Likvärdig konflikthantering? Det låter ju bra, men mitt barn bryr sig bara om sig själv! (Gränser med respekt, del 9)

”Har du någon idé om hur vi kan göra så att det blir bra för både dig och mig?”

Den här frågan är ofta  förlösande i konfliktsituationer med barn genom att den visar den vuxnes avsikt att ta både barnets och sitt eget behov på allvar. Den väcker samtidigt oro och funderingar hos en del vuxna, som tycker sig se tecken på att barnen mest bryr sig om sina egna behov. ”Vad gör man om barnen struntar i föräldrarnas behov och bara tänker på sig själva?” undrar de.

Jag bryr mig inte!

(Foto SineadFriel)

Frågan är typisk för hur vi föräldrar och andra vuxna ser på problem och konflikter med barn. Ofta är vi betydligt mer fokuserade på att besvara frågan ”vad gör man åt…?” än ”varför blir det så här?”. Jag vill föreslå att man börjar i andra änden, med att försöka förstå varför problemet eller konflikten uppkommer! Jag tror nämligen att det är mycket lättare att veta vad man skall göra åt ett problem när man förstår varför det uppkommer.

Varför bryr sig ett barn bara om sina egna behov? Jag vågar påstå att svaret på den frågan mycket sällan är att barnet saknar empatisk förmåga (vilket annars är något av en standardförklaring). Istället tycker jag mig se två andra vanliga orsaker till att ett barn inte tar hänsyn till övriga familjemedlemmars behov i den utsträckning som dessa skulle önska.

Det kan, för det första, handla om att barnet saknar tillit till att föräldrarna verkligen kommer att ta hennes behov på allvar. Även om frågan låter vacker – ”hur gör vi så det blir bra för båda?” – har hon vid upprepade tillfällen upplevt att föräldern sätter sina egna behov i första rummet. I syfte att skydda sig mot ännu en besvikelse, och kanske också i syfte att såra den som sårat, väljer hon att inte ens försöka bidra till en likvärdig konfliktlösning.

Barn kan också, för det andra, sakna tillräckliga erfarenheter av att ta hänsyn till föräldrarnas behov. Ett barn som gång på gång och i olika situationer upplevt att de egna behoven tillåtits väga tyngre än föräldrarnas börjar så småningom tro att det är rätt och riktigt, att det är så det skall vara.

Mot bakgrund av dessa förklaringar till varför vissa barn främst bryr sig om sina egna behov blir det tydligt varför likvärdig konflikthantering ”inte funkar” i vissa föräldra-barn-relationer. Likvärdig konflikthantering förutsätter helt enkelt likvärdiga relationer.

När endera parten inte är intresserad av att bidra till en likvärdig konflikthantering står man därför inför ett val. Man kan antingen ge upp tanken på likvärdighet och istället tillämpa maktmedel för att hantera konflikterna eller så kan man påbörja arbetet med att (åter)upprätta likvärdiga relationer och på så sätt bygga en stabil grund för likvärdig konflikthantering.

När föräldrar söker hjälp hos mig för att de inte får till en likvärdig konflikthantering med sina barn börjar vi därför alltid med att vidga fokus och titta på hela relationen. Hur ser familjens inbördes relationer ut när det gäller intresse, samvaro, empati och respektfull ärlighet? När familjens relationer präglas av detta, tycker jag mig se att både barn och vuxna är villiga att bidra till en likvärdig konflikthantering.

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
13 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Mascha
Mascha
10 years ago

”Barn kan också, för det andra, sakna tillräckliga erfarenheter av att ta hänsyn till föräldrarnas behov. Ett barn som gång på gång och i olika situationer upplevt att de egna behoven tillåtits väga tyngre än föräldrarnas börjar så småningom tro att det är rätt och riktigt, att det är så det skall vara.”
Det träffade direkt i hjärtat av situationen…. Nog hade jag också haft denna tankegången någon gång men inte så dirket formulerad. Man vill ju så gärna blunda för det som man gjord fel när man ”menade väl”…
Tack igen och igen för en så bra blogg! Ser fram emot boken också!!!
Mascha

Sanna
10 years ago

JAAAA, Petra, tack. Det går aldrig att pilla i sakfrågan när man vill ändra riktning på familjens känsla. Det är familjens grundskänsla, grundton som alla konflikter bygger på. Är grundkänslan ”rättvisa-till-varje-pris” eller misstänksamhet eller skuldbeläggande osv så blir konflikten därefter. Även om jag inte alltid lyckas så försöker jag sträva efter att grundkänslan i vår familj ska vara ”alla blir tagna på allvar”, ”det är härligt när alla bidrar” ”alla känslor är OK” ”vi löser det”. Jag tänker när jag möter föräldrar som säger ”-jag har provat allt och ingenting funkar” att då behöver man ta ett steg tillbaka och lyssna på sig själv och vilken grundton familjen har. Det är alltid föräldrarna som är ansvariga för den.

prestationsprinsen
10 years ago

Kloka ord Petra, vill bara lägga till. Det kanske inte bara är olika behov. Det kan ju vara en brist på förmåga. Alla är vi olika, även barn. När ett barn inte förstår den vuxnes (en motparts) behov, kan det ju bero på att det inte förstår behovet och man faktiskt kan förklara och få förståelse.
Men sen finns det barn med t.ex. impulsivitet eller bristande förmåga att kunna sätta sig in i någon annans situation, t.ex. som vid ADHD eller Aspergers syndrom. Och de här problemen kan man ju ha ”på riktigt” även om man inte har en diagnos.
Även i de här situationerna har du ju helt rätt i att man måste respektfullt försöka förstå varför barnet gör som det gör. Men åtgärderna kanske får bli lite annorlunda.

Maria
Maria
10 years ago

Men… vi har olika roller i familjen. Jag kan inte kräva att barnet ska ha samma kontextuella förståelse. Jag får inte abdikera som vuxen. Och vad får detta för konsekvenser när barnen är vuxna? När de kommer ut på en arbetsmarknad där de faktiskt förväntas göra det som de är satta att göra? Vi borde väl lära dem att avläsa systemen och sin plats i det systemet också?

Me, myself and I-generationen har idag svårt att hitta jobb. Det finns många anledningar till det. Jag kan se en anledning utifrån de praktikanter jag haft hos mig. Så icke självgående personer med uppblåst (och tämligen innehållslöst) självförtroende vill jag _inte_ ha som anställda. Jag låter hård tycker du kanske. Men vårt uppdrag som vuxna och föräldrar är väl ändå att lotsa barnen så att de blir fungerande vuxna i ett större sammanhang?

Maria
Maria
Reply to  Petra
10 years ago

Som fungerande vuxen i ett större sammanhang måste jag förstå att min åsikt inte alltid räknas, vissa saker ska bara göras. Och livet är inte rättvist.

Visst ska vi möta barnen och deras behov, men jag tycker att så många familjer idag har barn som får ta alltför stort ansvar, och som bemöts med diskussioner och dividerande där de ombeds beskriva sina känslor och prata i det oändliga. Situationer där vi som vuxna kanske helt enkelt bara skulle gå in och bryta, och ta över, ”så här är det”. Vi har sammanhanget och erfarenheterna och ställer krav på barnen att de ska ha det också, tänker jag när jag läser om hur du skriver att vi ska göra dealer med dem.

Michaela
Michaela
7 years ago

”Ett barn som gång på gång och i olika situationer upplevt att de egna behoven tillåtits väga tyngre än föräldrarnas börjar så småningom tro att det är rätt och riktigt, att det är så det skall vara”.

Från vilken ålder är barnet ”redo” att höra och att ta att mammas/pappas behov i en viss situation är likvärdig/väger tyngre?

Min pojke är 2 år och ännu sätter jag faktiskt hans behov före mina. Inte alltid men absolut mestadels.

Michaela
Michaela
7 years ago

Tack Petra för svar!

Har faktiskt börjat säga precis så ibland och blir lättad över att du föreslog just det ????

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: