Min son var tre år och hade nyligen fått en trampbil i present. Han var överlycklig och ville ta den med överallt. Nu stod han utanför grannens inglasade uterum och visade tydligt att han ville ta in bilen där. Det ville inte jag att han skulle göra. ”Älskling, det går inte att ta in bilen där!” Han fortsatte kämpa med bilen och med dörren. ”Det går inte”, upprepade jag. ”Bilen är för tung att släpa över tröskeln och dessutom är det för trångt att ha den där inne. Den får inte plats.” Jag hade förstås hoppats att han skulle tro på mitt ord och lämna bilen där den hörde hemma, i trädgården.
Det gjorde han nu inte. Istället uppbådade han oväntade krafter och släpade in bilen. Med ett triumfartat leende satte han sig tillrätta vid ratten, beredd att påbörja sin färd mellan glasväggar, prydnadsföremål och gröna växter. Det ville jag fortfarande inte tillåta. Därför var jag nu tvungen att uppdatera mina argument. ”Det går inte att få in bilen i uterummet” ersattes av ”Man får inte köra här inne för man kan köra på något”. Stärkt av att ha motbevisat mitt första påstående var sonen inställd på att motbevisa även det andra och konflikten blev ett faktum. Sonens skrik och gråt blandades med mina försök att logiskt resonera kring alla saker som kunde gå sönder om man körde bil i uterummet.
Jag tror att det här var första gången jag började fundera över hur jag sa nej till mina barn. Jag blev medveten om att jag ofta använde mig av påståenden som ”man får inte”, ”det går inte”, ”vi hinner inte” och ”vi måste”.
– Nej älskling, jag vet att du vill, men man får inte springa runt när man är på restaurang!
– Nej, det går inte att du och Oskar leker efter dagis. Det är för sent på dagen.
– Nej, vi hinner inte gå till leksaksaffären.
– Nej vännen, det blir ingen mer rutschkana nu. Vi måste åka hem och börja med maten.
Jag föreställde mig att det skänkte en trovärdighet och tyngd åt mina nej när jag hänvisade till fakta och hur verkligheten var beskaffad. Det var liksom inte bara lilla jag som kom och hittade på något – jag hade verkligheten på min sida! Det fanns logiska och rationella argument för mina nej.
Problemet var förstås att mina barn många gånger inte höll med om min verklighetsbeskrivning. Det finns inte en verklighet och deras verklighet var en annan än min. Varje gång jag gjorde anspråk på sanningen om verkligheten triggades därför en konflikt igång.
Idag gör jag annorlunda. Jag säger fortfarande nej, men jag gör det från en annan utgångspunkt. Istället för att låtsas som att det finns objektiv grund för mina nej har jag övergått till att låta mina nej börja och sluta i mig själv. Jag säger inte längre ”man får inte”, ”det går inte”, ”vi hinner inte” eller ”vi måste”. Istället säger jag ”Jag vill inte!”. Jag. Vill. Inte. Det är fakta. På riktigt! Det är inget påstående som kan ifrågasättas. (Eller kan och kan… men det händer sällan, eller hur?! ”Det vill du visst det!” är en långt mycket mer ovanlig invändning än ”Det går visst det!”)
”Jag vill inte” är en bra början på ett nej. Men det bidrar inte riktigt till att skapa kontakt med barnet. Det lär henne något om vad jag inte gillar, men det lär henne väldigt lite om vad jag gillar. Därför brukar jag också försöka följa upp mitt ”jag vill inte” med att berätta vad jag vill, gillar eller uppskattar istället.
– Nej, jag vill inte att du springer på restaurangen. Jag är mån om att de andra gästerna får lugn och ro och därför vill jag att du sitter här vid bordet.
– Nej, jag vill inte att du och Oskar leker efter dagis idag. Jag vill att vi vilar och tar det lugnt den stunden som är mellan hämtning och att det är dags att gå och sova.
– Nej, jag vill inte gå till leksaksaffären. Jag vill att vi går till skoaffären och köper gummistövlar.
– Nej älskling, ingen mer rutschkana nu. Jag vill att vi åker hem och börjar med maten.
Jag tror och märker att det är lättare för mina barn att acceptera och respektera mina nej när de förstår att det finns något bakom – något som är viktigt för mig. Mina barn älskar mig. De vill mig väl. Det har ibland varit svårt för mig att våga tro på det. Att jag, i mig själv, skulle vara viktig och värdefull för dem. Men det är jag förstås! Mina barn är betydligt mer intresserade av att ta hänsyn till mig och mina behov än vad de är av att ta hänsyn till någon sorts abstrakt ”får inte”, ”går inte”, ”hinner inte” eller ”måste”.
Hur är det för dig? Vågar du tro på att du är viktig och värdefull för ditt barn? Vågar du uttrycka personligt grundade nej och ha tillit till att de betyder mer för ditt barn än dina påståenden om hur man gör och vad man inte får?
—
Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .
Du är så bra och klok…Även med tre barn i bagaget kan det vara svårt att säga nej rätt….än svårare blir det då de börjar bli tweenies med mkt stark egen vilja om allt….då är det ännu viktigare att faktiskt ge tydliga och samarbetsvilliga nej….
Tweenies var ett nytt begrepp 🙂
Vad är det?
Från ”between”. Mellan barn och tonåringar.
Du som skriver så kloka och tankevärlds saker. Sålla, kan du skriva förskola oxå då. För dagis existerar inte längre och begreppet är numera en kvarleva och ett vilseledande begrepp för vad förskolan står för numera.
Tack för alla fina fina ”artiklar”! De är så viktiga! För vår syn på våra barn och oss själva.
Tack!
Att gå in på någon annans blogg och ’beordra’ personen att inte använda ett visst ord är rätt respektlöst.
Det är en sak att du inte vill att ordet dagis ska få finnas eller användas – det är din personliga åsikt – men du bestämmer inte vilka ord som finns och om orden inte får användas. Och sättet du gör det på, som om hon är lite korkad som använder det eftersom övrigt är så klokt.
Ordet dagis finns i allra högsta grad och det används i varierad grad. Vad Petra eller någon annan lägger för värdering i ordet beror självklart på vad man har för relation till det.
För mig som gått på dagis (vilket eg är ett slanguttryck för daghem) är det inte alls något vilseledande begrepp, det klargör tydligt att det är den pedagogiska verksamhet som tar hand om barn när föräldrar arbetar.
Jag kan försäkra dig om att även om det är skillnad i utbildningarna för de som jobbar på dagis då och nu så är det ingen större skillnad i hur jag bemöttes pedagogiskt och medmänskligt när jag gick på dagis och hur jag har upplevt hur mitt barn bemöttes på sitt dagis/sin förskola som han gick på för några år sedan – båda verksamheterna påminde mkt om varandra.
Om någon använder ett ord som du inte gillar, prova att fråga först hur personen tänker kring ordet och dess betydelse i stället för att mer eller mindre dumförklara som du gjorde nu.
Gillar dina inlägg. Något jag upplever att många glömmer är att barn är väldigt samarbetsvilliga. De står ut med mycket förändringar, beslut etcetera. Vad som läggs fokus på är däremot när de 1 av 10 gånger inte samarbetar och då lägger vi etiketten att barnet trilskas istället för att utforska vad det beror på att barnet inte vill.
En fundering som jag är nyfiken på hur du ser på. Vissa säger att barn testar gränser. Min inställning är att barn söker kontakt. Kanske bara semantik men jag ser en skillnad. Hur ser du på det?
Allt gott!
Mikael
Håller med dig Mikael! Jag känner mig också ledsen när jag märker hur mycket vi vuxna fokuserar på de tillfällen när barnen inte samarbetar och missar att se alla de tillfällen när de faktiskt samarbetar!
Nä, jag tror inte heller att barn ”testar gränser”. Däremot tror jag, precis som du, att de söker kontakt. ”Vem är den här människan? Vad gillar hon? Vad accepterar hon inte?”
//Petra
Tack Petra!
Jag följer med spänning kommande inlägg 🙂
Jag som har en fyraåring, en femåring och en sjuåring, varav mellanbarnet har autism och säkert har åtminstone någon av systrarna ärvt sina föräldrars adhd också, och har många stunder och dagar då barnen i mina ögon låter bli att samarbeta 10 av 10 gånger blir lätt avundsjuk på den som har lyxen att fokussera på den där tionde gången som barnen inte samarbetar…
Så spännande läsning. Jag tänker dock precis tvärtom. För mig är ”jag vill” förhandlingsbart, det är en önskan om hur det ska bli. Medan får, går etc inte går att diskutera/förhandla.
Alltså; vill jag höra barnens åsikt, ge dem utrymme i situationen etc använder jag ordet vill. När jag som vuxen faktiskt bestämmer, och det beslutet inte är förhandlingsbart säger jag får, måste, ska etc.
Om jag säger: ”jag vill att vi går hem nu” och barnet säger ”jag vill att vi stannar” . Vems vilja ska styra då? Ska vi stanna eller gå?
Om jag verkligen menar att nu ska/behöver/måste vi gå hem, så måste jag naturligtvis säga just det, varpå barnet såklart fortfrande kan ge uttryck för sin vilja ”jag vill att vi stannar”. I det senare fallet ställs inte viljorna mot varandra – och det tror jag är lättare för ett barn att förhålla sig till. I alla fall mina barn.
Så tänker jag
/S
Jag förstår hur du tänker, att ”jag vill” lätt kan bemötas med ett motsvarande ”jag vill”.Jag tänker såhär: säg att barnet leker och jag vill gå hem. Vill jag gå hem bara för att gå hem, för att jag har ingen lust att vara vid lekplatsen? Finns det någon möjlighet att kompromissa, dvs stanna en liten stund till bara för att barnet har roligt eller finns det någonting som gör att jag måste hem, dvs för att laga mat, för jag fryser eller för att jag måste på toa?Om det finns någonting som jag måste göra få säger jag ”Jag vill gå hem nu, för jag fryser/måste börja laga mat/måste på toa”, det upplever jag är lättare att ta för barnet än om jag bara säger att ”Jag vill hem nu” alternativt ”Kom, nu måste vi hem”.Jag funderar alltså på varför jag vill säga nej, varför det är viktigt att vi gör på ett sätt. Om det inte är viktigt, då låter jag barnet få som barnet vill. Det bidrar till att barnet känner sig viktig och lär sig visa förståelse för mina personliga gränser. Ibland måste man dock säga till barnen att ”så här är det”, t.ex. när det finns regler som säger att man måste göra på ett visst sätt. Det finns ju olika slags nej som används vid olika tillfällen.
Håller med: ”vill” uttrycker ett önskemål, något som är förhandlingsbart. Det som är förhandlingsbart är HUR jag skall få det som är viktigt för mig (omsorg om de andra gästerna på restaurangen, vila, passa tiden osv.) Jag tror att vi människor blir mer villiga att säga ja när vi vet att vi är fria att säga nej. Ju mer vi hör krav, måsten och borden desto mer motstånd väcks i oss. Det jag skriver om i bloggposten handlar om hur jag som vuxen kan underlätta för barnet att SÄGA JA till mina gränser och mina behov. Mitt fokus ligger inte på att minimera deras möjligheter att säga nej.
När den vuxne säger att ”vi måste gå hem” och barnet inte vill ställs viljorna inte mot varandra, skriver du. Till skillnad från dig tror jag inte att det är lättare för barnet att förhålla sig till. Det kanske ser så ut eftersom barnet gör som den vuxne vill. I själva verket tror jag att det föder frustration hos barnet att hans vilja ställs mot förälderns makt att definiera situationen På sikt tror jag att det kan tära på tilliten och kontakten i relationen mellan vuxen och barn. (Handen på hjärtat – hur ofta är det egentligen något som verkligen MÅSTE göras? Vi måste inte laga mat. Men vi vill. Vi måste inte gå hem för att vi fryser. Men vi vill. Vi måste inte gå till jobbet. Men vi vill (eftersom vi är måna om att få vår lön osv). Varför dölja det faktum att vi VILL göra olika saker bakom ord som ”måste”, ”får inte”, ”går inte” när det egentligen inte är sant!?.)
Det är nog tur att vi inte delar barn:) Jag tänker såååå tvärtom!
Jag håller med om att ordet måste kanske inte är så bra alla gånger – eftersom det faktiskt är ganska få saker vi måste. Precis som du säger.
Men jag säger nog hellre ”nu ska vi gå hem” OM det är just det jag menar. Menar jag att barnen kan få styra lite över hur länge vi ska stanna kanske jag säger ”jag vill gå hem. Vill ni?” (har jag tur svarar dom ja, annars svarar dom nej varpå jag ger dem en stund till)
Jag menar att vissa saker faktiskt är ett vuxenbeslut, och för mig blir det då fel att använda ordet vill. Jag vill såklart att mina barn har hjälm på om dom cyklar, men det är inte för att JAG vill det som dom ska ha det.Dom ska ha det av säkerhetsskäl. Det är inte förhandlingsbart. Dom kan inte välja bort hjälm om dom ska cykla. Det finns inte som alternativ. Men dom ska inte använda hjälm för att tillfredställa mina behov och min vilja. För mig blir det absurt.
Likaså tänker jag att det skapar mer skuld hos ett barn att trotsa en förälders vilja än att trotsa en förälders beslut. Det blir personligt och hela grejen kommer på något sätt att handla om den vuxne istället. Knasigt för mig och min familj.
Här säger vi nej och vill och ska och måste i de ”rätta” situationerna.
Det mår mina barn och jag bra av. Mitt äldsta barn behöver dessutom en extra tydlighet, så att inte tala klarspråk är att krångla till det.
Agree!
Vad bra du skriver. Min son har ju autism o är ofta inte villig att göra som vi vill.
Han går att diskutera med om han vill, men är han trött efter skolan så går det inte. När vi gick på autismcenter för små barn fick man lära sig mycket om mycket. Men just detta som du skrev togs inte upp så mycket.
Jag tänker testa det på mina barn o se om det funkar bättre än att säga nej.
Det är ju värt ett försök.
Spännande! Berätta gärna hur det går Tina 🙂
Å vad jag håller med. Det är så lätt att säga nej utan eftertanke. Upplever att mitt barn blir inåtvänd och besviken på mig när jag misslyckas att få den där kontakten och missar det positiva samspelet.
Ser också att alla barn samarbetar med sina föräldrar och pedagoger på fsk mycket mer än de får creed för. Jag skulle önska att mitt barn kunde få mer positiv uppmuntran i de situationer som faktiskt är bra istället för att få skäll och tillsägelser när det blir fel.
För att gå tillbaka till det här med Nej. Vi vänder ofta på det och säger vad vi vill. Jag vill att du stannar i hallen när du har stövlarna på dig. Det blir så smutsigt när vi går in med skor på. Jag vill att du går intill väggen när du går nerför trappen så du kan hålla balansen bättre. Jag ser att du är ledsen över att mamma ska gå, jag kommer sakna dig också men jag kommer tillbaka när du har druckit din välling ikväll.
Jag vill inte att du slår mig, jag blir ledsen och får ont då. Tycker du att jag är tråkig som läser tidningen istället för att leka med dig. Mm mm . Upplever att mitt barn känner sig sedd, förstådd och lär sig hur jag tänker på ett annat sätt än när jag bara kommer med massa regler och besvikelse.
Mitt barn är 2 år och dessa fundering pratade jag å min man mycket om innan vi blev familj. Hittade din blogg för ett år sen och du har inspirerat oss otroligt mycket!! Du ger oss fortfarande bryska uppvaknanden och påminner oss om att fortsätta fokusera på det viktigaste vi har. Det är allt för lätt att falla tillbaka till de förhållningssätt som man själv är uppväxt med och du hjälper oss att få ny energi att våga gå vår egen väg och fortsätta med det vi tror är bäst för vår familjs välmående. TACK!!
Åh vad roligt att läsa att min blogg bidrar med inspiration till er Erika. Tack också för att du berättar hur det låter hemma hos dig när ni säger nej och visar era gränser!
//Petra
Åh, alltså vad jag blev glad att du skrev om det här. Det har kommit några motsatta tankar till dina funderingar, men jag måste säga att jag började genast ändra ”mitt språk” efter att jag läst detta inlägg. Redan nu på ett par dagar har jag märkt en stor skillnad. Barnen stannar helt tydligt upp för att fundera, vad är det hon nu påstår, jämfört med att som svar på alla måsten börja gnälla och inte gå med på det jag vill att vi ska göra. Helt otroligt! Men det funkar. Det att mamma har en vilja som barnen ändå helst vill uppfylla, just för att de ju egentligen tycker om mig är så mycket mer effektit än att att dra till med att saker bara är si och så, man får inte göra det eller det.
