titta sedan på när en eller båda parter bryter den. Låt dem kalla varandra för egoist, svikare och kanske till och med idiot!

Mitt förslag grundar sig, för det första, i tron att det inte finns en rättvisa. Det som en förälder bedömer vara den mest rättvisa lösningen på en konflikt mellan två barn kan i själva verket uppfattas som orättvis av båda de rättviseträtande barnen. Detta beror på att olika personer kan ha olika definitioner av rättvisa (vilket jag skrivit om tidigare här). Det beror också på att olika personer kan värdera samma sak på olika sätt. Visserligen tycker kanske både Kalle och Elin i exemplet som inledde texten att det är roligt att trycka på hissknappen. Men Kalle tycker ändå att det är roligare än vad Elin gör. Om Kalle och Elin resonerar kring detta kommer det kanske fram till att den lösning som de båda tycker är mest rättvis är att Elin trycker på hissknappen var tredje gång. Den lösningen hade Kalle och Elins mamma knappast kunnat komma fram till på egen hand.

Mitt förslag grundar sig, för det andra, i tron att det är genom egna erfarenheter som barnen lär sig om rättvisa och orättvisa. Det är genom att bli utan bulle när kompisen skyndar sig att äta upp två som man lär sig hur orättvisa känns. Det är genom att ta båda bullarna själv som man erfar priset för egoism. Det är genom att kalla motparten ”jävla idiot” som man lär sig att förolämpningar sällan befrämjar möjligheten att nå ömsesidigt accepterade lösningar. Det är genom att använda hot som man lär sig att det visserligen kan vara effektivt i stunden mellan oftast slår tillbaka mot en själv på lång sikt. Och det är genom att bli sviken och svika överenskommelser som man lär sig om tillit.

Mitt förslag grundar sig slutligen också i tron att ett sunt och stabilt självförtroende byggs på egna erfarenheter. Det är när barnet upplever att hon själv klarar av att resonera sig fram till en lösning på en konflikt som hon drar slutsatsen att hon kan. Det är då som hennes självförtroende, mod och tillit till den egna förmågan utvecklas. Det är då som hon växer som människa och tar större och större ansvar för sig själv och för sina konflikter. Jag tror att övning ger färdighet och att färdighet ger självförtroende och självtillit. Vad tror du?

Även om jag föreslår att barnen skall få göra sina egna erfarenheter och uppleva att de själva kan menar jag förstås inte att föräldrarna skall lämna barnen ensamma i sin konfliktlösning. Men det är stor skillnad på att lösa barnens konflikter åt dem och att ge dem stöd i deras egen konfliktlösning! Kanske kan det jag skrivit om lösningsfokuserade frågor här bidra med inspiration kring hur ett sådant stöd kan se ut?

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
12 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Sonja
Sonja
11 years ago

Ett välbekant scenario för en tvåbarnsmamma. Många kloka tankar och nya tankebanor! Men vad ska man göra om det är bråttom och man inte har tid att vänta på att barnen ska lösa konflikten, eftersom hos oss tenderar de att bli långdragna… Eller om de övergår till handgemäng? Eller om det alltid är det ena barnet som får sin vilja igenom?

Sonja
Sonja
11 years ago

Oftast tar jag mig faktiskt tid att låta barnen lösa sina konflikter själva. Just för att jag vill att de ska utveckla sin förmåga att lösa konflikter. Med att ”inte ha tid att vänta” så menar jag snarare i extrema/akuta lägen och mitt i allt detta startar barnen en konflikt. Då känner i alla fall jag att jag som vuxen måste ingripa.
Ang. handgemäng så vill jag verkligen inte att mina barn ska slåss. Jag är starkt emot våld. Jag vet att det är mina egna erfarenheter som ligger till grund för detta eftersom jag själv varit utsatt för våld i mitt vuxna liv. Hittills har jag valt att gå in och avbryta handgemänget, och sagt att de måste lösa problemet sinsemellan UTAN att slåss. Oftast funkar det.
Vad gäller att ena barnet nästan alltid får sin vilja igenom… Ja, det är det barn som är förfördelat som själv som påpekar det som ett problem (den äldre). Jag vill verkligen hjälpa henne med detta, så jag ska med stort intresse läsa din länk Petra 🙂 Tack!

KaosJenny
11 years ago

Och ju mer barnen får lösa sina konflikter desto bättre blir de på det… En positiv spiral men man behöver ibland vara med lite för att hjälpa dom att uttrycka sig när de är små…

Anna
Anna
11 years ago

Jag har inga egna barn än, men jag minns hur min mamma brukade lösa sånt här mellan mig och min syster. ”kommer ni inte överens så får ingen trycka på knappen”.. ett väldigt effektivt sätt att få oss att komma fram till en gemensam lösning. I långa loppet såg vi alltid till att inte bråka, för annars fanns alltid alternativet att ingen fick något i slutänden =)

Tvåbarns mamma
Tvåbarns mamma
9 years ago

Hej, jag är mamma åt två pojkar födda -12 och -10.
Vårt problem är som hos många andra syskonbråken men det känns som om våra alltid är i luven på varandra och alltid slåss/bits. Dessutom är ljudnivån öronbedövande (bor i villa och jag hör varje ord ända ut till vägen när de börjar)
Försöker att själv hålla en vanlig nivå även när jag blir arg och irriterad men just nu känns det omöjligt.
Frågar jag dem varför de slåss/retas/knuffas osv får jag oftast inget svar eller ”för att jag vill”/”det är roligt”.
Hur bryter jag spiralen?

Mamma
Mamma
8 years ago

Hej!
Jag tycker du skriver mycket bra saker vad gäller det här med rättvisa mellan barn. Jag brukar ofta låta mitt barn och hans kompisar försöka lösa sina rättvisekonflikter själva.
Ibland funkar det bra och de kan förhandla men jag har också märkt att mitt barn väldigt ofta har ”gett med sig” i de flesta fallen, vilket jag inte tycker heller är bra. Det blir ju inte särskilt rättvist om han hela tiden ska ge med sig. Jag tror han gör avkall på vad han känner och behöver för att inte kompisen ska bli arg och vilja gå hem. Har du något förslag på hur man kan lösa det på bästa sätt? Jag har ibland sagt till kompisen att det är bra att de försöker lösa det hela själva, men att det inte blir särskilt rättvist om mitt barn hela tiden ska ge med sig. Så ibland får jag ta och lägga mig i. Det verkar bara vara just med den här kompisen som det är så att han hela tiden ger med sig och inte i alla lägen.

Lisa
Lisa
6 years ago

Så sant! Min 5-åriga dotter och hennes kompis lekte på vår tomt för ett par dagar sen. De blir oense om vem som ska få gräva med den bästa spaden och jag hör saker som ”du ska alltid ha allt som är bäst” osv. Då jag blir lite orolig att min dotter ska köra över kompisen (som är hemma hos oss utan sin mamma eller pappa och kanske inte känner sig lika bekväm i att ha en konflikt hemma hos oss) kan jag inte låta bli att lägga mig i och frågar: Hur går det tjejer? Varpå jag naturligtvis får höra om hur orättvist allt är och hur olika de tycker om saken. De vill att jag hjälper dem att hitta en rättvis lösning. Jag säger att jag är övertygad om att de kan lösa detta och hitta på nåt som känns bra för dem båda. Efter en stund kommer kompisen springandes och hoppar upp på en gunga istället. Jag frågar om allt gått bra? Hon svarar: ”ja vi kom på en jättebra grej, när jag har gungat klart ska jag få spaden.” Jag kan säga att jag hade ALDRIG kommit på den lösningen som uppenbarligen gjorde dem båda nöjda.

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: