Men ibland måste väl barnen bara lyda?! (Gränser med respekt, del 10)

”Om ditt barn håller på att springa ut i gatan, står du där och resonerar med honom då? ’Lille vännen, jag förstår att du har ett behov av att springa, men mamma är rädd om dig förstår du, så skulle du kunna tänka dig att stanna här på trottoaren?’ Gör du det?!”

Ibland måste barn lyda!Ungefär så formulerade sig Robert Aschberg i en radiointervju med mig vid ett tillfälle. Nu har han visserligen en alldeles speciell förmåga att spetsa till saker och ting, men grundfrågan – finns det tillfällen då föräldrar bör ingripa utan barnets medgivande? – får jag ofta. (Kanske sitter du också med den frågan efter att ha läst de tidigare avsnitten i min artikelserie om att sätta gränser med respekt?)

Det finns naturligtvis tillfällen när föräldrar bör använda sin makt och sin kraft för att förmå barnen att göra, eller undvika att göra, vissa saker! Det handlar dels om situationer där vi behöver skydda barnen, tex från att bli skadade i trafiken, dels om situationer när vi behöver värna andra människors behov. Jag minns tex ett tillfälle när min son var ca 7 år och var hemma med hög feber. Jag skulle hämta min dotter på förskolan och jag bedömde att det var bättre att lämna sonen ensam en liten stund än att ta honom med. Jag hade föreställt mig att min dotter skulle komma med en gång när jag bad henne, men det ville hon inte alls! Hon ville spela klart teatern som hon och hennes vänner just påbörjat. Jag försökte förklara varför jag ville att hon skulle följa med omedelbart, men nådde inte alls fram till henne. I det läget var det ett ganska enkelt val att helt sonika ta henne under armarna och bära ut henne från förskolan. Att fort komma hem till det sjuka barnet var viktigare än att hitta en lösning som både min dotter och jag kunde acceptera. (I efterhand är det förstås lätt att se att jag kunde förebyggt konflikten genom att ringa förskolan och be dem förvarna om min ankomst, men så logiskt resonerade jag inte just då.)

Säkert kan också du föreställa dig ett antal olika situationer när du vill välja att tillgodose ett behov utan att först förankra det hos barnet. När dessa situationer inträffar är det mycket viktigt att ändå försöka vara respektfull mot barnet, att avstå från att skälla, skuld- eller skambelägga och istället lyssna med empati på de känslor och behov som barnet uttrycker. Om man gör det kanske man säger till den gallskrikande flickan som inte vill gå från förskolan: ”Attans älskling! Jag märker att du är superarg! Jag gissar att du väldigt gärna hade velat avsluta leken i lugn och ro?” Även om man inte är villig att tillmötesgå barnets önskemål är det skönt för barnet att få förståelse för det som är viktigt för henne. Denna förståelse kan sedan också, när känslorna lagt sig en aning och barnet är mottagligt för att lyssna, följas upp med att föräldern berättar om vad som var viktigt för henne i den aktuella situationen och ber barnet om återkoppling på det: ”Jag kände mig orolig eftersom din bror har feber och det var viktigt för mig att ta hand om honom. Vad tänker du när du hör det?”

Det kan vara frestande att gång efter annan hänvisa till vikten av att skydda barnet eller andra människor i omgivningen och därmed frångå principen om likvärdig konflikthantering och istället tvinga barnet att lyda. Det finns emellertid flera risker med det, den främsta att det skadar tilliten och den ömsesidiga respekten i relationen. Eftersom samarbete hämtar näring just i tillit och ömsesidig respekt betyder det att när en förälder kräver lydnad av ett barn, minskar samtidigt sannolikheten för att barnet i framtiden skall välja att samarbeta med föräldern. Det kan därför vara klokt att noga väga olika behov mot varandra innan man bestämmer sig för att använda sin makt.

 

Taggar:, , , , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (42)

  • Avatar

    Nettan

    |

    Jag funderar mycket över hur jag ska hantera situationrr liknande denna:
    Vi har haft mycket diskussioner kring påklädning och kläder i morgonprocessen med våra 3-åringar. framför allt då den ena tjejen inte villa vara lika klädd som systern och den andra absolut ska ha samma. Vi kom fram till att vi kvällen innan kunde lägga tid på att välja och diskutera. Det fungerade ett tag… Men nu har vi samma diskussioner igen.
    Min reaktion blir att säga: nej vi kom överens om dessa kläder igår och de hänger på din krok. Det är inte en diskussion nu på morgonen! Du valde igår!

    Men… Frågan är om jag kan hantera det på annat sätt som är bättre….

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Första frågan jag skulle vilja tipsa dig om att ställa är VARFÖR situationen uppkommer gång på gång. Vilket/vilka behov är de barnen försöker tillgodose? Nästa fråga blir: finns det någon annan situation där jag kan ge barnen stöd i att få detta/dessa behov tillgodosedda? Om barnen får sina behov tillgodosedda på andra sätt, i andra situationer, behöver de förmodligen inte ticka igång i det här läget var och varannan morgon?

      Du kan läsa mer om hur jag resonerar här: http://petrakrantzlindgren.se/2012/02/26/fragan-jag-onskar-att-fler-foraldrar-funderade-over/ och här: http://petrakrantzlindgren.se/2012/03/05/fem-tips-till-dig-som-har-trotsiga-barn/

      Reply

      • Avatar

        Nettan

        |

        Jo och det gör jag… eller försöker. Men det är ju ur ett längre perspektiv. (Ex. Har vi kommit till beslut att byta förskola) men det tar ofta längre tid att komma på och lösningen kanske inte alltid möjlig att genomföra direkt och dessa diskussioner är nu. Så man måste ju ibland hantera symptomer både här och nu och i ett längre perspektiv.

        Så jag tänker som du skriver ovan… Men situationen behöver ju ändock hanteras här och nu.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        När du säger att situationen måste hanteras, vad menar du då? Vilket resultat är det du vill se?

        Reply

      • Avatar

        Nettan

        |

        Situationen att ta sig igenom vissa grejer som man måste genomföra i vardagen ex. som jag ovan tog som exempel…att klä på sig för att går till förskolan m.m.
        Fanns all tid i världen kan man ju alltid låta det gå i barnets takt eller inte alls. Men faktum är att man har yttre omständigheter att förhålla sig till. Resultatet jag hade velat se är att den överenskommelsen hölls.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Jag tror inte att man kan göra en överenskommelse med en treåring och tro att de skall hålla den. En treåring har knappt utvecklat tidsuppfattning. De lever i ”igår”, ”nu” och ”imorgon”. De lovar gärna, för de vill sin mamma väl, men de förstår helt enkelt innebörden i att göra en överenskommelse.

        Jag tror inte att det finns några knep och metoder för att undvika konflikter och få barn som gör som föräldrarna vill utan att ifrågasätta (möjligen med undantag för hot, straff och mutor, men det är inget jag rekommenderar!). Dina barn är tre år och utvecklas, tränar sig självständighet och förhandlingsförmåga. Kämpar för sin integritet. Lär sig saker om omvärlden och andra människor. Det blir konflikter och konflikter tar tid. För mig handlar frågan mer om hur vi hanterar dessa konflikter. Om alla inblandade parter upplever att de blir mötta med respekt och empati.

        Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Jag började min föräldraskapsresa med många regler och minns än idag vilken lättnad det var när jag läste någonstans att vi allt för ofta har alldeles för många regler. Att det viktigaste är att fundera på regler när det gäller situationer som:
    Riskerar att skada barnet.
    Riskerar att skada annan person.
    Riskerar att skada materia.

