Frågan fick jag idag när jag var med som gäst i radioprogrammet Boulevard. Funkar det i praktiken att bemöta barnen på samma sätt som vi själva vill bli bemötta?
Mitt svar är förstås ja. Jag tror att barn föds med en förmåga till empati.
Jag tror att barn föds med en naturlig vilja att bidra till andra människor.
Jag tror att barn är social varelser som vill passa in och fungera i en grupp.
Det vi föräldrar behöver göra är att ge barnen stöd i att vara i kontakt med dessa förmågor. Vi behöver ge dem schyssta förutsättningar. Det gör vi tyvärr inte alltid.
Vi skäller på barnen.
Vi hotar dem.
Vi skuld- och skambelägger dem: ”Du borde veta bättre än att göra så där!”
Vi klandrar deras känslor: ”Det där var väl ändå ingenting att bli ledsen för!”
Vi ifrågasätter deras behov: ”Du kan väl inte gärna vara hungrig redan!?”
När vi pratar så här med våra barn gör vi det väldigt svårt för dem att behålla kontakten med sin egen medkänsla och omtanke. De blir liksom upptagna med att skydda sig själva istället för att förstå vad vi vuxna behöver och vilja bidra till det.
Detta och en hel del annat hann jag prata om. Lyssna gärna på hela programmet här.
Kul att du fick prata i radio om detta så att du når ut till många. Jag tänker på det du skriver om:
* Vi skäller på barnen.
* Vi hotar dem.
* Vi skuld- och skambelägger dem: ”Du borde veta bättre än att göra så där!”
* Vi klandrar deras känslor: ”Det där var väl ändå ingenting att bli ledsen för!”
* Vi ifrågasätter deras behov: ”Du kan väl inte gärna vara hungrig redan!?”
Som jag ser det så görs en del av detta på autopilot och mycket kommer sig av att vi möter oss själva på samma sätt. Vi behandlar oss själva så som vi blev behandlade som barn om vi inte har jobbat/jobbar med det.
När jag gjort något dåligt mot min son så kan jag ofta se en direkt spegling av hur jag bemöter mig själv eller vad jag inte tillåter mig själv att känna.
Hur ser du på det? Något du känner igen?
Allt gott!
Mikael
Håller helt med dig Mikael!
Jag tror att vi föds på samma sätt som djur. Vi känner behov av hunger, värme, svalka, törst och trygghet. Resten av känslorna växer fram i takten med uppväxt. Instämmer till 100 % när det kommer till vad vi säger till våra barn och hur det påverkar dom.
Hej Petra!
Min tvååring har just blivit ”tvåårig” och vi får bevittna många tillfällen av frustration över att världen och omgivningen inte följer hennes vilja. Det som funkar varje gång för att nå henne i de stunderna är att bejaka hennes känslor. Inte så konstigt alls, men det är inte det normativa språket med små barn idag, tyvärr. T.ex, om hon blir förtvivlad när jag stänger av Pingu för att vi måste åka till dagis så frågar jag henne saker i stil med ”blev du ledsen när jag stängde av Pingu?”, ”skulle du egentligen velat sitta kvar i soffan och se mer Pingu?” osv. Då svarar hon ja eller nej på mina frågor, och jag utgår från att hennes var stämmer. Det slutar alltid med att hon blir lugn av den konversationen och, som i det här fallet, till slut själv går iväg till hallen med mig och börjar klä på sig. Om jag går på med optimismbulldozern typ ”jo, nu ska vi ju till daaasagis som äääär så kuuuuul!”, tror jag inte vi skulle mötts lika bra… På samma sätt är jag och min man medvetna om att när vi har bråkigare perioder så beror det alltid på att vi är dåliga på att bekräfta varandras känslor.
Tack för din fina blogg, är så glad att jag hittade den när dottern bara var några månader eftersom jag blir så inspirerad i mitt föräldraskap och även får bekräftat sånt jag funderat på. Diskussionerna som blir i kommentarsfälten då och då är också väldigt intressanta!
Tack för din beskrivning av hur ni gör Linda! Jag tror, precis som du skriver, att barn behöver få sina känslor bejakade. Det värsta är inte att mamma stänger av Pingu, det är om mamma inte hajjar hur ledsamt det är!
Allt gott,
Petra
Det här kanske kan låta konstigt. Jag har inga barn. Jag har dock en man. Och det jag märkt är att jag är under utveckling där jag observerat mig själv och gått från de vanliga härskarteknikerna (som vi ALLA använder oss av i möte med människor) till att agera och inte reagera på min omgivning. Exempelvis kan jag fråga vad min man egentligen känner när han blir arg över något som skett. När han var i en konflikt med sin syster som är en hänsynslös bemästrare av samtliga härskartekniker blev han arg att jag inte kom och bröt in i argumentationen. Jag frågade om han kände sig sviken? Då kunde han lugna sig och se att det faktiskt inte var vad jag gjorde, men att han kunde se vart känslorna kom ifrån. Jag läser din sida och inspireras efterson de flesta människor faktiskt går omkring och reagerar känslomässigt som barn gör. Vi har inte speglat oss själva i en sann spegel och jag tror att när det blir konflikter med våra barn (eller för all del syskon, äkta hälft) är det vårt inre kaos vi ser. För mig är din ide om bemötande så universiellt och jag inspireras av allt utan egna barn.
Åh, vad härligt Krisitna! Det är precis vad jag vill! Jag tänker egentligen inte alls att jag skriver om barn. Jag skriver om människor. Gott att du ser det 🙂
Oj vad jag håller med – jag (och min sambo) var på din föreläsning i Mantorp igår, och jag satt hela tiden och tänkte – nä okej då, jag satt och lyssnade och njöt och imponerades och roades och lärde mig en hel massa.. men GÅNG PÅ GÅNG tänkte jag i alla fall – att det ju handlar om hur vi handskas med MÄNNISKOR. Bara med det viktiga tillägget och påminnelsen att det även gäller för SMÅ människor.
Du sätter kloka och genomtänkta ord som går att hänga upp på logik och redan vedertagna teorier, på sånt som jag själv bara ’känner’ och inte kan motivera. Sen jag fann din blogg är det lätt – jag hänvisar bara folk hit och säger ’såhär nånting menar jag!’. TACK!
Åh vad roligt att läsa Lotta! Tack :-). Och ja, precis som du säger, det handlar om människor – oavsett storlek!
//P