Göra dumt men inte vara dum?

Jag hör det ofta, föräldrar och pedagoger som påstår att det är viktigt att skilja på barnet och barnets beteende när man gör tillrättavisningar. Barnet skall veta att även om man inte accepterar hennes beteende så accepterar man henne som person. Därför bör man säga ”det där var dumt gjort” istället för ”nu var du dum!” och ”det där är inte okej” istället för ”du är inte okej!”.

Jag blir lika förundrad varje gång jag hör det här! Hur skall ett barn kunna förstå den här distinktionen?! Jag förstår den knappt själv, trots att jag passerat 40-strecket och är (tror mig vara) hyggligt begåvad. Om jag krockar med vår bil och min man säger ”det där var jävligt klantigt gjort!” då hör jag det som att han tycker att jag var klantig. Om grannen klagar på att jag inte klippt vår gemensamma häck ordentligt och säger att den var ”slarvigt klippt” hör jag att han tycker att jag var slarvig. Och om min mamma säger att det var egoistiskt av mig att inte hjälpa till med målningen av sommarstugan hör jag det som att hon tycker att jag var egoistisk.

Jag har svårt att tro att distinktionen skulle vara tydligare för barnen! Om jag säger till min son att det var korkat att åka buss utan biljett tror jag inte att han gör någon avancerad analys och kommer fram till att jag visserligen tyckte att hans beteende var korkat men att jag fortfarande tycker att han är smart. Jag tror helt enkelt att han uppfattar det jag säger som att jag tycker att han var korkad.

Anledningen till att så många vuxna ändå försöker ge sken av att det här är en meningsfull distinktion tror jag är att det finns ett behov av att stilla ett gnagande dåligt samvete. Att bemöta barnen med respekt, omtanke och omsorg är något som de allra flesta vuxna tycker är väldigt viktigt. Vi vill barnen väl! Samtidigt är det viktigt för oss att visa våra egna gränser och att ha omtanke om andra människor. Därför behöver vi ibland (ofta) berätta för barnen att vi skulle önska ett annat beteende från deras sida. Problemet är att vi inte riktigt vet hur vi skall göra detta utan att samtidigt kränka barnen. Som en lösning på det problemet har vi uppfunnit distinktionen mellan barnet och barnets beteende. Det är därför vi låtsas som att barnet förstår skillnaden mellan ”det var taskigt gjort” och ”du är taskig”. Men hallå! Jag tror verkligen inte att barnen förstår skillnaden! Tror du?

Hur gör man då? Hur sätter man gränser med bibehållen respekt för både barnet och sig själv? Jag har skrivit lite om det här och lovar att skriva mer om det senare i höst och hoppas att du vill komma tillbaka!

 

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (22)

  • Avatar

    Linn

    |

    Jag har heller aldrig förstått det där. Definitionen av ”en dum person” måste ju vara ”någon som gör dumma saker”. Om man ska skilja på person och beteende så kan man ju lika gärna strunta i att säga ”nu var du snäll” istället för ”nu gjorde du något snällt”. Personer definieras av sina handlingar och ingen är alltid god, ond, dum eller snäll. Dags för många att ta ansvar för hur man benämner sin omgivning, tycker jag.

    Reply

  • Avatar

    wordpressusernamne

    |

    Hej!
    Tack för intressant inlägg. Jag har två små gossar som ständigt är i luven på varandra och den lille (2 år) har nu börjat dänga till den store (4 år). Säkert i brist på språk, impulskontroll mm. Jag reagerar med att trösta storisen och säga till den lille att ”så där får man inte göra! Det är dumt gjort!” Enligt ditt resonemang kanske inte det är så smart då? Jag funderar på alternativet, på hur du menar. Kanske kan man säga ”Nej! Du får inte slåss! Det gör ont på XX och han blir ledsen.” Eller?? Eller är det också att skuldbelägga…? Hälsn J

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hur barnen uppfattar det vi säger tror jag beror mycket på kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck så det är svårt att svara på. Bäst känsla för det tror jag du har själv – känn efter – vill du att han skall få skuldkänslor?

      Reply

  • Avatar

    Linda

    |

    ”Det här var dumt gjort” är för mig en helt annan sak än ”Så dum du är”.
    Jag tycker att den stora skillnaden är att man är älskad även om man råkar _göra_ nåt dumt, men om man _är_ dum kan man väl inte också vara älskad? När man gjort något dumt kan man förhoppningsvis rätta till det, men att ändra vem man är verkar mycket svårare…

    Om mina barn vet att jag älskar dem även om de (som alla andra människor) gör fel och misstag ibland så tror jag att vi har mycket bättre förutsättningar för ett kärleksfullt hem och en god kommunikation än om de får höra att de är dumma när de gör misstag. Det känns som att det blir motsägelsefulla budskap annars:
    Du _är_ intelligent, duktig på att rita, snabb på att springa osv, men du _gör_ tokigheter ibland, slarvar med läxorna, är oschysst mot någon mm. Det är inte vem du _är_.
    Du _är_ mitt barn och jag älskar dig oavsett vad du _gör_.

    För mig är skillnaden tydlig, men jag kan nog inte förklara bättre än så. 😉

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Jo alltså, teorin begriper jag och håller med om. Men jag tror inte att barnen upplever distinktionen när vi gör den språkligt på det sätt jag beskriver. En nedsättande etikett är alltid nedsättande, oavsett om den beskriver barnet eller barnets beteende.

      Reply

      • Avatar

        Linda

        |

        Så vad skulle du säga till din son om han åkt buss utan biljett? *nyfiken*

        Reply

      • Avatar

        petrakrantzlindgren

        |

        Det beror lite på vad han själv hade dragit för slutsatser av att göra det… Om han åkt fast i en kontroll hade jag förmodligen bara sagt ”attans också! Gissar att det där inte kändes nåt vidare?” Om han inte fastnat i någon kontroll skulle jag kanske sagt nåt i stil med: ”Oj! När jag hör att du åkt buss utan biljett känner jag mig orolig och börjar fundera på vad som händer om du får böter. Skulle du ha råd att betala om du fastnade i en kontroll?” eller ”När jag hör att du åkt buss utan biljett känner jag mig irriterad eftersom jag är mån om att alla som använder en tjänst också betalar för den. Jag är nyfiken på hur du tänker om det?” Kort sagt: jag skulle i min kommunikation fokusera på mina egna känslor och behov i relation till det inträffade och inte på min sons eventuella fel och brister.

        Reply

  • Avatar

    Åsa

    |

    Jag tror absolut att barnen hör skillnad! När du säger att ”det var korkat att åka buss utan biljett” kritiserar du handlingen, medan om du istället valt att säga ”vad korkad du är” så kritiserar du barnet som person. Såklart att barn känner skillnad om man kritiserar dem för enstaka händelser eller bara genom ”allmänna sanningar”…

    Reply

  • Avatar

    Henrik

    |

    Hur man tillrättavisar känner jag beror mycket på situationen. Men jag tror att det är viktigt att försöka förstå bakgrunden till beteendet, belysa konsekvenserna av det men framförallt försöka framhäva ett konstruktivt alternativ.
    Ibland kan ju ett beteende bara handla om ren okunskap om hur saker och ting fungerar, och då kan man ju helt enkelt belysa de negativa konsekvenser som ett agerande får och hur man bör agera istället.
    Men ofta handlar nog oönskade beteenden om att barnet på ett eller annat sätt lärt sig att uppfylla sina grundläggande behov genom ett negativt agerande. Då är det ju ganska poänglöst att lägga fokus på själva handlingen utan istället hitta andra vägar för att uppfylla dessa behov.
    Om ett barn får lära sig hur de kan uppfylla sina behov utan att det påverkar omgivningen negativt så har jag väldigt svårt att tro att de inte skulle välja den vägen.
    En mobbare är ju exempelvis ingen elak person. Den har bara ett starkt behov av att känna sig betydelsefull och försöker uppfylla det behovet på det bästa sättet som den lärt sig. Visst kan man lära någon att ”det är fel att mobba” och få dem att sluta, men ger man inga konstruktiva alternativ så kommer de behoven att ge sig uttryck på andra sätt, ofta minst lika negativa.

    Reply

  • Avatar

    Åsa K

    |

    Oj, jag tror verkligen att barnen förstår skillnaden mellan om man säger ”det var väldigt dumt gjort att slå din syster” och att säga ”du är dum som slåss”!

    Reply

  • Avatar

    Marina

    |

    Jag har inga problem att skilja på sak och person och jag tror det är en viktig kunskap för barnen att få med sig, att därför prata om handlingarna i form av ”det var dumt gjort” tror jag är ett bra sätt att lära barnen detta. Dina alternativ till långa haranger skulle inte fungera hos oss, jag hade tappat henom efter 3 ord…

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Håller helt med om att det är viktigt att kunna skilja på sak och person! Det är språkbruket jag vänder mig mot. Om jag säger till mitt barn att det var dumt gjort tror jag risken är överhängande att hon drar slutsatsen att hon är dum. Det var ju trots allt hon (och ingen annan) som gjorde ”det dumma”.

      Och ja, om man säger det som ”en lång harang” så tror jag också att man tappar bort barnet. För att barnet skall vilja lyssna krävs att det man säger kommer från hjärtat och att man tar sig tid att skapa kontakt med barnet.

      Reply

      • Avatar

        Marina

        |

        Eller så får man lära sitt barn vad språkbruket betyder, så slipper dom att som vuxna känna ”jag är dum” om nån tycker att de gjort något dumt 😉 Tänk om du hade lärt dig det, då hade du inte känt som du gör nu när grannen inte är nöjd med hur häcken ser ut 😉

        Jag tror att man med ditt sätt att tacka detta skjuter mycket mer över målet än med det enkla ”det var dumt gjort”, med ditt sätt (bussbiljetten) så lägger du ju skulden för din irritation på barnet, det tror jag inte är bra. Jag tror inte barnet förstår den skillnaden mer än ”du är dum” vs ”det var dumt gjort”.

        Reply

  • Avatar

    Christina

    |

    Meningen med hela ”du är dum alt. det var dumt”- debatten handlar om hur vi får vårt barn att känna skam över sitt handlande utan att skada deras självkänsla ”för mycket”. Föräldern eller pedagogen ska ha ett legal metod att använda så att barnet känner tillräcklig skam för att inte utföra handlingen igen, utan att skamkänslorna förlamar barnets handlingsförmåga i fortsättningen. Jag tror detta sätt är ett ålderdomligt arv från vår egen uppfostran, som är enkelt att plocka fram när vi inte har tid och ork att faktiskt engagera oss.

    Men är det verkligen skam vi vill lära barnet eller är det empati för sina medmänniskor vi vill eftersträva?

    Varför behöver vi ens gå in i situationer där vi behöver bedöma barnet? Är det viktigt att barnet behöver veta att det var dumt att slå sin syster? Eller är det viktigare att förmedla att lillasyster blev ledsen och fick ont? Att storasyster får blåsa där hon slog och krama om lillasyster. Jag tror poängen går fram bättre där än om jag som förälder ska bedöma barnet och förklara hur dum handlingen var! Jag menar att oavsett ordval i sammanhanget är slutsatsen densamma, barnet känner skam när vi bedömer det, så som vi förmodligen känner skam över att inte klippt häcken om grannen påtalar det.

    Jag tror man behöver tackla frågan i en helt annan riktning! Hur får man barnet att känna empati och medkänsla för sin omgivning samt förstå konsekvenser? Att kasta bedömande kommentarer till höger och vänster om hur dumt alternativt snäll och duglig barnet är/handlar, är enkelt för oss vuxna i en hektisk vardag, men jag tror det bara tuggar på barnets självkänsla mer än lär dem det vi egentligen vill att de ska lära sig. Är vår roll som föräldrar och pedagoger att bedöma våra barn eller lära dem något? Att diskutera ordval i denna fråga är som att kalla sopgubbarna för renhållningsarbetare, lite finare titel men samma arbete!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Tack Christina! Det är PRECIS det här jag menar! Att bedömningar framkallar skam – oavsett hur vi presenterar dem. Och att det finns andra sätt att prata. Sätt som väcker empati.

      Reply

  • Avatar

    Louise

    |

    Tack för detta inlägg! Kom verkligen vid rätt tidpunkt. Min son märker verkligen ingen skillnad mellan ”du är dum” och ”du har gjort dumt”. Trodde att det var jag gjort fel (allstå jag är dålig) som kunnat lära min son skillnaden.

    Reply

  • Avatar

    Vbf

    |

    Hej Petra.

    Tack för en mycket klok och empatisk blogg. Mycket jag ”redan vet”, men samtidigt massor som är nytt för mig att sätta ord på. Jag är en stor tillhängare av ditt respekterande förhållningssätt till barn. Jag inser först nu att jag i mångt och mycket har haft föräldrar som behandlat mig som du verkar behandla dina barn. Jag har räknat ut detta förut, men det är först genom att läsa din blogg jag inser vad de gjort, rent konkret. (Har en, vad jag vill kalla, likvärdig och helt igenom god och kärleksfull relation med mina föräldrar – de har t.ex. aldrig ställt krav på att vi ska umgås, bara varit uppskattande – vilket gör att vi ses flera gånger i månaden trots att jag bor långt från dem) Som förstagångsmamma med en son på åtta månader, ser jag även om möjligt ännu mer fram emot att kunna ha riktiga samtal med vår son, efter att ha läst din blogg.

    Jag tycker att du tar upp nästan alla delar av föräldraskapet, brett som smalt. Det jag dock undrar är om du har några tankar kring genus? Hur resonerar du när det gäller ”killgrejer” och ”tjejlekar” etc? Det skulle vara väldigt intressant att höra om! Även om du eventuellt bara vill prata om detta på ett brett plan.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej,

      vad kul att du gillar det jag skriver :-).

      Du har rätt i att jag inte skrivit om genus hittills och som det känns just nu kommer jag inte att göra det framöver heller. Inte för att det är oviktigt (långtifrån), men för att jag personligen finner större intresse i att reflektera kring andra ämnen.

      Allt gott,

      Petra

      Reply

      • Avatar

        Vbf

        |

        Tack för ditt svar. Jag kommer fortsätta att läsa din blogg med glädje – förhoppningsvis tycker också du en dag att genus är intressant att skriva om.

        Ha en fin dag!

        Varmaste hälsningar.

        Reply

  • Avatar

    Anette

    |

    Hej

    Jag har sökt bakåt i din blogg för att hitta inlägg om mulliga barn eller hur man pratar med sitt barn om mat och vikt osv. Har du skrivit om det? Har du några tips. Det är ett svårt ämne och man vill ju inte säga fel så att barnet börjar svälta eller får dålig självkänsla. Samtidigt anser inte jag att man kan ignorera om ett barn börjar bli överviktig.

    Tacksam för din åsikt.

    Jag har tipsat mina vänner om dina kloka tips och råd. Fortsätt med din fantastiska blogg!

    Anette

    Reply

  • Avatar

    Heidi

    |

    Varför inte säga ”jag tycker mycket om dig, men jag tycker inte om det du gjort” Så sade min egen mamma då jag var barn och jag minns det ännu idag. Jag förstod precis vad hon menade!

    Reply

Lämna en kommentar