    På samma sätt finns det tillfällen när kontakt och resonemang passar som förebyggande men när situationen väl uppstår handlar det om att snabbt agera som förälder och där kanske inte både mitt och barnet behov går att tillgodose just här och nu. Tex när jag hade en tvååring med ett stort behov av autonomi och rörelse. När vi skulle gå från affären till bilen fick han möjlighet att gå själv utan att hålla i handen efter att fått veta varför det var så viktigt att han höll sig bredvid mig och inte sprang iväg. Trots upprepade försök att gå själv sprang han iväg och jag blev rädd att någon bil ska backa på honom. Då fick han bara två val. Antingen hålla mig i handen (vilket inte tillgodosåg hans behov av autonomi och kanske inte heller det stora behovet av rörelse som helst tillgodosågs med full fart) eller att jag bar honom (vilket varken tillgodosåg behovet av rörelse eller autonomi). Det blir alltså ett val mellan pest och kolera. I andra sammanhang där risken för olycka är mindre får han större möjligheter till både autonomi och rörelse. Efter några tillfällen kunde han få försöka igen att hålla sig nära mig men om det inte gick fanns bara de två valen som inte tillgodosåg varken autonomi eller rörelse. Mitt val var att så sällan som möjligt ta med honom och handla under denna period. Efter någon månad gick det mycket bättre och han höll sig i min närhet. Gärna hoppandes så att behovet av rörelse blev tillgodosett utan att behöva ta ut avståndet till mig ;o)

    Jag tror också att vi ska tänka oss för innan vi väljer att förbise det viktiga att försöka tillgodose både barnets och förälderns behov.

    Reply

  • Avatar

    Emma

    |

    Mina egna föräldrar var alltid väldigt bra på att motivera sina önskningar/beslut inför oss. Vi var även välkomna att argumentera om vi tyckte annorlunda. Hade vi tillräckligt bra argument kunde de ändra på sig utan prestige.
    Jag upplevde att det resulterade i att vi alltid visste att det fanns en genomtänkt anledning till deras beslut, det var inte godtyckligt bara för att de ville bestämma. Vid akuta situationer där det inte fanns tid för förklaringar och argumentation var det lättare för oss att ”lyd iom att vi litade på våra föräldrar. Vi hade även rätten att få en förklaring senare om vi ville.

    Reply

    • Avatar

      Karin

      |

      Jag försöker också förklara för min 4,5-åring att vi beslutar saker av en anledning, t ex får han gå ut utan jacka om det inte är väldigt kallt men annars får han inte det. Och har han gummistövlar eller är barfota på sommaren så är det ok att klampa i en vattenpöl – annars inte. Men vi säger ju inte nej bara för att säga nej. Jag hoppas att han kan förstå det.

      Reply

      • Avatar

        Helen

        |

        Har du testat att faktiskt låta honom gå ut utan jacka när det är väldigt kallt? Och då gärna ta med jackan så att han kan ta på den när han inser hur kallt det är.
        Då tror jag att du snart inte behöver säga nej utan bara påminna hur det blev förra gången.

        Reply

  • Avatar

    Ida

    |

    Mkt välskrivet och klokt som vanligt!

    Reply

  • Avatar

    Queen Tiara

    |

    Lika klok som vanligt 🙂

    Måste bara säga att jag fnissade till lite när jag lästa första stycket för precis så är det jag säger till min dotter när det gäller trafiken, och hon lyssnar! Hon är 3,5 år, och i minst ett halvår har hon alltid stannat när jag säger till henne, oavsett hur långt iväg hon är. Hon springer aldrig ut på gatan och jag har aldrig ”behövt” skrika till i trafiken. (”Behövt” inom citationstecken för att jag anser inte att man behöver skrika för att nå fram, utan jag skulle nog göra det i ren panik om hon sprang rakt ut i gatan).

    Men jag förstår att det inte är så enkelt för alla. Min dotter krånglar ju i andra situationer i stället ^^ Ibland kan man kompromissa och ibland är det svårare. Men som jag har sagt tidigare började jag läsa din blogg redan när hon var bebis, vilket har hjälpt mig att vara en bättre förälder redan från början. Och hon är så förstående och klok, och det märks tydligt på henne att hon är ett barn som blir lyssnad på och respekterad av sin förälder. Jag och min dotter har en väldigt fin relation, och med min historik är det något som jag alltid har drömt om, men trodde var omöjligt.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Underbart att läsa! Jag gläds med både dig och din dotter!

      Reply

  • Avatar

    Bengtsson

    |

    Många ungdomar i dag klara inte ett jobb pga av att de inte klarar att bli tillsagda saker på sin arbetsplats. Då blir de arga, känner sej som slavar osv. Ska man klara ett jobb så måste man klara att ta order från en annan som bestämmer. Så när mina barn bråkar och inte vill följa med hem så ibland bär jag bara ut henne. Barn är inte redo och mogna för att ta egna beslut och ibland är det bra att sluta krångla till det för de. Att känna att man har sista ordet tycker jag är viktigt. Barn kan få bestämma om de vet att en vuxen har sista ordet. I bland får hon leka klart på dagis ibland går vi med en gång. Det ska inte behövas diskutera med de osv. Vad jag vet så säger man i mot på mitt jobb så blir man av med jobbet

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Känner mig lite sorgsen när jag läser din jämförelse mellan familjeliv och jobb. Jag vill gärna tro att det är två helt olika saker, två helt olika relationer. Att arbete handlar om en ingången överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare, där den ene utför vissa uppgifter mot betalning från den andre. Att familjeliv handlar om kärleksfulla och likvärdiga relationer. Jag tänker inte att jag fostrar mina barn primärt för att passa in på arbetsmarknaden. Jag tänker att jag fostrar dem till att våga tro på likvärdighet, ömsesidig respekt och personligt och socialt ansvarstagande. Om jag lyckas skicka med dem det så föreställer jag mig att de klarar sig ganska bra i arbetslivet också!

      Reply

    • Avatar

      Helen

      |

      Vad trist det måste vara på din arbetsplats, med blind lydnad som enda alternativ.

      Har du funderat på varför det är så viktigt för dig att få sista ordet hemma? Vad är det för maktlöshet som du försöker kompensera för?

      Reply

    • Avatar

      Jonna

      |

      Jag tycker både du och de som har åsikter mot dig har rätt. Det är ju jättegulligt och fantastiskt trevligt när det funkar med samarbete. Med vissa barn/tonåringar går det. Men oftast mår barn bra av att en vuxen styr upp saker redan från början. Det skapar trygghet! Självklart ska man kunna motivera det man bestämmer. Men inte med långa diskussioner. Min erfarenhet är att de flesta gånger man frågar ett barn/tonåring vad det tycker eller vill så blir det antingen ”vetinte” eller onödigt rabalder, för att deras hjärnor får fullständigt kortis över att behöva fatta beslut. Medan om jag på ett POSITIVT sätt säger att något är viktigt och SKALL göras, så är det lättare att lyckas.

      Reply

      • Avatar

        Petra L

        |

        Jonna, det kanske beror på att de inte har vanan inne från barnsben? Min treåring har inga problem med att berätta vad hen tycker och vad hen vill. Om hen inte vet så säger hen det: ”Jag vet inte, jag måste fundeeeera en stund.”

        Reply

      • Avatar

        Jonna

        |

        (Svarar egentligen Petras svar på min kommentar här, fanns ingen svara-länk)
        Det äldsta barnet blir ofta ett experiment där man testar allt pedagogiskt man lärt sig. Alltså försökte jag vara jämlik och demokratisk och lyssnande och frågade barnet vad han kunde tänka sig för mat, vilka kläder han ville ha och vad han tyckte vi skulle göra. Kaos! Han klarade inte alls av det. Jag fick tänka om helt. Andra barnet var annorlunda och hade en fast åsikt i det mesta. Medan tredje barnet blev något mellanting. Sedan gäller det att hänga med i svängarna eftersom beslutsförmåga, känslor och självständighet är något som växlar under hela barn- och ungdomstiden. Jag tror man får se vad som är bra för varje individ och varje tillfälle istället för att köra med pedagogiska pekpinnar. Det viktigaste är att man får trygga och så småningom självständiga barn.

        Reply

    • Avatar

      Ellika

      |

      Jag kan inte låta bli att bli upprörd över vad du skriver.

      Om en arbetsgivare säger upp sina anställda därför att de säger emot så bryter den arbetsgivaren mot LAS. Jag önskar mig att de flesta människor säger emot auktoriteter ibland. tex så önskar jag mig att om en lastbilschaffis får order om att köra på en tid som innebär att hen måste bryta mot hastighetsbegränsningar så säger personen i fråga ifrån istället för att lyda. Jag tror att samhället blir bättre och att färre fel begås om människor vågar känna efter inom sig vad som är rätt och fel snarare än att bara lyda. Då kanske utgången av det kända exprimentet där testpersonen fick ge (dödliga) stötar till en person denne trodde var den verkliga testpersonen.

      Reply

  • Avatar

    Jill

    |

    Hej! Jag har 4 barn, äldsta är 7,5 år och yngsta 1,5 år. Vårt tredje barn, en 5-årig pojke, har vi enorma bekymmer med:( Han lyder ALDRIG 🙁 Vi vet inte vad vi ska oss till mer. För att göra en lång historia kort, fick förlossningsdepresseion, mitt andra barn var 3-4 mån då ja blev gravid med trean och jag ville inte ha flera barn, då! Vela mellan abort o behålla hela tiden. När han väl var född så föste ja över honom till pappan, jag vägra ta hand om honom, så var det i ca 1 år. Han var borta mycket hemifrån första året med eftersom vi var så slut och han bara skrek hela tiden. Det är han som blivit svarta fåret i familjen, storasyskonen skyllde alltid på honom då de var mindre, ja han fick alltid skiten 🙁 Mår så otroligt dåligt över detta o vill ha samma relation till honom som till de andra 3. Men som sagt, va vi än säger åt honom så vägrar han lyssna. Emellanåt är han givetvis en ängel men mestadels är d skrik o gap 🙁 Hjälp!!!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Jill,

      jag känner mig sorgsen när jag läser det du skriver. Förstår att både du och din son längtar massor, massor efter mer kontakt och en skön relation. Vet du, att utifrån det du beskriver så tror jag inte att problemen i er relation handlar om att hitta rätt ord att säga. Jag tror att det går mycket djupare än så. Det handlar om att återupprätta (upprätta) er relation och då behöver man ta massor av steg tillbaka och börja med att lära känna varandra. På djupet. Det handlar om att tillbringa tid tillsammans, visa intresse och nyfikenhet för varandra, ha kul ihop, mötas. Det handlar om att i ord och handling förmedla: ”jag vill vara med dig! Jag är nyfiken på vem du är! Jag vill berätta för dig om vem jag är, vad jag drömmer om, gillar, oroar mig för.” Som du förstår är det här inget som går på en vecka. Det kommer att ta tid och ansträngning. Och resultera i härlig kontakt, gemenskap, närhet! Ur det – ur kontakten, gemenskapen och närheten – kan samarbete utvecklas. Att han VILL lyssna på er och vad ni tycker är viktigt. Att han VILL bry sig om er.

      Vad tänker du om det jag skriver?

      //Petra

      Reply

      • Avatar

        Jill

        |

        Tack för ditt svar och ja, det är nog precis så det är. Är ju fruktansvärt jobbigt nu och vi har även varit till Bup en gång (ska dit igen om 2 veckor) och pratat om det hela, så hoppas på tips därifrån med.
        Det jobbiga är ju att tiden räcker inte riktigt till, 4 barn och full fart hela tiden, man känner sig ordentligt otillräcklig 🙁 Men som sagt, du har nog helt rätt i d du skriver, vi behöver umgås. Dock vill ju inte han leka med oss föräldrar så mycket, han är helst med kompisarna o syskonen men man får väl ta med honom bara o hitta på ngt. Vet bara inte HUR jag ska göra? Sen också så skulle jag inte vilja skrika åt honom varenda eviga dag o tillrättavisa honom, han hittar på hyss allt som oftast 🙁 Efter allt jag läst på så är jag ganska säker på att det är för att få uppmärksamhet men det är en ond cirkel som behöver brytas. Han gör en massa dumt, vi skäller på honom o så där fortsätter d:( Vill inte skrika på honom:( Men vet inte hur jag ska bete mig eller vad ja ska säga istället för att skrika på honom?!?

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Även om han tackar nej till att vara med er vuxna så hör han frågan och drar sina egna slutsatser: ”de vill vara med mig!” Det är en start. En fin start.

        ”Jag skall gå ner i tvättstugan nu och ta hand om tvätten. Skulle gilla massor om du ville hänga med och snacka!”
        ”Kan inte du sitta här på köksbänken och prata med mig medan jag diskar. Jag skulle vilja höra mer om…”
        ”Jag skall åka till macken och tvätta bilen. Jag skulle gilla ditt sällskap min underbara unge!”

        Fattar verkligen att tiden är knapp med fyra barn. Jag undrar samtidigt hur mycket tid ni lägger på att hantera konflikter, bråk och problem. Att spendera tid med sitt barn tror jag på sikt inte är något som tar tid. Det ger tid. Och kontakt, gemenskap, närhet.

        Sluta skäll! Han vet förmodligen redan att han gör en massa fel. Så under en period, för att svänga om er dåliga spiral så tycker jag att ni skall tillåta er själva att ha överseende med de allra flesta av hans misstag. HAN kommer inte att ändra sig förrän ni gör det!

        Här är några lästips:

        http://petrakrantzlindgren.se/2011/08/22/det-ar-svart-att-bete-sig-bra-nar-man-kanner-sig-dalig/
        http://petrakrantzlindgren.se/2012/04/09/samarbete-ar-ingen-egenskap-hos-barnet/

        NÄR ni ändå känner er föranledda att ta upp konflikter med honom vill jag föreslå att ni försöker göra så här:

        http://petrakrantzlindgren.se/category/tema-granser/ (Scrolla ner och läs inläggen nerifrån och upp så de kommer i rätt ordning.)

        Reply

  • Avatar

    Mariel

    |

    Hej Petra. Jag bloggade idag om min föräldrautveckling, och jag länkade dig i det för jag tycker du skriver klokt. Ville bara säga det! 🙂 Ha en fin dag 🙂

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack :-). (Jag har länkat till din artikeln på fb)

      Reply

      • Avatar

        Mariel

        |

        wo. jag upptäckte det! Kul att du gillade! glad jag blev 🙂

        Reply

  • Avatar

    Jill

    |

    Tusen tack Petra, NU ska d bli ändring!! Tack tack tack <3

    Reply

  • Avatar

    Katarina

    |

    Blir så glad av att läsa dina inlägg, Petra. Både som förälder och som det barn jag en gång varit och som jag fortfarande bär inom mig.
    Jag blir glad av respekten för barnet som individ och fullvärdig medlem i familjen. Och förtroendet för barnets kunskap om sig själv och sina behov. Och även om omgivningen, både oss föräldrar/familjen och dagis/skola.

    Tack för att du delar med dig av dina (och dina barns) kloka tankar och reflektioner!

    Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Hej Petra!

    Tack för en bra blogg! Jag gillar verkligen filosofin bakom ditt sätt att kommunicera med barnen, men sitter just nu och gråter för att jag verkligen inte får det att fungera i.praktiken. vi har under ca ett års tid haft problem med bland annat tandborstning med vår 3 årige son. Har lekt otaliga lekar, vilket funkar ibland, men som längst 2-3 dagar. Förbereder (nästan) alltid långt i förväg att det är dags och har flera tandborstar och tandkrämer att välja på. Har även provat att inte tjata tills han ger med sig. Vilket resulterade i nästan två veckor utan tandborstning.

    Vi har frågat hur han vill att vi ska göra och förklarat att det är viktigt för oss och honom att han borstar tänderna. Är även väldigt noga med att berätta hur glad jag blir när det går bra.

    Jag upplever inte att det är någon skillnad på vardag och helg, så det har troligen inte med förskolan att göra.

    Just nu känns det som att de alternativ jag har är att helt strunta i tandborstningen (och handtvätt och påklädning) eller hålla fast honom och borsta tänderna på honom. Det senare har jag gjort senaste veckan. Naturligtvis efter förvarning, försök till lek och sen en konsekvens varning: om du inte kommer och låter mig borsta tänderna innan jag räknat till xxx kommsr jag ta dig och borsta tänderna oavsett om du vill det eller inte.

    Jag (och barnet) mår som du förstår inte bra av denna metod. Men jag ser just nu ingen annan utväg. Visst att inte borsta tänderna är ju inte dödligt, men är det tillräckligt viktigt för att kränka barnet som jag nu gör?

    Har du förslag/tips på vad vi kan och bör göra? Det gäller som sagt även påklädning och handtvättning.

    Reply

      • Avatar

        Maria

        |

        Tack för ditt svar!
        Jo, jag har läst den och jag har försökt komma på någon rimlig anledning, men har svårt att hitta svaret på frågan varför. Ibland tror jag att han helt enkelt inte gillar att borsta tänderna, tvätta händerna osv.

        Det är likadant på morgonen som på kvällen och nästan värre på lediga dagar eftersom vi kan dra ut på det då.

        Han får i övrigt bestämma väldigt mycket själv och får väldigt mycket närhet och uppmärksamhet.

        En möjlig orsak skulle kunna vars att han vill provocera fram en irritation. Eftersom han är väldigt bestämd, envis och utåtagerande och vi strävar efter en jämlik familj, blir det tyvärr ibland att vi viker oss för hans starka vilja en eller några gånger för mycket, med resultatet att vi undertrycker våra önskemål och blir irriterade. Kan det vara så att han vill provocera fram den irritation han känner finns? Det är dock inte bara de dagar jag, eller min man, är irriterad som han inte vill borsta tänderna. Desdutom blir det ju lite moment 22, eftersom det vi i så fall behöver är att bli strängare (för vår egen skull) och de tillfällen jag nämner är de dom orsakar mest irritation.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Mm, det kan ju faktiskt vara så att han inte gillar att borsta tänderna! Om man tänker sig in i situationen är det inte så svårt att förstå…

        Jag tror inte att han är intresserad av att provocera fram irritation. Däremot undrar jag om han kanske efterfrågar den tydlighet som brukar följa i och med irritation? Kan det vara så att han försöker berätta för er att han har behov av trygghet och tydlighet? Att han vill veta vad som gäller i olika situationer och att han känner sig förvirrad och osäker när det är lite olika olika dagar om man måste eller inte måste borsta tänder, tvätta händer osv? (Obs, jag vet inte, jag bara gissar!)

        //Petra

        Reply

  • Avatar

    Em

    |

    Tack Petra! För att du tar dig tid att skriva den här bloggen och för alla otroligt kloka saker du har att sägas
    Jag gråter när jag skriver detta, men jag gråter glädjetårar. För några dagar sen byttes ledsna tårar ut mot just glädjetårar och det gjorde de för att jag en kväll läste och läste och läste i din blogg, rannsakade mig själv och mitt ”trotsiga” barn som höll på att knäcka mig, fattade att problemet är jag och absolut inte han någonstans och ändrade mitt beteende och min respekt för denna fantastiska person jag får vara mamma till. Tack snälla du för att du öppnade mina ögon och allt detta som gjort relationen till mig och min son så fantastisk som den ska vara!!!!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Em, vad underbart att läsa hur det jag skriver fått inspirera dig. Men du – om dina ögon öppnats så är det DU som gjort det. Sträck på dig och var stolt över det du gör! Kram

      Reply

  • Avatar

    Emelie

    |

    Hej! Tack för en jättebra blogg! Nu har jag precis läst klart alla 10 delar av ”gränser med respekt” och jag tror jag börjar förstå mer och mer.
    Vi har en son på 2,5 som i ett par månaders tid har betett sig ”trotsigt” som de flesta uttrycker det. Han vill inte klä på sig, inte klä av sig, inte borsta tänderna. Försöker med olika saker som att han får borsta tänderna själv, klä på sig själv osv. Ofta blir han arg och ledsen och slänger sig raklång ner och har vi tid låter jag honom ligga tills jan har lugnat ner sig, har vi bråttom så får jag klä på honom med tvång. Hur löser jag detta bäst? På senare tid har han även börjat slå och putta andra barn, även mig, pappan och vår hund. När han gör det brukar vi säga ”slå inte xx då blir hen ledsen och det gör ont, ge hen en kram istället” ibland funkar det men ofta så fortsätter han och häromdagen fick hans lekkompis åka hem efter att min pojk puttat honom hårt in i en stol (efter att jag försökt förklara för honom flera gånger innan att xx inte tycker om att bli puttad). Vi väntar syskon om ett par månader och är orolig för att detta ska bli värre när det kommer en stor förändring i hans liv. Vill försöka underlätta för honom och absolut inte skälla, men det är så svårt i situationer där han skadar andra (puttas, rivs eller nyps). Han är världens goaste kille som tycker om att hjälpa till med disk, städning och sådant så det gör han ofta.
    Nu blev det ett långt inlägg, hoppas du har tid att svara någon dag 🙂 känner mig bara lite ledsen och frustrerad för tillfället.. Tack igen för all läsning och kloka ord! Hälsningar Emelie

    Reply

      • Avatar

        Emelie

        |

        Tack så mycket! Dom senaste gångerna då han har försökt slå mig eller pappan har det faktiskt fungerat rätt bra om vi säger ”ge mig en kram istället, då blir jag gladare” 🙂

        Reply

    • Avatar

      Maria

      |

      Känner igen mig i din berättelse Emelie! Jag har själv haft några barn som puttats och slagits vid 2-3 års ålder. Jag har med åren lärt mig att det inte är någon idé att skälla eftersom de faktiskt inte förstår varför vi skäller. De försöker kommunicera med andra människor på detta sätt. De kanske tycker att någon är ivägen och flyttar på dem genom att putta. Det kanske är ett barn som kommer lite för nära och deras sätt att få behålla sin integritet är att putta bort den andra. De kanske upplever att det yngre barnet inte kommunicerar så mycket men om de puttar så får de åtminstone någon reaktion. En treårig pojke bet sin lillasyster och när mamman frågade varför han bet sa han: För då kommer mamma! Ja, det finns många olika anledningar till varför små barn puttas och slås. Jag brukar fokusera på att vara förutseende och stödja mitt barn att kommunicera på annat sätt. Om det ändå blir putt eller slag så skäller jag inte utan i första hand tar jag hand om den som blivit puttad, visar omtanke. Jag vill berätta en sak som jag gärna hade velat höra när mitt första barn var en som puttade och slogs. Låt inte det definiera barnet. Det är inte så att barnet alltid kommer att vara en som puttas och slås. De har ännu inte förmågan att kommunicera på ett ”korrekt” sätt men det kommer att fixa det med stöd och uppmuntran från omgivningen.

      Reply

      • Avatar

        Emelie

        |

        Tack så mycket för jättebra svar! 🙂 jag försöker verkligen tänka så, att inte definiera honom som ”barnet som slåss”. Jag vet ju att han är en väldigt kärleksfull och snäll kille. Det som känns jobbigt tycker jag är andra föräldrars reaktioner, som mamman som var hemma hos oss när min son puttade hennes. Har aldrig skämts så mycket.. Hennes reaktion fick mig verkligen att känna mig som en dålig mamma och att min pojk skulle vara ”onormal”. Träffar vi barn med föräldrar som är lite lugna själva så känns det mycket lättare! Tack igen 🙂

        Reply

  • Avatar

    Emelie

    |

    Ska tillägga att jag verkligen har försökt förstå varför han puttas, nyps och slåss. Tänker att det handlar om en utvecklingsfas, jag tror verkligen inte att han gör det för att ”jäklas”. Men kan bara inte komma på vad för behov som han behöver få uppfyllt.. Det här med tanborstning och kläder känns mer naturligt, jag tänker att det beror på en önskan hos honom att vara med självständig. Han är stor nu och gör det jan själv vill. Åh, jag känner mig helt snurrig!

    Reply

Lämna en kommentar