”Det där är inte ok!” och andra saker vi säger…

… för att lära barnen ”hur man uppför sig”.

Om detta pratade jag i programmet Familjeliv i svenska YLE radio häromdagen. Jag menar att det finns andra, och mer personliga, sätt att uttrycka sig om man vill att barnen skall lyssna på vad man har att säga. Om man vill lära barnen något om sig själv och andra människor. Om man vill ge dem stöd i att utveckla sin empati.

Lyssna gärna på programmet och berätta i en kommentar vad du tänker om det jag säger! Jag pratar från 35:00 och ca tio minuter framåt, men hela programmet är intressant!

Till Familjeliv –>

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
11 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
satu
satu
11 years ago

Hej. Jag har noga lyssnat och håller fullt med dig. Samtidigt blir jag väldigt ledsen och uppgiven. Känns som om jag och min sambo försöker möta vårt barn på detta respektfulla sätt men jag hör ju mig själv både säga och göra precis det du talade om. ”det är inte okej” det var ju som att beskriva exakt vad jag säger. Och vi verkligen vill och försöker möta Saga som den individ, med alla rättigheter hon har.

satu
satu
11 years ago

Tack för en fantastisk blogg som får mig reflektera massor. Underbart. (blev två inlägg jag råkade trycka på sänd för tidigt 🙂 )

Mvh satu

Mia
Mia
11 years ago

Intressant och väldigt viktigt tycker jag. Försöker bemöta mitt barn så gott det går på ett sådant sätt. Ofta möts jag dock av skepsis av omgivningen som anser att jag inte sätter gränser då jag inte använder mig av hot och skarpa tillsägningar.

Tack för en intressant blogg.

Sara B
Sara B
11 years ago

Hej Petra,

Jag läste rubriken till ditt inlägg för någon dag sedan utan att ta mig tid till att läsa inlägget och lyssna på radioprogrammet.

Mina tankar när jag läste rubriken till ditt inlägg var att när jag vill vara riktigt bestämd och verkligen få stopp på något barnet gör så tar jag ofta till det allmänna (’så gör man inte’, ’det där är inte ok’) istället för att tala i jag-form. De senaste dagarna har jag gått och grunnat på detta och kom fram till att jag kände mig mer trovärdig, med mer pondus, när jag talade i ’allas’ namn (så gör man inte) än bara i mitt namn (jag tycker inte om när du förstör våra saker).
De senaste dagarna har jag tänkt om och försökt ändra mitt slentrianmässiga sätt att uttrycka mig på. Och mina barn lyssnar mera på det jag säger när jag pratar utifrån mig själv än när jag blandade in det allmänna som, i alla fall för barnet, inte har med den aktuella konflikten att göra.
Som du säger i radioprogrammet, de får en motivering till mitt ”nej” som de kan relatera till och ta till sig. Och de vill ju inte se mig ledsen och arg, lika lite som jag vill se dem ledsna och arga. Men oj vad lätt det att skapa en situation med både ledsna och arga barn och ledsna och arga föräldrar efter att man rytit till (i onödan) och hävt ur sig något i stil med ”så där gör man inte!!”.

Med detta perspektiv blir det också så mycket lättare att få till lagkänslan, att vi hör ihop, och det är nog bland det finaste i att ha en familj, att känna att man verkligen bara vill varandra väl även om det ibland är de vuxnas roll att sätta stopp.

Tack för en kanonbra blogg, du väcker mânga tankar som påverkar min vardag.

Sara B
Sara B
Reply to  Petra
11 years ago

Tack Petra! Ja, det är lätt att gömma sig bakom etablissemanget istället för att helt enkelt stå för det man säger och säga det i eget namn. Mycket mer lättfattligt för barnet också. Lika lätt som det är att glömma hur liten barnets värld är och vilken stor roll man själv spelar som förebild i den.

markaria
11 years ago

Hej Petra,

Vilken bra blogg du har och jätte kul att lyssna på radio programmet! Det där ska jag tänka på. Min son är 18 månader gammal, så jag vet inte hur aktuellt det här är ännu. Jag och min man har vant oss att förklara alltid varför han inte får göra något när vi säger till honom, även om han inte förstår så mycket. Men hur ska man göra med så små barn? T.ex. så biter han andra barn jämt och ständigt, finnst det något annat alternativ än att straffa honom när han biter? Det är ju svårt för honom att förstå att det gör ont och därför får han inte bita, eller?

/Maria

Sara B
Sara B
Reply to  Petra
11 years ago

markaria – ja, att ligga steget före är förstås det allra bästa, men skulle man inte hinna med så gäller det att hitta en väg ut för barnet; visa hur man gör istället för att fya något man inte får göra.
Vad gäller bitande så kan man ha något bitvänligt tillgängligt som man snabbt rycker fram: Den HÄR kan man bita i! (och så presenterar man med ett leende och noll ilska/irritation en bitring, tygbok… listan kan bli lång 😉 )

markaria
11 years ago

Tack Petra och Sara!

Jag ska berätta det här för min sons dagmamma, för det är bara hos henne han biter de andra barnen.

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: