Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5)

Det är en vanlig föreställning att andra människors agerande orsakar våra känslor. Hur ofta hör man inte påståenden som ”Han gjorde mig arg!” eller ”Åh, vad du gör mig glad!”? Som om andra människor hade makten över de egna känslorna. Det har de förstås inte egentligen.

Kan du göra en annan människa irriterad? Du kan försöka. Du kan skälla, förolämpa, ta saker ifrån henne, men att hon blir irriterad är inget givet resultat. Hon kanske känner sig rädd. Eller förbannad. Eller orolig (för din mentala hälsa). Det är helt enkelt inte möjligt att bestämma vad någon annan människa skall känna. De känslor en person har beror dels på hur hon väljer att tolka vad andra människor säger och gör, dels på vilka behov hon själv har i stunden.

iStock_000018079366XSmall


Den tredje komponenten: Ta ansvar för dina känslor genom att koppla dem till dina behov

Det tredje steget när man vill kommunicera på ett sätt som väcker medkänsla är därför att ta ansvar för de egna känslorna genom att koppla ihop dem med de egna behoven. Om du gör det när du skall säga till ditt barn om jackan som ligger på dörrmattan säger du kanske: ”När jag ser att din jacka ligger på golvet känner jag mig irriterad eftersom jag gillar ordning”. (Jag har tidigare skrivit om den första och den andra komponenten.)

Men är det här inte bara en lek med ord, undrar du kanske. Är det inte samma sak som att säga ”Du gör mig irriterad”? Nej, för om det var barnet som gjorde dig irriterad genom att lägga sin jacka på golvet skulle du bli irriterad varje gång den ligger där. Och det blir du inte, eller hur? Ibland bekommer det dig inte alls. Ibland blir du arg. Och ibland rent av förundrad (”Tänk att hon kan sprida ut sina grejer på det här sättet!”). Din känslomässiga reaktion varierar beroende på att dina behov varierar. Vid vissa tillfällen är det viktigare med ordning för dig än vad det är vid andra tillfällen.


Behov!? Vad är det?

När jag pratar om behovsfokuserad kommunikation i olika sammanhang möts jag ofta av undran. Många människor är inte alls vana att fundera över sina behov. De tänker knappt ens på att de har behov! Istället för att koppla ihop den egna ilskan, oron, sorgen osv med de behov som finns bakom brukar de fundera över vad andra människor gjort för fel.

Jag brukar beskriva behov som drivkrafter som är gemensamma för alla människor. Näring, kärlek, gemenskap och omtanke är några exempel på behov. Behov är generella, oberoende av tidpunkt, plats och person. De tillgodoses med hjälp av olika strategier, dvs. specifika tillvägagångssätt. Ett exempel för att tydliggöra skillnaden mellan behov och strategier: Näring är ett behov som alla människor delar. Det finns flera tänkbara strategier för att tillgodose behovet av näring. Man kan tex handla mat i affären, odla sina egna grödor, gå på restaurang eller äta hos grannen.

Några exempel på behov:

Fysiska behov: tex. näring, luft, vatten, beröring, rörelse
Behov av autonomi/självständighet
Behov av ömsesidighet: tex. närhet, kärlek, kontakt, gemenskap, respekt, förståelse, att bli sedd och hörd, acceptans, omsorg, omtanke, uppriktighet
Behov av lek, skratt och humor
”Andliga” behov: tex. harmoni, lugn, inspiration, ordning

Här finns en lite längre lista över grundläggande behov som alla människor delar.


Vad är vitsen med att koppla känslor till behov?

Det finns flera fördelar med att koppla sina känslor till de egna behoven, istället för att lägga ansvaret för att man känner som man gör på andra människor. För det första underlättar det för barnet (eller vem man nu pratar med) att höra det som sägs med den egna empatin påkopplad. Det är helt enkelt lättare att ta till sig vad andra människor känner och behöver när man själv inte åläggs ansvaret och skulden för det. Den som däremot möts av anklagelser eller kritik brukar ha svårt att hitta empatin och istället lägga det mesta av sin energi på att försvara sig eller komma med motanklagelser.

Den andra fördelen med att koppla ihop känslorna med de egna behoven och benämna dem är att det hjälper barnet att utveckla ett rikt behovsordförråd och att våga använda det. För visst är det väl så att vi gärna vill att barnen skall kunna sätta ord på sina behov!? Att de skall säga ”jag längtar efter kramar och närhet mamma!” istället för att gnälla och prata bebisspråk? Att de skall säga ”jag behöver vara ensam” istället för ”du får inte vara i mitt rum din jävla skitunge!”. Att barn gör som vuxna gör är en sanning som tål att upprepas. Den som vill ha barn som benämner och ber om respekt för sina egna behov bör därför sträva efter att själv göra detsamma.

Den tredje fördelen med att koppla känslorna till de egna behoven är att det också skapar möjlighet att själv agera för att tillgodose sina behov och därigenom hitta till nya känslor. Om du tänker att du är irriterad för att du behöver mer ordning omkring dig, kan du handla för att få det behovet tillgodosett. Du kan förstås städa själv, eller be någon göra det, du kan stänga dörren till rummet där det är oordning eller gå till ett annat rum. Om du istället tänker att det är ditt barn som gör dig irriterad betyder det att du måste vänta på att hon skall ändra sitt beteende för att du skall kunna släppa din irritation. Den väntan kan bli väldigt lång!

–> Utmaning till nästa vecka: sträva efter att identifiera dina behov!

* Du kanske ser ditt barn slå sitt syskon och känner dig ledsen. Den där ledsenheten bär på ett budskap! Den påminner dig om något som du värdesätter, ett behov du har! Vilket!?

* Du kanske hör ditt barn säga ”Jag vill inte gå till dagis nu!” och känner dig stressad. Vilket behov kan du identifiera bakom stressen?

* Du kanske säger till ditt barn att det är dags för mat och hon svarar ”Jag åt hos Emma. Jag är inte hungrig.” Du märker att du känner dig besviken. Vilket behov skvallrar den där besvikelsen om?

Jag vill gärna uppmuntra dig att än så länge stanna vid att uppmärksamma behoven för dig själv. För att barnet skall slippa vara tankeläsare och gissa sig till vad föräldern vill behövs nämligen en fjärde och sista komponent: ett tydligt uttryckt önskemål. Det skall jag skriva om nästa vecka!

Mer läsning:

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)
Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill?! (Gränser med respekt, det 6)

Föräldrakurs!

Den 26 januari startar jag nästa kurs i kommunikation och konflikthantering med barn. Läs mer här –>

Taggar:, , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (29)

  • Avatar

    Maria Wilson

    |

    Hej Petra!

    Hur mycket jag än har att göra på jobb följer och läser jag ändå dina mail eftersom det är så viktigt för mig!
    Jag vill gärna förstå och lära mej ☺

    Kunde inte låta bli att fastna på frågorna:

    Du kanske ser ditt barn slå sitt syskon och känner dig ledsen. Den där ledsenheten bär på ett budskap! Den påminner dig om något som du värdesätter, ett behov du har? Vilket!?

    Du kanske hör ditt barn säga ”Jag vill inte gå till dagis nu!” och känner dig stressad. Vilket behov kan du identifiera bakom stressen?

    Ja, vilket behov är det som ligger bakom den här ledsenheten? (första frågan) och stressen? (andra frågan) Jag vill så gärna förstå!!! Hur ska jag tänka? Jag har inte så lätt för det här men jag vill verkligen lära mig det här! Sitter nästan och börjar gråta bara av att skriva om det….

    Hade kommit på din utbildning om jag hade bott i Stockholm…

    Hoppas på svar ☺

    Vissa verkar ha lättare för att förstå så’nt här än andra 😉 Tack snälla för att du delar med dig av dina kunskaper!
    Vänligen
    Maria Wilson, Malmö

    Reply

    • Avatar

      Linda Pettersson

      |

      Jag kan ju skriva vad jag tänkte när jag läste frågorna 🙂 Ledsenheten när mina barn bråkar först då.. Funderar jag över mitt behov där så handlar det troligtvis om att jag vill att de ska tycka om varandra. Jag har behovet av gemenskap… så tänkte jag iaf. På den andra punkten var det mer tydligt (händer ju nästan varje dag dessutom) där går min stress tillbaka på mitt behov av kontroll. Jag hatar att inte ha kontroll över min egen tid och jag hatar att komma försent. Det är jättejobbigt för mig oavsett om det gäller barnen eller något annat som påverkar min kontroll.

      I mitt huvud lät det klart men nu ser det lite snurrigt ut 😉 hoppas du kan få nån hjälp!

      Reply

      • Avatar

        petrakrantzlindgren

        |

        Tack Linda :-). Gillar hur det blir tydligt att det inte finns ett svar som är ”rätt”, utan att olika människor har olika behov.

        //Petra

        Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Maria,

      jag gissar att du känner dig frustrerad och kanske också lite sorgsen eftersom det är himla viktigt för dig att förstå? För att du är så attans mån om din relation till dina/ditt barn?

      Nu vet ju inte jag vilka behov du har, men om jag går till mig själv, när jag ser mina barn slåss och jag känner mig ledsen handlar det om att jag har ett behov av omsorg och respekt människor emellan. Att jag är verkligen värdesätter detta i mänskliga relationer.

      När mitt barn säger att hon inte vill gå till förskolan och jag känner mig stressad handlar det många gånger om att jag har ett behov av pålitlighet. Att jag har en överenskommelse (uttalat eller outtalat) med en eller flera andra människor (mina arbetskollegor) om att dyka upp en viss tid och att jag är mån om att respektera överenskommelser jag gjort.

      Vill också tipsa om boken Nonviolent Communication, ett språk för livet som beskriver allt det här betydligt mer utförligt. http://www.yourvismawebsite.com/friare-liv-ab/shop/product/nvc-ett-sprak-for-livet

      Allt gott,

      Petra

      Reply

  • Avatar

    Pia Åkerman

    |

    Alltid lika bra att bli uppmärksammad på the basics! Tack.

    Kram

    Pia

    Reply

  • Avatar

    emmy

    |

    Jag är så otroligt glad att du skriver den här serien! Min son är bara ett än så länge, men det gör det lättare att göra ”rätt” från början. Sen känner jag att det här är något som inte bara gäller i kommunikationen med barn, utan även vuxna emellan. Det är så lätt att man fastnar i gamla hjulspår, pratar förbi och om varandra och blir arga och ledsna på varandra eftersom man helt enkelt inte vet hur man ska prata med varandra och faktiskt fokuserar på fel saker. Ser fram emot nästa del!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Så tänker jag också Emmy – att det här inte är kommunikation som är specifik för barn. Det handlar om hur man kommunicerar med och för medkänsla med andra människor, oavsett storlek.

      Allt gott,

      Petra

      Reply

  • Avatar

    Petra Sundberg

    |

    Dina ord är som balsam för mig just nu!

    Tack för att du hjälper mig att komma ihåg att ställa rätt frågor till mig själv om vad som är viktigt på riktigt.

    Kram från en annan Petra

    Reply

  • Avatar

    Eva

    |

    Vad bra att det redan fanns tips här kring frågorna som ställdes i artikeln. Det kändes lite som en salstenta där jag inte alls visste vilken väg jag skulle ta med svaret. 🙂 Även jag kände mig osäker eftersom jag inte tänkt på mina behov på sådant sätt. Men nu fattar jag mer. Tack!

    Reply

  • Avatar

    Helena Roth

    |

    Oj vad jag håller med dig!
    Använder detta oerhört mycket i min coaching, eftersom jag kommit till samma insikt som du. Jag upplever det som att vi sätter oss i offerrollen – vi tar inte ansvar för oss själva och våra egna reaktioner, utan skyller dem på någon annan. Kan bli mycket intressant dialog när detta ämnet lyfts, och de flesta värjer sig enormt – för ibland är det så mycket enklare att skylla på andra, istället för ta ansvaret själv. 😀
    Stort tack för inlägget, kommer spara det så jag kan använda det som exempel i coachingen, vid behov!

    Reply

  • Avatar

    Ka

    |

    Vad tänker du om man uttrycker sig enligt det sätt du förespråkar till någon och de ändå väljer att handla på ett sätt som de vet sårar? Detta kan ju hända då och då. Vad händer om någon förstår precis vad det är du säger och menar och accepterar dina känslor, men ändå väljer ett helt annat val som gör dig sårad eller ledsen?

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Igen – jag tror inte att någon annan kan göra mig sårad eller ledsen. Om jag tänker att jag blir sårad eller känner mig ledsen så beror det på hur jag tolkar det den andra personen gör och vilka mina egna behov är i stunden.

      Jag är inte helt klar över din fråga. Undrar du vad jag gör om någon väljer att göra på ett annat sätt än det jag önskar? Trots att jag har uttryckt vad jag önskar. Eller undrar du vad jag tror att det beror på? Eller är det något annat du undrar? Utveckla gärna din fråga så skall jag försöka svara :-).

      Reply

      • Avatar

        Ka

        |

        Tack för ditt svar! Nu ska vi se om jag kan få mina tankar på pränt. Provar med ett exempel. Vad gör du när någon medvetet handlar på ett sätt som gör att du känner dig sårad? Om någon du håller av (kanske ditt barn?), inte i sin tur tycker om dig och inte bryr sig speciellt mycket om dina känslor. Om den personen gör sitt bästa för att inte vara tillmötesgående utan medvetet handlar på ett sätt som den personen vet att du känner dig sårad av.

        I en föräldraroll, hur hanterar man då i praktiken att barnet inte alls bryr sig om förälderns önskningar? Tror du någonsin att detta ens finns?

        Naturligtvis är det ens egna tankar och känslor som styr om man blir sårad eller inte, men om någon provocerar fram något, hur ställer du dig till det? Jag tänker att det är lätt att ”komma undan” med att bete sig elakt mot någon på ett sätt man vet att den andra personen kommer reagera med ledsenhet, och sedan säga ”Jamen ta inte åt dig då!”. För mig verkar det väldigt avståndstagande och på ett sätt ”kallt” i vissa situationer att alltid ”välja” hur man vill reagera på någon annans handlingar istället för att intuitivt känna hur det känns. Hoppas du förstår vad jag menar. Jag är inte mot att ta ansvar för att analysera och sätta ord på ens egna känslor och var de kommer från, det jag vill är att ta resonemanget ett steg längre. Speciellt i relationer med människor som inte tycker likadant om till exempel non-violent communication. Alla håller ju inte med dig om att det är det absolut bästa sättet att leva.

        Reply

      • Avatar

        petrakrantzlindgren

        |

        Vad gör du när någon medvetet handlar på ett sätt som gör att du känner dig sårad? Om någon du håller av (kanske ditt barn?), inte i sin tur tycker om dig och inte bryr sig speciellt mycket om dina känslor. Om den personen gör sitt bästa för att inte vara tillmötesgående utan medvetet handlar på ett sätt som den personen vet att du känner dig sårad av.

        Om jag trodde att mitt barn medvetet och gång på gång ville såra mig skulle jag sätta mig ner och fundera mycket och länge på hur vår relation ser ut. Ett barn som vill såra är, tror jag, ett sårat barn som längtar efter att bli mött med respekt och bli förstått! Så då skulle jag behöva fundera på vad det är som är fel i mitt barns liv. Vad det är hon försöker berätta för mig?

