– Anton har varit lite jobbig mot de andra barnen på förskolan den sista tiden. Han knuffas ofta, tar saker från de andra barnen och idag bet han lilla Lisa.
Samtalet en del föräldrar haft och alla föräldrar fasar för: ”Ditt barn är inte riktigt schysst mot de andra barnen på förskolan.” Vad gör man? Här nedan återger jag en förälders fråga och mitt svar till henne i senaste numret av tidningen Vi Föräldrar. Jag råder henne att avstå från att skälla på sitt barn och förmana honom – han vet ju redan hur han ”borde” bete sig – och istället försöka förstå vilket budskap han försöker förmedla och vilka behov han försöker tillgodose.
Fråga:
Vi har en son på snart 4 år som alltid har varit väldigt aktiv. Aldrig stilla, mycket spring i benen. Den senaste tiden har han börjat göra en del hyss. Han har till exempel bitit sin kompis, slagit en pinne i pannan på en äldre kille som fick en bula, puttats, röjt och varit väldigt stökig. Hemma har han varit respektlös, svår att få kontakt med och inte lyssnat alls.
Han gillar att testa gränser. Vi försöker vara väldigt raka med regler, men det är just det här med att han är dum mot andra barn. Det känns så himla tråkigt. Jag vill inte att han skall vara den där bråkstaken som ingen tycker om. Han har ju en annan sida också där han är supergo och väldigt förståndig. Han har aldrig varit dum mot sin lillasyster utan är väldigt mån om henne. Han vet att han gör fel. Vi pratar med honom hela tiden och försöker förklara hur man skall vara. Nu har vi pratat med förskolepersonalen också. Vi hoppas att det ska bli bättre och att de ska kunna ”fånga upp” honom innan något händer, men de kan ju inte ha full koll hela tiden.
//Anna
Svar:
Jag vill börja med att råda dig kring vad du inte skall göra. Ett vanligt råd när barn bits och slåss är att ta tag i barnet, se det i ögonen och säga ett skarpt ”nej!”. Följ inte det rådet! Undvik att bli arg och skälla när din son gör andra barn illa. Precis som du själv skriver vet han redan att han gör fel. Fler upplysningar på det temat är överflödiga. Om man som vuxen känner behov av att säga något är det mer meningsfullt att vända sig till den som blivit biten eller slagen: ”Attans, jag antar att det där gjorde rätt ont?” (Om du däremot trodde att din son faktiskt inte visste att bett och slag är oönskat skulle det förstås vara på sin plats att berätta det för honom.)
Att bli utskälld brukar resultera i att man känner sig usel och den som känner sig usel beter sig ofta uselt. Det blir en negativ spiral där barnet som beter sig illa får höra att han är dålig och därför fortsätter att bete sig dåligt. När man har ett barn som använder våld är det lätt att fastna i en sådan spiral. Ett råd jag vill ge dig är därför att uppmärksamma din son när han gör saker som du uppskattar. Istället för att komma på honom med att göra fel kan du sträva efter att komma på honom när han gör sådant som du gillar och på så sätt bidra till att skapa positiva spiraler. Men kom ihåg att lagom är bäst! Barn upplever olust inför överdriven eller oäkta uppskattning.
Mitt andra råd är att du och hans pedagoger behöver försöka förstå varför din son gör som han gör. Det finns en anledning och den är inte att han vill jäklas eller inte fattar bättre! Din son försöker berätta något för er och han vet inget bättre sätt att göra det.
Utifrån det lilla jag vet om er situation vill jag skicka med dig två gissningar om varför din son gör som han gör. Kan det vara så att han längtar efter att bli sedd som en duglig kille? En som kan och klarar? När den längtan är större än omgivningens tilltro kan det hända att den tar sig uttryck i bett och slag. Det är som att barnet vill säga: ”Kolla! Jag kan göra en stor kille ledsen! Och jag kan göra fröknarna arga!” Om du tror att det kan stämma när det gäller din son behöver ni ge honom andra möjligheter att uppleva sig som duglig. Ge honom ansvar och förtroendefulla uppdrag. Låt honom bestämma mer. Fråga honom om råd.
Kan det handla om att din son inte upplever att han får den respekt han vill ha i leken? Är betten och slagen hans sätt att försvara sig mot ifrågasättande och kritik från lekkamraterna? Om du tror att det kan vara så behöver din son hjälp att sätta ord på sina känslor och önskemål. ”Oj, det verkar som att du blev arg nu? Vill du också gärna vara drake i leken?” Genom att ni vuxna sätter ord på hans känslor och önskemål lär ni honom att det finns ett annat sätt att uttrycka dem än med bett, slag och knuffar.
Som sagt, detta är gissningar från min sida. Jag är säker på att du och andra vuxna som känner din son har bättre möjligheter att förstå vad han försöker uppnå. Mitt råd är att ni ger honom stöd i att uppnå det – på sätt som är okej för alla inblandade.
//Petra
Mer på samma tema:
Det är svårt att bete sig bra när man känner sig dålig
Är barn dumma?
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
”Attans, jag antar att det där gjorde rätt ont?”
Om mitt barn fick det bemötande av personalen om någon bitit honom/henne så skulle jag bli skitförbannad. Självklart ska mitt barn få stöd i att en vuxen markerar mot den som gjort så att det INTE är okej.
Har väldigt svårt att ta dig på allvar i det här. ”på ett sätt som är okej för alla inblandade” skriver du på slutet. Du är ganska långt ifrån det, tyvärr.
Hej Karin,
gissar att du tolkade det jag skrev som att det här var det enda personalen skulle göra om ditt barn blev bitet?
Det är förstås inte det jag menar. Självklart skall ditt barn få stöd och vetskap om att det han/hon blivit utsatt för är fel. Men att förmedla den vetskapen genom skälla på ett barn som redan vet att det är fel att bitas tror jag, precis som jag skriver, kan bidra till att förvärra situationen. Barnet som skälls på mår dåligt och börjar bete sig ännu sämre, vilket drabbar inte bara honom utan hela gruppen.
(Jag vill gärna framhålla att det jag skriver är ett svar till en mamma vars barn knuffar och biter och inte till en mamma vars barn blivit bitet. Hade jag skrivit om bemötande av barn som blivit utsatta för knuffar och bett hade texten haft ett annat fokus. Av utrymmesskäl får man inte med allt man vill ha sagt i en tidskriftsartikel som det ju handlar om här.)
Och HUR vet du att denna pojk som är elak mot andra har fostrats till att veta att det är fel att vara elak? Barn (och vuxna) behöver få lära sig att behandla andra med respekt. Har du själv blivit mobbad? Jag vet hur det känns när man blir slagen/retad dagligen och vuxna inte säger ifrån. Och att vuxna inte törs säga ifrån har endast effekten att de elaka barnen och deras föräldrar ser att det är okej och fortsätter. Jag vill råda till att ALLTID SÄGA IFRÅN,även till de elaka barnens föräldrar för det är deras ansvar att fostra sina barn
Du frågar hur jag vet att denna pojk har fostrats till att det är fel att vara elak. Jag läser vad mamman har skrivit: ”Han vet att han gör fel. Vi pratar med honom hela tiden och försöker förklara hur man skall vara.”
Menar du lite så att man flyttar fokus från bitaren till bitarens ”dåliga handling” och den bitna och dennes upplevelser? Eller tolkar jag fel?
Jag kan ofta uppleva att barn får skäll riktat mot sin person ”nu var/är du dum” istället för till den dåliga handlingen.
Och handlingens konsekvens (skulle jag ju också skriva). Dvs att den bitna blir ledsen och får ont?
Jag menar att man flyttar fokus till den bitne och dennes upplevelser. Skäll tror jag inte mycket på – vare sig det riktar sig mot personen eller handlingen. Jag har för övrigt rätt svårt att skilja på handling och person. Om någon kritiserar min handling så har jag svårt att göra distinktionen mellan mig och min handling. Jag känner mig liksom rätt usel, oavsett om det är jag eller min handling som blir kritiserad. Tänker att det nog är minst lika svårt för barn att göra den distinktionen.
Som jag skriver i texten är orden man i stunden säger bara en väldigt liten del av det jag menar att man skall göra som vuxen om man har ett barn som knuffar/biter eller liknande. Väldigt viktigt är att förstå vilket behov som ligger bakom barnets beteende och hjälpa barnet till ett mer konstruktivt sätt att tillgodose det behovet.
Jo nej ”skäll” i alla dess former upplever jag som kränkande. Såklart. (för mig i alla fall)
Jag tänker mer att man förklarar handlingens konsekvens. Talar om att det gör ont, att man blir ledsen. Inte att man ”skäller” på handlingen. Men ändå pratar om den, lugnt förstås. Är det att kritisera den?
För att förebygga måste man ju hitta det underliggande behovet precis som du skriver. Men även om den pågående handlingen för stunden är liten i det stora hela är den ändock väldigt viktig. (och ack så stor för den som blir biten)
Äh, det låter inte alls som i huvudet när jag skriver ner det. 😉 Jag menar förstås inte att man skall diskutera huruvida handlingen är dålig. Utan mer att man förklarar vad som händer när man blir utsatt för något sådant.
”Men ändå pratar om den, lugnt förstås. Är det att kritisera den?”
Tänker att det beror väldigt mycket på tonfall, kroppsspråk och ansiktsuttryck om det uppfattas som kritik eller inte. Det handlar inte så mycket om vilka ord vi säger som om hur vi säger orden. Det är ”huret” som avgör vad barnet uppfattar.
Jo jag förstår vad du menar. Jag skulle ändå vilja veta hur man beter sig i en sådan situation. Hur man bör handla mer konkret i ”nuet” när en sådan situation uppstår. Dvs hur man bör reagera för att inte kränka alla berörda parter när man är mitt uppe i alltihop. När en människa skadar en annan människa måste man ju oftast handla snabbt. Jag förstår ju att det inte finns några färdiga svar, men kanske några tips?
Det blir kanske en bloggpost om det så småningom :-). Nu väntar sommarlov bakom nästa krök.
Hej Petra! Du gör ofta kopplingen hur vuxna behandlas och hur barn behandlas. ”Skulle du säga så till en vuxen oxå?” är en vanligt förekommande tankeställare.
Jag skulle vilja använda den här med. Om din man skulle slå och bita någon på jobbet, skulle du tycka att det här var rätt sätt att hantera den situationen? ”Oj, det verkar som att du blev arg nu? Vill du också gärna vara projektledare?” Nej, givetvis inte…
Personligen tycker jag inte att man som förälder/förmyndare/ledare kan bortse från att en annan person gör någonting som är fel med hänvisning till att personen ”redan vet att det är fel”. Givetvis måste man gå vidare från att bara skälla, precis som du skriver, men det måste även markeras – om och om igen om det så behövs – att det är fel. Sedan är det såklart skillnad på hur man gör det. Det kan skrikas, påtalas hur dåligt det är, eller bara påvisas att det var fel. Men det kan inte gå obemärkt förbi. För lika sant som att dåligt föder dåligt, är att folk fortsätter göra mindre bra saker så länge de tillåts göra det.
Nu skrev jag ju inte att det skulle gå obemärkt förbi eller att barnet skulle tillåtas fortsätta… Jag skrev att barnet inte är betjänt av skäll eller kommer att förändra sitt beteende beroende på det. Lösningen (som kräver massor av uppmärksamhet!) ligger i att förstå vad barnet behöver – men inte förmår uttrycka – och ge honom stöd i att uppnå det, på andra sätt, utan att slåss eller bitas.
Jag vill inte jämföra barns bett och slag med vuxnas. Barn biter och slår för att de ännu inte utvecklat ett språk som ger dem möjlighet att uttrycka sig. Det har de flesta vuxna. Men låt säga att en vuxen ”slog med orden” på en arbetsplats, dvs sa saker som uppfattas som elaka och otrevliga, då skulle jag vilja möta honom på precis samma sätt som barnet det handlar om i texten: genom att gissa vad det är han försöker uttrycka (men inte förmår göra på ett socialt accepterat sätt). När människor märker att man försöker förstå dem är min erfarenhet att de också blir mer villiga att själva förstå och ta hänsyn.
Om en vuxen slogs på sin arbetsplats skulle jag förutsätta att han mådde väldigt dåligt och var i stort behov av hjälp och stöd – snarare än tillrättavisningar.
Jag vill återigen framhålla att det jag skriver är råd till en mamma vars barn knuffar och biter. Det handlar om vad hon och pedagogerna kan göra för att hjälpa pojken som bits och knuffar. Och nej, jag tror inte att det hjälper honom att ”markera”. För han vet redan.
Hej!
Följer din blogg sedan en tid tillbaka och tycker verkligen du är vettig!:)
Jag har en fråga angående precis detta, vi har 2 söner, en på 3år och en på 2år (födda med 11½mån mellanrum)..
Och 3åringen ”älskar” att slå sin lillebror, han lyssnar inte på oss alls och vi vet inte hur vi ska få stopp på beteendet!
Det gör såå ont i mig när han pucklar på sin lillebror (som förvisso har börjat ge tillbaka, men han är ju inte lika snabb så han hinner i princip bitas eller dra storebror i håret om han inte redan sprungit sin väg)…
Ofta slåss de om leksaker, men många ggr kan det handla om att storebror är trött, eller har bajsat i blöjan – han talar inte gärna om att han gjort på sig och vill byta utan blir helt ”vild”..
Att vråla,skälla och skrika fungerar självfallet inte – har jag ju märkt, det triggar snarare igång storebror ännu värre..
SÅ – vad är ditt råd i sådana här situationer? HUR ska vi hantera vår 3åring så att han inte gör illa sin lillebror hela tiden?
De kan leka jättefint i en stund för att i nästa slåss som rena vildar.. det är oerhört frustrerande och tröttsamt..
jag VET ju själv att syskon i regel bråkar och slåss ganska mycket, hade det själv så som liten med min tvillingsyster..
men jag tycker verkligen synd om lillebror här som får ta så mycket skit från sin storebror!:((
så om du har möjlighet, ge oss råd!!!
Mvh Malin
Hej Malin,
har du läst mina inlägg om syskonbråk?
http://petrakrantzlindgren.se/category/tema-syskonbrak/ Scrolla ner och läs dem nerifrån och upp så kommer de i rätt ordning.
//Petra
Intressant att läsa!
Jag kände direkt att ”men vi säger ju NEJ och försöker visa att det är fel att slåss eller vad det nu kan vara”, samtidigt är vår dotter bara strax över året och jag vet inte om jag skulle stämma in på det som frågeställaren ovan skriver, att dottern faktiskt vet att det hon gjort är fel. Vi försöker dock att vara pedagogiska och visa varför det är fel, att titta vad ledsen kompisen blev när du gjorde så, det gjorde ont på hen, etc. Har du något annat råd när det gäller mindre barn eller tycker du att man kan applicera råden du gett ovan även där?
Mitt råd med ett så litet barn är att vara där! Och försöka förekomma knuffar och liknade. En ettåring har ingen koll på att det hon gör inte är önskvärt och skadar den andre. Hon utforskar. Kollar orsak och verkan.
Tack för svaret!
Petra: jag tycker det är underbart att läsa det du skriver. Äntligen en motpol till Super-Nannys, skamvrår (time-out) etc. Har ett vuxet barn och en på väg in i förpuberteten (9 år) och förskräcks av de nya tongångarna. Varför tror så många att vi har rätt att kränka barnen? Varför skulle barn behandlas annorlunda än vuxna, alltså med mindre respekt? Mitt yngsta barn har en kompis som är direkt kuvad, och som förväntas lyda utan diskussion i alla lägen; det är högre krav på lydnad än vad jag har på hunden….”let them lead the way” sjöng Whitney Houston. Jag håller med.
Tack Ewa :-)!
Petra! Jag tycker att du beskriver saker på ett mycket konkret och bra sätt och jag är själv mamma till en 9 årig kille, elva årig tjej och en fem månaders baby och jag tampas mycket med min pojke som ev. Har adhd men vi vet inte än. Jag mår många gånger uselt som förälder för att jag inte vetat hur jag skall tilltala mina barn när dom gjort något dumt. Så att läsa dina svar är en både bekräftelse och uppmuntran till att man varken är själv i dessa situationer eller behöver tro att man ska vara så bra på sin föräldraroll. Man får sig en påminnelse huruvida barn fungerar och hur vi vuxna lär förstå deras utveckling och inte tänka i för vuxna tankar. Som att förstå att barn är bar vuxna är vuxna och att barn faktiskt lär sig av oss vuxna. Tänk om vi bara skällde ut dom så hur ska dom kunna visa medkänsla? När barnen självklart vet om att dom har gjort fel och behöver våran hjälp att handskas med sitt t.ex. Bitande. Bra skrivet! Jag kommer fortsätta titta hit!
Med vänlig hälsning, en som nytt hittat hit…
Välkommen Li :-). Kul att du gillar det jag skriver!
//Petra
Hej Petra! Tack för din blogg!
Vi har liknande problem som Malin här ovan. I vårt fall är det storasyster, 2 år som slår/sparkar/drar/rullar runt med lillebror, 9 månader (1,5 år mellan dem). Jag är ensam med dem 9 timmar om dagen och detta tar knäcken på mig. Jag blir snart desperat… Jag måste punktmarkera storasyster hela tiden, eller spänna fast henne i vagnen om lillebror någon gång ska få krypa egna rundor på golvet. (Detta började redan ett par veckor efter hemkosten från BB.) När min man kommer hem är jag ofta gråtfärdig och nedstämd.
Du har skrivit mycket om syskonbråk, men inte för syskon i denna låga ålder, väl? Har pratat med många men ingen ger något konkret tips på hur jag ska hantera detta. Vi har så klart markerat med ”Nej” och även försökt ignorera henne genom att ge lillebror den största uppmärksamheten när han blir utsatt. Men inget verkar funka. Jag förstår att det kan handla om bristande uppmärksamhet till henne i och med lillebrors ankomst, men jag försöker ge henne så mycket uppmärksamhet jag kan.
Orkar du skriva något litet svar och tips på denna kommentar skulle jag bli överlycklig!
Hej eva,
Med så små barn tror jag faktiskt att det är just total närvaro som gäller. Jag förstår att du längtar massor efter att kunna vända ryggen till en minut och bara få tänka på dig själv (eller tvätten, maten, städningen…), samtidigt tror jag inte att det är barnen som kan hjälpa dig med det! De är 2 år resp 9 månader och beter sig nog ungefär som man kan förvänta sig. Om du skall få det du längtar efter tror jag att du behöver hjälp från någon annan vuxen, från maken, en barnvakt, din mamma, svärmor, en granne…
Hur är det för dig att läsa det här?
Petra
Tack! Äntligen ett svar! 🙂 Jag har alltid trott att man kunnat avhjälpa det hela med någon annan ”metod” än närvaro. Nu när jag förstår att det är det enda alternativet tror jag att jag lättare kan trivas med vardagen.
Tusen tack!
Mm, ibland ligger lösningen i acceptansen inför det som är 🙂
Kram till dig!
Hej,
Mitt barn 2, 5 slass sedan minst 6 mànader tillbaka. Han kan hoppa pa storre barn i parken och bita dem i ryggen eller helt enket bara klòsa till dem.
Han kan naturligtvis var gullig och mjuk ocksa, men var dag hànder det nàgot. Ar det inte min man eller jag som far oss en small sa ar det nagot stackars barn i parken eller pa dagis som blir pahopat. Helt oprovocerat smàller det for det mesta.
For att du ska fa en storre inblick i hur det ser ut hos oss sa berattar jag harmed kortfattat; Han gar pa dagis mellan 9:30 -16 var dag. Mitt barn tycker inte om dagis speciellt mycket, och jag vet att han kanske inte trivs till 100%. Dagis personalen daremot sager att han aldrig ar ledsen efter lamningen. Utan att han ar lugn och verkar roa sig med det mesta samt anpassa sig till lekar och spel. Dagis atmosfaren ar kanske lite hàrdare an vad den ar i Sverige. Men det ar inget jag kan gora nagot at da Vi bor i Italien. Vi har inget annat barn och inget pa vag sa var son ar inte pa nagot satt ”osedd” eller inne i en forandringsfas pa hemmaplan.
Jag har foljt dina ràd under en làngre period och jag gillar ditt sàtt att tànka kring barnuppforstran . Jag valde darfor att folja detta radet du gav till en annan foralder, att barn som slass vet att de gor fel och kanner sig redan kanske usla och att skàlla pa dem skulle fa dem att kanna sig annu varre till mods. Man skulle darfor enligt dig se till att fokusera pa offret dvs barnet som fatt sig en dànga.
Du ska veta att jag har forsokt .. jag gar fram och klappar det lilla barnet som min son gett sig pa medans han star ilsket vevandes bredvid i parken och sager; Oj det det maste ha gjort ont, sedan sager jag till min son att man ska kramas och klappas…osvsosv.
Min naturliga insitikt skulle vara den som min foraldrar anvant pa mig. Dvs Saga de ròt; NEJ!! Tog mig hart i armen och fòste i vag mig. Darefter surade de i 2 miniuter och sedan blev vanner igen. Kort och gott. Barnet (jag i det har fallet) fattade att gor man nagon illa sa blir den personen ledsen eller arg och det ar inte ok, och man blir osams. Men man kan darefter bli vanner men det gar inte over omdelbart.
Efter att foljt ditt rad har verkligen INTE situationen forbattrats, och jag har verkligen forsokt. I gar rann talamodet over, och jag gjorde som mina foraldrar . Min son blev valdigt angerfull och gick och hamtade en bil till mig for att pa sa sàtt saga forlat. Eller kanske distrahera mig fran min ilska. Jag vet inte. Men det kanndes dar och da som kanske deras metod var mer effektiv. Men sedan fick jag naturligtvis uselt samvete.
Summan av det hela ar att 1, jag far daligt samvete for att jag agerade instinktivt 2, jag maste ha gjort nagot fel, for varfor funkar inte din metod pa mitt barn?
Jag forstar att forr eller senare vaxer han formodligen ur den har fasen, men vagen dit vill jag fa sa lite slag och klosningar som mojligt. Jag och alla andra som vistats i hans narvaro.
Ge mig ett annat ràd. Jag behover det.
Tack pa forhand
Hej Josefine,
det är lätt att förstå att du känner dig både uppgiven och frustrerad och förmodligen också trött och att du verkligen vill se mindre konflikter och mer glädje och gemenskap kring din son.
Jag känner mig lite ledsen när jag läser det du skrivit eftersom jag förstår att jag inte varit tillräckligt tydlig. Mitt råd om att avstå från att skälla på barnet som knuffat/bitit/slagit är ingen ”metod” som jag förespråkar för att förmå barnet att upphöra med sitt beteende. Mitt råd grundar sig i att jag värdesätter respekt och likvärdighet. Ingen mår bra av att bli skälld på. Ingen mår bra av att bli respektlöst behandlad.
Jag ogillar överhuvudtaget idén om att använda ”metoder på barnen”. Barn är människor, inte matematatiska problem! (där metoder kan komma väl till pass…) Vi använder inte metoder på våra makar, föräldrar, vänner för att förmå dem att göra som vi själva vill, så varför skulle vi göra det på våra barn?!
Så, att avstå från att skälla på din son är inget knep för att få honom att sluta slåss. Det är ett uttryck för respekt. (Och den som blir respektfullt behandlad har dessutom – som en bonuseffekt! – enklare för att vara respektfull gentemot andra.)
Jag vill gärna skicka med dig en mycket viktig fråga som jag tror att ni behöver svara på för att hjälpa er son (samma som jag ställer i svaret till mamman i artikeln):
Varför tror du att han gör som han gör? (Vilket behov är det han försöker tillgodose genom att göra som han gör?)
Jag är helt övertygad om att din son försöker berätta något för er vuxna med hjälp av sitt beteende! Vad är det som är viktigt för honom? Vad är det han längtar efter som han så målmedvetet försöker förmedla till er?
Nästa fråga att fundera över är hur ni kan hjälpa honom att få det han behöver – på sätt som tar hänsyn också till andra barns och era behov.
Jag vill gärna tipsa dig om att läsa dessa två artiklar också som beskriver lite mer hur jag resonerar kring det här med behov.
http://petrakrantzlindgren.se/2012/02/26/fragan-jag-onskar-att-fler-foraldrar-funderade-over/
http://petrakrantzlindgren.se/2012/03/05/fem-tips-till-dig-som-har-trotsiga-barn/
//Petra
I mitt tycke behöver man vara tydlig och sätta gränser. En trotsig (jag är fullt medveten om att du inte använder det ord) 2,5-åring som slåss, sparkar, bits och kastar saker behöver bli tillsagd. Det räcker inte med att gulla fram någon form av förståelse. Mycket av du skriver är sunt, men mycket är åxå så otroligt långt ifrån vardagen. Jag följer din blogg titt som tätt och vissa saker tar jag till mig och försöker omsätta i praktiken, men vissa saker – du får ursäkta, skrattar jag faktiskt åt. Får ju ändå beundra dig för att du har en utopisk syn på barnuppfostran – i en värld där barnen är så pass redan skötsamma så att dom redan sköter sig. Men tack ändå för din blogg. Jag fortsätter följa den, och ibland gallrar jag ut något användbart.
Min 2,5 åring är en ”såndär” bråkstake som man skäms över ibland… Sen han började på förskola för ett år sen går det inte en dag utan att han slår oss föräldrar, andra barn eller sin lillebror. Vi har (efter inrådan av bvc) kört på din metod. Och jag kan säga att det inte funkar. I ett år har det inte funkat, men vi har envist fortsatt ändå. Mest av rädsla för att annars uppfattas som slapphänta.
Men nu räcker det! Vi vill verkligen inte att han ska slåss, men det vet han redan mer än väl. Nu prövar vi att förstå och hjälpa honom att hitta de bakomliggande skälen istället.
Det låter som ett skönt val Charlotte. För både pojken och er!
Verkligen intressant läsning! Vi har ett lite liknande problem, har två döttrar 3 och 1 år gamla, båda hemma med mig. Annars har allt fungerat bra, de leker väldigt gärna tillsammans, ingen större syskonrivalitet, men en grej vet jag inte hur jag ska förhålla mig till.
Äldre flickan vill ofta (ett antal gånger per dag) känna systern på halsen. ”Där är så mjukt” säger hon. I och för sig är det ju det, men det känns ändå obehagligt. Ibland ”knakar” hon tänder samtidigt som hon känner, jag förstår mig inte på det. En gång såg jag att det blivit märken på halsen, vilket känns mycket otrevligt. Vi har försökt säga nej, vi har försökt få henne att fundera på hur det känns för systern, frågat varför osv. dessutom tar vi bort henne/hennes hand då hon gör det (det känns inte ok att låta henne hållas, speciellt sen man sett att det blivit märken). Systern försöker också själv skuffa undan henne om ingen är i närheten (alltså om hon känner på halsen, annars älskar hon att ha storasystern nära). Frågar man varför är svaret just att där är så mjukt och att hon är så liten att hon inte förstår. Så något med rivalitet har det väl säkert att göra, att hon också vill vara liten och inte förstå. Men av själva beteendet får man riktigt obehag trots att den bakomliggande orsaken knappast är ond.
Har du några goda råd? Det känns som att vi stampar på ställe med det här och hamnar in i en spiral där vi föräldrar bara blir irriterade och inte egentligen kommer någon vart.
Har du läst mina artiklar om syskonbråk?
http://petrakrantzlindgren.se/category/tema-syskonbrak/
Scrolla ner och läs dem nerifrån och upp så får du dem i rätt ordning.
Vad är det här för dumheter? Hur upplever barnet som blir slaget tror du? Ska man ha ont i magen när man går till förskolan eller sitt jobb varjedag då bara för att den som slåss mår dåligt?
Sätt in specialpedagog och ta in föräldrarna på möte! Noll tolerans mot våld! Vad händer sen i skolan tror du? Barn blir mobbade och ingen vuxen reagerar inte undra på att vissa mår så dåligt att de tar sitt liv. Absolut oacceptabelt att slåss och detta börjar man redan markera i förskolan!
Hej Su,
som mamman skriver i brevet jag svarar på så vet hennes barn redan att det är fel att slåss. Det jag skrivit riktar sig till mamman. Jag svarar på vad hon kan göra.
Hej Su,
jag tolkar det du skriver som att du är väldigt mån om att det barn som blir slaget skall få stöd och hjälp och kunna vara trygg i att de vuxna bryr sig och agerar?
Jag är helt enig med dig där! Självklart skall ett slaget/bitet barn få stöd och vetskap om att det han/hon blivit utsatt för är fel! Men att förmedla den vetskapen genom skälla på ett barn som redan vet att det är fel att bitas tror jag, precis som jag skriver, kan bidra till att förvärra situationen. Barnet som skälls på mår dåligt och börjar bete sig ännu sämre, vilket drabbar inte bara honom utan hela gruppen. Lösningen på problemet (som kräver massor av uppmärksamhet!) ligger i att förstå vad barnet som slåss och biter behöver – men inte förmår uttrycka – och ge honom stöd i att uppnå det, på andra sätt, utan att slåss eller bitas. Ett barn som slåss och bits är inte ett elakt eller korkat barn. Ett barn som slåss och bits är ett frustrerad, sorgset, skräckslaget, ensamt barn som försöker förmedla det på sätt som han kan!
Jag vill återigen framhålla att det jag skriver är ett brevsvar till en mamma vars barn knuffar och biter och inte till en mamma vars barn blivit bitet. Det handlar om vad hon och pedagogerna kan göra för att hjälpa pojken som bits och knuffar. Hade jag skrivit om bemötande av barn som blivit utsatta för knuffar och bett hade texten haft ett annat fokus. Av utrymmesskäl får man inte med allt man vill ha sagt i en tidskriftsartikel som det ju handlar om här.
Hej Petra!
Jag sitter här och vet inte om jag är på gränsen till tårar eller till action.. Och hittade din blogg!
Min dotter 3,3 år har för en månad sen börjat på förskolan, och går bara tre timmar om dan. Började så sent, tänker många, men för oss var det viktigt att vara tillsammans och det fungerade fint då jag är egen företagare. Men det som är ”problemet” är att hemma pratar vi ryska och därför kan hon inte så mycket svenska än Hej, tack, varsågod.. Och vad jag märkt att hon började förstå att det finns två språk när hon var cirka 2,5 och började t o m fråga vad saker heter på ”ett annat sätt”. Och då började hon också successivt förvandlas från en ängel som aldrig slog nåt eller nån i sitt liv till en stark tjej som kan putta bort ett annat barn för att åka rutschkanan först, eller skrika ”Min!” om en leksak. Som du beskrev, försöker jag alltid att hitta en bakomliggande orsak i det: trött, hungrig, saknat mamma osv och det gick alltid att prata med henne, om hon t ex tog nåt från någon så brukar jag förklara för henne att det tillhör det andra barnet och man ska inte bara ta, utan man ska alltid fråga först, och hon lyssnade och tänkte och sedan gjorde det som är ”rätt” i lugn och ro (även om det tog 10 min). Men nu kom vi till förskolan, och där så klart bemöter de saker på ett annat sätt, men höga ”NEJ”, med mycket start fysisk reaktion (som att dra min dotter från nånting hon borde inte ta). Det chockerade mig mycket! Det kommer inte sluta bra, tänkte jag. För min dotter speglar av deras beteende på en gång och blir lika aggressiv som de, och allting blir som en enda ond cirkel 🙁
Andra barn på förskolan är oftast tysta och leker var för sig, och min söker kontakt med alla så som hon kan: ger de sin mat, ger de leksaker, och om nån inte vill ta den då blir hon arg och försöker att stoppa in den här leksaken i andra barnets hand. Ja hon förstår inte vad de säger, även om hon lär sig snabbt och kommer hem med flera nya ord varje dag, det måste vara jätte svårt för henne, för på ryska pratar hon jätte bra och mycket. Och hon blivit så konstig nu ibland: slänger allt på golvet, lyssnar men inte hör, blicken är liksom borta i tankar, så fort hon ser ett barn skriker hon till och försöker markera hennes territorium liksom. Förskolelärarna vill inte att hon ska komma ibland och säger det öppet. Men min dotter vill gå dit, säger hon, fast hon gråter varannan gång jag hämtar henne.. Vet inte vad jag ska göra?? Att de dum-förklarar mitt barn tycker jag är oproffsigt. Vill byta förskolan och kollar upp saken. Men hur hanterar jag mitt barns beteende nu? Det känns som att jag själv utsatte henne för en sådan situation.. Efter förskolan vill hon inte ens vara med sin pappa, vill bara vara med mig.. Hjälp snälla, Petra, med råd och tankar om du har möjlighet, tacksam för ett svar! /Marina
Hej Marina,
precis som du så tycker jag det låter som att din dotter upplever stark frustration över att inte förstå och inte göra sig förstådd och jag gissar att mycket kommer att bli lättare när hon lärt sig svenska. Jag känner mig samtidigt orolig när jag läser hur förskolan bemöter henne, både för att barn för som vuxna gör och också för att jag tycker att det är otroligt viktigt med respekt och omtanke. Prata med förskolan! Och om du inte får gehör – ta hem flickan i väntan på annan placering. Försök samtidigt se till att hon får möjlighet att fortsätta lära sig svenska, så att hon har bättre förutsättningar att förstå och göra sig förstådd om/när hon börjar någon annanstans.
Lycka till,
Petra
Hej!
Vår underbara son på 5 år är fysisk på alla sätt och vis. Både mot oss föräldrar, mot sin lillebror på 5 månader, och kompisar på dagis.
Han har svårt med det sociala språket. Hemma pratar vi om sakers olika effekter, ger positiv respons, uppmuntrar osv. Men på dagis så säger pedagogerna att han funkar bäst i mindre grupper på barn om 7st.
Ibland kan han bara slå till ngt barn på dagis utan anledning. Göra illa nån i lekens hetta för att han är för hårdhänt. Personalen säger också, som idag tex att han pratar vuxenspråk och dom andra barnen gör inte det så dom tycker det är konstigt. Dom vägleder honom till ett lugnt samtal med pedagogerna och pratar om det som hänt. Men antingen när man hämtar på dagis så har det gott bra eller så har det gått mindre bra:/ han tycker väldigt mycket om att spela ”Allan” inför kompisarna på dagis, och hemma med för den delen. Han vill på ngt sätt alltid bli sedd. Jag tänkte om det har ett samband med att han blir fysiskt med de andra barnen ibland till det negativa
Hur ska jag som förälder nå fram? Känner mig maktlös och försöker göra allt för att han ska bli sedd, uppmuntra honom, se honom. Gosa med honom som jag gör med lillebror. Låta honom sitta med honom. Vet inte vad jag ska göra med detta med att han slåss på dagis. Vet du?
Tacksam för svar❤️
Nu blev det väldigt osammanhängande allt jag skrev. Men det är svårt att förklara mig tycker jag.
Det jag menar med fysisk på alla sätt är att han är kramig med sina kompisar också. Ibland pussar han på dom. Även fast dom inre vill. Men det har blivit bättre med att vi har sagt till honom att man måste fråga först om kompisen vill ha en kram eller puss. Man kan inte bara ta. Och att han måste lyssna när ett NEJ är ett nej. Det är också väldigt svårt. Detta med gränser.
Men jag tycker det är skitjobbigt att han slår till nån på dagis ibland för det känns som det bara är han som gör det på dagiset han går. INGA andra barn håller på med sånt:/
Känner mig värdelös som morsa verkligen och att alla föräldrarna man möter i dörren tänker att där är mamman till Pojken som slår våra barn. Suck!!!
Hur kan jag få honom att utrycka sig annorlunda?
Hej Malin,
det är komplexa situationer och utmaningar du beskriver. Jag tror tyvärr inte att det finns något enkelt svar som låter sig formuleras i några korta rader. Jag föreslår att du söker professionellt samtalsstöd, där du i lugn och ro kan beskriva hela er livssituation och ni tillsammans kan resonera kring möjliga förklaringar till ditt barns beteende och hur ni kan hjälpa honom.
Allt gott,
Petra
Hej Petra,
Jag har en son på 2,5 år som går på förskolan. Han har sedan födelsen varit väldigt intensiv, oftast glad, snäll och charmig men också ibland väldigt arg. Ibland händer det att han tar till slag, nyp, sparkar då han blir ledsen eller arg. För en tid sedan meddelade en av pedadogerna att han bitit ett annat barn och vi har sedan dess pratat då och då hemma om att man ska vara snäll mot sina kompisar. Har pratar ofta om sina kompisar och trivs på förskolan. Sen häromdagen så ville en pedagog tala med mig i enrum för det hade hänt en incident som min son var inblandad i. Min lilla kille hade nu återigen bitit ett barn då den killen hade varit lite taskig mot min son. Pedagogen meddelade även mig att barnets föräldrar hade socialanmält händelsen då min son tydligen hade bitet deras barn tre gånger. Det var dock en nyhet för jag hade ”bara” hört att det hänt en gång. Givetvis tar jag detta seriöst. Barn ska inte bitas och jag kommer givetvis gör mitt yttersta som mamma för att min son ska lära sig att använda ord då han blir ledsen, arg eller känner sig kränkt iställer för våld. Jag har även full förståelse för föräldrarnas oro och förtvivlan, men socanmälan en 2,5 åring känns fel och det känns som att de egentligen anmäler mig som mamma vilket också känns olustig. Hursomhelst skulle jag vilja ha lite råd hur man bäst haskas med en sån här situation. Som sagt jag pratar med min son om att man ska vara snäll och inte slåss och ber honom prata istället för att slåss när han är arg eller ledsen om jag är närvarande när det händer men det är jag ju inte när han är på förskolan.
Hej Andrea,
min gissning är att din son har all information han behöver om att han inte får bitas. Han vet och förstår det, eller hur? Det betyder att ytterligare påminnelser på det temat förmodligen är helt överflödiga, det är liksom inget informationsproblem ni har…
Jag tycker att du skall sätta dig ner tillsammans med förskolans pedagoger och de stödfunktioner de förhoppningsvis kan erbjuda (specialpedagog, kurator, psykolog?) och prata om hur din son har det på förskolan. I vilka situationer visar han med kroppen att något är fel? I vilka situationer förmår han kommunicera med ord och gester? När trivs han? När trivs han inte? Vad behöver han hjälp med för att må bra och uttrycka sig utan att andra barn kommer till skada?
Tack för ditt svar! Som sagt så hade jag ju inte litet möte med personalen när hag blev informerad och de ville väl egentligen bara understyka att det var viktigt att jobba med det hemma också. Nu har sonen börjat ta ut armen och handen och säga stopp mär han blir arg eller någon är dum mot honom och jag hoppas att det hjälper. Ett sätt för honom att kommunicera det han känner utan bett. Han trivs bra på dagis och oftast lekar han fint med de andra barnen. Nu är det ju snart jullov, så vi får väl se hur det utvecklas i vår.
Hej!
Jag har läst detta inlägg flera gånger. Första gången jag läste det var i våras då min tvååring drog andra barn i håret och puttades. Då kunde hon ta i ganska mycket. Sedan var sommaren frid och fröjd och inte bara semestern maj-augusti ungefär. Nu har det dessvärre kommit tillbaka men i en ny tappning. Hon är nu 2,5 och slår oprovocerat (i mina ögon) till andra och säger de/jag till så gör hon ofta om det. Nu är det inte alls lika hårt som tidigare och kompisarna brukar inte börja gråta utan mest bli förvånade.
Jag har läst detta inlägg och jag tycker det ligger mycket i det att man ska försöka förstå vad det handlar om men nu har jag försökt förstå och jag kan inte riktigt komma på vad det rör sig om. Jag tror att när hon var 2 kan det ha handlat en del om impulskontroll medan det nu skulle kunna handla om att hon vill visa sig stor och tuff och markera status men jag vet verkligen inte om det är detta det rör sig om. Jag har funderat på om hon testar gränser för det är så det kan kännas. Så min fråga är: Vad kan det bero på när en 2,5-åring slår till så där, inte särskilt hårt men ändå slår? Vad kan man då göra?
Problemet är att om det nu är så att hon vill visa sig stor exempelvis så vill jag ju släppa henne lite mer och inte sitta och vakta när hon leker med sina kompisar men när hon gör så så känner jag samtidigt att jag måste hindra henne och därför vara med.
Ett flertal psykologer som svarat på liknande frågor i tidskrifter och på nätet hävdar dessutom att man måste vara bestämd och med hela sin kropp visa hur fel det är att slåss. Vad säger du om det? Vem ska man tro?
Jag tycker att du skall tro på dig själv! Om du upplever att ditt barn inte vet att det är oönskat att slåss skall du förstås visa det för ditt barn. Om du däremot känner dig säker på att hon har det klart för sig gissar jag att ytterligare information till ditt barn på det temat är ganska överflödig?
Om du tror att det handlar om att hon vill uppleva sig stor, duglig och kapabel så tänker jag att det finns många tillfällen där du kan hjälpa henne att få uppleva det! Tillfällen där du inte samtidigt sätter andra barns säkerhet på spel. Kan du kanske lära henne smöra smörgåsen själv? Låta henne låsa dörren när ni går hemifrån? Hämta saker på hyllan i mataffären? Skära gurka till salladen? Är du med på hur jag tänker?
Stort tack för ditt svar! Jag är med på hur du tänker kring självständigheten på det allmänna planet och tycker du har helt rätt där. Det jag fortfarande tycker är lite svårt är vilket utrymme hon ska få när hon leker med kompisar. Det känns som ett dilemma. Jag vill ge henne utrymme för jag tror att hon vill ha det och jag vill att hon alltmer själv ska ha kontrollen och ta ansvar över sina handlingar men å andra sidan känner jag att jag borde skydda hennes kompisar och vara intill henne för att hindra att hon slår dem. Dock är det inte helt orimligt att hon slåss mer när jag ”vaktar”.
Om ett barn inte förstår/inte vet att det inte ska slåss, vad är ett bra sätt att visa det på?
Jag har skrivit om hur man kan sätta gränser med respekt i den här artikelserien: http://petrakrantzlindgren.se/2012/11/08/hjalp-jag-vill-gora-annorlunda-granser-med-respekt-del-1/ Hoppas du kan hitta tankar och inspiration kring din fråga där!
Hej!
Jag surfade in på din sida eftersom jag inte vet hur jag ska hantera att min flicka på 2,4 år slåss. Har läst kommentarerna men inget stämmer in på henne. De flesta beskriver nämligen sina barn som slåss som att de varit intensiva redan från början.
Hon är inte ett intensivt barn. Hon har alltid varit väldigt god och glad men ändå med vilja, envishet och glimt i ögat. Hon är supergullig och gillar att hjälpa till hemma etc. Men strax före jul, då hon alltså precis fyllt två, så slog ”min min min”-grejen i med sällan skådad kraft. Allt är mitt-mina-min. Hon började dessutom slå oss. Jag har sett henne slå ett barn på förskolan och jag har sett henne bli slagen där minst tre olika ggr.
De jobbar med barnen på förskolan och har inte kontaktat oss särskilt i detta. Jag har dock frågat och de säger att det är vanligt förekommande att barn slår innan språket är väl utvecklat. Hon pratar bra för sin ålder. Hon vet att man inte får slåss. För när jag frågar -vad får man inte göra? Då svarar hon. Man får inte slåss. Jag tror tyvärr hon använder slag eftersom hon vet att det är en funktionell metod att få någon att backa undan.
Har identifierat att hon slår oss när hon inte får som hon vill. Jag förklarar lugnt att man får bli arg men att det inte är ok att slåss.
Ikväll frågade jag varför hon slåss på förskolan och då sa hon ”för att de tar mina saker” ”det är mina saker och jag vill leka” ”det var min tur”.
Vad gör man? I helgen kom ett yngre barn fram i sandlådan och vår dotter slog till direkt. Det är som att hon förutsätter att hon ska bli av med leksaken hon håller på med. Hur kommer vi tillrätta med detta? Känns som en dålig spiral. Vad ska jag säga till henne? Är så bekymrad.
Hej Alexandra,
jag förstår att det här är viktigt för dig! Jag skickar med dig tre artiklar som jag hoppas kan hjälpa dig vidare i tankarna:
http://petrakrantzlindgren.se/2012/02/26/fragan-jag-onskar-att-fler-foraldrar-funderade-over/
http://petrakrantzlindgren.se/2012/03/05/fem-tips-till-dig-som-har-trotsiga-barn/
http://petrakrantzlindgren.se/2011/12/13/nar-goda-rad-ar-vardelosa/
Lycka till!
Hej!
Idag fick jag ett mail av förskolans personal att min snart treåriga dotter hade varit inblandlad i en ”incident”
Ett mindre barn som inte är lika ”tuff och framåt” hade trillat och slagit sig och börjat gråta, då tre lite större barn hade börjat slå det mindre barnet med knytna händer i ansiktet. Min dotter var ett av de tre barnen. De hade inte slutat fastän en pedagog som var där själv just då skrikit SLUTA, NEJ! (Hon hade suttit och tröstat ett annat barn då hon såg det hela.) Sedan hade hon helt chockat sprungit fram och räddat det illa barnet som blivit slagit.
Jag är själv i helt chock tillstånd. Hur kunde detta hända?
Är det normalt?
Alla barnen är småbarn i åldrarna 1-3 år.
Vet inte hur jag ska tackla detta.
Har vi gjort något fel?
Hon är har en storebror som hon ofta puttar. Storebror har down syndrom och hon är i överläge, han gör aldrig något utan hon är den stora och starka. Vi har som alla ovanstående inlägg kämpat med att hålla dom två isär, eller henne från honom. Hon är en väldigt framåt tjej och före i allt.
Jag brukat ta i armen och säga ”Nej” så får man inte göra. XX blir ledsen när du slår honom så, man ska vara snäll.
Sen frågar jag XX hur det gick osv.
Sen efrer 10 sek så kan dottern slå till XX igen.
Jag har märkt att när man säger till dottern så tar hon ut sin ilska på samma barn igen.
Vad ska jag göra i en situation där min dotter slår ett annat barn helt oprovocerat. Hon ör 2,5 men har puttats mycket sen 1,5 år sålder.
Vad tror du är anledningen till att hon puttas?
Min dotter blev biten på dagis flera gånger på dagis av en och samma pojke. Då var hon runt ett och jag höll på att svimma av när jag kom och hämtade henne och hon hade bitmärken på sina bebisarmar. Om att barn beter sig på ett sätt som är FARLIGT för sig själv eller andra tror jag inte att lösningen är att att säga ”attans” och vänta på att man analyserat klart om varför barnet gjorde si och så. Det är väl ändå skillnad på att säga ifrån när någon beter sig farligt och att hitta orsaken. Det ena utesluter inte det andra.
Vi har en 2,5 åring som slår och skriker på oss föräldrar. Oftast när han inte får som han vill men även ibland oprovocerat.
Hur får vi honom att sluta slåss och skrika när han inte får som han vill.
Jag tror att han förstår att det han gör är fel då han ofta efter sina slag och skrik vill komma och mysa i knät.
Det senaste har han börjat kasta saker och slår även vår katt.
Hej Annika, har du läst de här två inläggen? Ofta reagerar inte barnen på att de inte får som de vill. De reagerar på att de inte upplever sig bli förstådda i det de vill.
http://petrakrantzlindgren.se/2013/12/04/barn-kan-och-bor-inte-alltid-fa-som-de-vill-men-lat-dem-fa-kanna-vad-de-vill/
http://petrakrantzlindgren.se/2010/05/16/jag-vill-ha-glass-varfor-far-jag-ingen-glass/
Hej
Jag har två döttrar. En på snart tre och en på sju. Min treåring har börja slå sin stora syster och lyssnar inte när stora syster säger sluta. Jag förstår att hon gör det för att få uppmärksamhet av sin syster. Resterande familjemedlemmar börjar bli ganska less på detta då deras lek ofta slutar i skrik och tårar från stora syster. Stora syster bestämmer väldigt mycket i leken och den mindre får inte ”plats” i leken. Jag har försökt förklara detta för sju åringen men inget hon köper. Vad ska jag göra? =(
Hej Anneli, jag vill tipsa dig om att lyssna på den här poddintervjun med mig, om syskonbråk: http://petrakrantzlindgren.se/2017/11/26/tips-till-dig-som-vill-forsta-och-hantera-syskonbrak/
Hej! Jag har ett barn på 1,5 som är något försiktig runt andra barn och är snarare (just nu) den som blir puttad än den som puttar. Du har nämnt tidigare i tråden att din artikel inte rymde perspektivet utifrån det barn som blivit puttat/slaget. Så min fråga är; hur ska jag bemöta mitt barn om ett annat barn puttat/slagit honom? Hur ska jag göra för att försäkra mitt barn om att han blivit behandlad fel och att andra inte får göra så mot honom? Vad kan jag säga?
Tacksam för svar!
Hej Erika,
det är svårt att svara på, eftersom det beror mycket på själva situationen, hur ditt barn reagerade och vilken du tror anledningen var till att det andra barnet gjorde som hen gjorde. Generellt kan jag väl säga att 1,5 är lite för små för att börja uppfostra i bemärkelsen berätta vad den andra gjorde fel och hur hen borde gjort istället. Det är liksom för komplicerat och får komma senare. Om ditt barn blir ledset för att han blir knuffad kan det kanske räcka att säga: ”Jag ser att du gråter, vännen. Blev du rädd när X knuffade dig? Du vill inte bli knuffad, eller hur?” (Notera att HUR man säger detta spelar väldigt stor roll. Taltempo, tonfall, kroppsspråk, allt det där som inte går att förmedla i skrivet format.)
Hej Petra!
Jag har en dotter på 3 år som är elak mot vår katt och marsvin.
Har försökt en hel del att förstå varför. Ibland verkar det vara att hon har tråkigt, ibland är det för kul att se hur de kommer reagera och ibland har jag känslan av att hon vill ha min uppmärksamhet. Tycker det är svårt att fråga henne utan ledande frågor och är osäker på om hon själv vet varför.
Hon kan och vill också vara väldigt fin med djuren.
Nu vill jag i princip att hon är i samma rum som jag och låter djuren vara när jag inte kan sitta med. Jag har dock sällan har tid o lust att sitta med.
Har du några tips o tankar?
Om du tänker att hennes beteende mot djuren är ett uttryck för andra behov behöver du försöka hjälpa henne få de behoven tillgodosedda på andra sätt. Innan hon går på djuren. Jag gissar att du kan ana när det börjar klia i fingrarna på henne för att hon längtar efter stimulans? Att du märker när hon börjar pocka på din uppmärksamhet? Då, innan hon börjar gå på djuren, behöver du vara där och möta upp. Ta med henne i din aktivitet eller ge henne ett stimulerande och utmanande uppdrag (”Jag undrar om du skulle kunna hjälpa mig med en grej? Tror du att du kan hämta ….?) Sedan tycker jag nog att du kanske skall tvinga dig själv att sitta med en liten stund varje dag när hon håller på med djuren. Gärna kommentera vad hon gör (tänk sportkommentator): ”Åh, hör du hur katten kurrar när du klappar honom bakom öronen? Det betyder att han gillar när du gör så.” ”Oj, nu hoppade han åt sidan och fräste när du drog i svansen, det gillade han inte!”
Låter rimligt. Ska prova. Har provat ha en klappstund på morgonen men det kommer ofta hårda nyp mot katten ändå och särskillt när jag säger att vi klappat färdigt. På sätt o vis verkar hon tycka att stunderna är för korta men också få tråkigt och vilja nypa fram en reaktion.
Tack för ditt svar!
Jag gissar att hon blir besviken när du säger att ni klappat klart. Tänker att du är dum. De negativa känslor hon får då tar sig uttryck i ett negativt beteende. Testa att istället för att säga ”Nu har vi klappat färdigt” säga ”Nu klappar vi katten en stund, sedan läser vi en bok/äter äpple/tittar på Bolibompa”. När klappstunden sedan är slut påminner du om det roliga ni skall göra: ”Nu går vi och läser en bok, hejdå katten, vi ses sedan!” Du kan också tillägga: ”Det här var mysigt, det gör vi snart igen, eller hur?” På så sätt bekräftar du hennes känsla att det är roligt att klappa katten och då blir det lättare för henne att sluta.
Tack för tipset. Jag förstår precis hur du menar har bara kört fast lite för hårt för att kunna komma på sånt själv. En annan sak är att hon börjat knarra med tänderna vilket jag också tolkar som behov av uppmärksamhet. Har du nåt tips på hur jag kan göra med det? Tänker att det bästa vore om jag kunde förekomma det och ladda henne med uppmärksamhet innan det knarras. Är tyvärr i ett läge nu där jag inte orkar men förutsättningarna att vila blir snart bättre för mig.
Vad fint att du funderar över behovet bakom hennes beteende! Jag tänker att det också skulle kunna handla om att det är ett uttryck för spänning/stress och en strategi för henne att hantera det. Observera att jag inte har någon aning när det gäller just ditt barns tandgnissel. Jag skriver här utifrån vad jag sett hos andra barn.
Vilket vansinnigt råd, vända sig till barnet som blivit bitet och uttrycka medlidande i första hand. Nej, ta tag i och ryt till åt det barn som upprepat biter andra och visa att det är bra en gång för alla!
Det är dessutom viktigare att det bitna barnet ser att det markeras mot handlingen snarare än att han eller hon får medlidande. Medlidande löser inte problemet då problemet inte ligger hos det bitna barnet utan hos det bitande.
Ser också att du gett en hel del andra vansinniga råd här ovan. Som i inlägget om klappa katten. Du tycker att barnet som inte vill lämna katten ifred ska få ett annat erbjudande av föräldrarna. Som att man läser en bok för barnet. Tycker du det rä rimligt? Om jag som förälder säger åt mitt barn att lämna ett djur ifred så förväntar jag mig att han eller hon gör som jag säger. Annars skulle jag lyfta bort mitt barn. Menar du att aktuell förälder ska släppa det den gör för stunden, exempelvis amma, laga mat eller vad det kan göra för att sätta sig och läsa saga med barnet som vägrar lyssna och lämna djuret ifred?
Det gällde dessutom inte en ettåring som är oförsiktig utan en treåring som är direkt elak mot djur. Det är ett varningstecken om något (läs tidiga symtom på psykopati).
Kära förälder som skrev inlägget- eftersom du inte vet hur du ska hantera det, kontakta en riktig psykolog, inte någon som sitter och råder människor över nätet efter att ha gått en kurs. Råden du har fått kommer att betinga ditt barn att vara elak mot djur varje gång hon är sugen på saga.
Jag tycker att