För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar! (Gränser med respekt, del 3)

Rädsla, skuld och skam. Nu vet du vad du bör undvika att säga om du inte vill att ditt barn skall agera på någon av dessa känslor. Det är dags att titta på hur man kan göra istället – om man vill underlätta för barnet att reagera med empati. Jag kommer under de närmaste veckorna att presentera en kommunikationsmodell som består av fyra komponenter. Det blir en komponent i veckan. (Vill du läsa mer om den här modellen föreslår jag att du börjar med boken Nonviolent Communication. Ett språk för livet.)

Nu gissar jag att en del av er som läser blir frustrerade. Fyra långa veckor för att få hela svaret på hur man gör!? Skall det verkligen vara nödvändigt? Jag väljer att göra så eftersom jag vet att många av er som läser tar det här på allvar och verkligen vill förändra ert sätt att prata med barnen. Jag tror att förändringen gynnas av det lite längre perspektivet. En komponent i veckan är ungefär vad man mäktar med om man vill hinna reflektera och testa nytt.


En liten påminnelse till dig som läser

Jag vill gärna betona att syftet med den modell jag kommer att beskriva är att underlätta för barnet att höra det som sägs med den egna medkänslan påkopplad. Det är inte detsamma som att barnet alltid är villig att göra som föräldern vill. Barnets svar kan fortfarande bli ”nej”. Modellen erbjuder alltså inget respektfullt ”knep” för att få barnen att lyda. Däremot kan modellen bidra till att skapa kontakt mellan föräldrar och barn. Ur kontakt kan samarbete och ömsesidigt accepterade lösningar växa fram. (Du kan läsa mer om ömsesidigt accepterade lösningar som tillgodoser både barnets och den vuxnes behov här.)


Den första komponenten: Berätta vad du observerar

Vad är det vi bråkar om egentligen? Det händer mig fortfarande ibland (trots all min kommunikationsutbildning!) att jag mitt i en konflikt med min man eller mina barn stannar upp och ställer mig den här frågan. Vi kan ha slängt irritation på varandra en lång stund, men när jag tar mig tid att reflektera blir jag plötsligt varse att jag faktiskt inte riktigt vet vari konflikten består. Bråket har liksom fått ett eget liv och jag bara flyter med.

Det är förstås svårt att lösa konflikter som dessa. Om det inte är tydligt för alla inblandade vad en konflikt handlar om är det knepigt att hitta en ömsesidigt accepterad lösning. Av den anledningen är det av yttersta vikt att den som har ett problem i relation till en annan människa börjar med att tydliggöra vad det är som är problematiskt. Det handlar om att skapa en gemensam plattform från vilken samtalet kan ta sin utgångspunkt. Det betyder förstås inte att man redan från början är ense i sak, men att man är ense om vilken sak man pratar.

Låt oss anta din dotter lämnar sin jacka och väska på hallgolvet när hon kommer hem från skolan (ett av de exempel som jag tog upp i mitt förra inlägg). Du vill ha mer ordning än så och dessutom är det svårt att köra in lillasysters vagn i hallen när det ligger grejer på hallmattan. Därför vill du att hon plockar undan sina saker. Låt oss också anta att du vill vädja till din dotters empati, du vill att hon skall förstå vad som är viktigt för dig och vilja bidra till det. Du vill undvika att hon gör som du ber om för att hon är rädd eller för att slippa skämmas eller få skuldkänslor.

I syfte att skapa samtalets gemensamma plattform behöver du alltså börja med att tydliggöra vad som är problematiskt för dig. Att höra att ens eget beteende utgör ett problem för någon annan känns sällan bra. För att undvika att barnet går i försvar eller hamnar i skuld- eller skamkänslor (vilket lägger hinder i vägen för hennes empati) är det viktigt att uttrycka sig så icke-anklagande som möjligt. Minimalt anklagande är att begränsa det man säger till rena observationer. Att helt enkelt bara berätta vad man lägger märke till. Om du följer det rådet kanske du säger till din dotter:

”Jag ser att din jacka och väska ligger på hallmattan.”

Att du uttrycker en observation garanterar på intet sätt att din dotter är intresserad av att lyssna på vad du härnäst har att säga, men det ger dig förhållandevis goda chanser. Bättre chanser än om du skulle inleda ert samtal med att tolka din dotters beteende – något som många föräldrar brukar göra. Kanske skulle du då säga ”Jag ser att du räknar med att någon annan skall städa upp efter dig!”. Att inleda så här är att be om konflikt. Barnets fokus flyttas genast från grejerna på hallgolvet till att försvara sig mot det som hon upplever som en orättvis anklagelse. Detsamma händer när föräldern inleder samtalet med att sätta en negativ etikett på barnet och tex säger ”Du är så slarvig!”. Varför skulle ett barn vilja lyssna på vad föräldern har att säga efter en sådan upptakt? Att fler anklagelser och förmodligen också befallningar är i antågande torde stå klart för de flesta.

Det är inte riktigt så enkelt som det låter att uttrycka sig i rena observationer. Vi människor observerar och tolkar det vi observerar nästan momentant. Vi hittar fyra odiskade glas på tonåringens rum och tänker att han är lat. Vi hör en flicka som just fått en glass be om ännu än och tänker att hon bortskämd.

Jag brukar föreslå att den som vill uttrycka en observation skall föreställa sig att hon lever i en dokusåpavärld. I en dokusåpa finns kameror. Många kameror. Kamerorna gör inga tolkningar och sätter inga etiketter. Kamerorna ser varken bortskämda barn eller lata tonåringar. De registerar däremot att det står fyra glas med spår av mjölk på skrivbordet. De registrerar ett barn som säger ”kan jag få en glass till?”.

Här kommer ytterligare några exempel för att tydliggöra skillnaden mellan observationer, tolkningar och etiketter:

Observation: Du kom hem kvart över fyra.
Tolkning: Du respekterade inte den tid vi bestämt.
Etikett: Du är nonchalant som kommer hem för sent.

Observation: Din tallrik står på bordet.
Tolkning: Du har struntat i att duka av.
Etikett: Du är slapp som lämnar din tallrik på bordet.

Observation: Du säger att du inte vill äta potatis.
Tolkning: Du konstrar med maten.
Etikett: Du är kräsen.

Observation: Du sätter vantarna på fötterna.
Tolkning: Du larvar dig.
Etikett: Du är fånig när du håller på så där med vantarna.

Observation: Du sa att din syster har utstående öron.
Tolkning: Du retar din syster.
Etikett: Du är elak mot din syster.

Låt mig sammanfatta. Det första steget i att uttrycka sig på ett sätt som gör att ett barn (eller en vuxen människa) vill lyssna och vill försöka förstå är att sätta ord på sina observationer – utan att anklaga, kritisera, skam- eller skuldbelägga. Återstår tre steg: att berätta för barnet om sina egna känslor, om sina egna behov och slutligen om vilket konkret önskemål man har. Nästa vecka skriver jag om det andra steget, känslorna. Hoppas du vill komma tillbaka och läsa om det!

–> Utmaning till nästa vecka: försöka att undvika tolkningar och etiketter när du pratar med ditt barn. Sträva istället efter att sätta ord på dina observationer. Lämna gärna en kommentar i kommentarsfältet och berätta hur det går!

Föräldrakurs!

Den 26 januari startar jag nästa kurs i kommunikation och konflikthantering med barn. Läs mer här.

Taggar:, , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (28)

  • Avatar

    Kristina

    |

    Jag tänker att tonläget i rösten är av största vikt här. Om du upplyser om din observation med ilska i kroppen blir orden oviktiga. Då ser barnet bara den ilskna energin du utstrålar, vilket är detsamma som att skälla. Om du förhåller dig neutral i tonläget tror jag det går lättare.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Ja, så är det förstås! Man måste vilja ha kontakt och vara mån om den ömsesidiga respekten. Om man inte vill det visar det sig i kroppsspråket, tonfallet och ansiktsuttrycket och då kvittar det liksom vilka ord man väljer att använda.

