Döma andra eller förstå sig själv?

– Igår frågade Tove om jag ville följa med henne och bada, men idag när jag ringde på hos henne sa hennes mamma att hon åkt till simhallen med en annan kompis!
– Nämen! Det var inte speciellt snällt av henne!

Ligger de dömande orden nära till hands för dig också? När någon varit elak mot ens eget barn och man ser sorgen i barnets ögon är det lätt hänt att döma den andra personen. Man vill ju få sitt barn att förstå att det som hände inte var hennes fel. Man vill hjälpa henne att känna sig lite bättre till mods.

Även om syftet är vällovligt tycker jag att det är olyckligt när vi föräldrar dömer människor i barnets omgivning. Varje gång vi uttalar oss dömande om andra missar vi en chans att låta barnet lära sig något om sig själv.

När föräldern i exemplet dömer Tove lär hon visserligen sin dotter något. Hon lär henne något om Tove: att Tove inte är snäll. (En sanning som är högst diskutabel, för handen på hjärtat, vad vet föräldern egentligen om varför Tove gjorde som hon gjorde?) Föräldern lär också barnet att lägga ansvaret för de egna känslorna på andra människor, vilket förstås är en väldigt nyttig färdighet om man vill fostra ett barn som trivs bra i offerrollen (där det än andra människors fel att man själv mår dåligt), men knappast hjälper om man vill ge barnet stöd i att utvecklas till en individ som tar ansvar för sitt eget liv och välmående. (Läs gärna inlägget ”Vem har makten över dina känslor?” där jag skriver mer om det här med att ta ansvar för sina egna känslor.)

Vad föräldern missar när hon dömer Tove är en möjlighet ge sin dotter stöd i att lära känna sig själv: att upptäcka vad hon själv värdesätter, vad som är viktigt för henne och formar henne till den hon är.

Hur kunde föräldern ha sagt istället, om hon ville hjälpa sin dotter till ett sådant lärande? Kanske ungefär så här:

– Du verkar besviken? Jag gissar att det är viktigt för dig att kunna lita på det som andra människor säger?

När föräldern säger så här hamnar fokus på dotterns behov, istället för på Toves eventuella fel och brister. Föräldern uppmuntrar dottern att vända uppmärksamheten inåt och lära sig något som sig själv. Kanske stämmer inte förälderns gissning, (”Nej, det gör egentligen inte så mycket att Tove åkte med en annan kompis. Jag är mest ledsen för att ingen annan är hemma heller. Jag längtar efter att leka i skogen!”) men det gör inget om hon gissar fel! Det viktiga är att frågan leder dottern i riktning mot att utforska vad som är viktigt för henne själv. Att lära sig mer om sig själv och vem hon är! Något motsvarande lärande sker inte när föräldern fokuserar på att döma och kritisera människor i barnets omgivning.

Här kommer några fler exempel på hur föräldrar kan bemöta barn på sätt som ger dem stöd i att lära sig mer om sig själva:

– Karin och Alva retar mig för att mina öron står ut!
– Jag gissar att du blir ledsen då? Handlar det om att du vill veta att du duger oavsett hur du ser ut?

– Max gick hem utan att städa en enda legobit idag igen. Jag får alltid plocka undan allt själv! Jag blir skitförbannad på det!
– Mm, du gillar samarbete, är det så? Att man delar på ansvaret för de grejer man använder tillsammans?

– Jonathan har sju bilar, men han vill inte låna ut en enda till mig!
– Attans… jag gissar att du tycker att det är viktigt att man lånar ut sina saker och delar med sig?

Kära bloggläsare! Jag skickar med dig en mycket viktig fråga idag: Vad vill du helst bidra till att ditt barn lär sig? Att döma andra eller att förstå sig själv?

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (17)

  • Avatar

    Helena

    |

    Stort tack för ett mycket bra inlägg. Är själv uppvuxen med en narcissistisk/borderline-mamma och det har såklart satt svåra och många spår i mig och min syster. Det här är ett mycket bra exempel och en stor hjälp för mig i min mammaroll (som jag jobbar oerhört mycket med) då jag alltid fått höra hur usla mina vänner (och senare pojkvänner) är. Skriver upp dina exempel och sätter på kylskåpet för att påminna mig själv!

    Reply

  • Avatar

    Helena

    |

    Och som svar på din fråga: Min högsta önskan är att min son, och det lilla livet jag har i magen, ska förstå sig själv och ännu mer VÅGA förstå och känna sig själv. Att våga lita på sina egna känslor och följa dem.

    Reply

  • Avatar

    Gunilla

    |

    Så bra tack. Vilken enkel värld att leva i för alla om alla lärde känna sig själva 🙂 Har delat på facebook 🙂 ha det fint och tack

    Reply

  • Avatar

    demoindra

    |

    Jag skulle nog först tillåta mig att säga det jag spontant känner (på ett nyanserat sätt ;-)), men sen självklart prata om hur barnet mår och varför. Men att inte få säga det man spontant känner i liknande situationer som ovan känns konstlat i alla för mig. Men som sagt, sedan gå vidare till hur det känns och kanske fundera på varför personen gjorde si och så och att det kanske inte alls var för att göra illa, utan att det finns så många olika skäl till att folk agerar som de gör.

    Reply

  • Avatar

    Hanna

    |

    OK, jag brukar aldrig kommentera blogginlägg, knappt en läsa dem, men när jag tar mig tid att läsa det här blir jag lite irriterad. Visst kan väl resonemanget i sig vara OK, att lära barnet att förstå vad det blir ledset över/vad som är viktigt, men din föreslagna svarsalternativ är för mig bara att lägga vuxna ord i barnens munnar. Saker som de kanske inte ens har funderat över blir plötsligt något stort och bekräftat från ens föräldrar (”Handlar det om att du duger oavsett hur du ser ut?” va? tycker min mamma att jag ser konstig ut?).

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Hanna,

      det är förstås, precis som du skriver, jätteviktigt att man inte lägger ord i barnens mun, utan att man, som jag skriver i artikeln, gör en gissning (vilket framkommer mycket tydligare i verkliga världen där jag kan använda kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck för att visa barnet att jag gissar och inte gör en psykoanalys av henne!). Jag tror samtidigt att det är genom att vi vuxna gissar på känslor och behov, använder ord för detta, som vi ger barnet tillgång till det språket och underlättar för henne att berätta vad hon känner och behöver.

      Orden jag föreslagit är sådant jag skulle kunna säga till mina barn. Om det känns onaturligt för dig att säga så skall du förstås inte göra det! Jag vill visa på ett förhållningssätt – att byta ut dömanden av en annan person mot gissningar av vad personen man pratar med kan tänkas känna och behöva. Jag hoppas att du kan hitta ord som känns bra och naturliga för dig att använda :-)!

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Linda

    |

    Jag hade nog sagt ”det var inte snällt _gjort_ av henne”, för att skilja på handlingen och personen som gjorde den. Sedan hade min naturliga följdfråga varit ”varför?” och att försöka reda ut vad som hänt.
    Vi kan alla ha dåliga dagar utan att för den skull vara dåliga personer, jag tycker det är viktigt att skilja på handlingen och personen som utfört den, oavsett om det gäller mina familjemedlemmar eller andra. Att säga att någon _är_ dum eller att någon _har gjort_ något dumt är ganska stor skillnad, tycker jag.

    Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Mitt behov, min önskan är att människor inser att vi alla kan vara onda; att vi kan utvecklas eller invecklas till det. Och att vi då inte alltid märker att vi är just ansvariga för onda handlingar eller ond passivitet, i t ex en överslätande tro att vi har goda intentioner och lever förträffliga liv. Då kan vi ha en dialog som passar åtminstone mig.
    Detta att människor istället åläggs att ta ansvar för sina känslor inför det som sker dem, vad andras handlingar gör med dem, opererar bort skälet till moral. Finns inget offer, finns inget ansvar att ta. Talet om offerkoftan kan vara förvillande. Vi måste ha en dialog med varandra så att vi vet vad som sker med varandra och sen ta rimligt ansvar för att vi alla ska få det gott nog. Men om nu samhällsmedborgarna har olika moraliska kompasser som dessutom snurrar utmed vägen så kan det vara svårt att komma överens. Ilska är en markering av social natur.
    Man blir vare sig harmonisk eller god av olika recept och råd. Ambition är sällan kopplad till en känsla av fritt utvecklat varande och tänkande. Det är min erfarenhet.
    Jag har aldrig känt mig så ond så ofta som när jag fick barn. Jag måste ge upp känslan av att ha varit good enough ofta, för att om möjligt bli good enough i slutändan. Jag tror att min ängslan inför att inte ha facit på hand gör barnet illa. Det finns en stor ängslan, inbillar jag mig, hos alla som vill så väl med alla sina genomtänkta varianter och ingående diskussioner. Det finns scenarier som hotar. En hotbild.
    Och bisarrt nog hotas samtidigt mänsklighetens existens av det goda livet.

    Reply

  • Avatar

    Maja

    |

    Hej! Jag är ny anhängare till din blogg och gillar verkligen ditt sätt att se på och tänka runt barn. Vi har en grej gällande vår son som jag gärna skulle vilja höra hur du ser på det. Han är 7 år och är en ganska känslig kille som alltid varit blyg men slappnar av och blir sprallig när han känner sig trygg. Han vill så gärna gå på någon fritidsaktivitet. Han har provat boll-lek, gymnastik och nu fotboll, han går inte på allt på samma gång. Det scenario som blir varje gång är att han börjar 1,2 eller 3 ggr och allt är frid och fröjd. Sen plötsligt knyter det sig och han gråter och vill inte vara med. Nu senast handlade det om att han inte kom i kompisens lag. På gymnastiken sa han att det berodde på att han saknade oss. Och då ska tilläggas att vi är precis bredvid, i lokalen. Han blir så ledsen av att han blir ledsen. Jag känner igen det här från när jag själv var liten och jag var snare ledsen över att jag aldrig fullföljde någon aktivitet. Med den erfarenheten samt att han själv önskar gå gör att vi så gärna vill hjälpa honom att komma över detta. Att ha kul och njuta av sin aktivitet. Han verkar beroende av att någon annan han känner är nära, medan resten av barngänget inte verkar bry sig utan spelar på för att de gillar sporten. Vad har du för tankar runt detta? Hur kan vi hjälpa honom? Hur kn vi förstå honom?
    Mvh Maja.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Maja,

      det här är en ganska vanlig fråga/utmaning för föräldrar som jag tror att jag kommer att skriva ett inlägg om längre fram. Just nu vill jag bara tipsa dig om inte jämföra honom med vare sig dig själv eller de andra barnen. Försök släppa tankarna på hur det var för dig och hur de andra barnen är (och hur hand därför ”borde vara”) och fokusera helt på din son. Vad behöver HAN för att känna sig trygg? Vad är det som är viktigt för HONOM?

      Reply

      • Avatar

        Maja

        |

        Tack för att du tar dig tid att svara. Jag gissar att du får endel frågor? Ska försöka tänka på det du skrev, men ibland är det förvånansvärt svårt att förstå sitt barn…man kanske gör det mer komplicerat än det är. Men ett inlägg om detta vore intressant då det här beteendet återkommer i många situationer och han verkar inte trivas med det själv. Tack, Maja

        Reply

  • Avatar

    Mireille

    |

    Detta inlägg väckte många tackar oavsett vem man bemöter, vuxen som barn. Det var bara tur att jag trillade över detta idag somska ha ett ganksa jobbigt samtal. MEn med vissa tips i huvudet ska det nog avlöpa utan större affekt. Dock fick jag nästan kväljkänslor utifrån ditt sätt att vilja bemöta istället. Jag hade inte lagt ord i ”munnen” på mitt barn utan helt enkelt frågat hur det fick henne att känna sig, vad det väckte för tankar och prata kring det en stund. Kanske en fråga om vad hon vill göra nu?
    Mvh M

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Mireille,

      hoppas att ditt samtal gick bra :-)!

      Ang att ”lägga orden i munnen” – läs gärna mitt svar till Hanna ovan.

      Reply

  • Avatar

    Marie

    |

    Jag håller med dem som skriver lite om det kanske aning vuxna/gissa-känslor-bemötandet/lägga orden i munnen. Jag skulle nog hellre fråga något, t ex varför tror du xx åkte och bada med yy istället? hur kändes du då? och sen ev. hjälpa sätta ord på barnets känslor om det behövs. Det kan ju vara väldigt svårt att veta varför xx åkte med yy istället, kanske finns en helt logisk förklaring. Men självklart får man bli ledsen/besviken. Kanske fråga barnet om hon ska prata med xx om vad som hände.
    Mvh Marie

    Reply

Lämna en kommentar