Men ibland måste väl barnen bara lyda?! (Gränser med respekt, del 10)

”Om ditt barn håller på att springa ut i gatan, står du där och resonerar med honom då? ’Lille vännen, jag förstår att du har ett behov av att springa, men mamma är rädd om dig förstår du, så skulle du kunna tänka dig att stanna här på trottoaren?’ Gör du det?!”

Ibland måste barn lyda!Ungefär så formulerade sig Robert Aschberg i en radiointervju med mig vid ett tillfälle. Nu har han visserligen en alldeles speciell förmåga att spetsa till saker och ting, men grundfrågan – finns det tillfällen då föräldrar bör ingripa utan barnets medgivande? – får jag ofta. (Kanske sitter du också med den frågan efter att ha läst de tidigare avsnitten i min artikelserie om att sätta gränser med respekt?)

Det finns naturligtvis tillfällen när föräldrar bör använda sin makt och sin kraft för att förmå barnen att göra, eller undvika att göra, vissa saker! Det handlar dels om situationer där vi behöver skydda barnen, tex från att bli skadade i trafiken, dels om situationer när vi behöver värna andra människors behov. Jag minns tex ett tillfälle när min son var ca 7 år och var hemma med hög feber. Jag skulle hämta min dotter på förskolan och jag bedömde att det var bättre att lämna sonen ensam en liten stund än att ta honom med. Jag hade föreställt mig att min dotter skulle komma med en gång när jag bad henne, men det ville hon inte alls! Hon ville spela klart teatern som hon och hennes vänner just påbörjat. Jag försökte förklara varför jag ville att hon skulle följa med omedelbart, men nådde inte alls fram till henne. I det läget var det ett ganska enkelt val att helt sonika ta henne under armarna och bära ut henne från förskolan. Att fort komma hem till det sjuka barnet var viktigare än att hitta en lösning som både min dotter och jag kunde acceptera. (I efterhand är det förstås lätt att se att jag kunde förebyggt konflikten genom att ringa förskolan och be dem förvarna om min ankomst, men så logiskt resonerade jag inte just då.)

Säkert kan också du föreställa dig ett antal olika situationer när du vill välja att tillgodose ett behov utan att först förankra det hos barnet. När dessa situationer inträffar är det mycket viktigt att ändå försöka vara respektfull mot barnet, att avstå från att skälla, skuld- eller skambelägga och istället lyssna med empati på de känslor och behov som barnet uttrycker. Om man gör det kanske man säger till den gallskrikande flickan som inte vill gå från förskolan: ”Attans älskling! Jag märker att du är superarg! Jag gissar att du väldigt gärna hade velat avsluta leken i lugn och ro?” Även om man inte är villig att tillmötesgå barnets önskemål är det skönt för barnet att få förståelse för det som är viktigt för henne. Denna förståelse kan sedan också, när känslorna lagt sig en aning och barnet är mottagligt för att lyssna, följas upp med att föräldern berättar om vad som var viktigt för henne i den aktuella situationen och ber barnet om återkoppling på det: ”Jag kände mig orolig eftersom din bror har feber och det var viktigt för mig att ta hand om honom. Vad tänker du när du hör det?”

Det kan vara frestande att gång efter annan hänvisa till vikten av att skydda barnet eller andra människor i omgivningen och därmed frångå principen om likvärdig konflikthantering och istället tvinga barnet att lyda. Det finns emellertid flera risker med det, den främsta att det skadar tilliten och den ömsesidiga respekten i relationen. Eftersom samarbete hämtar näring just i tillit och ömsesidig respekt betyder det att när en förälder kräver lydnad av ett barn, minskar samtidigt sannolikheten för att barnet i framtiden skall välja att samarbeta med föräldern. Det kan därför vara klokt att noga väga olika behov mot varandra innan man bestämmer sig för att använda sin makt.

 

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
42 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Nettan
Nettan
10 years ago

Jag funderar mycket över hur jag ska hantera situationrr liknande denna:
Vi har haft mycket diskussioner kring påklädning och kläder i morgonprocessen med våra 3-åringar. framför allt då den ena tjejen inte villa vara lika klädd som systern och den andra absolut ska ha samma. Vi kom fram till att vi kvällen innan kunde lägga tid på att välja och diskutera. Det fungerade ett tag… Men nu har vi samma diskussioner igen.
Min reaktion blir att säga: nej vi kom överens om dessa kläder igår och de hänger på din krok. Det är inte en diskussion nu på morgonen! Du valde igår!

Men… Frågan är om jag kan hantera det på annat sätt som är bättre….

Nettan
Nettan
Reply to  Petra
10 years ago

Jo och det gör jag… eller försöker. Men det är ju ur ett längre perspektiv. (Ex. Har vi kommit till beslut att byta förskola) men det tar ofta längre tid att komma på och lösningen kanske inte alltid möjlig att genomföra direkt och dessa diskussioner är nu. Så man måste ju ibland hantera symptomer både här och nu och i ett längre perspektiv.

Så jag tänker som du skriver ovan… Men situationen behöver ju ändock hanteras här och nu.

Nettan
Nettan
Reply to  Petra
10 years ago

Situationen att ta sig igenom vissa grejer som man måste genomföra i vardagen ex. som jag ovan tog som exempel…att klä på sig för att går till förskolan m.m.
Fanns all tid i världen kan man ju alltid låta det gå i barnets takt eller inte alls. Men faktum är att man har yttre omständigheter att förhålla sig till. Resultatet jag hade velat se är att den överenskommelsen hölls.

Maria
10 years ago

Jag började min föräldraskapsresa med många regler och minns än idag vilken lättnad det var när jag läste någonstans att vi allt för ofta har alldeles för många regler. Att det viktigaste är att fundera på regler när det gäller situationer som:
Riskerar att skada barnet.
Riskerar att skada annan person.
Riskerar att skada materia.

På samma sätt finns det tillfällen när kontakt och resonemang passar som förebyggande men när situationen väl uppstår handlar det om att snabbt agera som förälder och där kanske inte både mitt och barnet behov går att tillgodose just här och nu. Tex när jag hade en tvååring med ett stort behov av autonomi och rörelse. När vi skulle gå från affären till bilen fick han möjlighet att gå själv utan att hålla i handen efter att fått veta varför det var så viktigt att han höll sig bredvid mig och inte sprang iväg. Trots upprepade försök att gå själv sprang han iväg och jag blev rädd att någon bil ska backa på honom. Då fick han bara två val. Antingen hålla mig i handen (vilket inte tillgodosåg hans behov av autonomi och kanske inte heller det stora behovet av rörelse som helst tillgodosågs med full fart) eller att jag bar honom (vilket varken tillgodosåg behovet av rörelse eller autonomi). Det blir alltså ett val mellan pest och kolera. I andra sammanhang där risken för olycka är mindre får han större möjligheter till både autonomi och rörelse. Efter några tillfällen kunde han få försöka igen att hålla sig nära mig men om det inte gick fanns bara de två valen som inte tillgodosåg varken autonomi eller rörelse. Mitt val var att så sällan som möjligt ta med honom och handla under denna period. Efter någon månad gick det mycket bättre och han höll sig i min närhet. Gärna hoppandes så att behovet av rörelse blev tillgodosett utan att behöva ta ut avståndet till mig ;o)

Jag tror också att vi ska tänka oss för innan vi väljer att förbise det viktiga att försöka tillgodose både barnets och förälderns behov.

Emma
Emma
10 years ago

Mina egna föräldrar var alltid väldigt bra på att motivera sina önskningar/beslut inför oss. Vi var även välkomna att argumentera om vi tyckte annorlunda. Hade vi tillräckligt bra argument kunde de ändra på sig utan prestige.
Jag upplevde att det resulterade i att vi alltid visste att det fanns en genomtänkt anledning till deras beslut, det var inte godtyckligt bara för att de ville bestämma. Vid akuta situationer där det inte fanns tid för förklaringar och argumentation var det lättare för oss att ”lyd iom att vi litade på våra föräldrar. Vi hade även rätten att få en förklaring senare om vi ville.

Karin
Karin
Reply to  Emma
10 years ago

Jag försöker också förklara för min 4,5-åring att vi beslutar saker av en anledning, t ex får han gå ut utan jacka om det inte är väldigt kallt men annars får han inte det. Och har han gummistövlar eller är barfota på sommaren så är det ok att klampa i en vattenpöl – annars inte. Men vi säger ju inte nej bara för att säga nej. Jag hoppas att han kan förstå det.

Helen
Reply to  Karin
10 years ago

Har du testat att faktiskt låta honom gå ut utan jacka när det är väldigt kallt? Och då gärna ta med jackan så att han kan ta på den när han inser hur kallt det är.
Då tror jag att du snart inte behöver säga nej utan bara påminna hur det blev förra gången.

Ida
Ida
10 years ago

Mkt välskrivet och klokt som vanligt!

Queen Tiara
10 years ago

Lika klok som vanligt 🙂

Måste bara säga att jag fnissade till lite när jag lästa första stycket för precis så är det jag säger till min dotter när det gäller trafiken, och hon lyssnar! Hon är 3,5 år, och i minst ett halvår har hon alltid stannat när jag säger till henne, oavsett hur långt iväg hon är. Hon springer aldrig ut på gatan och jag har aldrig ”behövt” skrika till i trafiken. (”Behövt” inom citationstecken för att jag anser inte att man behöver skrika för att nå fram, utan jag skulle nog göra det i ren panik om hon sprang rakt ut i gatan).

Men jag förstår att det inte är så enkelt för alla. Min dotter krånglar ju i andra situationer i stället ^^ Ibland kan man kompromissa och ibland är det svårare. Men som jag har sagt tidigare började jag läsa din blogg redan när hon var bebis, vilket har hjälpt mig att vara en bättre förälder redan från början. Och hon är så förstående och klok, och det märks tydligt på henne att hon är ett barn som blir lyssnad på och respekterad av sin förälder. Jag och min dotter har en väldigt fin relation, och med min historik är det något som jag alltid har drömt om, men trodde var omöjligt.

Bengtsson
Bengtsson
10 years ago

Många ungdomar i dag klara inte ett jobb pga av att de inte klarar att bli tillsagda saker på sin arbetsplats. Då blir de arga, känner sej som slavar osv. Ska man klara ett jobb så måste man klara att ta order från en annan som bestämmer. Så när mina barn bråkar och inte vill följa med hem så ibland bär jag bara ut henne. Barn är inte redo och mogna för att ta egna beslut och ibland är det bra att sluta krångla till det för de. Att känna att man har sista ordet tycker jag är viktigt. Barn kan få bestämma om de vet att en vuxen har sista ordet. I bland får hon leka klart på dagis ibland går vi med en gång. Det ska inte behövas diskutera med de osv. Vad jag vet så säger man i mot på mitt jobb så blir man av med jobbet

Helen
Reply to  Bengtsson
10 years ago

Vad trist det måste vara på din arbetsplats, med blind lydnad som enda alternativ.

Har du funderat på varför det är så viktigt för dig att få sista ordet hemma? Vad är det för maktlöshet som du försöker kompensera för?

Jonna
Jonna
Reply to  Bengtsson
10 years ago

Jag tycker både du och de som har åsikter mot dig har rätt. Det är ju jättegulligt och fantastiskt trevligt när det funkar med samarbete. Med vissa barn/tonåringar går det. Men oftast mår barn bra av att en vuxen styr upp saker redan från början. Det skapar trygghet! Självklart ska man kunna motivera det man bestämmer. Men inte med långa diskussioner. Min erfarenhet är att de flesta gånger man frågar ett barn/tonåring vad det tycker eller vill så blir det antingen ”vetinte” eller onödigt rabalder, för att deras hjärnor får fullständigt kortis över att behöva fatta beslut. Medan om jag på ett POSITIVT sätt säger att något är viktigt och SKALL göras, så är det lättare att lyckas.

Petra L
Reply to  Jonna
10 years ago

Jonna, det kanske beror på att de inte har vanan inne från barnsben? Min treåring har inga problem med att berätta vad hen tycker och vad hen vill. Om hen inte vet så säger hen det: ”Jag vet inte, jag måste fundeeeera en stund.”

Jonna
Jonna
Reply to  Jonna
10 years ago

(Svarar egentligen Petras svar på min kommentar här, fanns ingen svara-länk)
Det äldsta barnet blir ofta ett experiment där man testar allt pedagogiskt man lärt sig. Alltså försökte jag vara jämlik och demokratisk och lyssnande och frågade barnet vad han kunde tänka sig för mat, vilka kläder han ville ha och vad han tyckte vi skulle göra. Kaos! Han klarade inte alls av det. Jag fick tänka om helt. Andra barnet var annorlunda och hade en fast åsikt i det mesta. Medan tredje barnet blev något mellanting. Sedan gäller det att hänga med i svängarna eftersom beslutsförmåga, känslor och självständighet är något som växlar under hela barn- och ungdomstiden. Jag tror man får se vad som är bra för varje individ och varje tillfälle istället för att köra med pedagogiska pekpinnar. Det viktigaste är att man får trygga och så småningom självständiga barn.

Ellika
Ellika
Reply to  Bengtsson
10 years ago

Jag kan inte låta bli att bli upprörd över vad du skriver.

Om en arbetsgivare säger upp sina anställda därför att de säger emot så bryter den arbetsgivaren mot LAS. Jag önskar mig att de flesta människor säger emot auktoriteter ibland. tex så önskar jag mig att om en lastbilschaffis får order om att köra på en tid som innebär att hen måste bryta mot hastighetsbegränsningar så säger personen i fråga ifrån istället för att lyda. Jag tror att samhället blir bättre och att färre fel begås om människor vågar känna efter inom sig vad som är rätt och fel snarare än att bara lyda. Då kanske utgången av det kända exprimentet där testpersonen fick ge (dödliga) stötar till en person denne trodde var den verkliga testpersonen.

Jill
Jill
10 years ago

Hej! Jag har 4 barn, äldsta är 7,5 år och yngsta 1,5 år. Vårt tredje barn, en 5-årig pojke, har vi enorma bekymmer med:( Han lyder ALDRIG 🙁 Vi vet inte vad vi ska oss till mer. För att göra en lång historia kort, fick förlossningsdepresseion, mitt andra barn var 3-4 mån då ja blev gravid med trean och jag ville inte ha flera barn, då! Vela mellan abort o behålla hela tiden. När han väl var född så föste ja över honom till pappan, jag vägra ta hand om honom, så var det i ca 1 år. Han var borta mycket hemifrån första året med eftersom vi var så slut och han bara skrek hela tiden. Det är han som blivit svarta fåret i familjen, storasyskonen skyllde alltid på honom då de var mindre, ja han fick alltid skiten 🙁 Mår så otroligt dåligt över detta o vill ha samma relation till honom som till de andra 3. Men som sagt, va vi än säger åt honom så vägrar han lyssna. Emellanåt är han givetvis en ängel men mestadels är d skrik o gap 🙁 Hjälp!!!

Jill
Jill
Reply to  Petra
10 years ago

Tack för ditt svar och ja, det är nog precis så det är. Är ju fruktansvärt jobbigt nu och vi har även varit till Bup en gång (ska dit igen om 2 veckor) och pratat om det hela, så hoppas på tips därifrån med.
Det jobbiga är ju att tiden räcker inte riktigt till, 4 barn och full fart hela tiden, man känner sig ordentligt otillräcklig 🙁 Men som sagt, du har nog helt rätt i d du skriver, vi behöver umgås. Dock vill ju inte han leka med oss föräldrar så mycket, han är helst med kompisarna o syskonen men man får väl ta med honom bara o hitta på ngt. Vet bara inte HUR jag ska göra? Sen också så skulle jag inte vilja skrika åt honom varenda eviga dag o tillrättavisa honom, han hittar på hyss allt som oftast 🙁 Efter allt jag läst på så är jag ganska säker på att det är för att få uppmärksamhet men det är en ond cirkel som behöver brytas. Han gör en massa dumt, vi skäller på honom o så där fortsätter d:( Vill inte skrika på honom:( Men vet inte hur jag ska bete mig eller vad ja ska säga istället för att skrika på honom?!?

Mariel
10 years ago

Hej Petra. Jag bloggade idag om min föräldrautveckling, och jag länkade dig i det för jag tycker du skriver klokt. Ville bara säga det! 🙂 Ha en fin dag 🙂

Mariel
Reply to  Petra
10 years ago

wo. jag upptäckte det! Kul att du gillade! glad jag blev 🙂

Jill
Jill
10 years ago

Tusen tack Petra, NU ska d bli ändring!! Tack tack tack <3

Katarina
Katarina
10 years ago

Blir så glad av att läsa dina inlägg, Petra. Både som förälder och som det barn jag en gång varit och som jag fortfarande bär inom mig.
Jag blir glad av respekten för barnet som individ och fullvärdig medlem i familjen. Och förtroendet för barnets kunskap om sig själv och sina behov. Och även om omgivningen, både oss föräldrar/familjen och dagis/skola.

Tack för att du delar med dig av dina (och dina barns) kloka tankar och reflektioner!

Maria
Maria
10 years ago

Hej Petra!

Tack för en bra blogg! Jag gillar verkligen filosofin bakom ditt sätt att kommunicera med barnen, men sitter just nu och gråter för att jag verkligen inte får det att fungera i.praktiken. vi har under ca ett års tid haft problem med bland annat tandborstning med vår 3 årige son. Har lekt otaliga lekar, vilket funkar ibland, men som längst 2-3 dagar. Förbereder (nästan) alltid långt i förväg att det är dags och har flera tandborstar och tandkrämer att välja på. Har även provat att inte tjata tills han ger med sig. Vilket resulterade i nästan två veckor utan tandborstning.

Vi har frågat hur han vill att vi ska göra och förklarat att det är viktigt för oss och honom att han borstar tänderna. Är även väldigt noga med att berätta hur glad jag blir när det går bra.

Jag upplever inte att det är någon skillnad på vardag och helg, så det har troligen inte med förskolan att göra.

Just nu känns det som att de alternativ jag har är att helt strunta i tandborstningen (och handtvätt och påklädning) eller hålla fast honom och borsta tänderna på honom. Det senare har jag gjort senaste veckan. Naturligtvis efter förvarning, försök till lek och sen en konsekvens varning: om du inte kommer och låter mig borsta tänderna innan jag räknat till xxx kommsr jag ta dig och borsta tänderna oavsett om du vill det eller inte.

Jag (och barnet) mår som du förstår inte bra av denna metod. Men jag ser just nu ingen annan utväg. Visst att inte borsta tänderna är ju inte dödligt, men är det tillräckligt viktigt för att kränka barnet som jag nu gör?

Har du förslag/tips på vad vi kan och bör göra? Det gäller som sagt även påklädning och handtvättning.

Maria
Maria
Reply to  Petra
10 years ago

Tack för ditt svar!
Jo, jag har läst den och jag har försökt komma på någon rimlig anledning, men har svårt att hitta svaret på frågan varför. Ibland tror jag att han helt enkelt inte gillar att borsta tänderna, tvätta händerna osv.

Det är likadant på morgonen som på kvällen och nästan värre på lediga dagar eftersom vi kan dra ut på det då.

Han får i övrigt bestämma väldigt mycket själv och får väldigt mycket närhet och uppmärksamhet.

En möjlig orsak skulle kunna vars att han vill provocera fram en irritation. Eftersom han är väldigt bestämd, envis och utåtagerande och vi strävar efter en jämlik familj, blir det tyvärr ibland att vi viker oss för hans starka vilja en eller några gånger för mycket, med resultatet att vi undertrycker våra önskemål och blir irriterade. Kan det vara så att han vill provocera fram den irritation han känner finns? Det är dock inte bara de dagar jag, eller min man, är irriterad som han inte vill borsta tänderna. Desdutom blir det ju lite moment 22, eftersom det vi i så fall behöver är att bli strängare (för vår egen skull) och de tillfällen jag nämner är de dom orsakar mest irritation.

Em
Em
10 years ago

Tack Petra! För att du tar dig tid att skriva den här bloggen och för alla otroligt kloka saker du har att sägas
Jag gråter när jag skriver detta, men jag gråter glädjetårar. För några dagar sen byttes ledsna tårar ut mot just glädjetårar och det gjorde de för att jag en kväll läste och läste och läste i din blogg, rannsakade mig själv och mitt ”trotsiga” barn som höll på att knäcka mig, fattade att problemet är jag och absolut inte han någonstans och ändrade mitt beteende och min respekt för denna fantastiska person jag får vara mamma till. Tack snälla du för att du öppnade mina ögon och allt detta som gjort relationen till mig och min son så fantastisk som den ska vara!!!!

Emelie
Emelie
10 years ago

Hej! Tack för en jättebra blogg! Nu har jag precis läst klart alla 10 delar av ”gränser med respekt” och jag tror jag börjar förstå mer och mer.
Vi har en son på 2,5 som i ett par månaders tid har betett sig ”trotsigt” som de flesta uttrycker det. Han vill inte klä på sig, inte klä av sig, inte borsta tänderna. Försöker med olika saker som att han får borsta tänderna själv, klä på sig själv osv. Ofta blir han arg och ledsen och slänger sig raklång ner och har vi tid låter jag honom ligga tills jan har lugnat ner sig, har vi bråttom så får jag klä på honom med tvång. Hur löser jag detta bäst? På senare tid har han även börjat slå och putta andra barn, även mig, pappan och vår hund. När han gör det brukar vi säga ”slå inte xx då blir hen ledsen och det gör ont, ge hen en kram istället” ibland funkar det men ofta så fortsätter han och häromdagen fick hans lekkompis åka hem efter att min pojk puttat honom hårt in i en stol (efter att jag försökt förklara för honom flera gånger innan att xx inte tycker om att bli puttad). Vi väntar syskon om ett par månader och är orolig för att detta ska bli värre när det kommer en stor förändring i hans liv. Vill försöka underlätta för honom och absolut inte skälla, men det är så svårt i situationer där han skadar andra (puttas, rivs eller nyps). Han är världens goaste kille som tycker om att hjälpa till med disk, städning och sådant så det gör han ofta.
Nu blev det ett långt inlägg, hoppas du har tid att svara någon dag 🙂 känner mig bara lite ledsen och frustrerad för tillfället.. Tack igen för all läsning och kloka ord! Hälsningar Emelie

Emelie
Emelie
Reply to  Petra
10 years ago

Tack så mycket! Dom senaste gångerna då han har försökt slå mig eller pappan har det faktiskt fungerat rätt bra om vi säger ”ge mig en kram istället, då blir jag gladare” 🙂

Maria
Reply to  Emelie
10 years ago

Känner igen mig i din berättelse Emelie! Jag har själv haft några barn som puttats och slagits vid 2-3 års ålder. Jag har med åren lärt mig att det inte är någon idé att skälla eftersom de faktiskt inte förstår varför vi skäller. De försöker kommunicera med andra människor på detta sätt. De kanske tycker att någon är ivägen och flyttar på dem genom att putta. Det kanske är ett barn som kommer lite för nära och deras sätt att få behålla sin integritet är att putta bort den andra. De kanske upplever att det yngre barnet inte kommunicerar så mycket men om de puttar så får de åtminstone någon reaktion. En treårig pojke bet sin lillasyster och när mamman frågade varför han bet sa han: För då kommer mamma! Ja, det finns många olika anledningar till varför små barn puttas och slås. Jag brukar fokusera på att vara förutseende och stödja mitt barn att kommunicera på annat sätt. Om det ändå blir putt eller slag så skäller jag inte utan i första hand tar jag hand om den som blivit puttad, visar omtanke. Jag vill berätta en sak som jag gärna hade velat höra när mitt första barn var en som puttade och slogs. Låt inte det definiera barnet. Det är inte så att barnet alltid kommer att vara en som puttas och slås. De har ännu inte förmågan att kommunicera på ett ”korrekt” sätt men det kommer att fixa det med stöd och uppmuntran från omgivningen.

Emelie
Emelie
Reply to  Maria
10 years ago

Tack så mycket för jättebra svar! 🙂 jag försöker verkligen tänka så, att inte definiera honom som ”barnet som slåss”. Jag vet ju att han är en väldigt kärleksfull och snäll kille. Det som känns jobbigt tycker jag är andra föräldrars reaktioner, som mamman som var hemma hos oss när min son puttade hennes. Har aldrig skämts så mycket.. Hennes reaktion fick mig verkligen att känna mig som en dålig mamma och att min pojk skulle vara ”onormal”. Träffar vi barn med föräldrar som är lite lugna själva så känns det mycket lättare! Tack igen 🙂

Emelie
Emelie
10 years ago

Ska tillägga att jag verkligen har försökt förstå varför han puttas, nyps och slåss. Tänker att det handlar om en utvecklingsfas, jag tror verkligen inte att han gör det för att ”jäklas”. Men kan bara inte komma på vad för behov som han behöver få uppfyllt.. Det här med tanborstning och kläder känns mer naturligt, jag tänker att det beror på en önskan hos honom att vara med självständig. Han är stor nu och gör det jan själv vill. Åh, jag känner mig helt snurrig!

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: