När föräldrar inte tar ansvar för sig själva försöker barnen göra det istället

– Läs inte saga för ditt barn om du inte vill läsa saga för ditt barn.
– Lyssna inte på långa berättelser om tv-spel om det får dig att ruttna inombords.
– Berätta för barnet när du vill vara ifred på kvällen.

Reaktionerna på uppmaningarna i den här bloggposten var delade och delvis starka. Klart man skall vara (respektfullt) uppriktig mot ungarna, tyckte somliga. Andra tyckte inte alls att det var okej att avstå från sagoläsning eller att uttrycka en önskan om att få vara ifred. ”Barn skall inte behöva ta ansvar för föräldrarnas behov”, var en invändning som upprepades flera gånger.

Jag tänkte på den invändningen häromdagen när min åttaåriga dotter hade varit och hälsat på hos sin mormor och morfar. På kvällen ringde morfar och berättade om dagen. De hade bland annat varit och handlat mat och min dotter hade smugit upp bredvid honom och tagit hans hand. (Det var helt klart oväntat eftersom det vanligen är mormor som är den stora favoriten för min dotter.) Sedan hade hon viskat:

– Jag vill fråga dig en sak morfar. Jag såg att det finns björnbär här i affären och jag skulle gärna vilja ha det. Jag frågar dig för jag vill inte fråga mormor. Jag vill ju inte att hon skall köpa björnbären om de är för dyra för er och mormor har så svårt att säga nej.

När min dotter kom hem frågade jag henne om den här händelsen, varför hon valt att fråga morfar istället för mormor. Hon tittade förvånat på mig.

– Jag ville ha ett ärligt svar förstås!
– Men om du hade frågat mormor hade du ju säkert fått björnbär?
– Det är väl inget gott att äta björnbär om den man fått dem av egentligen inte vill ge dem?!

Jag tycker inte heller att barn skall ta ansvar för vuxnas behov. Därför, just därför, tycker jag att det är så otroligt viktigt att jag som vuxen tar ansvar för mina behov och berättar om mina behov. Vad jag vill och inte vill. Vad jag tycker om och vad jag ogillar. Jag tycker mig nämligen se, gång på gång och i olika sammanhang, att det är när vuxna människor inte uttrycker sina egna behov och gränser som barnen börjar ta ansvar för dem.

Jag tror så här. Jag tror att om jag berättar om mina behov och önskemål och samtidigt uttrycker intresse och respekt för barnets behov och önskemål, så har jag goda chanser att mitt barn gör likadant. Att barnet uttrycker sina behov och önskemål och lyssnar på andras. Om jag inte berättar om mina behov och önskemål, om jag inte tar hand om mig själv, så försöker mitt barn gissa sig till vad jag behöver och ta hand om mig. Risken är stor att hon gör det på bekostnad av sig själv.

Låt mig för tydlighetens skull betona att det jag beskriver i det här inlägget inte är hela min bild av hur relationen mellan föräldrar och barn bör se ut. Jag tror att relationer mellan vuxna och barn behöver intresse, empati, ärlighet, likvärdighet och en massa andra ingredienser också. Klicka dig gärna vidare och läs mer av det jag skrivit här på bloggen! Börja gärna med det här inlägget om likvärdig konflikthantering –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Taggar:, , , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (34)

  • Avatar

    Frida

    |

    Mitt i prick!

    Reply

    • Avatar

      Elise

      |

      ”Mitt i prick!” var exakt min reaktion också när jag läste detta. härligt!

      Reply

  • Avatar

    Ulrika Öst

    |

    Jag tror barnen uppskattar ärlighet. Min 3,5-årings favoritperson i hela världen är morfar och just morfar är den som oftast säger till honom att ”nej jag vill se på TV, du får läsa själv” eller ”nu ska jag läsa en bok, vi kan inte leka nu” och ändå så är han den stora idolen. 3,5-åringen accepterar alltid fullt ut dessa förklaringar.

    Reply

  • Avatar

    Karro

    |

    Klockrent enligt mig! För mig är det just kombinationen av att ärligt uttrycka mina behov och att visa intresse för barnets behov som är hela grejen. Jag visar att jag tar mina behov på allvar utan att för den sakens skull bortse från barnets behov. Min förhoppning är att mina barn ska lära sig att ta sina egna behov på allvar och samtidigt hålla kvar intresset för andra människor.

