Oj, vilket omtumlande år det varit för mig och bloggen! Från att ha ett hundratal sidvisningar om dagen här på bloggen ändrades allt över en natt i februari när jag lade ut bloggposten som beskrev ett samtal jag haft med min sjuåriga dotter. Bloggposten fick en explosionsartad spridning med hjälp av facebook och hade inte mindre än 260 000 visningar på bara ett par dagar!
Det fick till följd att min dotter nu pratar om att starta en egen blogg… Det kom också att innebära att folk fick upp ögonen för mitt arbete och mitt skrivande och jag har sedan dess fått många spännande förfrågningar om föreläsningar, kurser, skrivuppdrag och samarbeten av olika slag. Jag känner mig så otroligt glad och tacksam, eftersom det betyder att jag får möjlighet att ägna min tid åt det som betyder så otroligt mycket för mig: hur vi kan ge barnen stöd i att tycka om sig själva. (En annan väldigt viktig sak är att barnen har någonstans att leva! Om du, liksom jag, är orolig för klimatförändringarna och skicket på den planet vi lämnar efter oss till kommande generationer tycker jag du skall kolla in Föräldravrålet.)
Nu tar jag julledigt. En ledighet som jag vill ägna åt både återhämtning och reflektion. En sak jag vill fundera över är vad jag skall skriva om på bloggen framöver. Vad skulle du vilja läsa om? Lämna gärna en kommentar och berätta!
En riktigt skön jul- och nyårshelg önskar jag dig!
Petra
Ps. Du har väl inte missat min artikelserie om att sätta gränser mer respekt!? Här nedan finns länkar till alla artiklar i serien.
Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)
Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5)
Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill!? (Gränser med respekt, del 6)
God Jul och Gott Nytt år, vi ses i Januari 🙂
Ser fram emot det 🙂
Som förälder vill man gärna veta hur man ska kunna mitt i lvet känna att jag gör ett bra jobb, jag är en bra förälder! Lite pepp för oss föräldrar som bara vill våra barn det bästa för kraften sinar i bland. Ha en skön paus och njuuut nu! //Helena
Tycker du har en märkligt god förmåga att sätta fingret på de olika teman som är de jag själv just då går och funderar över. Kanske följer frågeställningarna man ställs inför ungefär samma mönster utifrån vilken utvecklingsfas våra barn befinner sig i? Sympatiserar helt och strävar själv efter samma principer hur vi ska leva tillsammans i vår familj. Funderar ibland över vilken stor betydelse förälderns egen förmåga, utveckling och tom sunda förnuft har för barnets förmåga att förstå och anpassa sitt beteende. Hade gärna hört mer om hur du ser på detta, vi vill ju så gärna det bästa för våra barn men kan tyvärr inte komma längre med dem, än vi kommit med oss själva. Önskan om en fridfull jul till hela familjen!
Håller helt med dig! Vi kan inte knuffa våra barn framför oss på utvecklingskurvan. Vi kan bara visa vägen dit vi själva hittat.
En härlig jul önskar jag dig och familjen också Madde!
//Petra
Hej och tack för en spännande blogg! Jag tycker det skulle vara intressant att läsa dina reflektioner om just dagen ämne: vila. Jag upplever att många barn i vårt samhälle är överstimulerade, exempelvis att barn i förskoleåldern har långa dagar på förskolan, därefter kvällsaktiviteter och sedan gärna ett par inbokningar under helgen också. Jag tycker vi pratar alldeles för lite idag om att barn behöver det vi vuxna ständigt vill ge oss själva; egentid och lugn och ro. Ha en skön jul- och nyårshelg!/ mamma till två
Jag skulle gärna läsa mer om små barn. Jag tycker att det mesta du skriver är väldigt läsvärt, men ibland svårapplicerbart på min snart tvååring även om jag redan nu försöker att tillämpa dina ”gränser med respekt”.
Dock känns det ofta som jag är en riktigt dålig mamma som tar till ”tvångmetoder”, men med ett så litet barn så handlar det ofta om saker som kan vara farliga och då finns inte tid eller möjlighet till resonemang utan det blir ofta de ”NEJ” som jag helst skulle undvika. Så gärna lite tips och tankar om hur man börjar sin resa som ”bra” förälder. Hur kan man lägga grunden helt enkelt.
God jul och gott nytt år, och tack för en bra och tänkvärd blogg!
Hej Petra ! Eller hej kloka Petra! Önskemål : hur hjälper man barn som mobbas o rånad blir nedslagna från 8 årsåldern och framåt ? Råkar ut för blottare??? I detta fall Malmö men detta tragiska finns ju överallt.TUNGT för barnen de oskyldiga och föräldrarna de olyckliga och maktlösa?
Din fråga tror jag vore något intressant att läsa om, kanske inte just inriktad på blottare o rånare. Utan i ett vidare begrepp. Hur hjälper vi ett barn som råkar ut för någon form av trauma? Hur goda föräldrar/pedagoger vi än vill vara råkar våra barn ut för livet utanför vår kontroll och påverkan. Men hur stöttar vi barn som blivit utsatt för trauman?
Visserligen tror jag att om vi samtalar med våra barn genom uppväxten så som du Erika vägleder och argumenterar för. Är dem bättre utrustade själva för att kunna kommunicera sina känslor och sina gränser. Men jag tror också de har bättre förtroende för oss att delge och låta oss vara med och arbeta med sina negativa upplevelser när de uppstår. (Vi kan inte skydda våra barn från smärtan, den är en del av livet. Men vi kan hjälpa dem igenom smärtan så den inte fastnar och bildar en ond tankespiral i våra barns framtid) Men även då kommer vi stå där med en känsla av vanmakt och en vägledande tanke omkring detta tror jag skulle vara intressant att läsa om! Kanske något just om hur vi vägleder våra barn genom smärta och lidande?
God fortsättning på det nya året!
Hej,
Har hittat till din blogg och blir väldigt inspirerad av att läsa den! Det är mycket tänkvärt och jag vill gärna utvecklas i mitt föräldraskap.
Har en fråga, och skulle vara mycket tacksam om jag kunde få respons. Hur ”hanterar” man som förälder skrik på bästa sätt. Vet att ordet ”hanterar” kanske blir fel men jag menar helt enkelt hur gör jag när mitt barn bara skriker rakt ut och jag inte kan nå honom på något sätt? Min son är 3 år och väldigt framåt för sin ålder, vetgirig, vill göra mycket själv, intresserad av språk, bokstäver m.m. Han är mycket bra på att formulera sig, empatisk och ganska känslig. När han blir arg, ofta då han inte får sin vilja igenom eller då något går fel dvs inte blir som han tänkt bara skriker han rakt ut, jättehögt!!! Jag försöker förstå honom, bekräfta hans känslor, typ säga ”jag förstår att du blir arg nu men …..” och ge honom en förklaring till varför han inte får en viss sak men jag når honom inte 🙁 Han bar fortsätter skrika allt han kan vilket gör att hans lillasyster börjar storgråta och jag vet inte vad jag ska göra åt situationen. Känner tyvärr inte att jag kan stanna kvar i situationen utan säger ibland typ att han får bli arg men inte skrika så där högt i t.ex. köket utan i sitt rum och komma tillbaka till oss när han känner att han skrikit klart. Det är förstås fel men jag har provat ALLT och jag når honom inte. Vill inte att han ska känna sig bortstött men klarar inte den uppkomna situationen med den äldre som skriker allt han kan rakt ut och den lilla som storgråter och blir rädd. Hjälp! Vill gärna ha goda råd!
Jag har två döttrar på 4år och 2år. Här kommer några tips.
Om man tolkar Petras upplägg så uttrycker barn sig ”utåt/trotsar” då ett behov inte är uppfyllt, helt eller delvis.
Med den definitionen så låter det som din son känner sig kränkt på något sätt. Det kan vara att han önskar få vara arg en stund över att något går galet eller kanske när du säger nej så blir han arg över att få höra nej utan större motivering eller förklaring nödvändig utifrån hans perspektiv. I det första fallet så blir en kommentar ”Det där var väl inte stor sak eller Det ordnar sig, vi köper en ny docka” en formulering som lätt omvandlas till trots (Han vill inte ha en docka, han vill bara vara arg) och i det andra fallet så kanske du behöver beskriva att ditt och familjens behov av ljudnivå. Hög ljudnivå kan beskrivas med rollspel med andra familjer, titta på youtube etc. utöver att samtala kring det. Försök hitta tillfälle att prata då din son är intresserad istället för att dra valsen när ni båda är i affekt(upprörda).
Din son verkar klipsk och då är min instinktiva känsla att saklig information kommer man rätt långt med. Typ:
”När du skriker gör det ont i mina öron. Det är svårt för mig att prata när det är ett ihållande skrik i rummet. Min önskan är att jag/familjen kan prata och det fyller mitt behov av att tillgodose omsorgen/gemenskapen i familjen. Hur känns det för dig att vara med i gemenskapen men utan att skrika?”
Del två i dialogen kanske kan vara:
”Min son, det verkar vara som du är arg eller ledsen för något som har hänt. Har jag förstått det rätt då? Var det något som jag sade eller gjorde som du blev arg/ledsen kring? Vad specifikt var det? Hur kan vi möta det? Har du några förslag?
