Därför är jag kritisk mot belöningssystem för barn

Visst vore det underbart med ett barn som alltid plockade undan sina saker? Som dukade av efter sig? Som hjälpte till med tvätt och städning? Som gjorde läxorna utan tjat? Som gick och lade sig utan tjafs på kvällen? Och såg till att komma upp på morgonen?

För att slippa allt tjat och bråk och förmå barnet att göra det vi önskar kan någon form av belöningssystem förefalla lockande. Varje gång barnet plockar undan sina leksaker utan att föräldern behöver påminna om det får hon tex en glaskula eller en guldstjärna. Efter fem eller tio kulor (eller stjärnor), eller hur många man nu har bestämt, får hon sedan en belöning. Spela ett spel med mamma. Myskväll i tv-soffan. Kli på ryggen.

En del föräldrar, som prövar ett sådant här system vittnar, åtminstone till en början, om hur bra det fungerar. Plötsligt är tjatet ett minne blott. Undanplockningen av alla leksaker sker före middagen istället för efter Bolibompa och 18 påminnelser. Är inte det fantastiskt, så säg?!

Nej, jag tycker faktiskt inte att det är så fantastiskt! För mig förefaller det mer som dressyr än som ett respektfullt sätt att fostra barn. Och visst, dressyr ”fungerar” i bemärkelsen att barnen gör som man vill. Men jag tycker också att man som förälder bör ställa sig frågan ”vad vill jag skall vara anledningen till att barnet gör det här?”.

Jag tror att när vi verkligen funderar på det, så vill vi att allt som våra barn gör antingen skall ha sin grund i deras egen vilja eller i deras hänsyn och respekt för andra människors behov. Vi vill att barnen skall duka av, plocka upp sina grejer, bädda sängen, svara artigt och hjälpa till med tvätten helt enkelt för att de vill göra det. För att de upplever att det är bäst för hela familjen. Inte för att de får en belöning för att göra det.

”Men jag ser hellre att mitt barn plockar upp sina grejer för att hon får en belöning, än att hon inte gör det alls”, säger kanske någon. Då vill jag svara att barnets lydnad köps till ett mycket högt pris! För både barnet och föräldern. I det följande skall jag visa på några av de många risker som jag ser med att belöna sitt barn för gott uppförande.

glaskulor


Barnets inre styrning sätts ur spel

Det första problemet med att belöna gott uppförande är att man lär barnet att åsidosätta sin egen inre styrning, sin egen vilja, och istället styras av yttre belöningar. Det kan kanske ”fungera” så länge barnet är litet och föräldern har full kontroll över de belöningar som delas ut. Men den kontrollen består inte för alltid. En vacker dag står barnet kanske där med löftet från en klasskamrat att han får tre Pokémonkort om han vågar säga till Lisa att hon är ful. vill vi som föräldrar gärna att barnets inre styrning skall fungera! En förutsättning för det är förstås att vi inte själva har satt denna inre styrning ur spel genom att lära barnet att agera med målet om en belöning för ögonen.


Barnet blir beroende av belöning som bekräftelse

Jag pratade för ett tag sedan med en mamma som berättade att hennes son kommit hem helt förkrossad från skolan en dag. I den skolan satte fröken poäng på barnens uppförande. De som gjort något särskilt bra för en klasskamrat fick lägga en glaskula i en burk som klassen hade gemensamt. När burken var full skulle klassen få en belöning. Den här pojken hade just den här dagen delat med sig av sin frukt till en klasskamrat, som hade glömt sin hemma. Pojken hade varit säker på att få en glaskula för det. Men fröken hade inte gett honom någon och nu var han alltså jätteledsen. Det kvittade att mamman upprepade för honom hur snäll och omtänksam han hade varit. Han hade inte fått någon glaskula! Berättelsen visar hur belöningssystem gör barnen beroende av belöningar som bekräftelse. Den här pojken hade förlorat förmågan att ge sig själv en klapp på axeln och säga ”det där gjorde jag bra”. Fick han ingen glaskula så kände han de som att hans goda handling inte räknades!


Barnet blir förvirrat

”Om du sover i din egen säng hela natten, så får du en guldstjärna.” Det här påståendet uppfattar barnet som ett val: ”Antingen sover du i din egen säng och får en guldstjärna eller så sover du hos oss, men då får du ingen guldstjärna. Det är upp till dig att välja.” Problemet är att det är ett låtsasval. Det två alternativen är inte jämnbördiga, vilket barnet, som kommer till föräldrarnas säng på natten, snart blir varse. För vad gör mamma och pappa när barnet kommer? Ja, inte lyfter de på täcket och respekterar barnets val! Istället börjar de argumentera med barnet. Påminna om belöningen. Hota om utebliven belöning. Lyfta tillbaka barnet till sin egen säng. Kanske blir de till och med arga. Och barnet fattar ingenting! Var det inte ett val? Varför sa mamma och pappa då det? Kan man inte lita på dem? Förvirringen för barnet är total.


Barnet börjar göra likadant mot sina syskon och vänner

– Mamma, om du gör en smörgås till mig så får du en kram!
– Du kan göra en smörgås själv om du är hungrig.
– Då får du ingen kram på hela dagen.

Det som verkade som en så bra idé, att belöna gott uppförande, känns för många föräldrar som en mindre bra idé när de ser att barnet tar efter och försöker tillämpa samma system på dem själva. Än värre känns det när man ser och hör att barnet använder belöningar för att styra sina syskon och vänner. När Lisa säger till Stina att hon får låna hennes finaste docka om hon blandar ett glas saft till Lisa, blir föräldrarna förfärade. ”Så gör man inte! Stina får självklart låna din docka ändå, ni är ju vänner! Vänner lånar ut saker till varandra!” Men hur skall Lisa kunna förstå att det är fel att muta syskon och kompisar till att göra det hon vill? Hon gör ju bara som mamma och pappa gör!


Barnet börjar förhandla om belöningar

Ytterligare ett problem, som många föräldrar vittnar om, är att belöningssystemet så småningom drabbas av inflation. Insatserna höjs. Barnet vill plötsligt ha två guldstjärnor för att plocka upp sina egna saker. Eftersom förälderns behov av ordning och reda inte har förändrats står han eller hon inför valet att hosta upp två guldstjärnor eller att städa själv. Sedan dröjer det inte länge förrän man möts av krav på tre guldstjärnor… Med ett belöningssystem lär sig barnet snart de smartaste sätten att dra fördel av det och utvecklar attityden ”vad tjänar jag på att göra det?”.


Barnet väljer bort samarbete

En lärare jag träffade en gång berättade om en pojke i hennes klass, som nästan alltid var sen in från rasten. För att råda bot på det hade hon tillsammans med pojken kommit överens om att varje gång som han kom in i tid skulle han få en ärta att lägga i en burk. När han hade tio ärtor i burken skulle han få vara inne med henne på rasten och sudda tavlan, vädra och plocka i ordning. Något som han verkligen såg fram emot. En dag hände det att en liten flicka klättrat upp på en mur på skolgården och inte kunde komma ner. Läraren såg hur hon ropade på pojken och bad honom om hjälp och hörde sedan pojken svara: ”tyvärr, jag hinner inte hjälpa dig! Jag måste gå in.” Läraren insåg att hon, genom sitt belöningssystem, hade skapat en situation där pojken prioriterade att få sin belöning framför att hjälpa en kamrat!


För att sammanfatta…

Innan du som förälder bestämmer dig för att införa ett belöningssystem för att få ditt barn att göra som du vill – ställ dig själv frågan vad du har för mål i ditt föräldraskap! Vill du fostra ett barn som lär sig att det är klokt att göra som någon annan säger, bara man själv tjänar på det? Eller vill du att ditt barn skall utvecklas till en självständig, ansvarsfull och samarbetsvillig individ?

———

Vill du veta mer om alternativen till belöningssystem? Läs gärna min bok –>

———

Mer på samma tema:

Tjat, hot och mutor fungerar! Eller?
Belöna ”rätt” beteende eller förstå vad barnet behöver?
En liten belöning är väl aldrig fel?

 

 

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (130)

  • Avatar

    Frida

    |

    Jag fattar och vill väldigt gärna ha råd och verktyg att förändra. Hur ska vi göra för att uppmuntra till att hjälpa till av vilja?

    Reply

  • Avatar

    Madeleine

    |

    Hej! Läser dina välskrivna artiklar och blir både glad och lite ställd. Jag förstår innebörden i det du skriver med att belöningssystem inte får barnet att göra det man ber om av rätt anledning. Men hur gör man istället? Jag har precis infört – på prov – att min snart 13-åriga dotter ska hålla ordning i sitt rum, plocka undan efter sig i kök, badrum etc där hon varit och använt saker el dyl, och om hon sköter det utan tjat från mig så ska hon få halva barnbidraget. Det ska då räcka till allt som hon vill handla utöver kläder och andra nödvändigheter. Förut har jag provat med allt: hot, mutor men allra mest vädjat till hennes förnuft, att vi lever tillsammans i ett hem där alla ska trivas och att alla behöver dra sitt strå till stacken. Jag som mamma räcker inte till för att göra allt och att hon behöver respektera mina önskningar också. Hon brukar svara att hon vill ha stökigt i sitt rum. Jag svarar att det inte är okej att slänga alla kläder på golvet och och sen trampa runt i dem så att det blir smutsiga och skrynkliga. Det bryr hon sig inte heller om. Med jämna mellanrum får jag ”psykbryt” och blir ledsen, DET verkar hon ta till sig men vi lyckas inte hitta någon motivationsfaktor som är tillräcklig för henne. Hon säger att hon ju är van vid att jag (mamma) gör allt och att hon inte behövt göra något förut. Sanning med modifikation. Till saken hör att jag aldrig tidigare använt belöningar, för att jag resonerat precis som du, att jag vill att hon själv ska tycka att det är viktigt att dra sitt strå till den gemensamma stacken. Men när jag inte lyckas nå fram så kvarstår frågan: vad göra istället för belöning? Fortsätta att tjata tills det sitter alternativt hon flyttar hemifrån?

    Reply

    • Avatar

      Tommy

      |

      Respektera att hon vill ha stökigt eller presentera en övertygande anledning till varför det är dåligt att ha stökigt. Om du inte har tillräckligt goda argument emot stökighet så lär hon ju inte se någon anledning att respektera ditt hat mot stökighet. Tvärtom lär hon ju fortsätta ha sin åsikt att det är skitsamma om det är lite stökigt eller inte, och att det är upp till dig att ändra åsikt. Det skulle jag haft.

      ”Det är inte okej” är helt enkelt ett fullständigt värdelöst argument. VARFÖR är det inte okej? VARFÖR är det så himla farligt med smutsiga och skrynkliga kläder på golvet. Det är vad du måste förklara. Kommer du inte på det, då behöver du resonera med dig själv lite om varför du tycker som du tycker, och varför din åsikt skulle vara mer rätt än hennes. Utan argument kommer du ingenstans, så enkelt är det. Har du inte tillräckligt bra argument så bör du istället överväga om det är du som har fel och hon som har rätt.

      Du kan använda argument som att det kan bli ohyra om man har ostädat eller att det skapar mer harmoni i sinnet när man har mer ordning. Kanske något vetenskapsprogram som visar kvalster i närbild skulle fungera, för rätt många kan bli äcklade av de mikroskopiska småkrypen som lever bland oss. 🙂

      Reply

      • Avatar

        lina cronier

        |

        Vi pratar mycket med tvååringen som snart blir tre om hur mycket roligare och enklare det blir när vi diskar, dammsuger, tvättar osv tillsammans. Och det är det ju också!

        Reply

    • Avatar

      Lisa

      |

      Handling för belöning = arbeta för lön
      Helt naturligt eller?
      Jag är absolut helt emot allt som har med mutande av småbarn att göra. Men för att ”dressera” skolbarn/tonåringar (läs, lära ansvar) är det en bra metod. Att som skolbarn/tonåring lära sig att ta ansvar för att få en del av sitt barnbidrag (eller likvärdigt) är en viktig lärdom. Jag vill att mina barn ska förstå att om de ska få något behöver man faktiskt hjälpa till och ta ansvar. De ska ju fostras till arbetande vuxna som utan protester gör sina arbetsuppgifter för att få lön. Mina barn (skolbarn i lågstadiet) har ansvar för att lägga sina kläder i tvättkorgen på kvällen, packa sina gympapåsar, lägga frukt i väskan, göra sina läxor när de kommit hem, duka av efter sig och sätta i diskmaskinen, plocka undan efter sig mm.
      Varför gör inte jag allt detta åt dem? Därför att jag vill att de ska lära sig dessa rutiner, lära sig ta ansvar och förstå arbetet att göra detta för att uppskatta när de får hjälp. Mot detta får de en månadspeng som ger dem frihet och inflytande att spara eller investera.

      Reply

  • Avatar

    Petra

    |

    Hej Frida och Madeleine,

    mutor, liksom hot, straff och skuld/skam tror jag kan skapa ett lydigt barn. Om man vill ha barn som samarbetar, snarare än lyder, tror jag inte att det finns någon ”quick fix” att ta till, utan då handlar det om ett ständigt relationsutvecklande och ett ständigt relationsbyggande. Det handlar att skapa en relation präglad av gemenskap, intresse, respekt, ärlighet och empati. Och lite humor. Ur en sådan relation kan samarbete och likvärdig konfliktlösning växa fram. Jag har precis avslutat en artikelserie kring att sätta gränser med respekt. Den finns att läsa här: http://petrakrantzlindgren.se/category/tema-granser/ (scrolla ner och läs inläggen nerifrån och upp så kommer de i rätt ordning.)
    Allt gott,
    Petra

    Reply

  • Avatar

    Lisa

    |

    När jag läste ditt inlägg så håller jag både med och inte. Som aktiv hundtränare har det slagit mig så många gånger att filosofin bakom en lyckad hundträning är den samma som för en lyckad ”barnträning”. Jag tycker absolut man ska belöna sina barn, dock är det samma som med hundar, barnet får inte veta om det innan att beteendet kan leda till en belöning. Dvs jag använder aldrig mutor eller hot för att få igenom någon. Men min dotters handlingar får konsekvenser i form av belöningar eller uteblivna belöningar. Att ge sitt barn en belöning behöver inte betyda att man ger barnet något fysiskt varje gång, det kan lika gärna vara uppmärksamhet. Att göra bra saker ska självklart leda till positiv uppmärksamhet. Jag ”shapar” min dotter och hin är än så länge en väldigt utåtriktad, glad och duktig tjej. Precis som i hundträning så när barnet lärt sig något så måste det utföra svåarare saker för att bibehålla sin belöning. Har hunden lärt sig sitt så får den inte belöning för ett sittkommando varje gång. Om min dotter lärt sig att säga tack för maten när man går från bordet så får inte berömmande ord för det varje gång. Bara ibland, men hon får alltid ett leende och varsågod. Att belöna det som är bra och strunta i det andra räcker mycket långt när barnen är små. Sen när de blir tonåringar blir det självklart svårare. Men hemma hos oss har vi lagt upp det så att vill tonåringen spela dator eller köpa godis, ja då får han förtjäna det först. Han får tex diska eller gå ut med hunden. Vi lever med filosofin att vill man ha roligt så måste man även göra det som är tråkigt. Det är ju så det ser ut i verkligheten sen. Allting är inte roligt men måste göras iallafall. Sen använder jag också mig av jackpot ibland som ex en middag på stan (tonåringen) eller en burk färg (treåringen). Jag tror att man ska behandla barnen mer som om de vore hundar (låter ju skithemskt), men filosofin är bra. Man överöser dem med kärlek och har ett öppet och tillåtande klimat hemma, dock inom givna gränser. Hundar måste ha tydliga och fasta gränser för att må bra, barn är likadana. Men man får aldrig sätta dessa gränser med våld eller hot. Lugnt och tydligt, bättre att visa än att bara tala.

    Vill också bara passa på att säga att jag kan förstå ovanstående kommentarer också, för när man läser dina inlägg får man oftast bara veta hur man bör tänka och vad man inte ska göra och vilket klimat man ska ha hemma och hur en relation ska byggas. Dina artiklar och inlägg är oftast bra och intressanta, men jag ställer mig också frågande många gånger. Jaha, det lät ju fint, men hur tar jag mig dit då. Som hundinstruktör har jag mött detta så himla många gånger, folk kan prata i så fina termer och det låter ju fantastiskt mm. Men vad ska jag som person göra rent praktiskt. Hur ska jag bete mig mot min hund/mitt barn för att få den här relationen, nå det här målet. Vad börjar man med? Där önskar jag mer av dig som sakkunnig och skribent. Ge handfasta tips, för det är det folk vill ha och det är då man som beteendevetare kan göra skillnad. Oavsett om det handlar om hundar eller människor. Tex: iden här situationen kan du säga det här, göra det här och om det inte fungerar så prova det här eller det här istället. Ge människor en verktygslåda att plocka ur för att skapa sina relationer, komma tillrätta med sina problem. Jag blir så less på folk som bara kan tala fint, men i praktiken är det bara luft och vackra ord. Och ja jag har läst alla nedanstånde inlägg. Men jag saknar fortfarande praktiska råd invävt i texten.

    Tack för mig 🙂

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Lisa,

      gläds med dig, att du har har hittat något som känns bra och rätt för dig i din familj!

      Jag håller med dig om att det är skillnad på belöningar som presenteras som mutor och belöningar som kommer i form av ”firande” och tack efter att barnet gjort något man uppskattar. Det sistnämnda gör jag också ibland. Och jag försöker att alltid visa uppskattning och bekräfta mina barn när de gjort något som bidrar till mig.

      För egen del värjer jag mig i mångt och mycket mot jämförelsen mellan att träna hundar och barn. En hund är en hund som skall förbli en hund. Ett barn behöver utvecklas, lära sig saker om sig själv och världen och bli en vuxen människa som kan ta ansvar, visa empati, respekt och förståelse osv.

      Ang att ge praktiska råd så varken kan eller vill jag vara tydligare än jag är! Alla familjer är olika, de har olika värderingar, erfarenheter, förutsättningar. De utmaningar de står inför beror på olika bakomliggande orsaker och behov. Att mot bakgrund av det formulera konkreta råd av typen ”om a så b” fungerar inte alls med mitt behov av respekt för människors olikheter och integritet. Jag tror heller inte att den typen av generella råd bidrar till mer samarbete och ömsesidig respekt i familjer. Familjer befolkas av individer, inte av maskiner. ”Verktygslådor” passar de sistnämnda, men inte de förstnämnda…

      Allt gott,

      Petra

      Reply

    • Avatar

      Irina

      |

      Hej Lisa!
      Jag blir lite ställd över jämförelsen mellan barn och hundar. Har 6 egna barn från 8 till 35 år samt 2 ”bonusbarn” 22 och 25 år gamla. Dvs en del glädje, härliga stunder och problem bakom mig. Och ett kvitto på min insats som mamma. Skulle aldrig i mitt liv tänka på att ”dressera” ett barn, jag kan bara inte föreställa mig en känslomässig relation där man kallblodigt kalkylerar ut när och i vilken form motparten får en belöning. Vad är det för skillnad mellan barn och vuxna, din man till exempel? Skulle du kunna föreställa dig att du ställer fram ett glas vin/öl framför honom eller portionerar ut dina leenden till honom som belöning för ”det som är bra”?
      Du skriver att å ena sidan ”barnet får inte veta … att beteendet kan leda till en belöning”, men å andra sidan ”min dotters handlingar får konsekvenser i form av belöningar eller uteblivna belöningar”. Det är ologiskt – om du inte berättar om att en viss typ av beteende ska belönas, hur kan då dina barn veta vad de ska göra? Det blir rent maktmissbruk från din sida istället för en konsekvens av en handling, som jag ser det… Hur paketerar du det, rent praktiskt:”Du städade inte undan dina leksaker, därför kramar jag inte dig lite extra idag”? Jag tycker att man ska skilja på föräldraskap och pedagogik (i synnerhet hundträning)… Som förälder behöver man leva och känna tillsammans med sina barn och vara autentisk som person, skratta när man har roligt, gråta när man är ledsen, ibland flippa ut när man är arg, älska sina barn som de är. Det är din kärlek som gör dem starka och inte belöningssystemet. Och pedagoger har de utanför hemmet.

      Reply

      • Avatar

        Anonym

        |

        Hej!

        Jag håller med om att man inte ska jämföra barn och hundar alltför lättvindigt, hundar är hundar och barn är människor. Men som hundägare kan jag ändå förstå varför många gör det även om jag inte alltid håller med. Jag och många andra som är intresserade av hundträning läser på mycket om inlärningspsykologi, det vill säga hur både djur och människor lär sig saker, och tycker att detta är mycket intressant. Det finns flera saker som går att applicera på både människor och djur när det gäller just inlärning men jag tror samtidigt att det är viktigt att komma ihåg att detta endast gäller just inlärning. Det finns olika åsikter i frågan om djur kan känna empati eller inte och den vill jag inte ge mig in i här men jag tror att det är viktigt att lära sig empati som människa och inte tränas till att söka belöningar.

        Men som sagt när det gäller inlärnings så har människor och djur mycket gemensamt.

        Reply

    • Avatar

      Annasofia

      |

      ”Jag shapar min dotter och hon är än så länge en väldigt utåtriktad, glad och duktig tjej”. Du tycker alltså att det är viktigt att vara dessa saker. Risken är att hon växer upp och börjar ställa för höga krav på sig själv.

      Reply

  • Avatar

    Frasses&Fias mamma

    |

    Du skriver fantastiskt bra och intressanta inlägg! Tack för en bra blogg.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack 🙂

      Reply

  • Avatar

    Eta Bergquist

    |

    …jo, jag håller med i mångt och mycket
    men
    nog bygger det mesta i livet på någon form av belöning – vi vuxna jobbar för pengar, vi umgås med de människor som får oss att må bra, vi säger inte riktigt vad som helst och vi uppför oss anständigt för att få vara med i det sociala sammanhanget
    och vi belönar oss själva på mer eller mindre uppenbara sätt när vi hållit ut i den vardagsgrå lunken eller klarat av en extra jobbig puckelpist i tillvaron.

    Jag tycker INTE att barnuppfostran skall domineras av ett uppenbart belöningssystem
    men
    vi måste inse att de flesta av våra val grundas på någon form av vinst/belöning. Tillåter vi oss själva att välja det vi vill, så måste vi också tillåta barnet att välja efter sin vilja…även om det väljer fel i vårt perspektiv. Att vilja att barnet städar för att det själv vill ?!? Jag kan kräva att det städar (det är renhårigare, tycker jag), men att avkräva någon att göra det av egen vilja…ånej, som förälder får man nog vara glad de gånger det blir (tex) städat trots oviljan. Städning har med respekt för andra att göra, och ibland måste man göra sådant man inte vill, och det kan jag behöva informera mina barn om, många gånger. Men jag kan aldrig avkräva dem att vilja städa (eller vad det nu gäller)
    Antingen får man kräva vissa saker (alldeles oavsett belöning eller ej. Belönas vi/belönar vi oss som vuxna när vi gör något vi måste?
    Faktiskt ganska många gånger!…Andra gånger är ”belöningen” att slippa bestraffning ;))
    eller så frågar man efter VILJAN att….
    Vill jag ha det si men barnet vill ha det så,…. då är det bara att gilla läget eller städa själv. Krav och vilja är inte samma sak.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag tror att det finns många barn som städar, inte för att de gillar att städa eller har direkt lust att städa, men för att de vill bidra till sina föräldrar. Jag skall köra min son till flöjtträningen ikväll, inte för att jag gillar att köra bil eller precis har lust med det, men för att jag vill bidra till honom…

      Reply

    • Avatar

      petraveronica

      |

      Det kanske är personer som blivit uppfostrade med belöningssystem som barn, som tror att vuxenlivet handlar om ”måsten” och ”belöningar” i form av till exempel jobb, hushållsarbete och pengar?

      Jag jobbar inte primärt för pengar och jag känner ytterst sällan behov av att belöna mig själv igenom någon vardagsgrå lunk eller jobbig puckelpist. Min vardag är inte grå, för jag lever inifrån och gör det jag vill, känner för och som känns meningsfullt för mig av olika skäl. Det kommer sällan några jobbiga puckelpistar för jag vet att jag kan välja bort en hel del arbetsamma saker för att därmed ha en mer avspänd och skön tillvaro!

      Jag tycker du ska syna dina måsten i sömmarna, kanske är livet friare än du tror!

      Reply

  • Avatar

    Elisabeth Öhman

    |

    Visst förstår jag din poäng, Petra, samtidigt är det nog helt orealistiskt att tro att barn ska göra det som måste göras av egen vilja utan att få något positivt ut av det? Jag tror inte på något system alls när det gäller att leva med barn. Det blir en kombination av lite av varje som passar just då. Belöning (muta) är i alla fall bra mycket bättre än hot och straff.

    När barnen var små gjorde jag det allra mesta själv hemma. Det gick flera gånger så fort för mig att städa som att argumentera med ovilliga barn. Ibland vill dom hjälpa till och det var ju kul. Roligare var det att laga mat så där fick jag ofta hjälp:-)

    Instämmer med Lisa att det är många fina ord som används, men konkreta råd kommer sällan från ex. skolan. De säger ex ”Du måste sätta gränser” Naturligtvis..det fattar ju vem som helst. Men hur? Hur får man en tonåring som inte orkar/vill till skolan att gå? När dom var små tog man dom under armen och gick när man måste, men det fungerar inte för ett stort barn. Det är då man försöker 1. Förklara 2. föräldraauktoritet 3. belöning/muta 4. indragning av förmåner 5. Hysteriska anfall med gråt och skrik och hot. Inte bra. Men vad ska man göra? Ungen ligger där den ligger med täcket över huvudet och muttrar inte ens till svar.

    När allt flyter på är det inte svårt med ”uppfostran” Det är i ”nödsituationerna” som det kör ihop sig. Det är då alla orden känns rent löjliga…..”likvärdig konfliktlösning” känns skrattretande i katastrofsammanhanget….men relevant i normala situationer.

    Mina barn är vuxna nu och jag ser att de är så fina människor alla fem. Dom har varit allt annat än ”lydiga” men mycket hjälpsamma när det har gällt, resonabla och tjurskalliga. Dom är helt underbara helt enkelt. Trots mutor, belöningar och ibland hot och utbrott från min sida har dom bra jobb, fina hem, tar ansvar och lever bra liv.

    Madeleine …trösta dig med att det finns ingen 13-åring som gillar att städa om dom inte är skapta på det viset, en del är ju ordningssamma från födseln..tyvärr rätt få. Min systerdotter hade en skylt på sin dörr ”Mitt rum , min borg och min mors sorg”:-D
    Ibland är det lika bra att låta det vara. Jag garanterar att din dotter helt mirakulöst kommer kunna städa och tvätta när hon flyttar hemifrån. Det är inte så himlades allvarligt med barn som det framställs. Massor med kärlek, skratt, öppenhet, respekt så blir dom oftast bra människor med ett ganska lyckligt liv som vuxna.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Åh, vad roligt med alla kommenterar, att min inlägg engagerar!

      Elisabeth: det positiva som barnen får ut av att göra det vi ber dem om tänker jag är den positiva upplevelsen av att bidra, att göra gott och bli sedd i det. Den upplevelsen tror inte jag är fy skam precis!

      Jag tycker faktiskt inte att muta är bättre än hot och straff. I själva verket tycker jag att det är precis samma sak! En utebliven belöning upplevs av barnet som ett straff. En muta upplevs som ett hot om att inte få en belöning.

      Om ungen ligger under täcket och inte vill gå till skolan tror jag att man behöver börja med att lyssna. Att verkligen försöka sätta sig in i barnets upplevelse och respektera den! (Nej, det betyder inte att hon skall få ligga kvar under täcket, det betyder bara att man inte ifrågasätter barnets upplevelse!) Om ungen bara muttrar till svar brukar det bero på att hon saknar tillit till att svaren kommer att bli lyssnade på… Ett barn som räknar med att bli mött med lyssnande och respekt brukar vara villig att mötas i dialog.

      ”Massor med kärlek, skratt, öppenhet, respekt så blir dom oftast bra människor med ett ganska lyckligt liv som vuxna.” Det tror jag också :-)!

      Reply

      • Avatar

        Elisabeth Öhman

        |

        I normalsituationer hemma så är det givetvis tillräckligt att barnet känner att det bidrar, gör gott och blir sedda. Men det är inte dom situationerna jag menar. Dom är ju inget problem, det bara fungerar. Det är dom andra – när barnet vill en sak och jag en annan och vi förstår och respekterar och lyssnar, men ändå inte kommer överrens. Det är då det blir krångligt. Men för dom situationerna har inte du nåt svar eller förstår du inte hur jag menar? Har du aldrig varit i en sits när du måste tvinga barnet att göra något det inte vill? Om dina barn aldrig försatt dig i den situationen måste jag undra om inte din metod skapar lydiga barn ( som ev. blir lydiga vuxna). Det är inte bra om barnet aldrig sätter sig ordentligt på tvären. De barn som alltid böjer sig för förälderns vilja är faktiskt ”onaturligt snälla”.

        Jag tror inte det finns någon familj där det flyter på och man alltid kommer fram till win/win-lösningar. Har ni aldrig hamnat på kollisionskurs där lyssna/förstå inte räcker alls? I så fall är ni verkligen en mirakelfamilj för jag har inte ens hört talas om en sån familj. Till och med Dalai Lama sa att de vanliga grälen som hör till i familjelivet kom inte ens han undan.

        Klart jag börjar med att lyssna på barnen. Lyssna på och prata med och försöka förstå. Jag lyssnar på och pratar med lärarna och barnet om problemet finns i skolmiljön. Jag var till läkare fler än en gång för att utesluta fysisk sjukdom. Ursäkta, men tror du att jag börjar med att muta eller konfrontera? Då har du inte läst vad jag skrev. Jag skriver just att det är när allt annat slagit slint som muta blir ett alternativ eller när man har bråttom och inte hinner ha en konflikt tex.

        Om ungen muttrar till svara kan det också bero på att barnet sover fortfarande i det närmaste. Det behöver inte betyda att föräldern inte respekterar eller lyssnar till barnet. Så barnet skulle sakna tillit??? Jag kan fråga honom nu. Han är yngst och har nyss tagit körkort. Han svarar att han har tillit till mig..och skrattar för att svaret är så självklart. Klockan halv sju är inte många vuxna villiga att mötas i dialog med sin älskade ens. Varför skulle ett trött barn vara det hur respekterat och taget på allvar det än är?

        Jag har, efter att levt i 35 år med barn och jobbat flera år med barn, lagt märke till att det är lätt för experter att att ha svepande formuleringar, skuldbelägga, skrämma upp och ifrågasätta föräldrarna. Det är svårare att ge konkreta råd för krissituationer.

        Man kan heller inte dra några slutsatser som ex ”mutor/belöningar skapar lydiga vuxna”. Därför att det är inte det enda som påverkar barnet i dess utveckling. Det är helt orimligt att påstå att någon har kunnat forska fram att just några belöningar då och då i barnets liv skulle gjort att det blir en lydig vuxen.

        Nu har jag tur som sitter med ”facit i hand” och vet att mina barn inte blivit lydiga, lättmanipulerade och fördärvade och jag blir lite orolig när experter drar stora växlar på detaljer i uppfostran och påstår att de får dessa eller dessa följder. Jag blir upprörd när du tex. låtsas som om allt kan lösas till allas belåtenhet alltid, annars har föräldern inte lyssnat och respekterat barnet…..suck…så är det verkligen inte. De stackars föräldrar som tror att det är så enkelt blir det synd om när de upptäcker hur svårt det kan vara att få en familj att fungera ibland. I synnerhet om man begåvats med viljestarka barn. Att barnet har egen vilja är bara bra och den ska man ta hänsyn till när det är möjligt. När det inte är möjligt är det förälderns ansvar att ta över rodret för det är trots allt den vuxne som har kunskap och erfarenhet. Det är inte maktkamp, det är nödvändighet för barnets överlevnad.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Läser din långa kommentar Elisabeth och gissar att det är viktigt för dig att bli förstådd i hur attans svårt det många gånger är att vara förälder? Hur stor utmaningen faktiskt är? Hur frustrationen ibland känns helt övermäktig? Och hur du och alla andra föräldrar ändå alltid vill väl och gör sitt allra, allra bästa?! Känner mig lite sorgsen när jag läser din och en del andra kommentarer till den här bloggposten och önskar att jag uttryckt i artikeln att jag vet det. Jag förstår det.

        Jag vill samtidigt bli förstådd i att mitt syfte med den här artikeln är att bidra (inte skuldbelägga eller skrämma). Min upplevelse är att många föräldrar (och ja, jag träffar många föräldrar i mitt jobb) använder belöningssystem för att ”det funkar”. Barnet gör som föräldern vill. Jag vill visa på baksidan av myntet, att det finns risker med belöningssystem och stimulera till eftertanke. Jag vill att alla föräldrar skall väga fördelar mot risker och mot bakgrund av det fatta ett eget beslut om hur de själva vill göra.

        Jag vill också framhålla att den här artikeln inte handlar om ”krissituationerna” och enstaka belöningar i extrema lägen (även om det inte heller är något jag rekommenderar). Den handlar om de risker (nej, jag skriver inte ”lagbundna konsekvenser”, utan just ”risker”) jag ser med belöningssystem. När föräldern utformar system för att få barnet att utföra vardagssysslor, som att städa, göra läxor och gå och lägga sig.

        Jag förstår precis hur du menar, att det finns lägen när konflikten känns omöjlig att lösa eller man helt enkelt inte har tid att lösa den. Man argumenterar inte med en unge som är på väg att springa rakt ut i gatan. Man försöker inte resonera med ett gråtande barn när det är tre minuter kvar tills tåget går. Då gör man ett uttag på relationskontot och använder sin föräldramakt, den makt vi har för att skydda våra barn och andra människor. Om relationen i övrigt är lyssnande, likvärdig och respektfull så klarar relationen det. Förtroendet och tilliten finns ändå kvar. Men om relationen i övrigt inte är lyssnande, likvärdig och respektfull kan sådana uttag vara svåra att reparera.

        Reply

  • Avatar

    Helena Bartmar

    |

    Mycket bra skrivet. du tog fram många infallsvinklar man inte tänkt på förut. jag delar den vidare på facebook!
    mvh
    Helena

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack Helena 🙂

      Reply

  • Avatar

    Alex

    |

    Forskningen visar att barn och ungdomar som man använder tokenekonomi tillsammans med inte bara drivs av den faktiska belöningen i form av t ex stjärnor som sedan kan bytas in till belöningar.

    Efter ett tag så uppstår en transfereffekt där faktiskt att utföra själva sysslan ger en belöning, ofta större än den intjänade guldstjärnan, för individen.

    Att avfärda denna modell som grundar sig på klassisk behaviorism och påstå att barn kommer växa upp till att bli icke självständiga och lättpåverkade av alla former av belöningar samt försämra deras etik och moral (eller inre kompass) är jag starkt kritisk till.

    Reply

    • Avatar

      Ellika

      |

      Jag är starkt kritisk till alla som argumenterar utifrån ”Forskningen visar…” som om det fanns en enhetlig forskning som gav en enhetlig bild. Jag tvivlar inte alls på att det finns forskning som visar det som du påstår, men det finns också forskning som ger stöd för andra, motsatta, slutsatser. (se tex inlägget under). Detta ska inte ses som någon form av vetenskapsskepiscism, snarare som en uppmaning att förhålla sig kritisk även till vetenskap och inse att enkla och klara svar tyvärr (?) sällan existerar.

      Reply

      • Avatar

        Marcus J

        |

        Tänk att Alex inledde såhär istället: ”En del forskning som gjorts på användning av token-ekonomi har visat … ”. Jag tycker nämligen det är viktigt att detta perspektiv kommer fram. Med tanke på andemeningen i huvudartikeln är det bra att påpeka, precis som du säger Ellika, att det finns olika rön som ger delvis olika bilder. Vi får försöka integrera dessa olika aspekter så gott vi kan.

        Reply

      • Avatar

        Lotti

        |

        Jag är också kritisk till forskning eftersom den ofta manipuleras.

        Men i det här fallet vet jag av erfarenhet att det ofta kan bli en POSITIV SPIRAL av att ge muta eller belöning. Men bara om man gör det som komplement till ett gediget engagemang. Barnet lockas in i ett beteende som det sedan, förhoppningsvis, gillar och upptäcker fördelarna med. Och upprätthåller det.

        (Jag kommer nu att ge lite tips men alla barn och alla föräldrar och alla relationer är olika så känn dig fri att modellera som du vill med mina förslag och använd din egen känsla, fantasi och kreativitet!)

        Exempel) Rummet behöver städas:
        ¤ Du använder din föräldraauktoritet när du lugnt och bestämt talar om att rummet nu behöver städas och att ni ska göra det tillsammans några gånger tills barnet kan det själv. Och att ni, när ni jobbat duktigt och rummet är fint, ska fika de jättegoda bullar och det goda örtteét du köpt (eller shoppa loss tillsammans på sta´n eller annat – beroende på vad som känns bra för er).
        Tänk på fikat som en belöning istället för en muta så kommer du att förmedla den inställningen. Städningen är inget val. Det är en uppgift som ska göras och du presenterar nu en hållbar och bra plan på hur det ska kunna utföras så trevligt som möjligt. Såklart måste du vara lyhörd även för barnets intressen men ge inte onödigt utrymme för argumentation.

        (Funkar inte det här så behöver närheten och kommunikationen i er relation antagligen repareras först.)

        ¤ Visa hänsyn och se till att tidpunkten passar bra för er båda.

        ¤ Första gångerna hjälper du till och visar hur man kan lägga upp städningen, så att det snarare känns som olika delar än en enda stor röra. Att uppleva allt som enda stor röra kan göra vissa barn (och vuxna 😉 ) förvirrade och handlingsförlamade. Lyssna på barnets upplevelse och hjälp det till ett städ-tänk som fungerar för just det barnet.

        ¤ Du som förälder vet oftast bäst när det är bäst att boka in nästa städtid, då inte rummet hunnit bli alltför stökigt. Upprepa sedan proceduren tills du känner att barnet klarar av det på egen hand, gärna med en annan form av belöning, kanske en skön nackmassage, nytt spel till datorn eller annat som du vet att barnet skulle uppskatta tillräckligt för att kunna motivera det att städa sitt rum. Fortsätt med belöningar av olika slag och visa samtidigt att du tycker barnet gör bra (också en form av belöning, ju).

        (Säg hellre att barnet GÖR bra än ÄR bra eller duktig. En människa ÄR alltid bra precis som den är, som den föddes. En människas egenvärde ska inte vara beroende av vad den gör. Beröm därför bara handlingen genom att säga att barnet GÖR bra, städar bra, cyklar bra, gör snälla saker. Tillrättavisa på samma sätt. Barnet kan välja att GÖRA dumt men det ÄR aldrig dumt.)

        ¤ Efter några gånger har barnet, med din hjälp och ditt stöd utvecklat ett bra sätt att städa och fått igång en välfungerande och fast städrutin.

        ¤ Sedan gäller att du som förälder är konsekvent och påminner för att göra den här rutinen till en livslång vana.

        Vid det här laget har ni kanske fått en bonus i och med att barnet kan ha upptäckt hur skönt det är att ha ordning runt sig. Det i sig själv och tillsammans med ditt gillande ger nu kanske tillräcklig belöning.
        Kanske väljer ni att fortsätta med någon liten belöning. Se då till att det är något som ditt barn mår bra av även senare i sitt liv. Har ni en rutin att städa tre dagar i veckan så är det en sundare vana för livet att ha sagoläsning eller en kort massage som belöning än ett bullkalas. Bullarna kan lättare bli en osund vana som följer en i livet. Eller ni kan kanske ha belöning bara ibland. T.ex. en mysig fika på sta´n när alla veckans göromål gått någorlunda smidigt. Men då bör det inte se likadant ut varje vecka eftersom det då blir som en bestraffning och besvikelse när det inte funkat så bra och därför inte utgår någon belöning. Långsiktiga belöningar bör komma spontant och inte upprepas regelbundet.

        Din ansträngning har nu, förhoppningsvis, gett utdelning.

        Det här sättet att jobba med barnet ger, på sikt, mindre börda för dig i form av arbetsbelastning och tjat. Men vad som givetvis är ännu viktigare är att att barnet blivit stärkt i sitt självförtroende att klara av saker och fått ännu ett redskap med sig in i sitt vuxenliv. 🙂

        Belöningen var en utlovad belöning och ingen muta eftersom uppgiften skulle göras. Punkt. Inget val fanns. Och ni behövde båda något att se fram emot för att göra arbetet lättare.
        Ni gjorde det tillsammans vilket gav en extra krydda och mer närhet i relationen.

        Om barnet inte vill till skolan kanske man bör börja med att lyssna varför. Kanske behöver du sjukskriva er båda just den här dagen, för att kunna prata igenom det ordentligt när barnet väl vaknat av sig självt. Låta det få ta den tid det behöver. Få igång en dialog. Lyssna och fråga. Tala om att barnet behöver gå till skolan och varför. Fråga barnet vad ni tillsammans kan göra för att barnet ska tycka att det känns okej att gå till skolan. Föreslå i frågeform. Var lyhörd.

        (Och, VIKTIGT -se till att barnet är utvilat på morgonen. Många barn sover för lite och är trötta när de måste gå upp. Då känns det givetvis ännu tyngre att gå till skolan. Prova er fram till hur mycket just ditt barn behöver sova. I tonåren härder mycket i kroppen och mentalt så då kan många behöva sova mer. En del barn har svårare att sova om de suttit framför datorn på kvällen. De flesta människor behöver röra på sig ordentligt flera gånger i veckan för att kunna sova gott. Och i dagsljus för att hjärnan ska kunna tydligt veta vad som är dag och vad som är natt. En kvällspromenad kan hjälpa. Likaså lugna kvällsrutiner som följer ungefär samma mönster varje kväll. Tillskott av kalcium, lite lugnande örtte´… )

        Men det allra viktigaste i sammanhanget är att, precis som Petra menar, det måste finnas en ständig kommunikation och respekt mellan förälder och barn. Alltid! Föräldern är den som har ansvaret för att det hela tiden sker ett respektfullt och lyhört utbyte mellan barn och vuxen.

        Jag vet att det inte alltid räcker med att prata och ha en sund föräldra-barn-kommunikation men kommunikationen, välviljan och lyhördheten måste alltid finnas med. Annars blir belöningen/mutan en maktgrej som bara manipulerar utan respekt för barnet. Vilket i sin tur gör att barnet känner sig manipulerat och inte finner någon mening (skön känsla) i att bidra till den vuxna men gör det för att tjäna på det och bara om belöningen är tillräckligt stor. Och med det här manipulationssamspelet utnyttjar båda parter den makt de har så långt det går och behöver inte ta in den andres värld och behov alls. Man står själv och måste själv ta för sig så gott det går. Istället för känslan av att man står tillsammans och jobbar mot ett gemensamt mål för bådas bästa.
        Är man inne i maktspelet är risken stor att allt hänger på belöningen, den är inte bara en igångsättande gnista utan den är själva motorn. Allt brakar ihop utan den och den kanske måste bli större och större. Hur det sedan fortplantar sig in i barnets liv kan man också fundera över. Garanterat är att inget positivt kommer ut av det i längden. Inte för någon.

        Den här negativa spiralen kan man oftast undvika genom ett gott förarbete. Kontakt, samarbete, respekt, mer fokus på uppgiften än belöningen. Parollen: Vi är en familj, vi är tillsammans och jobbar gemensamt för allas bästa.
        Att få uppfostran att fungera kräver tid, närvaro och engagemang och belöningar och mutor kan inte användas för att slippa det, som ett snabbfix. Då blir det negativt för alla parter.

        Men ibland behövs helt enkelt mutan där som en kickstart till något som annars inte skulle kommit igång. En del barn är lättare att uppfostra och en del svårare. En som inte haft ett svåruppfostrat barn kan inte föreställa sig hur svårt det är och vad som krävs.

        ———————————————————————————————–
        Allt handlar i grund och botten om belöningar. Det är det som styr oss. Man kan ta vilken situation som helst och dissekera den så ser man att det ligger en belöning i botten.

        Belöningar är allt det som ger oss en skön känsla.

        Ex.) Jag läste Petras tänkvärda och bra skrift och en massa bra kommentarer från er andra. Det gjorde jag därför att jag kände att det alltid kan ge någon liten gnista till den inte alltid så lätta och glamorösa uppgiften att uppfostra barn.
        Det gav mig, mycket riktigt en gnista. Det gav många tankar och reflektioner som gjorde mig ännu starkare i min övertygelse att jag är på rätt väg med mina egna uppfostringsmetoder.

        ¤ Gnistan jag fick gav mig en skön känsla – belöning.

        Ämnet uppfostran engagerar mig eftersom den är A och O i mina dagar då jag är hemma med mina tre barn.

        ¤ Själva känslan av engagemang och nyfikenhet innan jag började läsa var också en form av skön känsla/belöning.

        Efter ett tag blev det långtråkigt att läsa men jag fick mig själv att fortsätta ändå för att det längre fram kanske kommer någon mer kommentar som ger mig något till livs. Med andra ord:

        ¤ Jag motiverade mig att fortsätta läsa genom att säga till mig själv att det kunde komma mer belöningar längre fram, i form av ord som skulle ge mig något till livs.

        Allt som känns bra för oss är belöningar.
        Till och med ett avbrott kan vara en form av belöning. Har vi t.ex. haft riktigt ont i en tand länge så kan tandläkarens bedövning ge belöningskänsla/skön känsla. Så vi kanske egentligen borde ha ett annat ord än ”belöning”. ”Skön känsla” skulle i många fall passa bättre.

        Belöningar/skön känsla funkar, och är det som driver oss framåt.
        Men, som med socker så bör man ha med en hel säck med sunt förnuft och styra sig själv för att det inte ska bli osunt.

        Man kan tex styra bort sitt intresse för sockerbelöningen genom att intressera sig för någon annan form av belöning, som att sy om man tycker om att sy, promenera om man tycker det är skönt att promenera, jogga om man tycker att man får en skön känsla efter ett motionspass, städa om man tycker att det ger en skön känsla/belöning att ha städat omkring sig.

        Socker är en mycket stark njutningsgrej som ger smaknjutning samtidigt som det kemiskt påverkar hjärnan och resten av kroppen och ger en behaglig, glad och avslappnad känsla.
        Alkohol är en annan stark drog som utlovar stark belöning/skön känsla, befrielse från anspänning, stress, nedstämdhet, avtrubbning från jobbiga tankar och känslor.

        För att lyckas undvika eller skära ner på socker (kanske också alkohol?) gäller nog att:

        ¤ Se till att blodsockret håller sig på en jämn nivå genom att äta regelbundet och sunt.

        ¤ Ofta och mycket motivera sig så starkt att hjärnan upplever en stark belöning/skön känsla av att avhålla sig från socker. Jag känner mig duktig och sund och det är en skön känsla/belöning. Här kan det hjälpa att vara fler som uppmuntrar och ger kraft åt ett sundare beteende. Det ger kraft åt nästa steg.

        ¤ Kraftansträngningen att i stunden snabbt, starkt och målmedvetet FOKUSERA på något annat, något sundare, som också ger en skön känsla/ belöning.

        När man gjort det tillräckligt många gånger är fixeringen inte alls lika stark och det gör det lättare att avstå helt eller begränsa sitt sockerintag.

        Det gäller egentligen ”bara” att byta ut mindre sunda belöningar mot mer sunda.

        Att använda sockerprodukter som belöning för barn kan därför diskuteras. Åtminstone borde man undvika att göra det till en vana att det ofta handlar om socker vid belöning.
        Man kan också diskutera varför så många barnböcker lyfter fram hur trevligt det är med godis, tårtor, pannkakor med sylt osv istället för att lyfta fram fördelarna med frukt, bär och sund och god mat. (Eller helt enkelt knipa käft.)

        Hoppas detta kunde ge er läsare någonting positivt att använda. Och tack till er alla som gett mig något positivt att ta med mig i livet! I stort och i smått. 🙂

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Hej Lotti och tack för ditt otroliga engagemang! Det du skriver om maktspel är själva kärnan i det jag försöker förmedla: När jag som vuxen använder belöningar/mutor som ett sätt att utöva makt över mitt barn och förmå henne att göra som jag vill finns det risk att barnet och relationen oss emellan påverkas negativt.

        Reply

  • Avatar

    Joachim

    |

    Tack för blogginlägget Petra!
    Belöningar fungerar många gånger om vi vill ha lydiga barn som gör som vi säger (fast kanske bara i de specifika situationer där vi ger belöningen). I alla fall på kort sikt. Jag läser nu en bok som heter Punished by Rewards av Alfie Kohn. Han hävdar att vi lever i en kultur så indränkt i behaviorism (tänk Pavlos hundar och Skinner) att vi inte är medvetna om att det är något vi lärt oss och inte något ”naturligt”. I boken refereras till en mängd vetenskapliga forskningsresultat som visar att belöningar för att förändra eller stödja ett visst beteende är kontraproduktivt. Forskarna har många gånger kliat sig i huvudet när resultaten gång på gång har visat att belöningar på längre sikt gör att de önskvärda beteendena (vad dessa än må vara) utförs mer sällan och med större motstånd än innan belöningarna infördes. Boken rekommenderas starkt för alla som är intresserade av hur vi kan påverka andra människors handlingar. Jag köpte den själv på en nätbokhandel för ett halvår sedan, så den ska inte vara svår att få tag på.

    Reply

  • Avatar

    Björn Andersson

    |

    Tack för ett välformulerat inlägg. Du sätter ord på många av mina tankar. Belöningssystem är bedrägliga, precis som du säger. Men jag menar att belöningssystem är ett redskap att ta till under begränsad tid, när inget annat fungerar, hemma eller i en skolklass. Jag tycker att belöningssystem kan användas när den inre styrningen saknas.

    Det är väldigt viktigt att belöningssystem fasas ut, och inte permanentas. Alla belöningssystem bör kompletteras med diskussioner om avsikten och vad man vill uppnå.

    Barn är nämligen inte hundar. Med hundar kan man inte tala om avsikter, önskningar och förväntningar på varandra, men det kan man med barn, och då behövs inga belöningssystem.

    Reply

    • Avatar

      MB

      |

      Intressant! Håller med dig.

      Reply

  • Avatar

    Johanna

    |

    Tack för att du skriver så kloka ord, jag har följt din blog till och från ett tag och jag gillar alltid det du skriver. Men inför detta har jag ett dilemma.
    Min son är 4,5 år och bajsar på sig. Han lärde sig kissa på toaletten förra sommaren (vi har försökt till och från i flera år nu att hjälpa honom bli blöjfri), men fortsatte att bajsa på sig. Vi har träffat läkare och psykologer men hittar liksom inget som hjälper. Han tycks inte vara allergisk eller att det är något fysiskt fel. Utan han vill helt enkelt inte bajsa på toaletten och vet nog inte riktigt hur man gör, behöver träna träna träna för att lära sig krysta, men han tycker att det är jobbigt. Och för honom är det inte ett problem att han bajsar på sig. Han känner kanske inte ens när det kommer, och tycker inte att det är jobbigt att gå omkring i bajsiga kalsonger. Blöja på heltid vill varken han eller vi att han skall gå tillbaka till. Det enda som kan få honom att sitta på toaletten och försöka bajsa är hans ”bajsstjärnor”. Jag vet helt enkelt inte vad jag skall ta till för att motivera honom annars. Och jag inser att det handlar om mina behov i det här, snarare än hans, men jag tycker helt ärligt att det är fruktansvärt jobbigt att ta hand om 2-5 par bajskalsonger per dag. I det här läget känns relationsbyggande och ömsesidig respekt som ett ganska klent verktyg… I fallet med att städa och borsta tänderna kan jag hitta lösningar som gör att det blir kul och givande för oss alla. Men här känner jag mig låst. Och stjärnorna funkar i alla fall hjälpligt.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Om det känns bra och rätt för dig i din familj Johanna så är det bra och rätt för dig och din familj!

      Reply

  • Avatar

    Ellika

    |

    Tack för ett mycket tänkvärt och klokt inlägg. Jag väntar mitt första barn om drygt två månader och funderar såklart mycket på mina tankar om barnuppfostran och vem jag vill vara som förälder, och diskuterar detta med barnets blivande pappa. Jag uppskattar din blogg väldigt mycket. Visst skriver du om äldre barn, men jag tror inte att man kan ha helt olika uppfostran för olika åldrar och att det i grund och botten handlar om vilken syn man har på barn. Jag håller inte alltid med om dina slutsatser, men tycker nästan alltid att dina resonemang är kloka.

    Straff och belöning har jag funderat en hel del kring och jag håller med om att både och är mycket problematiskt som grund för barnuppfostran. Däremot tror jag att jag skulle vilja göra ett par nyanseringar.

    1. Det har betydelse om det finns någon relevant koppling mellan handling och belöning/straff.

    Jag tänker helt enkelt att det inte är fel att lära barn konsekvenstänkande, men att detta konsekvenstänkande måste vara relevant utifrån den handling hos barnet som man vill uppmuntra eller förhindra.

    Exempel på avsaknad av relevans:
    Belöning:
    Om du städar ditt rum så får du en guldstjärna.
    Om du klipper håret så får du den nya Spice Girls Cdn (autentiskt ex från min barndom)
    Straff:
    Om du inte slutar skrika nu så får du ingen efterrätt/ inte se på barnprogram ikväll.

    Exempel på relevans:
    Belöning:
    Om du hjälper mig med disken nu så har jag tid att bygga lego med dig sen.
    Straff:
    Du måste äta mat för att få efterrätt.
    Jag tycker inte om att gå in på ditt rum när det är så här stökigt. Om du inte städar det i veckan så slutar jag gå in här. (också ett autentiskt barndoms exempel)

    Jag tänker att de tre sista exemplen utmärks av (1) att de är frivilliga. Du måste inte äta upp maten, städa ditt rum eller hjälpa till med disken, men det får konsekvenser hur du väljer att göra. (2) Till skillnad från orelaterade belöningar/straff så uppmuntrar de barnets eget konsekvenstänkande.

    2. Det har betydelse om belöningen är den primära orsaken eller mer av en morot.

    Ibland har jag svårt att göra det jag borde. Jag vet kanske att jag borde ta tag i något på jobbet men jag skjuter det framför mig. Jag skulle vilja städa eftersom jag vet att det känns värt det efteråt men istället tittar jag på ytterligare ett trist program på tv. Eller jag vill börja äta nyttigt/träna men jag skjuter upp det. I såna här lägen använder jag ofta belöningar för att hjälpa mig själv att göra ”rätt” val. Jag köper en påse godis som jag bara får äta medan jag rättar tentorna som ligger på skrivbordet, jag lovar mig själv att få se ett nytt avsnitt av favoritserien tillsammans med min sambo om jag städar först, jag köper lite godare, dyrare nyttigheter för att motivera kostomställningen. Samtidigt vet jag ju mycket väl att belöningarna inte är huvudorsaken till att jag gör det jag gör. Jag städar egentligen för att jag vill ha ordning, jag äter nyttigt för att må bra och jag rättar tentor för att göra bra ifrån mig på jobbet.

    Jag tänker att man kan använda belöningar på samma sätt med barn. Ofta vill barnen kanske bli bättre men har svårt att motivera sig själva. När man som förälder pratar med dem om att städa rummet så håller de kanske med om att det vore bra, men sen görs det inte ändå. Eller 4-åringen vill faktiskt sluta med napp men tycker också att det känns jobbigt. I sådana fall tror jag att man ibland kan erbjuda belöningar. ”Jag förstår att det känns svårt att sluta med napp fast du vill. Vad tror du om vi bestämmer att vi går på tivoli ihop när du har slutat med nappen, det kanske gör att det känns lättare?”.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Ellika,

      vad roligt att du gillar det jag skriver och vad skönt att du inte håller med om allt! Mitt mål med den här bloggen är inte att få föräldrar att tänka som jag, utan att få föräldrar att tänka på vad de själva vill uppnå :-). Och hur.

      Jag håller helt och hållet med dig om att det är viktigt att det finns en tydlighet när det gäller konsekvenser. Livet är fullt av konsekvenser av olika val. När jag som förälder väljer att ”leverera” en konsekvens tycker jag att det är otroligt viktigt att det sker med respekt och empati, något som framför allt visar sig i kroppsspråket och tonfallet.

      Ja, det stämmer att vi vuxna belönar oss själva och att det ”funkar” för oss. När vi använder oss av belöningar för att förmå barnen att göra något kan det förstås ”funka” i bemärkelsen att de hjälper barnet att ”komma över tröskeln”. Jag ser samtidigt flera risker med det. Några av dem har jag beskrivit i det här inlägget. Det är förstår upp till varje förälder att väga fördelar mot risker och besluta sig för hur man vill göra. Det jag vill tydligggöra med det här inlägget är just riskerna med att belöna, som jag upplever ofta glöms bort i glädjen över att ha hittat något som tycks ”funka”.

      Allt gott,

      Petra

      Reply

      • Avatar

        Sofia

        |

        Belöning för att komma över tröskeln har jag ett bra färskt exempel på. Jag och min 4-åriga son började för några veckor sen på en kurs i ett nytt språk. Tanken var att barnen skulle vara ensamma med ledaren på kursen under dessa 45minuter. Sonen var ovan på stället, de nya barnen och den obekanta ledaren. Första kvällen satt jag med, andra kvällen försökte jag gå ut vilket resulterade i gråtattack och hysteri. Tredje kvällen utlovade jag en belöning om han skulle klara sig själv och det gick riktigt bra… ut kom pojken stolt som en tupp och hade i princip glömt belöningen i entusiasmen över hur självständig han varit och hur roligt det var när mamma inte satt brevid och begränsade honom.

        Tack för en jättebra blogg Petra som får mig att tänka till lite mer kring mitt föräldraskap!

        Reply

  • Avatar

    Sara

    |

    Hej!

    Jag har kört med belöningssystem och ja det funkade suveränt faktiskt. Men jag skulle ALDRIG få för mig att använda de belöningar som du räknar upp…”spela spel med mamma”, ”Mys i soffan”, ”kli på ryggen”. Det ska barnen få utan kostnad, det förtjänar dom av den enkla anledning att de är våra barn. Men det finns väl andra belöningar? Jag använde pengar, glass, en leksak m m, sånt som jag tycker är utöver det ”vanliga”. Det är klart att belöningssystem är dåligt om man menar att dina exempel är den typ av belöningar som utdelas. De ska inte behöva förtjäna kärlekshandlingar. Så det är inte utan att jag blir lite irriterad. Det är klart att du kan klanka ner på belöningssystem med de argumenten, men jag tror de flesta inte använder den typen av belöningar.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Sara, jag arbetar med föräldrar och vet tyvärr att många föräldrar använder det på precis det sätt som jag beskriver. De risker jag beskrivit med belöningssystem tror jag emellertid är desamma även om du byter ut de belöningar jag nämnt mot pengar, glass eller leksaker.

      Blir lite nyfiken på vad du menar när du säger att det ”funkade suveränt”. Har du lust att utveckla?

      Reply

    • Avatar

      Jesper

      |

      Hej Sara
      Det fungerar att slå barn till tystnad och lydnad också. Att det fungerar betyder ju inte att det är bra. Det tragiska är ju att vi vuxna misstror barnen och att värdet och belöningen i att städa och bidra i hemmet inte ligger i just den glädjen. Jag minns Jesper Juul sa någon gång till en förälder som beklagade sig över sin tonåring som inte ville hjälpa till hemma. -”Har barnet fått vara med i hushållssysslorna när det var litet?” – vilket inte var fallet. Frågar du mig har det den yttersta betydelsen till att barn senare inte vill hjälpa till, en annan orsak är belöningssytem, vilket är ett effektivt sätt till att ta bort glädjen i nödvändighetsarbete (Disk, tvätt, städ osv.).

      Reply

      • Avatar

        Lotti

        |

        Min son fick hjälpa till massor när han var liten men det hjälpte inte hela vägen 🙂 Tyvärr. Jag har tre barn och vet nu att det är olika med olika barn. Vissa behöver en kickstart med den här typen av sysslor och då, anser jag, att en belöning kan vara okej om den inte står ensam. Jag har nyss skrivit mer om vad jag menar här ovan, som svar på en kommentar. Det är inte lätt att vara förälder för man kan aldrig bli helt perfekt. Det finns så underbart, fantastiskt många olika föräldrar, barn och familjer och lösningarna är antagligen lika många. Respekt, lyhördhet, känsla, tydlighet och ärlighet är saker jag funnit viktiga i att skapa en närhet och kommunikation som är en nödvändig bas för att kunna uppfostra på ett sätt som stärker och stödjer barnet. Men perfekt är jag långtifrån och jag utvecklas hela tiden i samspelet med mina barn 🙂

        Reply

  • Avatar

    Mathias

    |

    Vill som det flesta andra här verkligen tacka för ett mycket viktigt och välformulerat inlägg! Jag tror dessutom att det är något vi behöver extra mycket just nu, när så mycket i samhället handlar om konkurrens och personlig vinning. Det ligger liksom inte i tiden att tänka på varandra och resonera i termer av rätt och fel, men förr eller senare straffar det sig att handla efter kortsiktig vinning, och att uppfostra barnen i den andan kan bli ödestigert.

    Sedan ett tips till de föräldrar som känner att inget annat funkar: Lyssna på barnen! Ta den tiden som krävs för att förstå varför de gör som de gör. Genom att lyssna på dom visar du hur man bryr sig, och sedan kommer de att lyssna på dig. Det är ingen quickfix, men det är det enda som håller i längden.

    Reply

  • Avatar

    Pega

    |

    Hej!
    Det är absolut tänkvärt det du säger och skriver. Men som förälder till två barn anser jag att uppfostran och föräldraskapet ska vara en aktiv handling. Man kan visst belöna ett barn, bara man är klar över syftet. Om man är själv är klar över att syftet med belöningen ska vara att exempelvis att förändra ett negativt beteende och mönster. Kan belöningen i sig vara motivationshöjande och ses som en morot.
    Och även det ska ske i små doser…
    Men som jag alltid säger till alla osäkra föräldrar…LYSSNA på ERA BARN!!!!

    Reply

  • Avatar

    Håkan Nilsson

    |

    Tack Petra för ett bra blogginlägg!
    Du sätter ord på exakt det jag och min fru försöker tillämpa i vår familj. Men så har vi också Jesper Juul som vår ”husgud” med ”Ditt kompetenta barn” som favoritbok. Har du läst och hämtat inspiration till dina ideer från honom?

    Jag blir också fundersam över vad Sara menar med att det ”funkade suveränt”. Jag tycker att användandet av belöningssystem (liksom bestraffningssystem) är fullt jämförbart med att aga sina barn när det kommer till hur väl metoden fungerar. Att aga sina barn funkar också ”suveränt”, dvs barnen gör och beter sig precis som jag vill, men till vilket pris? Just aga är ett brutalt exempel men jag tycker ändå det är bra för det blir lättare att förstå den bakomliggande problematiken, då de allra flesta föräldrar är överens om att det är fel att aga sina barn och dessutom olagligt och att man förstår att det har en negativ inverkan på barnet även om det fungerat.

    Men med belöning och bestraffningssystem är det inte lika tydligt att det faktiskt hämmar barnets sunda utveckling. Men jag tycker att du Petra på ett bra sätt beskriver vad jag också tror händer med barn som blir utsatta för det.

    Som sagt, det fungerar, men till vilket pris för barnets sunda utveckling?

    Reply

    • Avatar

      Marcus J

      |

      Sara menar troligen att hon hon har använt belöningar, med begränsning i frekvens och och utsträckning. Inte för allt och hela tiden, utan för att göra ett ryck med potträningen, eller för att göra barnen uppmärksamma på hur lång tid de sitter framför datorn och samtidigt påminna dom hur roligt det är att spela fotboll.
      Bara det att man säger att man använt belöningar med framgång betyder inte att man saknar måttlighet och inte reflekterar över riskerna och begränsningarna.

      Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Jag tycker att det är intressant att ställa frågan vad man menar när man säger att något ”funkar” i relation till barnen. När jag frågar föräldrar vad de menar handlar deras svar ofta om att de förmår barnen att utföra ett visst beteende, dvs lyda.

        Men om jag frågar föräldrar vad de har för långsiktigt mål i sitt föräldraskap är det målet sällan att fostra ett lydigt barn. De långsiktiga målen handlar mer om att fostra barn med självkänsla, respekt, ansvarsförmåga, empati, civilkurage osv.

        Min poäng är att det som funkar för att förmå barnen att göra som man själv vill (lyda) många gånger står i motsats till det man vill uppnå på lång sikt och att det är viktigt att komma ihåg det!

        Reply

  • Avatar

    Shanghai

    |

    Men det säger sig ju självt att barn inte ska ha belöningssystem och annat duttidutt och pjosk. Man plockar undan efter sig och ställer undan tallriken efter sig eller vad det nu kan vara. punkt. Dutta med kulor hit och dit vad är det för trams? Vadå ska barnens framtida arbetsgivare ge guldstjärnor för att den dyker upp i rätt tid till mötet?

    Samma tramseri med mycket annat. Typ potträning. Bajsa i pottan och få en kula. Efter att ha gått med kissiga byxor ett tag sätter sig nog barnet på pottan av sig själv utan kula.
    Och duttet med inskolning på dagis kan ta flera veckor har jag hört. Mitt barn började på dagis vid 18 månader, första dagen var jag med en timme sedan gick jag, andra dagen lämna av och gå. Lite gråt de tre första mornarna sedan en dörr i ansiktet och – mamma åka bil,hejdå! Varför krångla till det liksom?
    Här i Kina där jag bor är det ingen som pjoskar med barnen utan tvärtom. Bra säger jag. Trygga barn behöver fasta regler och rutiner inte mesande lata föräldrar.
    Prata med barnet som en tänkande individ och förklara istället varför man måste göra på ett visst sätt.

    Reply

    • Avatar

      Irina

      |

      Skulle du vilja byta ditt svenska medborgarskap mot kinesiskt? Om inte, så kanske sluta smälla dörrar i ansiktet på ditt barn…

      Reply

  • Avatar

    Rickard

    |

    Jätteintressant! Har inga barn själv, men om några år kanske – det är ju bra att i alla fall ha reflekterat lite innan man krockar med verkligheten. Kan inte minnas att jag stött på den här infallsvinkeln förut. Mycket tänkvärt. Det här inlägget får du en guldstjärna för 😛

    Det är förresten första gången jag läser den här bloggen. Gissar dock att det inte blir den sista =)

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Välkommen tillbaks 🙂

      Reply

  • Avatar

    Miriam

    |

    Tack för ett mkt tänkvärt inlägg Petra!! Saknar bara lite nyans vad som egentligen är belöning och straff. Hos oss har vi kört lite olika metoder och jag och min man har inte alltid varit helt överens förstås. Nu är de 11 och 17 år. De hjälper till hemma, oftast av lust, ibland av plikt. Vi använder numera de naturliga konsekvenserna av olika beteenden som ”belöning eller straff”. Om min son undrar om jag kan hänga med honom till gymet och jag verkligen måste bli klar med några saker först så säger jag det och att jag inte vet om jag hinner/orkar efter det. Då tänker han själv att om han gör något av det som är kvar så har jag både tid och ork att följa med. Han märker oxå att jag blir väldigt glad och tacksam vilket i sig oxå är en belöning. Vi kan oxå tillsammans bestämma att vi ska bjuda hem några och om det ska kunna genomföras så måste vi alla hjälpas åt. Belöningen/konsekvensen blir glädje i uppgiften eftersom den mynnar ut i nåt kul samt känslan att vi gör ett ”ryck” som familj. Eller om min dotter som älskar massage frågar om jag kan massera henne en halvtimme när hon lagt sig så behöver hon faktiskt se till att gå och lägga sig i tid för annars blir dels klockan för mycket och dels kanske jag inte orkar sent på kvällen. Men däremot om hon kryper upp i soffan bredvid mig och ber om massage eller gos så får hon ju givetvis det. Men barnen måste ju förstå att man som förälder inte kan utplåna sig själv för att de själva inte vill bjuda till och så ska de ändå få alla fördelar. Det tror jag inte är nyttigt och att allt kan göras bara när man har lust. Att däremot motverka dåliga beteenden är ju inte lika lätt. Men oftast hjälper det att de förstår att man blir ledsen och att det blir dålig stämning hemma. Givetvis måste man också lyssna och prata så man hittar orsaken. Ibland har vi märkt att dottern bara behöver lugna sig och varva ner i sitt rum, det är inget straff när hon får gå in på ditt rum, snarare att hjälpa henne att hitta andrum. Med små barn tror jag inte att man ska hålla på för mycket att prata och diskutera eller att hela tiden visa hur ledsen mamma blir osv eftersom små barn har lite svårt att styra sitt handlande och koppla ihop verklighet å fantasi. Ibland får man bara hålla minen och ta ungen under sin arm och gå. Och framför allt att hitta glädjen och lusten i umgänget med både sina små och stora barn.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Miriam,

      du lyfter en viktig distinktion, tycker jag. Skillnaden mellan en belöning/ett hot och en logiskt beskriven konsekvens tror jag inte ligger så mycket i VAD man som vuxen gör och säger, utan mer i HUR man gör det man gör och säger det. Det handlar om kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck. Om du säger till din son att du kan följa med honom till gymmet om du får hans hjälp först med städningen så tror jag att det som avgör hur han uppfattar det du säger – om det är en konsekvens du beskriver eller om det är ett hot du uttalar – ligger i HUR du säger det. Vad tror du?

      //Petra

      Reply

      • Avatar

        Miriam

        |

        Ja det tror jag absolut. Bemöter jag honom som jag skulle gjort med min man eller en kollega, då hade man ju inte uttalat det som ett hot, så går budskapet förmodligen fram, att det helt enkelt är ett faktum att jag inte hinner om jag inte får hjälp först.

        Reply

  • Avatar

    Helena

    |

    Det tragiska är att belöningssytemen för barn är en bra förberedelse för att hjälpa dem bemästra belöningssystemen i som sedan kommer i arbetslivet.

    Reply

    • Avatar

      petraveronica

      |

      Ja, men dagens arbetsgivare vill inte ens ha lydiga medarbetare, för de kräver alldeles för mycket ledning i sitt arbete! De efterfrågar drivna, engagerade, kreativa personer som tar ansvar för sig själva och vågar gå – inte bara tänka! – utanför ramarna.

      De som jobbar enbart för pengarna och belöningarna i arbetslivet – så sorgligt!

      Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Att stärka barns inre motivation tror jag är avgörande för deras växande. Att barn gör det de gör för att det känns bra för dem men också för deras omgivning. Att vi föräldrar väljer att använda oss av yttre motivation i form av belöningar och bestraffningar tror jag snarare försämrar barns utveckling. Risken att de gör saker för belöningar utan att reflektera tror jag inte berikar några relationer. Jag är också rädd för att vi går miste om att lära känna våra barn på djupet. Vi kan belöna bort eller bestraffa bort ett visst beteende men vi får då inte reda på den grundläggande orsaken till att beteendet förekom från början. Vi kan belöna bort vissa känsloyttringar men riskerar då att missa att lära känna våra barn på djupet. När det gäller 13 åringar så tycker jag att de själva ska få välja hur de vill ha det på sitt rum men jag har inte haft några problem att få mina 13-åringar att tillsammans med mig komma fram till en nivå som både han/hon och jag kan leva med. Genom dialog kan man lösa det mesta. Jag har skrivit mer om mina tankar på min blogg: http://mariaklein.wordpress.com/2013/03/25/beloningar-for-vems-skull/

    Reply

    • Avatar

      Madeleine

      |

      Många intressanta och tänkvärda synpunkter här. En tanke/känsla som kommer till mig mellan varven när jag läser, är att alla föresatser man har kan verka klockrena i tanken men inte alltid så lätta att genomföra när vardagen är mitt i ens fejs. Jag har varit ensamstående i tio år och många många gånger saknat en annan vuxen att kunna bolla över till när jag själv inte orkat hålla ihop allt, när tålamodet tagit slut och jag reagerat med reptilhjärnan. Trötthet har den effekten, åtminstone på mig, att jag kan hur bra strategier som helst, men inte orka genomföra dem.
      Vill också säga att jag egentligen inte bryr mig så mycket om att min 13-åring vill ha det stökigt, men blir irriterad på att hon slänger kläder på golvet och trampar runt i dem. För mig är det brist på respekt både för saker och för mig som kämpar för att kunna ge henne det hon behöver. Det brukar jag säga till henne, och jag tror att det går in någonstans även om hon inte skulle drömma om att medge det..:)

      Reply

      • Avatar

        Maria

        |

        Jag håller med dig Madeleine! När vi är trötta, hungriga och stressade går reprilhjärnan igång. Jag har en man som reser mycket så under perioder har jag varit ensam med fem barn och då är det naturligtvis mer utmanande. För mig har mina krav på hur jag vill att det ska vara och allt som ”borde” göras sänkts och därför har det blivit lättare med åren. Jag tror det är viktigt att barnen är med i ”problemlösningar” så att de känner sig delaktiga. Jag tycker också att de kan ta ansvar i större utsträckning ju äldre de blir. En trettonåring kan få ha en egen tvättkorg på sitt rum och sedan tvätta sina kläder när den är full. Om man tillsammans har kommit fram till denna lösning för att slippa tjat kan det underlätta en hel del. Alternativt lägger de tvätten i gemensam tvättkorg med jämna mellanrum och tvättar gemensam tvätt vissa dagar. Mina tonåringar har gillat att själva välja vad de vill hjälpas åt med och sedan velat ha bestämda dagar för när de gör dessa ”bidrag” till familjens gemensamma hem. Numera har jag en lista på alla bidrag och sedan får barnen välja vad de vill bida med. Inget tvång utan jag frågar vad de kan tänka sig vilja göra. Det blir mycket mer gjort nu och inget tjat. De kan också välja om de vill göra själva eller samarbeta med någon. Jag kan också tipsa om att gå en föräldragrupp för tonårsföräldrar så att man kan få möta andra och utbyta erfarenheter. Böcker som ”våga lita på din tonåring” ”snacka om kaos” ”frigör barnets potential och din egen” kan jag också rekommendera för inspiration. Förresten hatten av för dig som är ensamstående. Förstår att det ställer öka krav på både dig och dina barn.

        Reply

  • Avatar

    Nygårds Helle Jonsson

    |

    Intressant ja, men tror inte en av mina vänner skulle bli särkilt glad över hur de menar med sömnen, de har tre barn varav två av dem sover jättedåligt=båda föräldrarna sover jättedåligt VARJE natt. De har testat många olika saker på sina barn när de haft perioder som när äldsta bråkade om precis ALLT, då fungerade det jättebra att ge honom en stjärna om han borstade tändera utan att skrika som om han blev slagen, om han stängde av tv-spelet på avtalad tid utan att bli helt rabiat för att han inte fåt spela längre osv. Detta är alltså bra föräldrar som ger sina barn en bra uppfostran men i perioder har deras barn varit grymt trotsiga. Särskilt äldsta som var oerhört jobbig första 8 åren. Då pratar vi inte om att han bara sa nej några gånger utan han gjorde precis ALLT han inte fick dygnet runt och bråkade om precis allt dygnet runt. Till slut orkade dem inte längre när han var 7 och införde belöningssystemet. Det fungerade i tre månader sedan blev det likadant igen.

    Reply

  • Avatar

    Christian

    |

    Nu ska jag göra som Rickard och göra ett inlägg i en blogg om barn fast jag inte har egna. Däremot som biolog/etolog har jag en liten vattendelare jag vill lägga in i diskussionen. Vi har två/flera beteenden att ta hänsyn till när det kommer till alla djur, primater framför allt. Vi har det rutinmässiga beteendet och vi har de s.k. ”fria valen”. Det rutinmässiga beteendet är saker som att gå på toaletten, att stänga dörren till lägenheten när man kommer in/går ut o.s.v.. Dessa kan man egentligen ganska friskt belöna för att få fram. När de väl är inlärda sitter de i ryggmärgen (bokstavligt talat).
    När det kommer till komplicerade val där vi kan/bör förutse konsekvenserna av desamma är det ofta dumt att lära in dem med hjälp av ett permanent belöningssystem (tillfälliga kan alltså användas med försiktighet och utfasning m.m.). Här är det en kulturell skillnad som lärs in genom att samhällsstrukturen (flocken/samhället/familjen) använder en viss normativ uppfostran eller har en specifik åsikt kring vad som är okej och inte. Fantastiska skillnader har upptäckts även hos schimpanser och gorillor såväl som oss människor. Här är det svårt som förälder att lära in beteendet hemma utan man får göra ganska omfattande fältövningar (gå ut i verkligheten och visa hur det är tänkt att det ska gå till/vilka konsekvenserna blir av endera val). Det är egentligen det som händer varje dag i alla individers liv när vi lever våra dagliga liv. ”Verktyget” för att påverka en individs val är här ”resonemang och kommunikation” vilket inte ska underskattas redan ganska tidigt hos en människa, jag har själv använt det med en pojke som är snart 2 år och har fått ett resultat som var förvånansvärt starkt.
    Summa summarum: Rutinmässiga beteenden kan man ofta belöna fram medan komplicerade val bör man ”lära in” med resonemang och exempel (att föregå med ett gott sådant). Ja…det var det ”lilla” jag hade att säga, tack för mig.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Christian,

      vad roligt att du hittat hit!
      Att man kan belöna fram en viss typ av beteenden och att de sedan består är liksom en sak, tänker jag. Huruvida man också bör göra det, är en helt annan…

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Johan

    |

    Alltför många ”vuxna” skaffar barn för att det ska skaffas barn, eller ”skaffar” barn för att laga sina trasiga relationer (som aldrig fungerat), andra skaffar ett barn för ha det som en accessoar, vissa förstår inte vad det handlar om. Jag har inga egna barn.. Men..Jag är barnkär o förstår barn och kan prata med barn, barn förstår mig utmärkt och jag behöver aldrig hota, muta eller spela några spel.. (Gudfar till flera)
    Lär känna er själva, lär känna era barn, jobba med er själva och jobba med eran relation med era barn.

    Fattar ni inte vad jag menar nu så är det jävligt tråkigt att ni har barn om ni har det, tycker ni borde tänkt till lite innan.. Men det är som det är, det skulle inte vara en självklarhet att alla ska ha chansen till att bli förälder.
    Menar inte att göra någon upprörd, men jag anser att många är ute på tunn is när ni har så basala kommunikations problem inom familjen.

    Reply

  • Avatar

    Anders

    |

    Dagens barn är många gånger utbildade förhandlare och en del är säkert skickliga.
    Alla är inte heller vana vid att det som det vuxne säger gäller.
    Jag har arbetat som lärare i snart 40 år och stöter på detta dagligen bland mina elever som jag dock uppfattar som trevliga och glada elever som är ganska lätta att göra med.
    Vissa säger t.o.m tack spontant om jag delar ut något.

    Men det här med belöning…..
    Jag tänker mig följande situation: En 11-12 äring vill ha mer månadspeng och framför det till sina föräldrar.
    – Jaha hur mycket då tycker du?
    – En höjning från 100 kr till 150 kr.
    – Jasså det tycker du varför det?
    – För alla andra har det.
    – Ska du få höjd månadspeng så får du göra mer här hemma.
    Då ska du dammsuga ditt rum plocka undan och våtmoppa en gång i veckan och bädda sängen utan tjat. Plus att du ska gå ut med hunden när det är din tur utan tjat. Dessutom ska du plocka ur diskmaskinen en gång till i veckan.
    Där har du kraven för att få höjd månadspeng.
    – Vad svarar barnet…..??

    Vad tycker ni om detta system??

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Personligen föredrar jag att separera månads/veckopengen från hushållssysslorna. Jag ger mina barn månadspeng för att de skall lära sig att hantera pengar. Vi städar och fixar hemma hos oss för att vi alla skall trivas och för att livet skall flyta och av hänsyn och omsorg om varandra. Jag vill gärna lära dem att det är just därför Om jag betalar dem lär jag dem något helt annat – att städa och fixa för att få betalt. Nästa gång jag ber mitt barn gå ut med soporna är risken då stor att jag möts av motfrågan: ”Vad får jag för det?”

      Reply

      • Avatar

        petraveronica

        |

        SÅ HIMLA BRA svarat!!!!

        Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Jag har också börjat förstå att jag skapat två belöningsjunkies här hemma. När man får mess ”Hej mamma, jag har skottat idag, det var jobbigt. Vad får jag för det?” Eller en storgråtande nioåring som tycker hon har gjort något stort och inte tycker att det räcker med att jag säger ”å vad fint” .

    Hänger detta också ihop med barns initiativlöshet? Att de liksom inte kommer på att lösa situationer själva utan måste alltid ha exakta instruktioner? ”Men DET sa du inte!” får jag ofta förebrående. Eller är det bara jag som uppfostrat mina barn korkat? (fast jag har hört det från vänner också)

    Det här med att svenska barn inte har förmågan att känna ”make yourself useful”. Det är lite oroande. De ska liksom ta hand om oss när vi är gamla.

    (Sista reflektion – knappen jag ska trycka på heter vilseledande nog ”Lämna”. Det uppfattar jag som att om jag trycker på den så lämnar jag sidan, utan att min kommentar sparas.)

    Reply

  • Avatar

    Sanna

    |

    Jag var på ett behandlingshem (Oasen som ni kanske hört om på Kalla Fakta på sistone) med min son som har ADHD och autism. Där fanns ett extremt detaljerat belöningssystem, sk teckenekonomi. Fyra gånger om dagen fick barnet poäng utifrån hygien, passa tider, hålla ordning, kommunikation, visa respekt, mat. Dessutom fick de också poäng i skolan – efter varje lektion. Hela barnens vardag styrdes utifrån vilka poäng de fick – läggtider, veckopeng/fredagsfika, vilka aktiviteter de fick delta i, användning av dator osv
    Grejen var dock det att LYDA var det som var huvudmålet för personalen. Inte att barnet skulle må bra, klara av att hantera sina funktionshinder bättre, inte få en bättre inre styrning (trots att barnen hade stora problem med just detta), inte vilja samarbeta osv. Min son, som är väldigt smart, genomskådade snabbt systemet. Det presenterades som ett val: följer du reglerna så får du ett bättre och roligare liv, väljer du att inte följa reglerna så får du inga poäng och får ha tråkigt etc. Men det var inget val egentligen. För om barnet ”valde” att inte passade läggtiderna så förlorade de poäng OCH personalen skrek på barnet, tvingade in barnet på rummet, höll igen dörren så barnet inte kunde komma ut, hotade om bestraffning och barnet förlorade ännu fler poäng på respekt och kommunikation (för att han inte lydde tillsägelser och kanske sa emot personal eller skrek för att han blev inlåst). Detta fortsatte tills barnet gick och la sig. Dessutom om barnet la sig en halvtimme för sent var han tvungen att gå och lägga sig en halvtimme tidigare nästa kväll… Så inget val i belöningssystem – bara tvång´och bestraffning!
    Ett annat problem med belöningssystem är att de inte alltid utgår ifrån vad barnet KAN KLARA AV! Min son förlorade ofta poäng (dvs blev bestraffad) för saker som berodde på hans funktionshinder. Exempelvis att han inte satt stilla vid måltiden …
    Detta är ju en extrem situation, men ville ändå berätta hur belöningssystem används av professionella mot barn med mycket särskilda behov.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Oj, oj, känner mig så ledsen när jag läser det du skriver Sanna. Längtar efter en värld där barn – alla barn! – möts av respekt, empati och omtanke!

      Reply

  • Avatar

    Cajsa

    |

    På ett sätt håller jag inte alls med. Självklart ska man belöna att barnet gör rätt. På ett annat sätt håller jag helt med. Jag har inga barn själv men har jobbat med barn och de kan inte ens städa efter sig utan att fråga ”och vad får jag om jag plockar undan efter mig?”. Vad hände med alla fina ”du stökar till, du städar undan”, ”du drar fram, du drar tillbaka”, eller ”you break you buy”?. You break you buy, den är jag less på att den inte gäller barn. Vet inte hur många gånger jag sätt på ICA att ett barn har hett sönder något och deras föräldrar behöver inte betala, de är ändå barn. Men om jag råkar tappa en bruk får jag fan pröjsa för den. Kanske skulle börja ha med mig ett barn varje gång jag ska handla ifall jag råkar he sönder något?
    Nej, det där med att dalta med barnen är vad jag är mest less på och det delas med detta belöningssystem. Varför ska ungen ha betalt för att städa undan något hon eller han själv har dragit fram? Jag får ju inte det. DÄREMOT om barnet börjar städa något som hon eller han inte har stökat till eller gör något bra som hon eller han inte behöver göra egentligen DET kan belönas, för det får vi löning för i verkliga livet också.

    Reply

  • Avatar

    Jessica

    |

    Hej!
    Håller helt med, många kloka ord. Jag gick däremot emot dina och mina egna ord häromdagen. Har en son på 4 och ett halvt som utan blöja aldrig bajsat på förskolan. Fram till nu har det fungerat, men senaste månaden har han bajsat på sig en gång i veckan, hemma. Vi lärde honom att torka sig själv, kanske det skulle funka, var det där spärren låg. Inget hände på förskolan, inte heller ngn mer olycka. Som ett test på väg till förskolan sa jag… Om du bajsar kanske du får en present… Kände mig inte helt nöjd, men när han sen på kvällen berättar lyckligt att han bajsat två gånger på förskolan, kändes det helt plötsligt rätt. Har nu bajsat en gång till efter det. Kanske var det bara en trigger som behövdes för att släppa vad det nu var som gjorde att han inte bajsade. Rätt eller fel? : )

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag tror inte att det finns ”rätt” sätt att göra och ”fel” sätt. Jag tror att olika handlingsalternativ får olika konsekvenser (positiva och negativa) och det är upp till var och en att själv värdera de konsekvenserna och välja ett alternativ. Det jag vill med den här artikeln är att tydliggöra några av de negativa konsekvenser som användandet av belöningssystem riskerar att få och som tyvärr inte diskuteras särskilt ofta.

      Reply

  • Avatar

    Maarit Samsonov

    |

    Hej där allesammans! Jag förstår och har läst era kommentarer… men behöver få tillägga att en viss del belöning är inte fel… bara man har koll på helheten i långa förloppet och där får ni ju lita på erat föräldrarskap och att ni inte gör en för stor grej av det hela… Har tränat hundar och är simlärare för små små barn… till barn o ungdomar o vuxna o pensionärer. Och ja all inlärning består av vis del uppvärmning, övningar o träning och sen lek och under en del press men ändå med respekt för individen o ja varelsen du håller på att lära… Och ja med facit i hand, dagen föräldrar vågar inte riktigt ta ”i” och bara lita på att dom känner sina barn bäst och vet var dom har dom… Oftast går mina lektioner till att uppfostra barnen istället för att lära dom simma… för dom har inte fått lära sej att lyssna och iakta hemma… Jag säger inte att det är alla eller era barn.. bara en reflektion av dagens barn jag har mött i idrotttens värld sen typ 20 år tillbaka och i min värld varje dag på jobbet i vattnet, för där märks det ganska rejält vilka som har nåt med sej hemifrån eller inte… för det är på riktigt i vattnet! Men har hopp och tro på att flera föräldrar vaknar och tror på sej själva och det dom vill lära sina barn! Ja jag har egna barn, 18 0 20 och den ena är ute i världen på sitt äventyrsresa o är trygg i sej själv fast livet inte alltid har varit så lätt… i våran värld o skola… den andra är på väg och ja gör sin resa! 🙂 Men det jag vill säga är: Att var inte rädda att lära era barn att följa vissa regler… men ändå få vara unika och bara ” vara barn” Men glöm inte eran föräldrar roll … för ni vill väl inte att andra ska uppfostra era barn.. 😉

    Reply

  • Avatar

    Annika

    |

    Tycker att man är helt ute och cyklar här. Ett belöningssystem behöver absolut inte vara att man ska få något varje gång man gör vad man borde göra. Barnen gör sånt ändå bara för att det är så man gör,sunt förnuft som vi får lära barnen. Belöningar när de lyckas med sitt kämpande eller belöningar när de tagit sig genom något som varit jobbigt. Belöningssystem är superbra men ska ju inte missbrukas av föräldrarna. De ska ju inte få belöning för varje sak de gör eller om plockar undan efter sig. Däremot om de gjort eller presterat något extra bra en vecka som att kämpa rejält med läxorna eller något. Men då ska de ju inte få en belöning som innebär att man kliar barnet på ryggen!!! Barnen ska väl ha obegränsad mängd kärlek och närhet oavsett hur bra eller dåligt det gått i veckan. Mina barn har det svårt i skolan, de har diagnoser som dyskalkyli och dyslexi och långsam inlärning och när dottern trots det kommer hem vecka efter vecka med alla rätt på sina prov så blir det en rejäl belöning. Inte så mycket för antalet rätt kanske utan för att de ska veta att de är riktiga kämpar och för att de behöver hitta på lite extra roligheter efter en hård vecka. Detta gör inte att de pluggar hårdare för att få belöning utan resultaten i sig är en självbelöning. De ser att det lönar sig att käm

    Reply

  • Avatar

    Annika

    |

    Kämpa för känslan som fyller dem när det ger bra resultat är deras egen belöning. Så klart att alla barn ska uppmuntras när de gör rätt och uppmuntras extra när de kämpar hårt. Det behöver inte vara med materiella ting. Det kan vara en belöning de får bara för att de behöver ett avbrott i vardagen ett par timmar precis som vi vuxna behöver. Är allt ovanstående resultatet av belöningssystemen ni använder? Att barnen gör vad de ska för att få saker och inte för känslan att de gör det för att göra rätt? Får ni bortskämda barn som dessutom försöker muta vänner med saker? Barn som är kalla och materialistiska och som aldrig gör något utan att fÅ saker för det? ja då har ni som föräldrar misslyckats totalt med belöningssystemen. Klart barn ska lyftas, berömmas, uppmuntras! Det är så det blir en tydlig gräns och man får barn som är harmoniska, gör sitt yttersta och blir hjälpsamma för att det är det RÄTTA. En extra rolig utflykt eller vad som helst, en ensam dag med mamma eller pappa där barnet får all fokus som belöning för att man varit extra duktig den gångna veckan eller månaden, sånt barnen får ändå men med lite extra sting. Inte belöna dem med saker i tid och otid varje dag för varje liten sak de gör men så fungerar ju inte ett bra belöningssystem. Att tydligt visa barnen glädje när de lyckas är en belöning i sig. Nä, tycker synd om de barn som inte får extra uppmärksamhet för vad de presterar och åstadkommit, som inte lyfts när de gör rätt.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Oj, tolkar du min artikel som att barnen inte skall få uppskattning och bli sedda när de gör saker som bidrar till andra människor!? I så fall har jag inte varit tillräckligt tydlig. Min artikel handlar om de fall när man utvecklar ett genomtänkt system för att förstärka vissa beteenden hos barn.

      Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Mycket tankvärd text!
    Jag vill dock inflika att det hos oss var MYCKET hjälpsamt vid ett tillfälle. Min dotter var som 2-åring rädd för att bajsa på toaletten. Hon gick då och höll sig vilket ledde till förstoppning, och den onda cirkeln var ett faktum. Hon erbjöds att få blöja när hon behövde bajsa men vägrade det också. Detta blev värre och värre, trots alla försök till att göra det trevligt att gå på toa. Vändningen kom snabbt när hon fick klistermärken för varje ”tolle” som trillade i toaletten. De satte hon upp på ett A4 framför sig på väggen. När pappret var fyllt tog vi ned det och hon fick leka med det och samtidigt fick hon resten av klistermärkena, belöningssystemet fick ett tydligt slut. Hon har sedan dess aldrig varit rädd för att gå på toaletten och har inte krävt belöningar heller. Jag tror alltså helt enkelt det handlar om syfte, uppbyggnad och avveckling av ett sådant system.

    Reply

  • Avatar

    Mariette

    |

    Många intressanta reflektioner. Våra barn är mycket kompetenta! Det är alltid en avvägning när det gäller att fostra barn. Vad är det som får människor att utvecklas och gå framåt? Vad händer när det inte fungerar. Barn med särskilda behov som har svårt med konsekvens. motivation och att planera. Jag tycker att belöningssystem kan användas. Naturligtvis måste det finnas en dialog! Att jag som vuxen kommer från en kärleksfull plats och att jag lyssnar på mitt barn och hennes behov såklart.

    Lika illa som att använda belöningar på ett dåligt sätt är det att använda bestraffningar och hot eller att negligera ett barn som är i affekt eller som inte gör det vi vill.

    Mariette

    Reply

  • Belöningar | Ribbolita

    |

    […] ett intressant inlägg på bloggen En annan du. Jag tycker Petra på ett bra sätt tar upp komplexiteten kring belöningssystem. Hon har även […]

    Reply

  • Avatar

    Kaskar

    |

    När jag var liten hade morsan o farsan inget belöningssystem utan tyckte jag själv borde se när mitt rum skulle städas, gräset klippas osv. Det innebar att eftersom jag var ett barn och sket fullkomligt om rummet såg ut som ett bombnedslag och att gräsmattan mer var en djungel att vi bråkade utav helvette om att jag inte fattade varför det skulle vara på precis deras sätt. Min allmänna uppfattning var att gräsmattor borde asfalteras över och att rum borde byggas med hyllor i golven för då skulle det alltid vara undanplockat.

    Att belöna en unge för att de gör som man vill är nog betydligt mycket bättre än att förvänta sig att de ska bete sig vuxet, eller utifrån de normer vi anser är vuxet. Det är nog betydligt mycket mer hjärntvätt som du anser att belöning är. En unge som vill ha det städat och som håller rent och fint av egen vilja låter helt galet.

    Reply

  • Avatar

    Klas

    |

    Grymt bra inlägg! Ett av dina bästa! 🙂
    Kan bara hålla med om att denna hypotes har stort stöd inom den senaste forskningen inom belöningspsykologi.
    Många vuxna har gett mig och min hustru mycket feedback på att våra barn verkar vara kompetenta och självgående. Belöning, hot, mutor och straff existerar inte i hemma hos oss, så jag håller med om sambandet mellan föräldrabeteende och barnbeteende.
    Barn uppträder såsom vi formar dem, det är dags att inse det! Tiden är förbi då vi kan ”skylla” på barns medfödda personlighetsdrag eller inneboende drivkrafter. Möjligheterna är större än så.

    Reply

    • Avatar

      Mod Thörn

      |

      Fantastiskt bra svar,Klas, blir glad att se det positiva i att ett Barn får växa upp i ett hem som du beskriver i din Familj.Tack!

      Reply

  • Avatar

    Viktoria

    |

    Jaha.. så hur ser du på arbete & lön? är lön en muta för att man ska arbeta?
    Kan man se belöningssystemet som en hjälp vidare in i vuxen- och arbetslivet? ingenting kommer gratis.. men arbetar man för något så blir man belönad.. antingen i glaskulor eller i lön!!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Nej, jag kan inte se belöningssystem som en förberedelse för vuxenlivet. Åtminstone inte ett vuxenliv i det samhälle vill leva. Jag vill leva i ett samhälle där mina medmänniskor tänker fritt och fattar egna beslut, grundade i sina egna värderingar. Jag vill inte leva i ett samhälle där mina medmänniskor har lärt sig att göra som ledaren säger – om man själv tjänar på det.

      Ang lön och mutor så finns det säkerligen en del människor som går till jobbet och gör vad de måste där – bara för att få sin lön. Samma människor går förmodligen hem från jobbet så fort de bara kan och gör inte mer än de måste för att få sin lön… Om jag var arbetsgivare skulle jag leta efter personal som fann äkta glädje och intresse för sitt jobb, som inte frågade ”vad får jag för det?” utan tog egna initiativ och kom med förslag på förbättringar och förändringar grundade i sitt eget engagemang. Jag skulle leta efter personal med civilkurage, som vågade riskera sitt eget skinn (sin lön och sitt rykte) för att gå mot strömmen och ”blåsa i visselpipan” om de såg missförhållanden och orättvisor (jag tänker tex på Lex Sarah inom vården. Vilken tur att Sarah inte prioriterade sin egen plånbok utan vågade riskera sin egen lön när hon såg missförhållanden på den vårdinrättning där hon jobbade!). Jag skulle leta efter personal som fann glädje i att samarbeta snarare än att soloköra för att maximera sin egen framgång och belöning. Vilken typ av personal skulle du vilja ha?

      Reply

      • Avatar

        Maria

        |

        Jag håller med dig Petra. Det är viktigt att fundera på vilken personal vi vill ha i arbetslivet. Inom ledarskap lyfter man ofta betydelsen av att motivera sina medarbetare inte utifrån yttre motivation (pengar) utan inre motivation. Att coacha sina medarbetare till framgång genom att låta medarbetarna komma med förslag till lösningar. Att få dem att känna sig som en del i en helhet som tillsammans jobbar för att nå gemensamma mål. Att få medarbetarna att känna att de är självständiga. Personligen gillar jag mitt arbete och kopplar det väldigt lite till pengar. Jag gör det för att det fyller många av mina behov. Behov av att bidra till andra, inspiration, utveckling och så vidare. Om jag var motiverad av pengar skulle jag ha slutat ha föräldrakurser för länge sedan.

        Jag tycker också att det är viktigt att inte tänka på barn som små vuxna som ska lära sig att arbeta för lön. I en familj tycker jag överhuvudtaget inte att pengar för bidrag till familjen hör hemma. Vi gör saker i vårt hem för att vi vill trivas i vårt hem. Att barn inte tycker att städning är lika prioriterat som vi vuxna tycker jag inte är så konstigt. Jag tror också att vi i högre grad ska göra saker tillsammans så kan vi tillgodose vårt stora behov av gemenskap i större utsträckning. Barn ska få tillgång till pengar för att lära sig handskas med pengar inte för att de ska mutas till att göra bidrag till familjen. I en familj där vi umgås och tycker om varandra hjälps vi åt utifrån förmåga.

        Reply

  • Avatar

    Lars

    |

    Hmm,

    typiskt svenskar.. (nu generaliserar jag),

    Ingen kommenterar personen från shanghai…

    Är hon annorlunda…?

    Kan det vara svårt att ta till sig att kanske i Kina, eller andra asiatiska länder,

    visar barn respekt, tackar, utan att bara vara tvingade till det?

    Kan någon ha naturligare och bättre system, än vi smarta”” resonerande, forskningssanningsjunkies, .

    Kanske det finna naturliga förhållningssätt som vi borde vara litet mer öppna för,

    utan att direkt vara skeptiska… tänk ordet kina, kommunism, enbarnspolitik,

    är då allt dåligt? I alla fall om man läser Aftonblad och liknande…

    Mina barn är halvt japanska, ej överbelönade, hälsar, tackar, ej agade,

    etc… kanske grunsynen i svensk kultur och pjoskande”, uiställer för att verkligen

    ta tid med barnen gör det litet jobbigare. Varje gång jag återvänder till sverige,

    blir jag förvånad över hur litet barn och deras föräldrar bryr sig om annat än sig själva

    eller sina kompisar…. OM föräldern inte klarar att möta blick, hälsa, t ex på ett vandrarhem, som alla utländska gäster, hur skall barnen lära sig då??

    Visst jag låter kritisk, mycket är bra här, men känner en tendens för svenskar att tro

    de är mest utvecklade och att andra system skulle vara mer lågt stående och inte like

    ”evidensbaserade”… och altså fel… Se bara på katstroal svensk sjukvård….

    men svensken tror vi har ”världens bästa…. Men ingen är nöjd…

    Tror detta handlar mer om kultur…

    Politiskt inkorrekt att klaga på svenskt beteende, och möts då oftast av tystnad:)

    Finns många bra saker i sverige och med svenskar också, men barnuppfostran…

    verkar lämna ganska frustrerade ungdomar…. uta respekt för vuxna….

    Nej respekt för vuxna kan läras utan tvång:) i andra kultruer…

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag tror att barn utvecklar respekt genom att få respekt. Respekt är ingen enkelriktad gata. Respekt är något som måste gå i båda riktningar för att vara verklig. Om den inte gör det tror jag att det som ser ut som respekt i själva verket är ett uttryck för rädsla.

      Reply

  • Avatar

    Mina

    |

    Som lärare och numera specialpedagog är detta en av de frågor jag brottas mest med. I och med att Skolkomet och Komet är välanvända metoder i vår värld används belöning flitigt. Tyvärr används dessutom ofta enbart belöningsdelen och inte de, i mina ögon, bättre delarna av metoden. Jag har arbetat på högstadiet och gymnasiet och kan bland de ungdomar jag möter se tydliga exempel på hur fel detta med att ständigt arbeta med belöning (och eventuellt även straff) kan bli i längden. I stället för att göra saker för andra för att man vill det, eller att plugga för att det känns viktigt och relevant att lära sig nåt, så gör man ovanstående för att få en belöning. Jag brukar ibland leka med mina elever och visst händer det att vi har någon sorts pris, men oftast inte, känslan av att vinna och att prestera något, eller bara den genuina glädjen i att göra roliga saker tillsammans ser jag själv som belöning nog, men hos måna elever möter man en attityd som vittnar om att tanken på att göra något utan yttre belöning inte är särskilt lockande.

    Tyvärr är det ju lätt att man som skolpersonal hemfaller till samma belöningssystem som eleverna är vana vid och fortsätter med guldstjärnor, glaskulor etc som i slutänden leder till något roligt. Lärare kommer ofta till mig och frågar ”men hur ska jag göra istället då?” och oftast brukar jag svara att de ska analysera varför de använder belöningssystemet och vem det faktiskt belönar. När man analyserar det på det viset ser man ganska snart att vissa barn belönas för något som kommer självklart för dem, medan andra barn aldrig lyckas samla ihop en glaskula hur hårt de än försöker, för att de av olika anledningar inte har förmågan. då brukar jag föreslå att läraren istället ska samtala med eleven för att få tag på vad svårigheten är och sedan sätta upp rimliga mål med eleven som hen kan tänkas klara av, och för dessa elever som aldrig får guldstjärna är ofta den positiva responsen belöning nog.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      TACK Mina för att du delar med dig av dina erfarenheter här!

      Reply

  • Avatar

    Susanna Isaksson

    |

    Alltså. Vid eftertanke. Finns det nästan ingenting i vardagens ”normala” liv som inte styrs av belöningssystemet.

    Alltifrån familjen, maken, jobbet, ekonomi, sport etc.

    Det är ju hela vårt invanda mönster/handlande sen tider. Gissar att medvetenheten nu gör att många av oss liksom stannar upp i handlingen eller i meningen och -för första gången någonsin, SER vad vi håller på med.

    Detta rör definitivt inte bara barnuppfostran.

    Reply

  • Avatar

    Madeleine

    |

    Jag läser och läser alla inlägg och kloka synpunkter och tycker att det är jättebra och givande på många sätt. Kan dock inte låta bli att undra lite över hur ni – en del av er i alla fall – har tid och ork att vara så überpedagogiska, om uttrycket ursäktas. Gör ni inget annat än lägger upp strategier och sedan genomför allt på ett genomtänkt och pedagogiskt vis? Jag menar inte låta dryg eller nedlåtande, hoppas att ingen tar det så, men jag blir nästan snurrig! Jag tycker ofta att vardagen är kämpig att få ihop, med heltidsjobb, skola, handla, laga mat, städa, aktiviteter etc. Ändå märker jag att jag lägger mycket tid på att VARA med min dotter jämfört med många av mina vänner, som har det ännu mera hektiskt. Jag känner ofta att jag inte riktigt mäktar med att vara en sån mamma som jag vill, jag tappar tålamodet, jag skriker, jag tar till tomma hot när jag tycker att jag provat allt annat. Några här i tråden beskriver en tillvaro som för mig låter utopisk…

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Gissar att du gärna vill få förståelse för hur utmanande det är att vara förälder? Hur jobbigt det känns när man kämpar och vill väl, men ändå inte lyckas med det man föresätter sig? Att du också gärna vill veta att det är andra som upplever det likadant, att känna gemenskap kring det? Och att det är svårt för dig att hitta den gemenskapen här?

      Jag vet att det är som du skriver, att det är utmanande och kämpigt att vara förälder. Världens bästa och tuffaste uppgift! Och jag är helt säker på att du kan finna gemenskap kring det på andra ställen på nätet.

      Jag vill gärna bli förstådd i att det här är ingen mammablogg. Det är ingen dagbok där jag redogör för livet med mina barn. Jag har också dåliga dagar. Dagar när jag skriker på mina ungar och tänker när de somnat att ”imorgon vill jag göra annorlunda!”

      Det jag beskriver är mina tankar kring hur man kan göra för att utvecklas i sitt föräldraskap. Ibland vill man inte. Ibland förmår man inte. Men ibland vill och förmår man.

      Jag jämför ibland med en kokbok. Ingen tror att kocken som skrivit den serverar rödvinssås och smörslungade primörer i sitt eget kök varje dag. Vi fattar att ibland blir det fiskpinnar och snabbmakaroner även i den familjen. Vi går till kokboken för inspiration, tips och råd om hur vi kan göra när vi vill utveckla vår matlagning. Kanske kan det hjälpa att tänka på den här bloggen som en kokbok? Allt är möjligt att laga, men vi vill inte göra det varje dag. Vissa dagar är det annat som vi prioriterar högre.

      Reply

      • Avatar

        Madeleine

        |

        Tack återigen för ett klokt svar. Det fick mig att tänka ett varv till. Jag är jätteglad över att ha hittat till din blogg just för att det inte är en traditionell mammablogg. Jag tror att jag har läst i princip allt du skrivit på din hemsida/blogg och många svar och kommentarer, under de sista dagarna. Det här är precis det forum jag sökt efter! Min reaktion hade inget med ursprungsfrågan att göra, nämligen ditt inlägg om belöningssystemets brister. DET var ju faktiskt närmast en bekräftelse på hur jag egentligen känner själv. Rent intuitivt har jag alltid hållit mig ifrån sådant, men precis innan jag läste din blogg bestämt mig för att prova ändå. Det intressanta var att jag märkte på min dotter att den utfästa belöningen inte lockade henne som jag hade trott, inte heller har det blivit någon märkbar förändring, jag tjatar ändå…Genom dina synpunkter fick jag en skön bekräftelse på det jag alltid tyckt, och inte minst att jag ska följa min egen intuition, för då blir det bra! Det betyder inte att det är lätt, men det blir inte fel. Läser mitt eget inlägg igen och ser att det verkar en aning endimensionellt och kritiskt och det var inte min avsikt. Jag tror att jag i stunden blev lite provocerad av något av svaren som innehöll en lång lång lista med förslag på hur man kan göra, med allt från massage till goda téer och i det började jag fundera över hur svårt det är att räcka till ibland. Och att jag upplever att det är lite tabubelagt att prata om just det, hur svårt föräldraskapet kan vara, att det inte alltid är så himla roligt och barnen inte alltid beter sig så fantastiskt..:) Din tanke om kokboken är mycket bra, den tar jag till mig direkt.
        Jag vill gärna komplettera med en tanke jag har om belöningsprincipen. Om vi utgår ifrån att vi alla är individer – även små barn – och har olika personligheter som triggar på olika saker, så kan man tänka sig att vissa barn/ungdomar redan tidigt är mål- och resultatstyrda, och kanske tycker att en belöning i form av pengar eller någon sak, blir ett tydligt mål att sträva efter. Andra är luststyrda och behöver känna att det finns en inbyggd lust att göra det som ska göras, på ett eller annat sätt. Ytterligare någon finner ett nöje i själva städandet, plockandet, sorterandet medan några tycker att det är känslan av att göra tillsammans, relationsbyggandet som är motivationsfaktorn. Hjärnans belöningssystem (det blir kanske lite begreppsförvirring här) fungerar väl så, att det vi får en kick av att göra fortsätter vi med och det är olika för olika människor, även om det finns vissa allmänmänskliga grundförutsättningar..?

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Yes! Intuition och självkännedom (hur skulle jag själv vilja bli bemött i motsvarande läge?) tror jag är en förälders bästa ”verktyg”!

        Jag tror också att barn är olika och triggar igång på delvis olika saker. Frågan för föräldern blir väl kanske då att fundera på vilka vad man tror att barnet på sikt mår bra av att utveckla.

        Allt gott,

        Petra

        Reply

  • Avatar

    petraveronica

    |

    Vilket bra inlägg, tack Petra!

    Jag vet inte ens vad jag ska säga om alla kommentatorer som pratar om måsten och belöningar och att det är det som präglar vuxenlivet. Det känns som om vi lever i olika världar, verkligen.

    Jag jobbar med något som jag valt för att det känns meningsfullt och för att jag får jobba med människor jag verkligen tycker om. Pengarna är ett irritationsmoment, en praktisk sak att tänka på bara för att vårt samhälle är uppbyggt kring att jag måste tjäna sådana för att ha mat på bordet och någonstans att bo. Ibland gör mitt bolag saker gratis, till exempel designade och programmerade vi ett medlemshanteringssystem åt organisationen Ung Cancer. Under tiden behövde vi lösa det praktiska problemet med att jobba åt någon som betalade oss samtidigt, för att få in pengar till företagets kostnader. Vi drog alla ner på vår egen konsumtion under tiden, för att ta ut mindre lön så att företaget skulle gå runt. Det jobbet var bland de bästa jag gjort, för det var roliga arbetsuppgifter samtidigt som glädjen i att kunna hjälpa denna organisation, som i sin tur hjälper unga cancerdrabbade, var så stor!

    Här hemma är verkligen alla belöningssystem bannlysta. Om tonåringen inte vill gå till skolan så kanske det faktiskt är lämpligt att hen stannar hemma, sover ut och får fundera på saken i sin egen takt. Vad fan gör det om man skolkar en dag eller två?! Kanske föräldern skulle göra detsamma så kan man ha en mysig dag tillsammans och bunkra energi inför nästa?!

    Frihet och respekt åt folket! 😀

    Reply

  • Avatar

    Klas

    |

    Tack Petra för att du vågar lyfta detta ämne i din blogg! Toppen!
    Att enskilda individer går mot strömmen är det som utvecklar människan. Våld, pennalism och mobbing var okej i skolan för ett antal år sedan. Slå sina barn var okej…Någon måste starta debatten, nu sker det här på bloggen. Tack!

    En hypotes;

    Jag tror att du träffar en öm punkt hos lejonparten av föräldrarna som läser denna blogg. De flesta läsare vet i teorin att belöning/mutor/hot/straff är fel, men stänger av sin känsla av skam/skuld när de kränker barnet. Samma känsla uppstår när de läser dina ord, men att läsa en blogg är liksom längre bort än relationen till sitt barn och då är det lättare att släppa fram lite av skamkänslan och agera på den genom att skriva ett långt eller kort försvarstal för sitt eget beteende.

    Det verkar som många föräldrar tror att vi människor är födda på ett visst sätt, därför ser de belöning/mutor/hot/straff som helt naturligt, och det gör antagligen ont när någon annan människa petar hål på den bubblan. Det är väl förståeligt att det känns jobbigt när någon säger att du kränker ditt barn.

    Tänk er följande:
    För 60 år sedan så slog 9 av 10 föräldrar sina barn.
    Om 60 år kan vi antagligen göra samma reflektion, 9 av 10 föräldrar kränkte sina barn med belöningssystem 2013.

    Reply

  • Avatar

    Lotta

    |

    Jag håller med om att belöningssystem är inget att ha. Vi har många rättså små barn och har verkligen ansträngt oss för att inte ta till muta eller hot och det funkar. Men det ställer större krav på mig som förälder förstås. Jag måste veta vad jag vill hela tiden och jag måste ställa upp på förhandling. Barnen är drivna förhandlare, men accepterar oftast förhandlingens resultat. När jag någon gång tar till hot så får jag en åthutning ”sådär får du inte göra mamma”. Det är ok tycker jag, så får jag istället pausa, bestämma mig för vad jag vill, och så kan vi förhandla. Ibland orkar jag inte utan bestämmer att när vi gjort vad vi ska göra och alla hjälpt till, först då kan vi göra nästa grej (som är det som alla vill göra) och då kan jag till och med säga ”Idag är jag på dåligt humör och vill bara att vi får gjort det här snabbt”. Barnen tittar då på varandra, konstaterar att sådär får man inte hota, men utan att de säger det högt, förstår jag att de sedan bestämmer sig för att helt enkelt vara överseende med mig. Ganska omtänksamt tycker jag. Försöker komma ihåg det när någon av dem absolut inte vill – att ha tålamod med dem.

    Reply

  • Avatar

    Eva

    |

    Något som omgående slår mig är en parallell till det du skriver om pojken som inte fick en glaskula av fröken när han hjälpte en kamrat. Min dotter går på en skola där man, om man gör något mycket bra för en kamrat, får ett äpple med sitt namn uppsatt. En tjej hade varit väldigt ojusste och tjaskig mot min dotter i över en vecka. En dag halkade tjejen och stukade armbågen, på väg in i matsalen. Min dotter sprang genast fram och hjälpte henne upp, fixade mat åt henne, och var till hands resten av dagen med att knyta upp och knyta skosnören, hjälpa till med jackan osv. Detta var i slutet av höstterminen eller början av vårterminen. Min dotter talar funderar fortfarande på varför hon inte fick ett äpple för detta; hon var ju väldigt hjälpsam mot någon som varit väldigt dum mot henne?
    Något äpple har hon inte fått, men tjejen har varit snäll och trevlig sedan dess i alla fall… 🙂

    Reply

  • Avatar

    Artfox

    |

    Riktigt välskriven artikel, med många bra poäng. Jag kommer att låta mer negativ än vad jag egentligen är, men det är i syfte att uppmärksamma något avvikande åsikter. Men som sagt: Du har många bra poäng.

    Man bör vara väl medveten att vi vuxna använder oss av likadana (ofta dolda) belöningssystem (Pengar, löneförhöjning, ”var-10:e-pizza-är-gratis-kort”, mycket av gamification, shopping, men även kramar, beröring, droger av alla slag och mycket, mycket annat). Att använda ett artificiellt belöningssystem för barn för att trigga igång ”moral” (Vad nu föräldrarna nu själva avser med det extremt godtyckliga ordet), ser jag inte som ett problem.

    Ett väldigt litet konkret exempel: Skulle du inte bli ledsen att du inte fick en löneförhöjning om du jobbade stenhårt i ett år? Löneförhöjningar är också artificiella. Det goda arbetet som du uträttar borde väl vara en belöning i sig själv?

    Så gott som alla dina exempel bygger på en osynk mellan belöningssystemet och avsikten. Är det belöningssystemet det är fel på? Jag hävdar att det är kommunikationen.

    Och förhandling om belöningar + att göra så mot sina syskon. I och med att det fungerar så även i vuxenlivet är det kanske någonting som de behöver öva på? Jasså… Du tycker säkert att det är obehagligt att de börjar manipulera sin omgivning på ett beräknande sätt. 2 saker: 1 Alla manipulerar sin omgivning oavsett de vill det eller inte. 2. OM någonting är fel; OM barnet har fått någonting om bakfoten; OM det du lär ut visar sig ha dolda baksidor; Förälderns roll kommer ALLTID att vara att berätta det för barnet och rätta till sånt. Det kommer inga belöningssystem eller bristen av dem att ändra på.

    Arificiella belöningssystem är bara ett verktyg, att kategoriskt låta bli att använda dem är som att slänga bort alla tänger för att man kan nypa sig.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Det är precis det som är problemet – att belöningssystem är ett ”verktyg”! Verktyg är användbara när man skall laga en sak som är trasig. Relationer är något helt annat än saker. Det fascinerar mig att många som är positiva till att använda belöningssystem för barn jämför med hur det är i arbetslivet och framhåller att barnen skall förberedas för ”det verkliga livet”. Men det är ju två helt olika typer av relationer! Relationen mellan barn och vuxen är en kärleksrelation. Relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare bygger på lagar, regler och ingångna överenskommelser bla om lön för utfört arbete. Så om man skall jämföra med någon annan typ av relation föreställer jag mig att den rimliga jämförelsen är en kärleksrelation mellan två vuxna? Mig veterligen finns det ganska få kärleksrelationer mellan vuxna där den ena parten utformar ett belöningssystem för den andra!

      De exempel på belöningar jag valt att skriva om är sådana som jag vet att många föräldrar och pedagoger använder. Det primära syftet med min artikel är inte att kritisera psykologernas väl uttänkta manualer – jag vill öka medvetenheten om problemen med ”vanliga vuxnas” användande av belöningssystem.

      Reply

      • Avatar

        artfox

        |

        Jag använder verktyg både för saker som fungerar och för saker som funkar som de skall. Både bildligt och inte. Fjärrkontroll är också ett verktyg som jag använder trots att teven funkar som den skall.

        Jag håller tyvärr inte med dig om att få kärleksrelationer mellan vuxna använder ett belöningssystem. Jag tror att alla gör det, bara inte på ett uttalat och beräknande sätt: ”Kan vi inte bara gå igenom räkningarna först så tar vi och tittar på X sen”. Själva konceptet av ”fredagsmys”, ”lördagsgodis”, ”söndagsstek” eller andra inplanerade rutiner är också dolda belöningssystem: ”Nu har jag tagit mig igenom veckan och har gjort mig förtjänt av Y”. Visst: Det är ingenting som den ena partnern belönar den andra med, men det är likväl belöningssystem som man sätter upp tillsammans.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        ”Tillsammans” är väl själva nyckelordet här, tänker jag. ”För sig själv” är ett annat. Som jag ser det är belöningar som jag sätter upp för mig själv eller som vi sätter upp för oss tillsammans, något helt annat än när endera parten, själv bestämmer över belöningar för den andra parten. Det är den uppfostrande, förbättrande ambitionen av en annan människa som jag har stora problem med!

        Reply

  • Avatar

    Lisa

    |

    Jag håller med om detta.
    Jag provade detta i ett svagt ögonblick för att jag fick veta att det skulle vara ett så himla bra verktyg, men jag kan då rakt inte hålla med om det.

    För precis som du skriver ökade hela tiden förväntningarna om att det skulle vara en bättre belöning gången efter. Det ledde ju till att inget i alla fall blev gjort. Just för att jag inte ville höja belöningarna och barnet i fråga surade ihop. -Om jag skaffar högre betyg, kan jag få x antal hundra då, frågade dottern.

    NEJ. Du bör höjja dina betyg för att Du vill det, och för att du skall ha en bra start i livet. Man får inte pengar för sånt. Det får du av din framtida arbetsgivare.

    Handlar det om att t ex städa rummet så tror jag att man får acceptera att det kommer en dag då barnet själv inser att nej, så här vill jag inte ha det. Det tar ett gäng år, men jag tror att de själva måste inse hur de vill leva sina liv.

    Jag kan bara guida och tala om varför man måste göra vissa saker. Städa sitt rum för att det bildas en massa äckliga bakterier i allt skräp som ligger överallt. Tömmer du inte din soppåse så blir det fruktflugor av skalen som ligger kvar osv.

    Berömma när de gjort det som är önskvärt, uppmuntra med ord istället för med belöningar tror jag på.

    Reply

  • Avatar

    Pia M

    |

    När mina flickor var små så var belöningssystemet hett ämne….användes i förskolan, visades på tv ( Nanny programmen ) och diskuterades bland mammor ( inte så mycket bland pappor ).
    Det stressade mig oerhört. Jag tyckte till och med att det var synd om mina barn att vi inte hade något belöningssystem….stackars barn, vad ska det bli av dem?
    Anledningen till att vi inte hade ett belöningssystem i vår familj var dels att jag inte litade på mig själv att kunna fullfölja mina egna plikter i systemet, att jag skulle missa ge belöning när flickorna gjorde vad vi kommit överens om, dels att flickorna oftast gjorde de vi kommit överens om. Visst var det stökigt på deras rum tidvis men det var det i köket hos oss också periodvis och jag har aldrig kunnat / velat kräva mer av barnen än vad jag kunnat kräva av mig själv.
    Och om nu någon undrade hur det gick för flickorna så gick och går det alldeles utmärkt 🙂

    Reply

  • Avatar

    Katarina

    |

    Det bedrivs faktiskt lite forskning på hur (svårt) det är för oss äldre att samarbeta med generation ”ego” som bara är vana att göra det de finner intressant, bra, förnöjsamt, coolt etc. Ser fram emot att läsa det, gammal belönare/mutare som jag är.

    Reply

  • Avatar

    Tess

    |

    Att bero på barn- respektive hundträning så rekommenderar jag beteendevetaren och hundtränaren Karen Pryors bok ”Skjut inte hunden”. http://www.hundensforlag.com/produkt.php?sd_esp_1_pid=10

    Den tar upp inlärning hos både hundar och människor. Den visar också på hur man kan applicera dessa inlärningsprinciper på sin respektive. =) Det fungerar fantastiskt bra på min sambo som har ADHD. Jag har arbetat både på fritids, med barn i 5-11 års åldern, som assistent till barn med ADD samt som hundinstruktör och det finns många likheter och förstås olikheter. Jag har även utbildat vuxna och funnit liknande inlärningsmetoder effektiva.

    Alla är vi djur och även kackelackor kan tränas med hjälp av operant inlärning, Delfiner kan mig veterligen inte tränas med någon annan metod (t.ex. bestraffning) eftersom man inte kommer åt dem i vattnet. Läs gärna boken ”Hund och delfin”: http://www.dogma.nu/shop/bocker/hund-delfin

    Som utbildad hundinstruktör har man läst mycket psykologi, både gällande hundar, människor och andra djur, eftersom det oftast är ägaren snarare än hunden som man måste träna…

    Reply

  • Avatar

    Stian Bondli

    |

    Det er mange feilaktige påstander hos forfatteren av denne bloggen. Belønningssystemer har stort sett bare positive effekter. Noe dårlig forskning har vist at belønninggsystemer kan ha negative effekter (Kohn), men bedre forskning har vist at dette er bare tøv (Flora, 2004). Forfatteren av denne bloggen mangler oversikt over det emnet hun presenterer. For en bedre analyse av forsterkningseffekter (belønninger feks) se: https://dl.dropboxusercontent.com/u/19024580/The%20Power%20of%20Reinforcement_%20A%20Review.pdf

    Reply

  • Avatar

    Magdalena

    |

    Hej! Kom av slump in på din artikel och kan inte göra annat än att hålla med helt och hållet!! Har själv precis kommit ut i riktiga vuxenlivet och kan inte göra annat än att tacka min mamma för att aldrig ha uppfostrat mig enligt detta belöningssystem! Detta har gjort mig till en mer självständig, ansvarsfull och empatisk människa än vad jag aldrig annars kunnat bli! Ett stort tack till alla mammor därute som har tålamod nog att lära sina barn om vad som är rätt och fel utifrån moraliska principer där barnet får utveckla sitt egna sätt att tänka 🙂

    Reply

    • Avatar

      artfox

      |

      Tyvärr blir jag lite mörkrädd av din kommentar. Inte för att din mamma inte är den underbara människan som du beskriver henne som, men för att du inte med ett ord nämner din pappa, och verkar förutsätta att ingen pappa ska ha någon roll i barnens uppfostran.

      Och ärligt talat: Om ni förutsätter att det är bara mammor som ska uppfostra barnen; Om ni tar för givet att det bara är ni som ska ta hand om allt, så kommer det att bli så!

      Jag hoppas att jag helt enkelt läser in för mycket i ditt korta svar. Men jag blir något uppgiven av att läsa sånt.

      Reply

  • Avatar

    sanja

    |

    I verkligheten så handlar hela våra liv om belöningssystem, det är kanske lika bra att lära barnen också. Alla vi går till jobbet för att få betalt, få ut sin lön. Utan pengar klarar vi oss inte i dagens samhälle. Så länge man har sundförnuft och använder det på rätt sätt med sina barn så är det helt ok att använda belöningssystem.

    Reply

  • Avatar

    Simon

    |

    Jag började läsa kommentarerna och tänkte att det här går väl bra, intressant att se vad folk skriver. Men fy fan vad många kommentarer. Mycket klokt sägs men jag blir rent mörkrädd av vissa saker.

    Jag tycker att man får tänka sig för väldigt noga innan man jämför barn med hundar. Själv är jag inte hundägare så jag har inte speciellt insatt i hundpsykologi. De är säkerligen varelser som kan känna av andra individers emotioner och stämningslägen. Däremot är det inte en hunds uppgift att kunna mentalisera i flera led bortom sig själv. Barn ska växa upp till att bli vuxna, förhoppningsvis självständiga, individer och ska i bästa fall kunna försörja sig och skaffa en egen familj. Det handlar också mycket om förhållningar mellan barnet, föräldrar, syskon, husdjur. Allt är fruktansvärt invecklat. Man kan försöka att applicera sunt förnuft, deduktion, vissa delar psykologi, intuition, egen erfarenhet, forskningsrön eller en sierskas förutsägelser.

    Jag själv tror mycket på att man ska använda sig av en mentaliseringsfrämjande uppfostran. Det är så jag tänker försöka. Allt har en inverkan. Förklara för barnet vilka konsekvenser eventuella handlingar får. Man kan säga t.ex ”Om du städar ditt rum”:

    -Så får du en ny leksak/glass/pengar etc.
    -Så får du en guldstjärna/kula etc.
    -Så är det lättare att hitta saker, dina kläder kommer att bli mindre smutsiga och skrynkliga, du kommer att tappa bort färre saker etc.
    -Så blir jag (och mamma) glada och vi får mer tid över att göra saker tillsammans etc.

    Man kan självklart också välja den negativa vägen och säga t.ex. ”Om du inte städar ditt rum”:

    -Så får du ingen/inga leksak/glass/pengar/guldstjärna/kula.
    -Så kommer du att tappa bort alla dina saker, trampa på dina kläder som blir smutsiga och skrynkliga.
    -Så blir jag (och mamma) besvikna och då måste vi lägga tid på att städa vilket kommer att leda till att vi inte har tid att göra saker tillsammans.

    Man får ju självklart lägga upp sin uppfostran hur man vill men jag tror att påpeka hur ens handlingar påverkar andra och får dem att känna är lika viktigt som vilka konkreta belöningar eller konsekvenser som väntar. Jag vill gärna tänka mig att om man utgår mycket ifrån att balansera livet och lära barn att prioritera eget välbefinnande, tillfredsställa föräldrar/syskon/vänner/lärare, få belöningar/undvika straff, så får man en individ som senare själv kan avgöra vad som är rätt. Men nu är det många fina ord. Väldigt fina och högtravande ord från någon som inte har uppfostrat 7 barn eller har 8 syskon. Jag vill mer lägga fram ett förslag och en tanke.

    Det är otroligt bra att det finns forskning. Själv är jag en ”man of science” och vill väldigt gärna att saker ska vara logiska, empiriska och evidensbaserade. Dock är det många saker man måste förstå innan man citerar senaste Aftonbladet-artikeln om barnuppfostran. (Det finns andra kvällstidningar också.) Jag tänker inte gå in på olika sorters bias eller studiedesigner här. Men det som jag känner kommer mer och mer nu, är att hur mycket man än forskar så är resultatet ”INDIVIDUELLT” (Say what?!). Man kan forska hur mycket som helst. Gå på hur många dieter som helst. Alla kan säga ”Ät det här, det gör dig smal och pigg och vacker och ger dig ett bättre sexliv och får dig att skita pengar som luktar rosor och inte låter alls.” I grund och botten är vi olika. Våra belöningssystem fungerar olika. Våra motivationer fungerar olika. Uppfostran måste få fungera olika.

    Tänk vilken tråkig värld det hade varit om alla hade varit uppfostrade likadant och fungerat likadant. Inga fler bråk om tvätt. Inga fler diskussioner om dieter. Inga motsättningar om flyktingar. Förvisso en vänlig och trevlig värld. Själv tycker jag att diversiteten är så charmig (när jag har ätit och sovit i alla fall) att den är värd några skrynkliga skjortor och smutsiga strumpor på golvet. Den är värd två skrikande barn som är ute och går med sina hundar. För att det går en klok kompis vid sidan om som säger ”Schhh, hundarna blir oroliga om ni skriker.” Tänk en värld utan olycklig kärlek, utan bråk om vem som diskar, vem som tvättar, vem som handlar, om i vilken ordning varorna ska stå på inköpslistan. Jag har i hela mitt liv varit otroligt glömsk, tankspridd och slarvig. Det är jag fortfarande men det blev lite bättre när jag flyttade hemifrån. Än lite bättre när jag blev pappa. Förr eller senare kommer vi dit vi ska. Det är bara frågan hur mycket tålamod vi som föräldrar har att låta våra barn ta sig dit själva.

    Simon

    Reply

    • Avatar

      Madeleine

      |

      Det var det bästa och trevligaste jag läst på länge!
      /Madeleine

      Reply

  • Avatar

    Linnea

    |

    Det första jag tänkte på, men som inte kom upp bland anledningarna, var att man inte ska behöva FÖRTJÄNA en spelkväll med mamma, tv-mys eller kli på ryggen, det ska man alldeles självklart få av sina föräldrar ändå. Nu är det kanske inte alltid sådana sociala självklarheter föräldrar mutar med utan med spektakulära saker som en dag på Gröna Lund eller det nya dataspelet, men eftersom dessa sociala exempel ändå kom upp fick jag en klump i magen när de nämndes som belöningar.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Håller med dig Linnea! Och vet samtidigt att det ÄR ganska vanliga belöningar i många familjer…

      Reply

  • Avatar

    Caroline

    |

    Tack för ett bra inlägg! Bra förklarat. Håller med dig. En vän till mig berättade precis om hur jobbig hennes klass varit senaste veckan och att de varit på utflykt och barnen var bedrövliga, hon berättade då också att hennes klass får typ stjärnor som de sätter upp på ett papper när de beter sig bra. När det är fullt ska de få titta på en film och ha lite mys. Barnen hade fyllt pappret – då skulle belöningen komma. Eftersom det hade hänt lite andra saker den veckan så hade de inte fått belöningen än. Och de hade sen dess varit bedrövliga. Väldigt tydligt exempel tycker jag. Får de inte belöningen finns det visst ingen vits att ”bete sig” på ett bra sätt.

    Reply

  • Avatar

    Gunnar

    |

    Bra artikel. Jag har letat efter forskning kring belöning och veckopeng men inte hittat så mycket. Där finns en stor forskarfråga som behöver ett svar. Själv anser jag mig ha mycket starka argument för att inte betala ut veckopeng. Har experimenterat med tre egna barn och jag kan inte tycka att de blivit förtappade och slösaktiga nu när de är vuxna. De är duktiga och ambitiösa och städar bättre och bättre…de har fått ha det stökigt. Med åren blev det mer pinsamt för de själva när kompisar/sällskap kom på besök så det blev på något vis självreglerande över tid att hålla lite ordning i rummet. De har heller inte ett krystat och desperat förhållande till pengar. Bättre som skrivs ovan att försöka öka sammanhållningen och inte införa ett köp- och säljsystem. Hur funkar det att betala för tjänster, alla barn som får pengar av släktingar osv? Veckopeng är bankernas påhitt för att knyta framtida kunder till sig. Dessutom anser jag att barnen mår bättre och blir mer självständiga om man inte ytterligare förstärker beroendeförhållandet (master-servant). Framtidens medborgare ska vara självständiga lagspelare med värdighet och integritet och inte fostras in i ”servant”-rollen med underdånighet och löneslaveri. Vem har idag störst ekonomisk frihet: ”Spara” som lagt undan tio procent av sin lön i 10 år eller ”Slösa” som tog ett lån till en bostadsrätt i innerstan och sålde efter tio år. /Gunnar

    Reply

  • Avatar

    vivsan

    |

    Hej Petra,
    Jag har i samband med detta en fundering gällande veckopeng. Vår son är väldigt tidig i mycket och han har ett stort behov av att få vara med och bestämma. Vi låter honom bestämma/ta ansvar i den mån han är mogen till det, att välja kläder till nästa dag, att välja mat någon dag i veckan, att bestämma vad han vill ha med sig i sin picknickväska till dagis, packa träningsväskan etc. Nu har vi efter mycket diskussioner om pengar och ”jag har aldrig några pengar” känslan har infunnit sig hos honom. Jag tolkar det som att han känner sig maktlös i denna fråga, dvs han ser inte hur han någonsin ska kunna få ihop pengar till något han önskar sig, utan är hänvisad till att önska till jul och födelsedagar. Tanken med veckopeng kom då upp. Att ge honom en liten symbolisk slant i veckan som han själv får bestämma över. Dels för att få möjligheten att själv bestämma vad han vill göra med dem, dels som en pedagogisk övning att man behöver spara för att kunna köpa något man vill ha. Jag är dock helt emot att veckopengen ska företrädas av prestation, såsom att städa sitt rum eller liknande. Detta vill jag inte knyta ihop utan vill att han ska städa för att han vill ha det fint. Jag anser att om vi beslutar om veckopeng så har vi gemensamt fattat detta beslut, utan att det ska finnas krav om prestation bakom (mer än att han får ta ansvar för de beslut han tar med sina egendisponerade pengar) Hur ser du på detta?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag tänker som du 🙂

      Reply

    • Avatar

      Jesper Thörn

      |

      Du frågade kanske explicit Petra i frågan, men då detta är ett öppet forum tänkte jag att jag skulle säga min mening.
      Så länge ett barn går på dagis eller för all del i skolan också tycker jag inte det finns någon relevans i att ge barn veckopeng. Ofta jämför barn sig med andra och inte sällan äldre barn därav ett påhittat behov. Hade det varit mitt barn hade jag undrat vilket behov som ligger bakom barnets önskan, och kanske sagt något i stil med -”Vill du ha något eller önskar du något skall jag se om jag kan ordna det åt dig.” Behöver det vara svårare?
      Det är bättre om ett så litet barn ägnar sig åt lek istället för att dribbla med pengar, det får vi sedan åndå hålla på med livet ut. 😀

      Reply

  • Avatar

    Vivsan

    |

    Tack för input! Jag tar gärna emot tankar från fler håll! Just nu är det nog någon form av pedagogik jag eftersträvar…jag vill få honom att förstå att man inte hela tiden kan köpa något för att man vill ha det, utan att man behöver spara först, kanske räcker det med en dialog…? Jag vill definitivt inte göra det som någon belöningsgrej utan mer en känsla av medbestämmande.

    Reply

  • Avatar

    Jesper Thörn

    |

    Varför tror du inte det räcker med ett nej, eller det passar inte nu eller ja det skall du få någon dag? Det räcker ju att du är förälder, pedagoger har ju barnet på dagis. Du behöver inte ha misstro till ett dagisbarn, det där kommer han förstå med tiden. Jag lovar.

    Reply

Lämna en kommentar