        Vi föräldrar tenderar att ställa oss frågan ”vad gör man om/när barnet XX?”. Jag anser att man behöver ställa minst en fråga dessförinnan: ”Varför gör barnet XX?” Och det svaret tror jag aldrig är ”för att hon är elak/lat/korkad”. Barnet gör som hon gör för att tillgodose ett behov som hon har! Förståelse, gemenskap, kärlek, att bli sedd, acceptans, respekt… Det finns många olika behov som kan ligga bakom barnets beteende! Som förälder blir min uppgift att försöka förstå vad det är barnet vill berätta att hon behöver och ge henne stöd i att få det – på ett annat, mer konstruktivt sätt! Jag har skrivit lite utförligare om hur jag resonerar här: http://petrakrantzlindgren.se/2012/02/26/fragan-jag-onskar-att-fler-foraldrar-funderade-over/

        I en föräldraroll, hur hanterar man då i praktiken att barnet inte alls bryr sig om förälderns önskningar?

        Jag skulle börja med att fundera på hur ofta jag själv sa ja till barnets önskningar. Vad sänder mina svar till barnet för signaler?
        Jag skulle också fundera över hur mycket gemenskap det finns i relationen. (Inlägg som berör detta med gemenskap/samvaro http://petrakrantzlindgren.se/2012/04/09/samarbete-ar-ingen-egenskap-hos-barnet/)
        Ett nej då och då är däremot fullt rimligt, tänker jag. Om barnet sa ja till alla förälderns önskningar skulle det förmodligen innebära att hon inte tog hand om sin egen integritet. Jag kommer att skriva mer om hur man kan bemöta ett barns nej på de önskemål man uttrycker i en kommande artikel.

        För mig verkar det väldigt avståndstagande och på ett sätt ”kallt” i vissa situationer att alltid ”välja” hur man vill reagera på någon annans handlingar istället för att intuitivt känna hur det känns.

        Nä, jag gillar inte heller att bli mött av ”det är din känsla, som du väljer!”. För visst är det så att det vi gör får konsekvenser för andra människor!
        Jag tror, precis som du, att det är viktigt att känna efter! Däremot tror jag inte på att lägga skulden för att jag känner som jag gör på någon annan människa. Jag tror att det är jätteviktigt att erkänna den känsla man upplever och inte försöka göra om den till någon annan känsla eller trycka bort den. Och när jag väl känt in känslan försöka ta kontakt med vilket behov hos mig som den vill berätta om.

        Reply

    • Avatar

      Helena Roth

      |

      Jag lyfter ånyo fram det egna ansvaret. Någon annan kan inte såra dig. Du kan tillåta dig att bli sårad, dvs du kan VÄLJA att känna dig sårad.
      Min pappa sa en gång till mig ”Du ska inte ta åt dig!” när vi diskuterade konversationer vi haft, vilket jag inte alls då förstod. Men nu förstår jag och håller med – jag kan VÄLJA att bli ledsen, arg, kränkt. Eller så kan jag VÄLJA att skaka det av mig, inse att den andra kanske har en dålig dag och försöker ta ut det på mig, och framför allt känna att jag har makt över mina egna känslor.
      Svårt JA. Det är det. Möjligt JA! Det är det oxå!

      Reply

  • Avatar

    Ka

    |

    Aha, då förstår jag bättre hur du tänker, och hur man kan se på saker! Tack för att du svarade. Det har fött nya tankar i mitt huvud 🙂

    Om man ”vänder på det” och ser det ur barnets perspektiv gentemot föräldern, när det gäller gemenskap och samvaro – om barnet/ungdomen gärna vill kommunicera enligt NVC men föräldern har ingen lust till den slags samvaro utan tycker att ”barn ska göra som man säger till dem” (oavsett yttre påverkan), hur kan barnet hantera den situationen? Jag tänker på beroendeställningen här. Om barnet/ungdomen uttrycker sina känslor och behov, men föräldern endast reagerar med exempelvis bestraffningar (utegångsförbud, indragen veckopeng, känslomässig likgiltighet, vad det nu kan vara).

    Skriver du någonting om psykiska sjukdomar och NVC? Jag har inte lyckats hitta något om det här.

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Härligt med inspiration till nya tankar 🙂

      Det du beskriver när barnet/ungdomen vill har kontakt och den vuxne har en idé om lydnad – jag skulle säga att det är en beskrivning av delar av dagens samhälle. Barn vill egentligen alltid gemenskap, samvaro och samarbete. Men det finns fortfarande många vuxna som har en annan idé om hur det bör vara. Jag känner otroligt stor sorg och frustration när jag tänker på det :-(. Jag tror tyvärr att det är svårt för barnet att ändra på den situationen, samtidigt som jag tror att alla barn tjänar på att lära sig kommunicera på ett sätt som väcker medkänsla. Droppen urholkar stenen…

      Nej, jag skriver inget om psykiska sjukdomar.

      Reply

  • Vila! « en annan du

    |

    […] (Gränser med respekt, del 3) Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4) Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5) Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill!? (Gränser med respekt, del […]

    Reply

  • Avatar

    En bruten kvist

    |

    Jag vill så gärna lyckas med all detta, kommunicera på ett konstruktivt sätt och vara en bra förebild för min dotter men jag får inte till det. jag blir bara arg och frustrerad och så blir det skit av alltihop. och varje gång jag läser dina inlägg blir jag alltid gråtfärdig över att jag misslyckas så fatalt. mitt samvete är nattsvart.

    Min dotter är 2 år nu och det känns bara som om jag säger Nej, inte så, låt bli, jajja, NEEEJ hela tiden. Vi är liksom på ständig kollisionskurs med varandra. Jag får sällan till ngn bra flyt hemma. Det känns som om jag bara skjussar omkring på henne med tjat hela eftermiddagarna (kom nu, skynda, tvätta händerna, gör det, gör si, gör så, nej, nej, nej!) när vi väl är hemma efter jobb och dagis och våra lediga dagar är nästan än värre.

    Det är inte alls så som jag vill ha det men jag vet inte hur jag ska komma ur det.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej där,

      gissar att du längtar massor efter att känna hopp? Tillförsikt inför möjligheten att bryta den negativa spiral som ni fastnat i ?

      Min erfarenhet är att när man fastnat i tjat och gnäll och nej så är det sällan meningsfullt att börja med att titta på själva gränssättningen. Det måste helt enkelt finnas vissa relationella förutsättningar i botten för att få till gränserna. Därför tipsar jag alltid familjer som hamnat där ni är om att backa och börja med att försöka skapa värme och glädje i relationen. Gör saker tillsammans, ha kul ihop, frigör tid för mys och lek, närvaro och samvaro. Jag har skrivit lite om det här: http://petrakrantzlindgren.se/2012/04/09/samarbete-ar-ingen-egenskap-hos-barnet/ Det är bara när relationen är präglad av gemenskap som det är rimligt att tro att barnet skall vilja lyssna på vad den vuxne ber om.

      När allt känns så där jobbigt och man upplever att nästan all kommunikation handlar om nej och inte osv kan det också vara klokt att försöka bryta det mönstret helt. För ju mer man fokuserar på något desto mer brukar man få av samma… Därför vill jag råda dig att under en period verkligen välja vad som är viktigt att säga till om och strunta i allt det andra. Försök också att istället för att sträva efter med att komma på barnet med att göra fel komma på henne med att göra bra. Försök helt enkelt att uppmuntra henne varje gång hon gör något som du uppskattar (för det händer ju att hon gör det också, eller hur?) Här har jag skrivit lite om hur vi kan uttrycka uppskattning till barnen http://petrakrantzlindgren.se/2011/02/07/gor-det-inte-sa-attans-svart-for-barnen/

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    su

    |

    Hej petra!
    Tack för dina tankar. Jag försöker komma på bra saker att säga till min snart fyraåring när han vill vara liten som lillebror och i perioder kissar och bajsar på sig med flit för att så gör lillebror…. Det här är ju lite känsligt eftersom man både vill uppmuntra hans toalettbestyr på rätt plats och för att jag fullständigt förstår att han fortfarande ett år efter lillebrors ankomst tycker att han får för lite uppmärksamhet. Jag försöker ge honom så mycket jag kan, men mannen jobbar mycket kväll/helg och efter att inte ha fått sova under långa perioder (läs år) faller jag av och till i utmattning och bara sover, blir lättare arg och initiativlös. I det läget är det svårt för att jag inte räcker till.
    Då blir kisseriet droppen och ibland ser jag det nattsvart som att det är sonen son gör att jag måste tvätta hela tiden och inte får vila…
    Han har inte riktigt språket än och då blir det svårare att kommunicera.
    Observation: nu är det kiss i kalsongerna.
    Känsla: alldeles för många! Trött för att jag måste tvätta tio ombyten om dagen, besviken för jag tycker att.han är stor, ledsen för att all tid går åt till tråkiga saker och vi inte kan leka och ha kul, innerligt urled och frustrerad…
    Och bryr han sig om något av det? Nej, för han vill vara liten och är avundsjuk och vill inte bara ha mer uppmärksamhet utan all uppmärksamhet. Vi har en jättefin relation annars men att han fortfarande helst vill vara liten gör mig så frustrerad att jag inte alltid orkar…
    Det blev visst känsla och behov i ett. Men jag känner att det blir skuldbeläggning ändå för jag säger du gör mitt liv tråkigt just nu och jag vill ha kul med dig inte bara tvätta…. Tror inte att han förstår. (medan min ettåring verkar förstå allt….) Många spretiga tankar nu..

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag känner mig lite fundersam när jag läser att han kissar och bajsar på sig ”med flit”. Hur vet du det? Vad betyder det?

      Jag tänker att du har så bra koll på vari problemet består, vad det är som är viktigt för din son (omsorg, närhet, kontakt, gemenskap). Jag tror inget du säger kan få honom att ge upp på de behoven… Jag tror att ni behöver hitta andra, och mer konstruktiva, sätt att hjälpa honom tillgodose de behoven. Och när de blir det kommer kisseriet att ge med sig.

      Jag förstår på det du skriver att det är svårt, att du är helt slut som mamma och människa och jag lider med dig. Jag vet precis vad sömnbrist och utmattning gör med en! Och samtidigt. Din fyraåring är för liten för att förmå sätta sina behov på vänt. Han kommer att fortsätta söka vägar att få det han behöver. Kisset och bajset är inte det egentliga problemet. Det är ett symptom på problemet. Jag tror att ni skulle tjäna på att sätta er ner, du och din man och eventuellt andra omsorgspersoner (mormor, farfar osv) och prata om grundproblemet. Hur ni som familj kan hjälpas åt och strukturera om så att tiden räcker till.

      Reply

  • Avatar

    Linnea

    |

    Nu finns det ju inga universalmedel här i världen men jag kan verkligen inte komma på hur denna metod (i brist på bättre ord) skulle kunna hjälpa vid vissa situationer.
    Tex så slår, biter osv min dotter (dryga 2 år) ofta mig. Då känns det fel att säga lugnt ”Jag ser att du slår mig, det gör mig ledsen för det gör ont. Kan du sluta slå mig”. Har jag totalt missförstått hur detta ska användas eller är det helt enkelt ett sådant tillfälle då man får använda en annan metod?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Nej, att resonera med en tvååring i affekt kommer knappast att leda till något annat än ökad frustration. För det första förslår ord inte så mycket alls när det gäller så små barn och för det andra är det över huvud taget svårt att nå fram ”i stridens hetta”. Mitt förslag är att du snarare funderar kring varför din barn slår, vad det är som är viktigt för henne, och sedan hjälper henne att tillgodose det behovet, på mer konstruktiva sätt. Du kan läsa mer om hur jag tänker här: http://petrakrantzlindgren.se/2012/02/26/fragan-jag-onskar-att-fler-foraldrar-funderade-over/

      Reply

Lämna en kommentar