Om förslagen från din son står i kontrast med dina behov så kan dialogen vara:
”Okej, hur kan vi enas kring att möta våra gemensamma behov?
Här brukar jag köra två fingrar, ett finger för pappa och ett finger för min dotter:
”Okej, 1 gör vi så här och det möter dina behov och 2 gör vi så här och det möter mina behov. Alltså enas vi kring något som vi båda förstår!”
Hej,
min gissning är att din son inte behöver en förklaring till varför han inte får som han vill i dessa lägen. Snarare behöver han förståelse för att han känner som han gör och att hans känsla är ok. När du säger ”jag förstår att du men…” tror jag inte riktigt han upplever den förståelse som du vill och försöker förmedla. Ordet ”men” har liksom en förmåga att sudda ut den där förståelsen. (Jämför om jag säger till dig: ”Jag förstå att du kämpar med dina barn, men du borde…” Känner du dig förstådd? Eller är det månde så att du mest uppfattar att jag tycker att du borde något annat?)
Här är några artiklar jag skrivit på temat att låta barnen få sin känsla fram:
http://petrakrantzlindgren.se/2010/05/16/jag-vill-ha-glass-varfor-far-jag-ingen-glass/
http://petrakrantzlindgren.se/2010/12/01/barn-kan-inte-alltid-fa-sin-vilja-fram-men-lat-dem-fa-sin-kansla-fra
Sedan är det ju som du säger att det kan vara svårt att stå ut med skriken. Du och den lilla har förstås behov av lugn och om inte tystnad så åtminstone en uthärdlig ljudvolym. Precis som ”Hepp” skrivit i sitt svar till dig så föreslår jag att du försöker prata om det utanför själva situationen.
Här är en artikelserie jag skrivit om hur man kan berätta om sina egna behov på ett sätt som ökar chansen för att barnet vill lyssna och ta hänsyn:
http://petrakrantzlindgren.se/category/tema-granser/
//Petra
Tack för kommentarer och råd! Tycker det är en svår balansgång ibland när det gäller vad jag ska säga. Har läst en del av Jesper Juul och han trycker ju på att det är viktigt att vara autentisk dvs inte spela rollen som pedagog utan vara förälder. Därför känns det inte rätt att uttrycka mig i temer av ”Hur känns det för dig att vara med i gemenskapen men utan att skrika?” som du Hepp skriver, tycker att det då känns som jag leker pedagog, det är inte något jag skulle välja att säga. Är osäker på om han också skulle förstå i ögonblicket då han är i affekt. Tack ändå för tips.
Konstaterar att det ibland är ”lätt” och ibland ”svårt” att vara förälder. Tänker att du Petra är inspirerad av just Jesper Juul men kanske har ni ändå olika utgångpunkter till vad som är ”good enough” som förälder. Vad tycker du?
Ja det stämmer att jag hämtar inspiration från Jesper, men också bla från Non-violent communication och Aktivt föräldraskap.
Nyfiken på hur du uppfattar våra olika utgångspunkter när det gäller vad som är ”good enough” som förälder. Har du lust att utveckla vilken skillnad du ser?
Jag tror också, precis som du skriver, att det är otroligt viktigt att vara äkta/autentisk i sin kommunikation med barnet. Allt det jag skriver om är sådant som känns bra för mig att säga och min förhoppning är att de som läser skall få inspiration att söka sin egen unika ”dialekt”.
//Petra
Såklart behöver ordvalen justeras, själva inkluderandet av din son i att möta era gemensamma behov är poängen.
Har du hittat behovet som din son försöker uttrycka när han blir arg?
Intressant reflektion att balansera mellan pedagogisk och autentisk. Min tolkning: Att vara pedagogisk i mina ögon är att försöka vara någon som är rätt i teorin. Att vara ”good enough” är att vara som man är d.v.s. sämre än teorin. Att vara autentisk är hitta sina mänskliga sidor innanför de till synes inpräglade tjat-, mutor- och straffbeteendena. Malin Alfvén förspråkar tolerans inför detta, och jag förstår det, men gillar det inte. Tycket att Juul, NVC och Co har en mer humanistisk syn kring barns drivkrafter och förmågor.
Vid för mycket pedagogik så lyssnar inte barnen, speciellt inte in affekt.
Min inställning är att försöka vara lite mer autentisk varje dag men mina barn. Det är inte lätt och det blir tokigt ibland, men mina försök till insiktsfullt föräldraskap skapar ändå mest harmoni för mig själv och mina barn.
Ibland väljer jag fel ord, men den känsla som förmedlas uppfattar ändå barnet iallafall. Barn är kompetenta och begriper både komplexa ord och nyanser. Min syster har testat ganska mycket avancerat NVC med min stora dotter och det funkar förträffligt. I början tyckte jag att det var teoretiskt flum enligt, men när man väl fått in grunderna blir det att naturligt sätt att prata med barnen.
Hej Petra!
Du har flyttat bloggen. Kommer jag fortfarande få dina nya inlägg per e-post eller behöver jag göra något för att få det?
Hej Mikael,
du kommer även fortsättningsvis att få mina inlägg via e-post.
//Petra
Åh, vi har det ganska tufft med vår kille som precis fyllt fem år. Ibland blir han helt speedad, olydig och gör allt möjligt han inte får. När vi säger till honom får vi ingen kontakt med honom. Om vi tar upp honom och går till ett annat rum kan han börja slå oss och blir vi förtvivlade kan han börja skratta. Det är väldigt frustrerande och svårt att förstå vad det är han behöver. Jag undrar ofta om vi har varit för slappa med honom och gett med oss och låtit honom få som han vill för ofta… Vi har märkt att han blir sådär speedad bl.a. När han är kissnödig och hungrig. Och han vill inte kissa (det har blivit bättre), ska vi då tvinga honom? Vi har infört att man ska kissa och tvätta händerna innan maten och det funkar ok även om det är protester då oxå. Han blir oxå ofta väldigt arg och har börjat bita och slå sin lillebror, två år yngre. Det är svårt att vara förälder…
Hej Anna,
ja, föräldraskap är både utmanande och utvecklande!
Gillar att du fokuserar på vad ditt barn behöver. För det är ju så det är – att det finns ett behov bakom varje beteende. Barn gör inte som de gör för att jävlas eller ”testa gränser” – de gör som de gör för att de har behov som är viktiga att få tillgodosedda. Jag har skrivit en del om det här:
http://petrakrantzlindgren.se/2012/02/26/fragan-jag-onskar-att-fler-foraldrar-funderade-over/
http://petrakrantzlindgren.se/2010/05/31/har-du-trottnat-pa-att-braka-med-barnen/
Jag tycker att det är väldigt viktigt att värna barnens integritet och att de får lära sig lyssna på sin egen kropp, därför skulle jag inte tvinga ett barn att kissa. Jag har kursiverat ”jag” eftersom det kan vara andra saker som är ännu viktigare för dig som gör att du vill göra på ett annat sätt.
//Petra
Tack för ditt svar! Om vi inte får honom att kissa så blir han väldigt ”jobbig”, han slåss, förstör, kastar saker etc och det tycker inte jag är ok. Så fort han kissat lugnar han ner sig. Tidigare fick vi lyfta in honom på toaletten och sätta honom där för att han skulle kissa, annars skulle vi få sitta och hålla fast honom så han inte förstörde för mycket… Det är lättare med lillebror, han blir inte lika destruktiv när han är kissnödig men kissar på sig ibland. Det har jag inga problem med. När vi bar storebror till toaletten pratade vi med honom och försökte få honom att känna efter hur det kändes före och efter för han kände sig aldrig kissnödig, det var som att han kände något i kroppen men visste inte att det var just kissnödig han var.
Frågan nu är hur vi ska förstå vad det är han behöver. Han är väldigt känslig för annorlunda matsituationer, tex ny mat eller gäster vid middagen. Då blir han supergnällig. Eller är det för att han är trött och hungrig…? Och föreslår vi att göra ngt, både roliga och mindre roliga saker, skriker han NEJ och vill verkligen inte! Har han stort behov av att få bestämma? Hur mycket ska en femåring få bestämma? Hemma får han välja kläder, vad av det vi lagat han vill äta.
Tack än en gång för mycket bra läsning! Vi ska jobba på det nya sättet att uttrycka ens egna behov och önskemål kopplat till det.
Hej Anna,
jag brottas med mig själv här. Å ena sidan vill jag hjälpa och det skulle vara så lätt att skriva ner några snabba råd och tankar till dig. Å andra sidan är jag inte säker på att det skulle vara hjälpsamt. Jag förstår av det du skriver att du har många olika funderingar och att er situation (i likhet med alla andra familjers) är komplex. Därför vill jag hellre råda dig att ta hjälp av någon som har tid och möjlighet att sätta sig in i hela er situation och ge er stöd i att hitta era egna lösningar på era egna utmaningar.
Allt gott,
Petra
Tack! Inland undrar jag om det är så att vi har skapat en liten tyrann, som juul kallar de… Men det är så svårt att veta vad som är vad. Vi ska få prata med en barnpsykolog på BVC. Hoppas det hjälper. Vi fortsätter kämpa på 🙂