Tack jättemycket för detta inlägg, ditt svar på min fråga om”trotsiga” barn här om dagen (båda har jag alltså fått positiv feedback på) och överhuvudtaget för denna fina blogg!
Känner mig plötsligt så mycket mer säker på att jag gör rätt.
Underbart Elise! Tack för att du berättar 🙂
//petra
Härligt kloka ord och modigt att dela med dig av dina tankar och av att du är mänsklig!
Ser fram emot fortsatt läsning!
Det är så tänkvärt, allt du skriver. Dina inlägg här och på FB hjälper mig att styra om tankarna lite när jag samspelar med barnen både hemma och på jobbet (förskola). Ofta känner man att det man säger blir fel, men man får inte riktigt till det ändå.
Du är helt fantastisk! Även om jag själv inte har fått barn än (är bara 22 år) så har jag under många många år varit intresserad av hur man på bästa sätt får sina barn att må bra och bli bra individer under uppväxten. Du har verkligen fyllt upp HELA mitt intresse för detta. Du prickar så rätt i allt jag tänkt på och för det är jag så tacksam. Det känns faktiskt som en lättnad. Jag vet att du skrev någon gång att man inte ska förlita sig på någon annan och tänka att ”det hon säger är min lag” men lite så känner jag (just nu)!. Jag längtar till att få barn och försöker träna på att lyssna och visa respekt för mina syskonbarn. En önskan jag har är att du skriver en bok, för jag vet inte hur jag ska komma ihåg alla superduper tips om konflikter och kommunikation fram tills det att jag får egna barn. ^^,
Tack för mycket värmande ord Lisa! Bok är på gång 😉
//Petra
Lycka!!! Jag antar att du kommer berätta mer på bloggen så jag får hålla utkik! 😉
Hej och tack för en superblogg!!
Jag hittade den för nåt år sedan och den lotsar vår lilla familj på ett mycket bra sätt. Någon skrev ovan om bryska uppvaknanden och jag är så glad att jag får dom och verktygen som hör till för att kunna styra åt de hållet vi vill med vårt barn. Härligt att höra att bok är på väg för precis som Lisa ovanför så vill jag inte heller glömma av något superduper tips 🙂
Vänliga hälsningar Jenny
Hej. Jag här läst det här blogginlägget massor av gånger och funderar fram och tillbaka. Jag håller absolut med dig och har verkligen fått in detta i vår vardag. Men jag här ett barn som tittar på mig och säger: Men jag vill! Eller det tänker jag göra ändå!! Så står jag och hon och säger fram och tillbaka till varandra och till slut så ramlar mitt tålamod och jag skriker NEJ. Det blir ju helt fel.
Ändå som sagt så tror jag verkligen på.detta men det är ju så svårt!!
Tack för en tänkvärda blogg!!
Hej Satu,
kanske kan du hitta lite inspiration i det här inlägget: http://petrakrantzlindgren.se/2010/05/31/har-du-trottnat-pa-att-braka-med-barnen/ . ”Hur kan vi göra så att det blir bra för båda?” är en fråga som jag tror kan ta er vidare när ni står där och vill olika.
//Petra
Tack Petra. Mycket tänkvärt. Återkommer säkert med flera funderingar 🙂
Snälla, ta bort ”följ mig”-popupfönstret. den driver mig till vansinne o_O
För övrigt är bloggen världsklass 🙂
Berätta mer! Jag har inget problem med fönstret. Vill förstå, så jag kan åtgärda.
Mitt barn litar fullständigt på mig. Och jag säger ”Jag vill inte”. Är jag trött och därmed ofokuserad kan det förstås slinka ut ett ”Vi hinner inte” och jag bannar mig på en gång eftersom jag vet att det är så lönlöst argument. ”En liiiiiten stund, mamma” och man är fast i en diskussion som är energikrävande för båda.
Jag vill inte.