    Reply

  • Avatar

    Nora

    |

    Ett av mitt livs största problem, har jag insett i vuxen ålder, är att alla vuxna omkring mig varit självutplånande. Av kärlek. Min pappa läste läxor med mig tills han somnade i stolen, efter långa jobbresor, till exempel. Han sa aldrig nej när jag behövde något, även om det jag behövde kunde vänta, om hans behov av vila var mer akut. Det har lett till att jag i vuxen ålder ägnar nästan all min lediga energi åt att försöka lista ut vad det är för behov mina nära har försakat just denna dag, och försöka ta hand om dem. Min största dröm och lycka är när någon i familjen gör något för sin egen skull, för då slipper jag oron en stund. Jag kan heller aldrig lita på att jag inte ”kräver för mycket”. Får därför hemska skuldkänslor varje gång det läggs tid på mig utöver det vanliga i vardagen, till exempel extravaganser som födelsedagskalas, långa telefonsamtal osv. för jag kan inte bedöma vad ”priset” varit för de inblandade…

    Jag ställer mig helt bakom din idé, inom rimliga gränser såklart. Ibland måste barnen komma först men inte ALLTID!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Berörd när jag läser det du skrivit. Tack för att du berättar!

      Reply

    • Avatar

      Christel Wallin

      |

      Vilket otroligt klokt inlägg! Kan känna igen mig lite,,,,

      Reply

  • Avatar

    Madde

    |

    TACK Å TACK!!!
    Fantastiskt att jag känner mig förstådd =)
    Ärlighet varar längst!!! Även att det är så tråkigt att det här med gränser ska ge upphov till så mycket dåligt samvete hos den vuxne, när det är precis det barnen behöver lära sig…. För deras egen skull!!
    Upplever motsatsen med min sambos dotters mor… Sååå förödande det är för ett barn att ”äga” sin förälder… Framtiden ser inte ljus ut just nu för detta barn och ingen på varken Soc, Familjerätt eller ens Kurator på Barnhälsan tar in och förstår!! =(

    Reply

  • Avatar

    anita malmros

    |

    Tack Petra för allt klokt du skriver och gör!
    Underbart att läsa! Det som slår mig är hur många vuxna som inte ens vet vad de har för behov! Därför så viktigt att du skriver som du gör!!! Många vuxna förminskar sig själva och därmed sina barn! Vi blandar ihop känslor med behov och beteenden!
    Tack tack och allt gott! Anita

    Reply

  • Avatar

    Nilla

    |

    Håller med Nora. Hade själv kombon alltid hjälpande pappa o även mamma till viss del o sen långa moralkakor o samvetestal om vad jag skulle ”vara skyldig” dem. Hade inget samvete eftersom jag inte fått veta var deras gränser gick o gjorde precis vad jag behagade på ett hyfsat (läs gränslöst) otrevligt sätt. Mamman var även ego samtidigt som hon inte alls tog sina egna behov på allvar. Vilken soppa. Har fått kämpa hårt för att känna var jag är, var mina gränser går o vilka behov som behöver få uppfyllas. Gifte mig med en man som alltid lärt sig att se andra hela tiden o jag har fått kämpa för att han ska ta sig själv på allvar. Det ena av våra barn är en ”starkflödande” människa o den andra är en ”svagströmmande”, en behöver mkt tydliga visningar o den andra mkt push. Kämpigt, men nu går det åt rätt håll. Så JA, föräldrar måste tillgodose sina grundbehov och våga be barnen ta hänsyn. Och sen ta deras behov på allvar.
    /Nilla

    Reply

  • Avatar

    petra

    |

    Solklart!!!
    Ibland behövs en reminder o d fick jag 😀 Tack!!

    Reply

  • Avatar

    Madeleine

    |

    Vilket viktigt inlägg! Jag reflekterar dagligen över detta, både för egen och andras del. Jag märker att särskilt många kvinnor i min ålder (44) och uppåt ofta har med sig självuppoffring i bagaget. Vi lär oss att ta ansvar för vad andra känner och tänker och gissa vilket behov vi kan uppfylla, istället för att uttrycka vår egen vilja och känsla och sedan ha en dialog med berörd person. Många av mina kvinnliga vänner har svårigheter pga detta i relationen till sina män, där de upplever sig osedda och oförstådda. Det blir kanske lätt så när man från början är dålig på att tala om var man själv står. Jag har gjort samma sak själv, men övar nu på att göra annorlunda. Svårt men effekten är över förväntan!

    Reply

  • Avatar

    Louise

    |

    Mycket intressant och tänkvärt inlägg. Har märkt enstaka gånger att sonen (9 år) tar ansvar för mig. Jag försöker kompensera för att sonens pappa/min man inte ägnar sig speciellt mycket åt sin son, faktiskt tror jag att sonen inte knutit an ordentligt till sin pappa.

    Reply

  • Avatar

    Peka

    |

    Tycker, utan tvivel, på att det är bäst att alltid tala sanning, O, vad man känner.
    MEN..
    Hur gör man rent praktiskt?
    Jag säger ofta som det är till min 4-åring.
    Tyvärr slutar det i hysteriska utbrott, alt. att han blir arg eller ledsen..
    Ska jag stå ut med utbrott för att jag inte orkar bygga med lego en stund?
    Ska jag säga att jag inte vill/orkar, men göra det ändå?
    (Oftast är det så jag gör. Säger att jag är tex jättetrött, men att jag kan leka en stund).

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Att säga att du inte vill/orkar och sedan göra det ändå, sänder dubbla budskap som jag tror du skall undvika eftersom det är förvirrande för barnet.

      Vad är problemet med att han blir arg/ledsen? Kan han inte bara få vara det? Jag tänker att det är en fullt logisk reaktion när man inte får det man skulle önska. Vad tänker du om det?

      //Petra

      Reply

      • Avatar

        Katarina

        |

        Kände igen frågeställningen från Peka – ungefär så kan det vara för mej också, jag säger nog att ”jag är jättetrött men orkar leka en liten stund” – istället för att säga helt nej. Jag håller med om att det är en logisk reaktion att bli arg/ledsen men samtidigt kan det för mej bli ännu jobbigare med ett utbrott och tjat och gnäll en halvtimme än att göra som han vill en stund och han är nöjd och glad.
        Har du något förslag på alternativ?

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        I princip är det väl de två alternativen man har. Men man måste ju inte lyssna på ilskan och besvikelsen i en halvtimme. Beklaga sorgen och lämna platsen. Barn är sällan ledsna särskilt länge utan publik…

        Reply

      • Avatar

        Katarina

        |

        Skulle det gå hade det inte varit något problem – men om jag försöker lämna honom följer han efter…

        Reply

    • Avatar

      Aline

      |

      Hej, om det är så att man behöver/ vill säga nej ibland får man liksom stå ut med utbrott tänker jag, visa att ja du blir besviken, ok ingen fara men idag så orkar inte/ vill jag något annat. Alltså stå för dina behov och stå ut med andras besvikelser typ

      Reply

  • Avatar

    Avanai

    |

    Vilket bra inlägg! Jag kommer ihåg ångesten jag kände när mina föräldrar t ex köpte något åt oss barn för att glädja oss, men det märktes på dem att de egentligen inte hade råd med det. Som barn är man så hjälplös när man märker att den vuxne agerar mot sin vilja/sina egna behov men inte vill erkänna det.

    Reply

  • Avatar

    Emlan

    |

    Känner igen mig i din dotters beteende. När jag frågar min mamma (som vid det här laget är 70+) om hon kan vara barnvakt säger hon alltid ja. Därefter följer en gnagande oro från min sida där jag försöker att läsa mellan raderna om hon verkligen kan och vill. Om jag istället frågar min pappa säger han klart och tydligt nej om det inte passar – och då kan det helt enkelt vara så att han vill prioritera något annat. Men när han säger ja känner jag mig alltid helt trygg med att han verkligen vill och kommer att prioritera att vara barnvakt då. Visst uppskattar jag att mamma alltid vill ställa upp och att hon vill prioritera sina barnbarn, men både jag o barnen märker ju när det inte är helhjärtat, och jag avskyr att komma på att hon känner sig utnyttjad fast hon sagt ok.
    Jag är själv rätt tydlig med mina behov (brås på pappa ;-), men min man har oerhört svårt att säga vad han vill, vilket gör vår kommunikation rätt skev ibland. Jag blir arg för att jag tycker att han är otydlig och kräver att jag ska vara tankeläsare och han blir arg för att han tycker att jag är en bulldozer. Svårt sånt här. Tack för givande läsning!

    Reply

    • Avatar

      Josephine

      |

      Oj vilken bra bloggpost och intressanta kommentarer. Känner verkigen igen mig hos det Emlan säger, både min mamma och hennes mamma i sin tur har varit självutplånande hjälpsamma och till lags hela sina liv och det gör alltid att man ”tar emot” med dåligt samvete. Jag försöker bryta mönstret och vara tydlig mot min dotter men är lättare sagt än gjort. Hon blir verkligen sårad och ledsen när jag inte vill leka/läsa el vad det nu är. Men hon blir desto gladare när jag föreslår att vi ska göra något ihop. Men jo, jag håller med, det är svårt sånt här!

      Reply

    • Avatar

      Per Hed

      |

      Jag känner igen mig. Det du skriver om att din man har svårt att säga vad han vill, så var det för mig och min fru, jag uttrycker ärligt vad jag tycker (oftast) och hon gjorde inte det i början av vårt förhållande. Det jag gjorde var att snällt och bestämt vägra att försöka läsa hennes tankar och att om hon inte kan eller vill uttrycka vad hon vill så kan inte jag ta ansvar för det. Det har resulterat i att hon numera är lika ärlig som jag, utan att jag har krävt det av henne, utan jag vägrade bara att ta ansvar för något som faktiskt är utanför min kontroll. 🙂

      Reply

  • Avatar

    Åsa

    |

    Jag tror också att det är en väldigt stor risk att våra barn blir självutplånande som vuxna om vi som föräldrar sätter våra egna behov åt sidan.
    Om vi däremot är tydliga med att våra behov *också* är viktiga, att inte bara barn utan även vuxna har ett värde, då blir det lättare för barnen att hitta sitt eget värde när de växer upp. Att känna att de också får dra gränser, och att deras behov är viktiga.

    Lite grann på temat: om jag inte låter mig känna mig tillräcklig som förälder, hur sjutton ska jag kunna förmedla till mina barn att de räcker till?

    Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    Tack för ditt inlägg. Vi tänker mycket här hemma på hur vi ska sätta gränser så att vårt barn förstår dem med utgångspunken att han behöver gränser för att inte bli gränslöst.

    Han blir arg ibland. Och förtvivlad. Skriker och gråter. Då är det viktigt att gränsen är på riktigt o att jag lyssnar på hans gränser.

    Jag tänker, varför är vi så rädda för våra barns ilska, frustration, känslor? Jag vill lära mitt barn att hantera de känslorna, få ord på dem. Förstå att det är jobbigt men inte farligt och att livet bjuder på motgångar (missförstå inte, jag gör det inte medvetet svårt för honom men han får acceptera att vi är fler i familjen och vi ska alla må bra tillsammans). Inte skapa ett liv där rädslan för hans frustration (som är en del av att växa upp och lära sig vem man är) styr och kontrollerar allt här hemma. Om man alltid får som man vill, hur blir man då som medmänniska i vuxen ålder?

    Reply

  • Avatar

    Anonym här pga jobbet

    |

    Tjaa, jag är lite kluven till det hela. Jag arbetar med familjebehandling och ser vad försummelse och att barn inte blir sedda har för inverkan på individ– och familjenivå.

    Visst är det bra att barnen lär sig att vuxna har behov som också är viktiga, men barnen förstår inte på samma sätt för att de är inte mogna till det. Ett barn behöver bejakas ofta och samtidigt gränsas när dess krav blir orimliga, det är en hårfin linje där.

    Det handlar om att göra saker av glädje och med lust – inte av plikt. När jag har med andra människor att göra, privat som i arbetslivet eller klienter försöker jag förmedla att glädje är den viktigaste delen i livet. Glädjen att ge med kärlek, att få ta emot med kärlek, att ibland försaka för kärleks skull. Känner du dig själv blir du inte så orolig för vad andra människor säger, tänker och tycker. De sakerna kommer du inte få reda på om du inte frågar och verkligen kan förmedla att du bryr dig om svaret.

    Var självklar i dina behov och utgå från dig och inte ”man”. Testa att inleda nästa deklarerande mening med orden: ”Jag skulle vilja att …” och avsluta med ”Vill du göra det för mig?”

    Non violent Communication är en av vägarna till att ta dig själv på allvar men också släppa alla hangups. Du med mormodern ovan kanske borde fråga henne om hon verkligen vill och vara beredd på att ta emot svaret och bekräfta den andre, din mamma, i det. Vilket som måste ju få vara ok, ni är troligen mer lika än du orkar tänka dig.

    Slutsats: ska du gå och må dåligt när människor gör dig väntjänster för att du inte kan räkna ut deras bevekelsegrunder eller motiv? Eller förutsätta att människor gör det de gör för att de har kärleken, lusten och intresset för det?

    Reply

  • Avatar

    Maria - Vilda barn

    |

    Spot on. Jag håller med dig och gör likadant. Det handlar mycket om hur man säger det, låter man sur och irriterad är det inte trevligt, förklarar man däremot med en neutral eller kärleksfull ton så är chansen större att barn lyssnar. Hela dagen prioriterar föräldrar sitt barn framför sina egna behov, och då tycker jag att det är helt rätt att de då och då ger barnet en hint om att de också har egna intressen. Jag tänker t.ex. på min mans (vuxne) bror som kan prata ihjäl folk med sitt prat om den senaste filmen han har sett, eller något dataspel. Han fattar helt enkelt inte att inte hela världen kretsar kring honom och det han är intresserad av. Mitt barn vill ofta att jag ska titta på samma film som han tittar på. Han har sett den tusen gånger, vi har pratat om den, jag sitter bredvid honom men han vill ändå engagera mig i den – ”Titta, nu hoppar de! Titta nu då, nu kommer de snart fram!” och då säger jag ”älskling, jag tycker inte att det är så spännande. Jag vill hellre läsa min bok, den tycker jag är spännande.”

    Han fyller fyra år om några månader så han är ännu liten och jag förväntar mig inte att han ska förstå eller acceptera det jag säger fullt ut, men det handlar om baby steps.

    Tack för länken idag förresten 🙂

    Reply

  • Avatar

    Daniel

    |

    Egentligen borde detta vara en självklarhet 🙂

    Vill man att barnen skall växa upp och bli självständiga ÄRLIGA individer får man ju faktiskt föregå med gott exempel & vara just det, ärlig.

    Vill man däremot att barnen skall bli anpassade individer som bortser från sina egna känslor för att uppfylla någon annans behov så kan man ju agera därefter.

    Självklart är inte verkligheten svartvit, inte ens gråskalor utan utan ett helt spektrum av färger och ibland får vi anpassa, lyssna, kommunicera & prioritera men grunden som du pekar på ser iaf. jag som ”självklar” 🙂

    Reply

  • Om föräldrarna inte är auktoritära blir barnen gränslösa. Eller?! « En annan du

    |

    […] Personligen vill jag inte använda mig av vare sig hot, straff, mutor eller kränkningar i mitt föräldraskap. Jag är samtidigt övertygad om att barn, precis som vi vuxna, mår bra av ordning och tydlighet. Barn vill och behöver veta vad som gäller i olika situationer, vad andra människor gillar och ogillar, längtar efter och vill undvika. Ingen, varken barn eller vuxen, mår bra av eller vill leva med människor som är otydliga med sina… […]

    Reply

  • Avatar

    Tove

    |

    Kommer att tänka på mitt barns kommentar igår;
    Kan vi läsa den här boken idag?
    Ja, det kan vi väl….
    Men du tycker väl den är tråkig?
    Ja jag tycker den är lite tråkig men det känns ok att läsa den om du vill höra den.
    Ok, vad bra!

    Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Ett bra och tänkvärt inlägg ! Men här hemma uppkommer ofta situationer där jag tycker att jag eller min man bör göra något med barnen trots att vi hellre vill något annat. Tex när mannen har hängt med en kompis halva dagis och haft vår tre-åring med, även om det inte är så roligt för honom. Då tycker jag det är rättvist om pappa tex läser en saga för sonen när de kommit hem, även om han hellre vill se på TV. Vad jag vill säga är att ibland måste man jämka/mötas på halva vägen också, för att samlivet i familjen ska fungera. Samtidigt så ska man ju inte känna sig tvungen att säga ja jämt!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Mm, jag tror att det är viktigt att skilja på vad man har lust med och sina behov. Jag tänker att pappan ifråga har lust att titta på tv, men faktiskt har behov av att ha omsorg om sitt barn?

      Reply

Lämna en kommentar