Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)

När jag leder mina föräldrakurser brukar jag fråga deltagarna: ”När ditt barn gör som du vill, snarare än som hon själv skulle föredra (när hon plockar upp kläderna från golvet, dukar av tallriken, sänker ljudet på stereon), vad tror du att anledningen är?” Efter en inledande lång stunds eftertanke (det här är ju inget som vi föräldrar går omkring och funderar på dagligdags) kommer lite olika svar:

– För att jag blir glad.
– För att få veckopeng.
– För att hon vet att det är så man gör.
– För att annars blir det ingen tv.
– För att slippa tjat och skäll.
– För att det känns bra att hjälpa till.
– För att hennes mamma är bra på att ge henne dåligt samvete.
– För att slippa känna sig som en dålig människa.

I dessa svar går att urskilja fyra huvudsakliga anledningar till att barn gör som föräldrarna vill, snarare än som de själva skulle föredra. Det handlar om rädsla (för den vuxnes ilska, för att få ett straff eller gå miste om en belöning), om undvikande av skamkänslor (tanken att man är en dålig människa) och skuldkänslor samt om lust att bidra.

Nästa fråga är enklare. Den handlar om vilken man skulle önska att anledningen vore. Här är alla föräldrar rörande eniga om att rädsla, skuld och skam går bort! Man vill att barnen skall agera utifrån en lust att bidra. Man hyser en förhoppning om att barnen skall bry sig om vad andra människor behöver och helt enkelt vilja bidra till att det blir bra för dem.

Jag är övertygad om att detta är en realistisk förhoppning. Det finns en hel del forskning som tyder på att barn föds med en förmåga att uppfatta andra människors behov och en vilja att bidra till att de blir tillgodosedda. Barn är inställda på samarbete. Men det krävs att vi ger dem schyssta förutsättningar. Vi behöver uttrycka oss på ett sätt som gör det möjligt för barnen att behålla kontakten med sin medfödda empati och vilja att samarbeta. Gör vi det? Gör du det?


Saker vuxna säger som väcker rädsla, skam och skuld hos barnet

Jag vågar påstå att det allra mesta som vuxna säger till barnen för att få dem att förändra sitt beteende inte gör något som helst utslag på barnens inbyggda ”empatiradar”. Om det som sägs alls passerar barnets uppmärksamhetströskel är det betydligt vanligare att det väcker rädsla, skuld eller skam. Innan jag skriver om vad vuxna brukar säga vill jag ge dig som läser chansen att bli uppmärksam på hur du själv pratar. Därför har jag här nedan beskrivit två olika konfliktsituationer. Om du vill kan du för var och en av situationerna fundera på, eller skriva ned, vad du tror att du skulle säga om det var ditt barn.

Klockan är tio i åtta och du vill vara ute ur huset senast klockan åtta för att hinna i tid till jobbet. Din femårige son sitter i pyjamas framför tv:n. När du ber honom stänga av och klä på sig säger han ”Nej, jag vill inte. Jag vill kolla klart på Bolibompa.” Du känner dig stressad och vill att han kommer på en gång. Vad säger du till din honom?

Ni kommer in genom dörren och din 10-åriga dotter slänger jackan och väskan på golvet innan hon sätter fart mot datorn. Du ropar efter henne att hon skall hänga upp sina grejer och hon svarar: ”Ah men, spelar roll! Jag skall ju ändå använda dem i morgon igen!” Du är less på att nästan varje dag säga till henne om detta och vill verkligen att hon skall ta hand om sina saker. Vad säger du till henne?

Det finns åtminstone tio vanliga sätt som föräldrar bemöter barn på i konfliktsituationer som dessa – sätt som väcker rädsla, skam eller skuld hos barnen, snarare än empati. Jag listar dem här nedan.

Hota
Om du inte stänger av tv:n nu så får du inte titta imorgon.
Nu räknar jag till tre och om du inte hängt upp din jacka då så blir jag arg.

Muta
Om du kommer med en gång så får du åka på mina axlar till dagis.
Om du tar hand om dina grejer utan tjat från och med nu så får du tio minuters extra datatid.

Befalla/förbjuda
Du får inte titta klart. Så enkelt är det. Stäng av nu!
Nu tar du hand om dina grejer! Inget snack!

Döma
Det är inte okej att strunta i vad jag säger!
Du är slappt att låta sina grejer ligga på hallgolvet!

Uttrycka vad barnet borde förstå
Vi skall gå ut genom dörren om tio minuter. Du borde fatta att det är dags att stänga av tv:n nu.
Du är tio år! Man tycker ju att du skulle fatta att grejer inte kan ligga framme på golvet.

Berätta vad barnet förtjänar/inte förtjänar/är värd/inte är värd
Jag hade tänkt åka till parken med dig efter dagis idag. Men det är du inte värd om du håller på och tjafsar så här.
Och du tror att du skall få en ny jacka? Du förtjänar ingen ny jacka när du inte kan ta hand om den du har.

Etikettera
Du är så trotsig!
Men vad du är lat!

Lägga skulden för sina känslor och handlingar på barnet
Tänk att du alltid gör mig så stressad!
Du gör mig så besviken när du lämnar dina grejer på golvet!

Psykologisera
Så här gör du bara för att få min uppmärksamhet.
Gör du så här för att testa mina gränser?

Ställa pedagogiska frågor
Hur skulle det kännas för dig om jag inte kom när du hade bråttom någonstans?
Hur tror du att det känns för mig att behöva plocka undan dina grejer?

Det är mycket möjligt att barn som möts på något av de här sätten förändrar sitt beteende på det sätt som den vuxne önskar. Men anledningen är, som jag sa tidigare, knappast att barnet har förstått vad som är viktigt för föräldern och fått en längtan att bidra till det. Istället är det rädsla, skuld och skam som är det verksamma mekanismerna. Rädslan är tydligaste när det gäller de tre första punkterna på listan. Skulden och skammen återfinns i övriga sju.


Så där sa min mamma alltid!

När deltagarna på mina föräldrakurser ser den här listan relaterar de ofta till sin egen uppväxt. De allra flesta känner igen att deras egna föräldrar använde ett, eller oftast flera, av de här sätten att tillrättavisa. ”Hur var det för dig när dina föräldrar sa så här?” brukar jag fråga. Ett typiskt svar på den frågan är: ”Man blev ju rädd. Eller kände sig dum eller fick dåligt samvete. Och så gjorde man som de sa…”

Deltagarna i mina grupper brukar också berätta om hur relationen till de egna föräldrarna påverkades när tillrättavisningarna väckte rädsla, skam eller skuld. En del berättar om förakt eller fientlighet gentemot föräldrarna och hur detta tog sig uttryck både i aktivt och passivt motstånd och uppror. Andra talar om hur de blev duktiga på att ljuga, skylla ifrån sig och smyga. Det finns också de som beskriver hur de inte upplevde sig ha något annat val än att lyda. De säger att relationen till föräldrarna säkert ”såg bra ut” på ytan, men att den saknade värme och uppriktighet och att de undvek att berätta om sina verkliga tankar och känslor.

–> Känner du igen dina egna föräldrar i listan? Vad gjorde de? Och hur var det för dig?


Åh nej, så där säger ju jag till mina barn!

Det är inte heller helt ovanligt att föräldrar som ser den här listan får lite dåligt samvete. Om du tillhör de som får skuldkänslor vill jag gärna uppmuntra dig att också påminna dig om orsaken till att du säger så här. Jag är säker på att du vill ditt barn väl! Det är för att hjälpa henne, för att lära henne hur saker och ting fungerar och vad som passar sig som du pratar så här till henne, eller hur?! Om du känner igen dig själv i listan betyder det inte att du är en ”dålig förälder”. Förmodligen är du en väldigt välmenande förälder! Kanske är du också en förälder som är nyfiken på hur du framöver skulle kunna uttrycka dig på andra sätt, som skulle kännas bättre? I så fall hoppas jag att du vill läsa mina inlägg under kommande veckor som handlar om just det: Hur man kan berätta för barnen om sina behov på sätt som ökar chansen för att de vill lyssna och vill ta hänsyn.

Mer läsning: Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)

Taggar:, , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (33)

  • Avatar

    Annika Sundin

    |

    Heja dig!

    Du är verkligen inspirerande!! Tack!

    Hälsningar, Annika Skickat från min iPhone. (Vänligen ha överseende med korta meddelanden och eventuella stavfel).

    13 nov 2012 kl. 14:32 skrev ”en annan du” <comment-reply@wordpress.com>:

    petrakrantzlindgren posted: ”När jag leder mina föräldrakurser brukar jag fråga deltagarna: ”När ditt barn gör som du vill, snarare än som hon själv skulle föredra (när hon plockar upp kläderna från golvet, dukar av tallriken, sänker ljudet på stereon), vad tror du at”

    Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Jovisst känner jag igen mig och säkerligen de flesta föräldrar med mig men var är de goda exemplen? Jag önskar goda förebilder och föregångare, jag vet redan mina svaga sidor och önskar påfyllnad snarare än pekpinnar, tack!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Då hoppas jag att du vill komma tillbaka och läsa de följande delarna i den här artikelserien Anna:-)!

      Reply

  • Avatar

    Helena

    |

    Åh det här är så bra!!!! Jag ser verkligen framemot fortsättning!

    Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Ja! Ska läsa allt du skriver om detta, känns så viktigt för mig. Tänk att man kan tro att man gör så rätt och så kanske man egentligen gör fel.. Jag vill läsa din syn på barnuppfostran och kommer utifrån det bilda mig min egen uppfattning om hur jag vill uppfostra mitt barn! Tack för bra läsning!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Precis så Maria :-). Bilda dig din egen uppfattning!!! Det finns bara ”rätt” och ”fel” i relation till vad man vill uppnå och vad du vill uppnå vet ju du bäst själv.

      Allt gott,

      Petra

      Reply

  • Avatar

    Anette Alsterå

    |

    Tack för en intressant och inspirerande blogg <3 Så rakt på, vilket jag gillar! Bra exempel som jag kan känna igen 🙂
    Ger mig också många tankeställare hur jag gör och/eller hur jag inte gör. Strävan är ju alltid att det ska bli så bra som möjligt <3
    Kram

    Reply

  • Avatar

    Erika

    |

    Tårarna trillar sakta när jag börjar läsa denna text, får en allt större klump i magen ju längre jag kommer i texten och låter orden träffa mig Jag blir otroligt berörd på många sätt. Blir ledsen pga att jag blivit så begränsad och negativt påverkad som person av de som skulle ha hjälpt mig genom livet istället för tt ständigt förminska mig och försöka få in mig i en mall.
    Blir samtidigt hoppfull när jag ser att jag kan bryta dessa mönster gentemot mitt eget barn och nu när jag fått bekräftelse på att allt jag någonsin känt faktiskt är på riktigt så kan jag också börja läka själv.
    När jag blev mamma för 2 år sen välde en massa känslor upp kring min egen uppväxt och jag har försökt prata om detta med mina föräldrar men möts än idag av samma maktutövning och förminskande av mina känslor. Har väldigt svårt att ha en nära relation med mina föräldrar och det är så synd för som du skriver så gjorde de ju givetvis inte detta för att vara elaka.
    Tack tack tack ännu en gång för allt du skriver. Du gör verkligen skillnad!!!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Oj, vilka ontsköna ord Erika. Sorg och hopp på samma gång. Tack för att du berättar! Jag njuter av kontakten.

      Allt gott,

      Petra

      Reply

  • Avatar

    Emma

    |

    Nu har det varit 2 texter om hur man inte ska göra. Nu vill jag ha tips om hur man ska göra!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Härligt att du är på hugget Emma!

      Jag vill gärna förklara varför jag börjar med att skriva om kommunikation som minskar chansen för kontakt och samarbete. Ibland får jag frågan varför man skall uppehålla sig vid det. Det är väl bättre att prata om det positiva istället? Den kommunikation som ökar chansen. Anledningen till att jag börjar med att skriva om kommunikation som väcker rädsla, skuld och skam är att jag märkt att det blir lättare att ta till sig nya sätt att kommunicera när man blivit medveten om sin vanemässiga kommunikation och verkligen reflekterat över vari problemen med den består. Det är också så att kontaktskapande kommunikation inte bara handlar om att säga saker som bidrar till kontakt. Det handlar lika mycket om att avstå från att säga saker som inte bidrar. Därför vill jag försöka tydliggöra vad det är som inte bidrar.

      Ytterligare en anledning till att skriva om detta är att bidra till att självförståelse hos läsarna. Vi är många som själva blivit pratade till på det här sättet när vi växte upp. Det har inte känts bra, men för många av oss har det varit svårt att sätta fingret på varför det inte känts bra. Läs gärna Erikas kommentar här ovanför, som illustrerar det jag försöker säga.

      Reply

  • Avatar

    Elin

    |

    Hmm, har ju fortfarande lite mindre barn, men om jag bara hänger upp kläderna, vad klassas det som? Och när hon spontant gjorde det själv igår, utan att jag någonsin bett henne, hur bemöter jag bäst det? Dottern är 2,5 år. Jag frågade om det var roligt att hänga upp kläderna själv och det tyckte hon ju. Sen är hon som mig innan hon får mat i magen, så att klä på och få till frukostbordet är typ omöjligt i den ordningen, så idag blev det frukost i bara blöjan, sen klädde hon glatt på sig själv.
    Vore intressant med ett tandborstinlägg också, jag upplever att min dotter har sjukt stark integritet och vill inte göra intrång på den. Har själv bra tänder genetiskt och är förskonad från karies, men min man får kämpa, så vi har lite olika åsikter om det är okej med några hål i mjölktänderna eller ej. Hur borde vi agera? Hon borstar för det mesta helt själv.

    Reply

  • Avatar

    Eva

    |

    Så klokt. De skuldkänslor jag går med varje dag, förstärks. Jag VILL ju vara en klok mamma, en som inte ger skuldkänslor eller orsakar mitt barn ledsnad. Känner att jag mer och mer låter mig påverkas av min mans beteende och känner för 1000:e gången att om jag var frisk skulle det vara bättre för vårt barn om vi separerade. Men kanske skulle orken, och därmed tålamod och klokhet, vara ännu sämre då? Hur hittar man vägen ut ur skuldbeläggandet. Jag både skäller och skuldbelägger och vill varken göra det ena eller det andra.
    Samtidigt VET jag att jag bidragit mycket till att vår dotter är så stark och har klarat alla smällar livet gett henne (och då menar jag utanför hemmet), eftersom jag åtminstone lyckats ge henne bra självkänsla.

    Reply

  • Avatar

    Johanna

    |

    Så glad att du tar upp detta ! Jag gör ungefär alla fel känner jag, med en klump i hjärtat läser jag att jag faktiskt borde bli mer pedagogisk mot mitt barn.
    Pga av detta inlägg frågade jag min dotter , 5 ½, lite frågor häromdagen. Bland annat – varför tror du mamma och pappa blir arga på dig ibland?
    -För att jag inte gör som ni säger blev hennes svar.
    Först blev jag glad att hon förstod men sen blev jag extremt ledsen. För inte ska hon gå runt och tro att vi blir arga för att hon inte gör som vi säger. Det handlar ju inte om det i grund och botten. Oj oj oj vilken tankeställare jag fick. Tack för en kanonblogg, ser fram emot resten av dessa inlägg.

    Reply

  • Avatar

    Linnea

    |

    Jag har tänkt en hel del på det du skrivit tidigare om att personalisera önskemål, att förklara för barnet att det är jag som vill ha det på ett eller annat sätt och inte det här otydliga ”man”. ex Man ska vara snäll, man slåss inte, man sitter ordentligt vid matbordet osv….

    Men hur gör jag det utan att döma och skuldbelägga barnet när det gör ngt som jag absolut inte vill? om jag skall förklara för barnet vad det är jag önskar av det, hur gör jag det utan att lägga ngn värdering i om hen gör som jag vill eller inte?

    Vet inte om min fråga är väldigt otydlig, jag hoppas du förstår hur jag menar.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Jag tror och hoppas att du får svaret på den frågan i mina kommande inlägg Linnea 🙂

      Reply

  • Avatar

    Carolin

    |

    Hej,
    tack för en fantastisk blogg! Jag följer dig, läser och försöker tänka på hur jag pratar till mina barn. Inte lätt men så härligt att ha hittat något att ”jobba efter”. Är så glad att du skriver så bra och lättförståeligt. Hade gärna velat gå en av dina utbildningar men bor längst ner i söder och har 60mil till Sth. Är lite för långt tyvärr. Dock har jag en fråga. Om förskolepersonalen gärna använder sig av pedagogiska frågor till min son typ ”Hade du velat att få grus i ögonen?”. Hur gör man då? Blir min son väligt ”skadad” av detta? Vi försöker undvika att prata så här hemma. Min son är 3 år och väldigt aktiv. Det händer mkt kring honom så han får ju utstå en del på dagis men vi försöker på andra sätt hemma. Vi vill ju något annat än att skälla och skälla och skälla och så blir det ändå bara fel för alla.

    Mvh
    Carolin

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Åh, den där typen av frågor förekommer nog på snart sagt varenda förskola/skola…. ”Skadad” skulle jag inte tro att han blir. Men lite beroende på hur pedagogerna ställer frågorna finns förstås en risk att han hör att han ”borde” skämmas/veta bättre. Jag brukar tänka att om jag som förälder ser till att packa mina barns ryggsäck med en sund självkänsla så fixar de att höra lite sådant!

      Reply

  • Avatar

    Sprattelgumman

    |

    Jag är så trött på att vi föräldrar (jag och min man) så ofta slänger ur oss saker som är kritik, etiketter etc. Jag minns ju själv hur dåligt jag mådde när min mor ständigt gav mig dåligt samvete för allt jag borde gjort eller inte hade gjort. Aldrig gjorde jag rätt. Jag vill absolut inte göra det mot mina barn och ändå gör man det. Det är så lätt att det blir så. Därför läser jag med spänning dessa inlägg för att se om jag och maken (vi läser ihop) kan hitta nya strategier för att bemöta våra barn på. Helt ärligt har jag dock svårt att se hur man kan undvika, eller varför man ska undvika, belöningar och konsekvenser. Är det inte så att vi ska förbereda barnen på vad vuxenlivet innebär? Allt vi gör får konsekvenser. Om barnen aldrig får konsekvenser kan det komma som en väldigt överraskning när man som vuxen att man t ex kan bli av med jobbet om man inte gör vad man ska eller alltid kommer för sent. Bara ett exempel. På vilket sätt är konsekvenser skuldbeläggande? Om det finns ett annat sätt så vill jag gärna veta förstås och väntar spänt på de kommande veckornas inlägg.

    Och så till veckans övning. Dottern min åt lite mellis och jag påminde henne att ställa in maten efter sig när hon var klar. Lite senare ser jag henne lämna bordet utan att ha dukat av. Jag uttrycker då min observation ”maten står kvar på bordet”, varmed hon genast vänder och tar hand om det.

    Det var förstås ett mycket gott resultat på min första övning. Däremot vet jag inte vad jag ska göra om de skulle vägra göra det dom är ombedda att göra…men jag ska ge mig till tåls och se om jag blir klokare med veckorna 😉

    Reply

  • Vila! « en annan du

    |

    […] jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1) Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2) För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3) […]

    Reply

  • Avatar

    Sanna

    |

    Hej, bra skrivet men jag kan sakna lite tips på hur man ska göra istället när du beskriver i inlägget det med att stänga av tv för att komma i tid till dagis eller att ta upp sina ytterkläder från golvet. Hur ska man då göra om man inte får göra nåt av dem 10 sakerna du skriver?
    Ska jag ta upp mina barns kläder och låta dem slippa för 150 elfte gången? Ska jag behöva komma försent till jobbet varje morgon för att jag ska låta barnet kolla färdigt på bolibompa? Nej det känns inte bra det heller. Förberedelse kan man oxå köra med men där kan det oxå bli problem!

    Så hur gör man i dessa klassiska situationer tycker du?

    Reply

  • Avatar

    Ulyana

    |

    Hej,
    Jag undrar hur ska man reagera om barnet sager ” Jag bryr mig inte hur du känner dig?” eller kan inte relatera till situationen när mn staller pedagogiska frågor?

    Reply

Lämna en kommentar