Så skönt att läsa detta. Jag har hamnat i just det där maktutövandet som jag avskyr och aldrig trodde jag skulle fastna i. Säger exakt det du beskriver om att vi måste för att det är för sent, det går inte för att vi hinner inte etc. Och även om mitt barn, under skrik och protester, går med på det så har jag tänkt så många gånger att hen blir så frustrerad och kränkt över att det liksom inte finns någon utväg. Att skriken och konflikterna handlar mycket mer om att hen blir fråntagen valmöjligheterna än om att vi måste gå hem från lekparken. Jag avskyr att vara så auktoritär. Ibland hinner jag dock tänka efter före. Idag, innan vi var på plats på ett kalas, funderade jag ut hur jag skulle säga när mitt barn skulle be om att få spela på plattan under kalaset (en förutsägelse med stöd i empiriska fakta…). Och när frågan kom efter ett par timmar sa jag ”Nej jag tycker inte det är så trevligt mot xx som fyller år att spela när man är på kalas, så jag vill inte att du gör det nu” vilket fick mitt barn att svara ”Näääe, det är det ju nog inte förstås!” och sen var det inget mer med det, trots att några äldre barn faktiskt satt med sina mobiler och surfade eller spelade. Jag ska fortsätta ha det här i bakhuvudet och förhoppningsvis kommer det av sig själv så småningom, för det är ju just inför konflikterna som hjärnan inte alltid hänger med känner jag, så hoppar grodorna ur munnen…
Kämpa på! Det blir en vana till slut.
Hej!
Det du skriver om är något alla föräldrar behöver tänka på. Vi, föräldrar, behöver tänka på vad vi säger och hur vi säger det!
Jag har lärt mig att man ska undvika ordet inte. Ordet inte hör barn inte. Detta läste min man strax innan vår dotter föddes och vi bestämde att vi skulle tänka på detta. Jag arbetar som lärare och bestämde mig för att testa det där också.
Jag ser en stor skillnad i skolan. Jag har lättare att få eleverna att göra som jag säger genom att jag tänker på vad jag säger. Det låter mer positivt, när jag låter bli ordet inte.
Till vår dotter, 3 år, har vi alltid sagt ”den kan vara där”, istället för ”ajjabajja” eller ”du får inte…”och vi har inga problem med att hon tar saker hon inte får ta. En av mina kollegor började, efter att vi pratat om ordet inte, tänka på vad hon sa till sina 3-åriga tvillingpojkar. Hon sa också att hon såg stor skillnad.
Så jag ser själv att det är bra att tänka på hur jag använder ordet inte.
Har du möjlighet att testa detta, gör det. Jag hoppas du i så fall, får uppleva att barn lyssnar bättre då.
Tack för en fin blogg!
Hälsningar Sara
Hej Sara, precis som du skriver har barn svårt att förstå innebörden i ordet ”inte”. Ett annat problem är att ett önskemål med ordet inte faktiskt är väldigt otydligt eftersom du bara talar om vad du inte vill. Barn är ju inga tankeläsare och att vi talar om vad vi inte vill innebär ju inte att de förstår vad vi vill! Jag har skrivit lite om det här: http://petrakrantzlindgren.se/2010/05/17/sluta-tjata-skrik-inte/
Intressant tanke. Provade när barnen var mindre. Fick mothugg direkt! Varför ska jag göra som du vill? JAG vill det här! I det här fallet gå på promenad inomhus med uppfällt paraply.
Mm, det här är ju inget knep för att få barnen att göra som man själv vill. Självfallet kan barnet svara med att deklarera sin egen vilja. Har du läst den här artikeln? http://petrakrantzlindgren.se/2013/02/11/curlingforalder-eller-egoist-det-finns-ett-tredje-alternativ/
Varför inte besvara barnet frågan utan omskrivning. -Nej, du får inte.
Det kan man förstås göra. För egen del är det dock inget jag gillar, eftersom det inte funkar med mitt behov av respekt. Jag tycker att alla människor (även barn) har rätt till en förklaring. Dessutom tänker jag att det funkar ganska dåligt ur ett lärandeperspektiv att bara säga att barnet inte får. Då lär han sig ju inte varför han inte får, dvs. vad som är viktigt för dig och andra människor.