Det lär finnas en indianstam där man hälsar på människor man möter med orden: Jag är en annan du. Jag gillar det! En påminnelse om att vi alla innerst inne är väldigt lika. Att det är mer som förenar än som skiljer. Vi delar alla samma känslor (även om det kanske är olika saker som triggar dem). Vi har alla samma grundläggande behov av tex näring, trygghet, kärlek, gemenskap, meningsfullhet och självbestämmande.
Jag är en annan du. Jag har en otroligt stark längtan efter att vi skall möta våra barn utifrån det perspektivet! Barn tillhör ingen annan art. De är människor, precis som du och jag. De har samma känslor och samma grundläggande behov. Det kan låta självklart, men jag tycker mig se många vuxna som glömmer bort det i jakten på ”verktyg och metoder som fungerar på barnen”.
Föreställ dig den arbetsplats där chefen utropar ilskna ”nej” och ”fy” och sätter de anställda på skämspall när de gjort något fel (”hur många gånger skall jag behöva säga till dig att inte argumentera emot mig på personalmötena?!”). Föreställ dig det ålderdomshem där personalen ignorerar de gamla om de ”tjatar” om kaffe och belönar dem med glaskulor om de klär på sig själva (”snart har du tio kulor Bengt! Då får du en extra bingobricka på fredag!”). Tanken förefaller absurd, eller hur? Säkerligen skulle inte heller invändningarna och kritiken låta vänta på sig. Rop om bristande respekt, värdighet och värde skulle (med all rätt förstås) ljuda vida omkring.
Mitt barn är en annan jag. Varför skulle jag bemöta henne på ett annat sätt än jag vill bemöta vuxna människor? Varför skulle jag bemöta henne på ett annat sätt än jag själv vill bli bemött?
—-
Den här texten finns också publicerad under fliken ”En annan du?”. Med anledning av den livliga diskussionen i kommentarsfältet till förra veckans inlägg ville jag gärna lyfta fram den lite extra.
Absolut det bästa jag läst i hela mitt liv! Äntligen någon som satt orden på vad jag tycker.
🙂
Tack!
Hej Petra!
Din blogg är verkligen en underbar insperationskälla!
Jag har en nybliven 2 åring hemma som för det mesta är helt underbar. Dock har vi ett litet problem vi inte riktigt vet hur vi ska hantera.
Hon slåss och knuffas mycket i olika sammanhang. Är hon trött så både biter, knips och slåss hon mot både mig och hennes pappa. Mot andra barn kan hon knuffas, slåss och ta deras leksaker.
När det händer pratar vi oftast med henne direkt om att personen blir ledsen, får ont och ibland om att dela med sig. Dottern brukar kramas och be om förlåtelse och sen brukar det vara bra igen.
Tyvärr förekommer det med vissa barn att hon slåss och knuffas om och om igen. Till slut blir jag arg och skäller på henne och kommer med hot om att vi åker hem om hon inte slutar eller dylikt. Jag vill inte hamna i den situationen, men vill inte heller att hon ska göra andra barn illa. Har du några tips för så små barn?
Med vänliga hälsningar
Maria
Närvaro! Att finnas med i samma sammanhang som henne och ingripa och avstyra när du ser vartåt det barkar. Även om din tvååring (möjligen) förstår vad du säger är hon inte stor nog att själv ta ansvar för att omsätta det i praktiken.
Hej! Tack för en inspirerande blogg, som fått mej att tänka om! Jag är glad att jag kom i kontakt med din blogg när min son var väldigt liten – ca 6 månader. Jag ogillar att barn blir behandlade som ”halvmänniskor”, vars känslor man kan göra sig lustig över (t.ex. då min snart två åring får sina känsloutbrott).
Nu närmar sig sonen sin tvåårsdag med stormsteg. Det är knepigt att nå ut till en två åring, som inte pratar ännu, men jag försöker på andra sätt visa att jag respekterar honom och hans känslor och att han har rätt att få vara arg, besviken, glad osv. Jag skämmer bort honom med närhet och låter honom vara i min famn om han vill det – en del beskyller mej för att göra honom en björntjänst (att han blir bortskämd då han alltid får min uppmärksamhet), men jag lyssnar inte på dem.
Hej!
Har läst det förra inlägget om belöningar och dess kommentarer. Jag tänker att man måste skilja på olika sorters belöningar. Dels har vi tonåringen som genom att klippa gräsmattan och tvätta bilen får en extra slant pengar. Det ser jag inget fel med. Dels har vi familjen som spontant bestämmer att nu städar vi hemmet och sen åker vi till stranden. Det ser jag inte heller något fel med. Men att i förväg bestämma att nästan varje sak som ingår i att ”vara en familj” ska leda till en belöning – det tror jag inte på. Och mer övertygad blev jag när jag läste ditt inlägg Petra.
Jag har haft vänner som använt sig av belöningssystem en kort tid för att bryta en ”dålig” vana. Det kan man ju fundera på. Femåringen som börjar vilja sova hos mamma och pappa när lillasyster föds. Ingen sover bra om alla fyra är i sängen. Jag skulle bett pappan sova med det stora barnet men de körde på belöning (sover du tio nätter på raken i din säng får du en studsmatta). Och det ”löste” sig, men jag undrar hur ensam storasyster kände sig…
Tack för en bra blogg! Jag lyckas inte alltid leva som jag önskar mem du ger bra inspiration. 🙂
Vilket otroligt skarpsynt inlägg!! Jag har nyss hittat hit och vilken underbar skatt jag har hittat! Jag läser lite varje dag!
Det jag verkligen gillade ovan var avsnittet om skämspallen… Det är nämligen ett stående inslag på mina barns förskola…. (!!!) Man skulle ju kunna tro att med pedagogisk skolning så är det inte något man skulle välja att använda sig av… Men det är klart – kortsiktigt har det väl önskad effekt. Hemma ”jobbar” jag dock förmodligen dubbelt så hårt för att återupprätta självkänslan hos mina barn…. Tusen tack för bra texter och en massa tips och råd – spot on!
Kram
Linda
Välkommen hit Linda!
Oj, oj, vad ledsen jag känner mig när jag läser om skämspall på förskolan :-(. Funkar inte alls med min längtan efter respekt och förståelse för barnen!Inte med din heller, låter det som…