      Reply

  • Avatar

    Kristina

    |

    Förresten tycker jag att det är bra med dina uppdelningar i inlägg. Om någon (vilket jag observerat i en del kommentarer) känner att de saknar tålamod med att få svaren uppdukade på silverfat kan de behöva sitta i stillhet framför sin egen spegelbild och fundera över hur de själva vill bli bemötta och bemöter andra. Jag tror det är nyckeln. Det spelar ingen roll hur många svar någon annan har på respektfull barnuppfostran om man inte har tålamod att lyssna på sitt eget förnuft. Det finns inga quickfix när det kommer till att lära sig respekt. Men det är onekligen skönt att få en påminnelse. Jag ser fram emot nästa påminnelse, även om jag vet att svaren redan finns inom mig.

    Reply

  • Avatar

    Mascha

    |

    Hej! Tycker det här låter väldigt spännande att prova! Men om jag har en fyra åring hemma, ska jag då inte berätta för honom också att jag vill att han ta upp sin jacka från hallgolvet? Det känns som att jag olär mig nu vad jag precis lärde mig, att faktiskt säga vad jag vill att någon ska göra och inte hoppas att de gissa det av en antydan…. Eller kommer det sedan? Det här är ju bara 1:a steg, det förstod jag nog också….

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Precis. Vi är på steg 1. Tre spännande steg återstår. Tålamod gott folk 😉

      Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Baaaaaah! Jag måste skaffa mig tålamod först. Jag vill ju veta nu!
    Precis som mina barn vill med saker de är intresserade av 🙂 Den här känslan ska jag verkligen försöka komma ihåg när ‘vänta, vi gör seeeenare’ ligger nära till hands. Tack för att jag fick komma ihåg detta!
    Under tiden, till nästa spännande läsning, ska jag öva på observationer!
    Det här är så inspirerande. Och svårt! Men det är verkligen värt det :))

    Reply

  • Avatar

    Ida

    |

    Tack. Vi ska genast börja öva. Vill så gärna få till det en gång för alla. Det är så svårt när man är trött och blir frustrerad…

    Reply

  • Avatar

    Sandra

    |

    Men samtalet slutar oftast inte vid observationen, det är den enkla meningen! Jag ser att din jacka ligger på hall golvet
    Barnet svarar jaha?!

    Du sa att din syster har utstående öron.. Barnet.. Och?

    Vad svarar man? Utan att trampa på några ömma tår?

    Reply

  • Avatar

    Nina

    |

    Oj, jag känner bara att våra konflikter är så mycket större än en kastad jacka på golvet! Vad leder ett ”jag hör att du skriker väldigt högt” när 3-åringen helt plötsligt får ett utbrott och sitter på golvet med händerna för öronen och skriker rätt ut allt vad han kan? Han kan ju inte ens höra vad jag säger. Går jag därifrån för att slippa höra, så blir det fel. Lyfter jag upp honom på sitt rum för att skrika färdigt där, så blir det fel. Har länge funderat på att köpa hörselkåpor för att orka med hans röstresurser, men vad sänder det för signaler?

    Reply

  • Avatar

    Jes

    |

    Intressant läsning, nu ska jag hem och prova 🙂

    Detta att bara beskriva en observation gäller väll oxå om man vill uppärksamma barnet när det gjort något, exempel:

    om barnet gjort en teckning som den vill vissa : mins att jag läst någon stans att man bör undvika att att använda bedömande/värderande ord som: vilken fin teckning, för barnet ville ju bara visa vad han/hon gjort på dagis och tanken på att den va fin eller full va inget barnet fundera på.

    Utan att man bara ska tala om vad man ser (obsarverar) dvs, va många färger du har i din teckning, eller jag ser att du ritat en häst. För om man säger, fin/bra så hade ju tecknngen kunna vara ful/dålig oxå och man värderal barnets prestation vilket inte va vad barnet va ute efter, han/hon ville bara visa ad de gjort under dage. Eller är jag helt ute och cyklar

    Reply

  • Avatar

    Anna Farman Berg

    |

    Min man och jag övar på observationerna med blandat resultat hemma. Äldsta sonen tar upp jackan när vi säger tex din jacka ligger på golvet.
    Min man sa imorse att:

    ”Pyamasen ligger på golvet.”
    ”Jaja, jag ska ta upp den!” surar sonen.
    ”Det sa jag inte, sa min man, men tack”.

    Yngsta sonen struntar oftast fullkomligt i våra obervationer men som du påpekat följer lektioner…

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Känner mig lite sorgsen när jag inser att jag inte skrivit så tydligt som jag ville. Jag menar INTE att barnen skall vara tankeläsare och klura ut vad vi önskar när vi uttrycker våra observationer. Det jag skrivit om i den här bloggposten är hur man inleder ett samtal så att barnen vill lyssna på vad man har att säga. Det närmast tre inläggen handlar om fortsättningen på samtalet.

      Reply

  • Avatar

    Helena

    |

    Tack för en jättebra blogg!! Jag läste föregående avsnitt förra veckan och har sedan dess nästan helt tagit bort det ”dåliga” sättet att prata med barnen. Och redan har stämningen blivit mycket bättre här hemma och alla verkar lite gladare. Inklusive jag själv. Ska nu prova med observationerna och ser fram emot fortsättningen!

    Reply

      • Avatar

        Suzanne

        |

        Hej!
        Vill börja med att säga att det glädjer mig att se att det finns många fler trots allt som tror på samarbete och kommunikation före hot och mutning osv….
        En ”observation” jag gjorde efter att ha läst de tre första delarna så blev min tanke att varför göra det så krångligt?.
        Jag tror på att först och främst som förälder skapa sig lite självinsikt i sitt eget beteende och framförallt självkännedom. Vill man förändra sin relation till sitt barn måste man börja med att förändra sig själv då uttrycket ”barn gör inte som du säger, dem gör som du gör” är sååå otroligt sant så vill man som förälder veta vem man är ska man observera sina barn i olika situationer så får man svaret.
        Vad det sen handlar om rörande kommunikation med gränser och ömsesidig respekt så har jag upptäckt att det går så otroligt mycket lättare att nå fram till sitt barn om man relaterar till barnets egna upplevelser och känslor i olika sammanhang som en plattform för att nå fram. Vill man åtminstone ge barnet en tankeställare ifråga om exempelvis ”jackan på golvet” kan man försöka leta fram i sitt minne en situation där barnet exempelvis fått något av sina saker förstörda, nåt plagg som gick omintet eller när något råkade dammsugas upp för att det låg på golvet och på så sätt genom det förklara vidden av varför det är så viktigt att jackan inte ligger just där upplever jag att just den modellen fungerar otroligt bra. Ett barn kan ju inte relatera till sin förälders känsla i en situation om denne själv inte har varit med om det då den förmågan att föreställa sig något kommer först senare i utvecklingen. Alternativt kan man ju mötas genom att exempelvis säga att du får gärna ha din jacka på golvet ja var du vill men då får du ta med den in på ditt rum för där inne får du ha det precis som du vill och därinne gäller dina regler men i hallen är regeln att saker ska hänga på sin plats. På så sätt anser jag att man skapar struktur och sätter gränser och samtidigt öppnar upp för möjligheter för barnet att utöva sin egen vilja och känsla för hur de vill ha det. Deras rum anser jag alltid ska vara frizonen att få utöva sin individualitet på alla sätt. Skulle det sen vara så att barnet lämnar jackan på golvet skulle jag plocka upp den och gå till barnets rum och säga att ”här du glömde denna” vilket då brukar få reaktionen ifrån barnet att ”ah Tack! mamma” å samtidigt har man sått ett frö i barnet då de då börjar tänka på att jackor brukar ju inte va på rummet osv… Barn har ju heller inte bara hemmet som referens utan i både förskola/skola/hemma hos kompisar går det till på ett visst sätt och när man då skapar utrymme för barnet att utöva sina idéer och tankar gör det dem mera medvetna också om sin omgivning och de lägger själva märke till skillnader i större utsträckning.
        Att ofta prata om att man är ett team som samarbetar och hjälps åt och ge uttryck för hur bra det känns vid ett tillfälle när detta utövas tror jag är viktigt.
        Ser fram emot mera läsning i ämnet då just barn och föräldraskap är något jag verkligen brinner för.

        Reply

  • Avatar

    Jessica

    |

    Så spännande att få ta del av de kommande stegen sen. Jag älskar att läsa dina artiklar. Vi har en fyraåringarna och en åttamånaders. Jag har flera frågor men väntar och ser om dina oöika steg kan stötta mig i mitt förhållningssätt vid de olika situationerna som jag tänker på. Tack för att du låter oss ta del av din fantastiska blogg!

    Reply

  • Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4) « en annan du

    |

    […] I mitt förra inlägg skrev jag att det första steget i att skapa kontakt med barnen och underlätta för dem att reagera med empati på det som sägs är att sätta ord på sina observationer. Att ge uttryck för vad man ser och hör istället för hur man tolkar det man ser och hör. Det andra steget, som jag skall beskriva idag, är att ärligt och uppriktigt uttrycka vilken eller vilka känslor man har i relation till det man observerar. Med känsla menar jag kroppsliga förnimmelser. En känsla känns i kroppen. Glad, irriterad, besviken, förskräckt, förvånad, orolig, hungrig och trött – det finns alltid kroppsliga tecken (om vi är uppmärksamma) på de känslor vi har. […]

    Reply

  • Avatar

    Johanna

    |

    Hej! Jag gillar din blogg och brukar läser det du skriver, ibland känner jag dock att saker och ting krånglas till i onödan och att det är lätt att som förälder få dåligt samvete när man läser dina kloka och genomtänkta råd. Jag tror att man kommer långt med sunt förnuft när det gäller barnuppfostran. Varför inte helt enkelt säga ”Kan du vara snäll och ta upp jackan, tack”? Barn från tre år ålder förstår ju mycket väl att man måste plocka upp efter sig, inte behöver jag förklara varför?? Om barnet väljer att inte plocka upp jackan är det ju inte så konstigt om man till slut blir arg och irriterad, för den skull anser jag inte att mitt barn upplever skam eller skuld. Däremot kan jag ibland hota med att om du inte gör som jag säger så kommer jag att bli arg på dig, vad är det som är fel med det? Man vill inte att mamma eller pappa ska bli arg, därför gör man som de säger. Behöver det verkligen vara fel? Är det inte så att mycket man gör i livet gör man för att andra inte ska bli arga, besvikna eller ledsna? Jag känner att allt kan bli sönderanalyserat och att vi fostrar små ”prinsessor på ärten” om vi alltid ska känna efter och vara så himla rädda för att skada våra barn. Ger man barnen en kram och en puss, läser en saga och sen berättar hur himla bra de är och att man älskar dem innan de ska somna på kvällen tror jag att man inte behöver fundera så mycker på allt det andra. Då känner de kärleken och känner att de är älskade, sen att mamma blir så arg att de nästan blir lite rädda ibland, det tror inte jag är hela världen.

    Tack för en bra och intressant blogg!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Johanna,

      jag vill ogärna uttala mig om vad som är rätt och fel. Jag upplever större mening i att fundera över om ett visst tillvägagångssätt underlättar eller försvårar möjligheten att nå det mål man har. Givet att man vill appellera till barnets medkänsla tror jag att hot är ganska värdelösa. Om man bara vill att barnet skall plocka upp jackan, oavsett anledning, kan de förstås funka alldeles utmärkt.

      Självklart kan vi fundera för mycket på hur vi förhåller oss till våra barn. Jag tror inte att barnen mår bra av att vara sina föräldrars projekt. Men jag tror å andra sidan också att man kan fundera för lite… Allt handlar väl om balans, precis som i övriga livet.

      //Petra

      Reply

  • Vila! « en annan du

    |

    […] respekt, del 1) Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2) För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3) Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4) Brukar ditt barn göra dig […]

    Reply

  • Avatar

    Mariana

    |

    Såg inte denna artikelserie förrän nu så jag får själv begränsa mig till en artikel/vecka. Är så redo att börja träna! Har tidigare tyckt att jag gör mycket rätt, men känner så igen mig i situationen med tonårspojken (!) som släpper sakerna på golvet i hallen. Härligt att få lära sig en ny strategi! Tack!

    Reply

  • Gnälliga och tjatiga ungar? « En annan du

    |

    […] respekt, del 1) Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2) För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3) Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4) Brukar ditt barn göra dig […]

    Reply

Lämna en kommentar