Sälja ungarna på Blocket!?

Är barn och unga den sista gruppen i samhället som det fortfarande är socialt accepterat att kränka, uttala sig nedsättande om och uttrycka fördomar kring? Frågan rör sig ofta i mitt bakhuvud. Den aktualiserades på nytt häromdagen när jag såg rubriken på framsidan av en föräldratidning som damp ner i brevlådan:

Tonårsmonster? Så bemöter du humöret, skolket, sexet & alkoholen

Jag gissar att orden är avsedda att väcka igenkänning och nyfikenhet hos den vuxne läsaren. Jag kan samtidigt inte låta bli att fundera över vad de väcker hos tonåringen som ser tidningen liggande på köksbordet. Jag kan inte heller låta bli att fundera på vad som skulle hända om man skrivit om någon annan grupp än tonåringar.

Föreställ dig en tidning riktad till män (tänk Café för män runt femtio). På framsidan rubriken:

Klimakteriehäxor? Så bemöter du humöret, den minskade sexlusten & den förändrade kroppen

Eller kanske en tidning riktad till medelålders kvinnor och män (med föräldrar som börjar bli gamla):

Äckliga åldringar? Så bemöter du demensen, inkontinensen & benskörheten

Funkar inte riktigt va?! Jag gissar att det inte skulle dröja särskilt länge innan det höjdes kritiska röster om nedsättande omdömen, fördomsfulla uttryck och bristande respekt mot en hel grupp av människor. Upprop skulle spridas i sociala medier och rubriksättaren skulle förmodligen förr eller senare be om ursäkt för ett obetänksamt ordval.

Varför händer inte motsvarande när det handlar om unga människor? Varför är de socialt accepterat att uttala sig nedsättande om hela tonårsgruppen?

Och hur kan det komma sig, undrar jag, att det är okej att prata och skämta om egna barn, på sätt som vi aldrig skulle använda om det gällde våra föräldrar, partners eller arbetskollegor? Sätt som vi förmodligen skulle avsky om vi själva råkade ut för det?

Låt mig ge ett exempel för att illustrera min fundering: Du har en dålig dag. Känner dig ledsen och irriterad. Är stressad över jobbet och allt som du tänker måste göras i hemmet. Tvättmaskinen strular, du kan inte hitta dina dörrnycklar och till råga på allt tappar du en tillbringare i golvet. Tusen glasbitar och en liter saft sprids i hela köket. Du svär och brister i gråt. I det läget tar din partner en bild på dig med sin iPhone och lägger upp den på Facebook tillsammans med texten: ”Funderar på att sälja min partner på Blocket…”

Nä, det skulle förstås inte hända på riktigt, eller hur?! Så gör man helt enkelt inte mot den man älskar. Och om man ändå gjorde det skulle förmodligen gilla-klicken och hejja-ropen utebli.

Det som jag tycker är så fascinerande och sorgligt är att vi tycks ha helt andra normer och principer när det gäller våra barn. I somras passerade en bloggartikel förbi i mitt flöde. Artikeln hade rubriken:

En sådan där dag när man vill sälja barnen på Blocket

Barn till saluUnder bloggrubriken en bild på en flicka i treårsåldern. Sockervadd i handen. Sockervadd i ansiktet. Ilska och sorg i blicken. Den korta texten handlade om en jobbig dag på Gröna Lund, en dag som börjat bra, men som tydligen slutat i frustration. För både barn och förälder.

Jag kan förstå frustrationen, besvikelsen och tröttheten. Jag kan till och med förstå tankarna. Vad jag inte riktigt kan förstå är hur man kan tillåta sig själv att uttrycka  dem offentligt. Med bild på barnet ifråga! Vad jag inte heller kan förstå är alla gilla-klicken, alla sympatiska kommentarer och uppmuntrande skratt *ha, ha*. Varför är det ingen som ifrågasätter? Var finns omtanken om och respekten för den lilla människan? Omsorgen om barnets integritet?

Jag hör ofta vuxna som påstår att barn och unga nuförtiden inte har någon respekt för vuxenvärlden. Jag undrar om det kanske är så att vuxenvärlden får den respekt som den förtjänar?

Jag vill gärna betona att syftet med den här artikeln är att påvisa ett samhällsfenomen – att det tycks vara okej att tala nedsättande om barn och unga. Jag är inte ute efter att hänga ut enskilda rubriksättare eller bloggare. Låt mig också gärna framhålla att jag gillar texten i den aktuella tidningsartikeln, som jag tycker speglar ett förhållningssätt präglat av respekt och förståelse.

Föräldrakurs? –>

 

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (38)

  • Avatar

    Angelica

    |

    Det du skriver håller jag med om helt. Att barn är den sista gruppen i vårt samhälle som det fortfarande är okej att kränka på många olika sätt utan att nästan någon reagerar eftersom det är så vanligt och vi alla själva har varit med om det som barn.
    Jag rekomenderar alla som vill förstå mer kring det här och varför det är så att läsa böckerna som just nu förändrar mitt liv helt; ”Det självutplånande barnet, omarbetade upplagan” och ”I begynnelsen var uppfostran”, båda av Alice Miller. Den tredje efter kan jag tyvärr inte namnet på.
    Dessa böcker förklarar varför vi ens har problem i samhället och varför vi ofta säger knasiga saker om och till barnen.
    Tack Petra för det du gör, för de som ännu inte kan sätta ord på sin felbehandling.

    Reply

  • Avatar

    Alexandra

    |

    Det här ändå viktigt och sant Petra. Jag tycker många gånger att det verkar vara vedertaget och ok att kränka sina barn offentligt. Ledsamt är det. Och ofta finns ingen förståelse om man påpekar det. Tyvärr. Jag ser ibland samma sak med föräldrar och andra vuxna som ljuger för barn och menar att det skulle vara ok eftersom ”de fattar ju ändå inte”. Det gör mig så sorgsen i hjärtat att man visar så lite respekt för barn pga att de inte skulle förstå. Det gör väl det inte mer ok!? Eller. Det tycker i alla fall inte jag. Jag försöker alltid att vara ärlig, men jag väljer noga mina ord och formuleringar för att anpassa mitt språk till barnen och deras förmåga att förstå och ta in. Att ersätta om mina behov och att se deras – det har du lärt mig! För det är jag evigt tacksam Petra. Tack!

    Reply

    • Avatar

      Alexandra

      |

      Att berätta om mina behov ska det naturligtvis stå 🙂 //Alexandra

      Reply

  • Avatar

    Sofie

    |

    Viktigt att påminnas om denna tanke! Minns själv hur otroligt kränkt jag kände mej som ung då man hamnade vid barnbord hos gäster el som tonåring då butiksbiträden ogenerat gick hack i häl på en i butiken för att kolla att man inte snattade. Känslan av att man inte var lika värdig respekt och att lyssnas på. Minns att jag tom höll ett föredrag på högstadiet om ”Tonårsdiskrimineringen”! D e nog dags att rota fram det tills egna barn blir tonåringar och tänka tillbaks 🙂 Tack för påminnelsen!

    Reply

  • Avatar

    Cecilia

    |

    Det här var nog bland det bästa jag läst och exakt vad jag funderat på !! Vill bara läsa mer om det du skriver!!Tack!!

    Reply

  • Avatar

    camilla

    |

    Wow , bra skrivet och ett viktigt ämne att ta upp. Reagerade också för ett tag sedan då jag är med i en kvartersgrupp på fb där en mamma uttalade sig likadant som du beskriver ovan om sin tonåriga son. Det värsta var noga lla heja rop o gilla markeringar som denna status gav och där man till höger och vänster ville sälja sina barn eller skänka dem och nervärderade precis allt som de gjorde. Hemskt!! Kan det vara vi som föräldrar om trycker ner våra barn och får dem att känna sig mindre värda- ja defintivt genom sådana uttalanden!

    Reply

  • Avatar

    ♥ ♥ ♥ BAMBI ♥ ♥ ♥

    |

    Eftersom du så uppenbart menar mig och min blogg (en läsare kände igen det direkt) så kan jag säga att jag lätt skulle ha kunnat skrivit nåt liknande om min partner också (eller om mig själv för den delen, för att jag vet att jag inte är lätt att leva med alltid). Allt är ändå skriven med glimten i ögat. Jag skriver extremt SÄLLAN att mina barn är jobbiga, för jag tycker inte att dom är så jobbiga. Jag skriver ingenting om potträning eller andra känsla saker. Och jag känner faktiskt att jag verkligen värnar om mina barns integritet.

    Men det känns som om du har tagit ETT blogginlägg ur många många tusen och analyserat just den. Precis som att ta en mening ur ett sammanhang och så påstår du att jag talar nedsättande om mina barn?? Det om något känns kränkande och nedsättande….

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Och det är anledningen till att jag inte valt att länka till din blogg Bambi. För att räknar med att du är en välmenande mamma och jag inte alls vill hänga ut dig (eller dina barn). Jag har inte, som jag skriver i slutet av mitt inlägg, skrivit det här inlägget för att kritisera enskilda personer. Jag har skrivit det för att jag vill tydliggöra ett fenomen som jag tycker mig se i samhället. Du är långt ifrån ensam om att ha uttryckt i text (eller ord) att du vill sälja dina barn på Blocket… (googla får du se)

      Reply

  • Avatar

    Annie

    |

    Klokt skrivet, som vanligt. Det där med barn och Blocket har jag också funderat på. Såg ett You tube klipp där en kille pratade med barn. Vet inte i vilket syfte eller sammanhang men barnet förklarade för den vuxne killen att om barn är jobbiga och bråkiga så kan föräldrarna vilja sälja dem på blocket – fast de gör det inte sedan, på riktigt. Det var nog meningen att det skullev vara roligt. Jag tyckte inte det. Jag tycker inte heller det är roligt att höra folk säga till sina barna att ”nästa år semestrar mamma & pappa utan er barn, så får vi lugn och ro.” Visst finns det dagar när man kan känna sådant om att semestra själva eller att få vara ”barnledig en stund” står högst upp på önskelistan men att säga det till sina barn? Eller att lägga upp på sociala medier. Nej, tack.

    Reply

    • Avatar

      Rebecca palm

      |

      Men om man har en trygg och kärleksfull relation till sina barn så tycker jag visst att man kan prata om detta. Precis som man kan be sin man om en lördagskväll med bara sina väninnor eller säga till kollegor att det ska bli skönt med helg utan att dessa känner sig kränkta…

      Reply

  • Avatar

    Carolina

    |

    Jag förstår principen och vad du vill få fram, men nog har jag myntat uttrycket ”nu åker annonsen på blocket upp” efter en dag med skrik och oförklarlig gråt från ilsken bebis som helt enkelt inte inser att allt skulle bli bättre om denne gav med sig och lät sig sövas t.ex, som uttryck för att man är slut som förälder, känner att man inte räcker till och att någon annan kanske till och med skulle göra bättre jobb. Det tragiskt utmattat och sarkastiskt sagt.
    På samma sätt som jag sarkastiskt kan säga att ”nu blir det skilsmässa” till min sambo, som jag inte ens är gift med, när han gjort kaos i köket när jag precis städat eller liknande.
    På samma sätt som jag kunnat säga till mina vänner sedan 18 år att vi nog måste sluta umgås för att de gått med ”the dark side” när de skaffat iphone när de innan talat om hur man bara betalar för apple-loggan och inte för kvalitén.
    Visst kan jag också mynta hårda uttryck mot mig själv när jag gör allt fel en dag.

    Det handlar om humor, jag har en tragik-humor som funkar för att få mig att orka lite till, att bränna av en sarkastisk replik och se det tragiskt roliga när allt känns eländigt.
    ”Bebis säljes till högstbjudande” är något jag inte kan ta som annat än ett sarkastiskt skämt, inte som en kränkning.

    Men, jag förstår poängen.

    Reply

    • Avatar

      Sofia

      |

      Håller med Carolina. Jag tror att alla fattar poängen och ingen frisk människa vill ju sina barn illa. Men, aldrig har det varit svårare att vara förälder än idag, tänker jag när jag läser det här blogginlägget.

      Jag tänker att ni sitter ännu fler mammor (för jag gissar att det är majoriteten mammor som läser Petras blogg) och får en klump i halsen och tänker att de gjort ÄNNU en grej fel. Att de ställt till det för sina barn. Att de pajjat deras självkänsla och kanske orsakat lidande för livet. Osv osv.

      Varför inte bara uppmuntra föräldrar att tex tänka: skulle jag vilja att min förälder publicerade det här fotot på mig eller det här inlägget om vår stökiga vardag? Oftast kanske svaret blir nej.

      Allt är man säger är faktiskt inte så allvarligt menat. Och det är, enligt mig, bättre att visa barnet kärlek OCH förklara hur man menade när man skojade om ”skilsmässa” eller ”Blocket”. Jag tänker att det snarare är viktigt HUR man uttrycker sig inför sina barn, tex: ”Älskade unge, när du var liten var du så himla viljestark och envis att vi ibland ville sälja dig på Blocket. Men vi ångrade oss varje gång.”

      Kom ihåg att det onödigaste man kan bära som förälder är ett dåligt samvete. Skoja hur ni vill, säger jag! Kram och pepp till alla där ute som känner klumpen i magen.

      Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      ””Bebis säljes till högstbjudande” är något jag inte kan ta som annat än ett sarkastiskt skämt, inte som en kränkning.”

      Nej, det är förstås så det är avsett och jag är medveten om att det ofta sägs med glimten i ögat.

      Den viktiga frågan tycker jag är hur den som skämtet handlar om uppfattar det. Är det kränkande för honom/henne?

      Reply

      • Avatar

        Fredrik

        |

        Hur bäbisen som skulle bli såld till högstbjudande uppfattar det? Förmodligen inte alls. Om de om 20 år skulle läsa det skulle de förmodligen skratta. Såtillvida att de nu faktiskt inte blev sålda, men det får vi ju hoppas att de inte blev.

        Blocket fanns inte när jag var ung. När jag var olydig så skulle jag ges bort till trollen istället. Jag förstod att mamma skojade. Jag blev även ”utsatt” för tillmälen som att bli tagen i örat, luggad etc. Det blev folk av mig med.

        För övrigt så ”Funderar på att sälja min partner på Blocket…”. Det är en större social acceptans att uttrycka sig så från kvinnosidan mot sin manliga partner. Eller att för den delen offentligt klaga på ”gubben”. För det finns nog få män (som valt att leva med en kvinna med humor) som skulle ta illa upp. Däremot är kvinnor känsligare varelser, så de ska man vara rädd om!

        Börjar det ta slut saker att bli upprörd över i det lättkränkta Sverige? Man tar sig lite för pannan ändå 🙂

        Ha det fint!

        Reply

    • Avatar

      Linda

      |

      Fast jag skulle aldrig hota min man med skilsmässa när vi bråkar. Däremot kan han säga saker som ”ja men då får vi väl skiljas då” när vi bråkar om något, och jag tar fruktansvärt illa vid mig. I min värld hotar man inte med sånt om man inte menar det, det är kränkande oavsett om det handlar om skilsmässa eller blocketannonser.

      Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    I mina föräldrars fotoalbum finns ett kort av mig där jag står och gallskriker i ett hörn av rummet. Jag var i ”trotsåldern” vid tillfället; 2 1/2 – 3 år nånting. Jag minns inte vad som hänt, men jag minns känslan av vanmakt. Och jag har aldrig tyckt om att se bilden, den känns kränkande. Jag har alltid haft svårt att bli arg, det var ju inte en okej känsla/känsloyttring, har jobbat mycket med det. Bilden finns bara där och ingen annanstans. Jag skulle lätt kunna ta ut den, riva sönder den och kasta den.
    Jag tycker det är så konstigt att vi vuxna kan ha så lite förståelse för barn och ungdomar. Vi har ju alla varit där. Och det vi upplevde som fel från vuxenvärlden borde vi inte upprepa.

    Reply

    • Avatar

      Mariel

      |

      Ja tänk, du vet att du kan riva sönder bilden … men framtidens barn kommer inte kunna riva sönder internets bilder 🙁 om de vill. Känner också igen den där känslan av vanmakt..

      Reply

      • Avatar

        Karin

        |

        Precis. Och min pappa knäppte inte kortet för att vara elak, det var väl nån sorts humor, eller kanske för att visa mig hur ”dum” jag hade varit.

        Reply

  • Avatar

    Anni

    |

    Visst att man säger sådana saker som barnen INTE hör – som ett dåligt skämt och INTE på offentlig plats som internet….
    Men jag har själv mött ett barn som kom fram och sade tyst ”min mamma säger att hon tänker skicka mig till barnhem för jag är bråkig”. Det var ett dystert, sorgset och helt modfällt barn som uttryckte orden och det sved som eld i mitt hjärta.

    En annan sak som vi vuxna också ofta gör är att prata ovanför huvudet på våra barn – om dem – med andra vuxna. Det kan vara roliga saker de sagt, dråpligheter eller något annat. Jag är själv en av dem som gör så ibland men jag måste verkligen sluta för jag ser direkt på mina barn att de tar illa vid sig och ändå är det så lätt att prata på OM barnets , enligt oss vuxna, roliga tankar. För barnet är det ju enbart kränkande att vi skrattar ÅT deras tankar och beteende i efterhand.

    Reply

    • Avatar

      Mariel

      |

      Håller helt med dig! Det är ju så det är, man skrattar åt deras innersta.

      Reply

  • Avatar

    anita malmros

    |

    Jaa så sant! Det finns så mycket omedvetenhet hos oss vuxna. Idag står det om mobbning och pennalism på insidan i DN. Om vuxnas ansvar i skolan, och det gäller ju överallt! Det är tufft att vara barn och utelämnad till oss vuxna som är stora och maktfulla, speciellt i stressade situationer då vi inte beter som vuxna utan vårt inre nedtryckta barn kommer fram och blir en förtryckare!!! Vi behöver jobba med hur det var för oss då vi var barn och utsattes för vuxnas omedvetna handlingar och taskiga kommentarer. Det är ju tyvärr så förtrycket fungerar, det uttrycks till de som är mindre och har mindre makt, dessutom omedvetet. Läskigt att vara barn och omges av skuggsidor som får härja fritt och projicera sin smärta på barnen!!! Så heja Petra, du skriver så himla klokt och tydligt!!!

    Reply

    • Avatar

      Marijana Kristiansen

      |

      Takk Petra for en godt skrevet og viktig tema som jeg kjenner igjen fra egen barndom.
      Og Anita Malmros : ENIG! Jeg kjenner meg altfor godt igjen i å projisere min skit på barn og andre. Utfordrende greier å finne ut av, hva som er mitt og hva som er andres.

      Reply

  • Avatar

    Ida

    |

    Jag tror att fenomenet kan bli riktigt farligt när första generationens facebookbebisar (eller befintliga tonåringar) växer upp, skaffar sina egna facebooksidor och sedan får se sina föräldrar skriva ”tonårsmonster” ”huligan” etc om dem själva. Vad det gör för deras självkänsla och självförtroende kan man diskutera.

    Jag vet bara att mina föräldrar har kommit med ”skämtsamma” kommentarer om min prestation/humör/utséende. Inte fan såg jag skämtet, utan jag såg allvaret bakom dessa ord och skämdes för mig själv. Det är ingen kul känsla att få från sina föräldrar, hur välmenande de än är. För även om man som utomstående person ser skämtet bakom det hela, så kan inte barn se det när det kommer direkt från deras största källa till tillit och kärlek.

    Reply

  • Avatar

    Mariel

    |

    Håller med dig Petra, men att både män och barn är en grupp som det går att skriva det mesta om i media. Se bara på hur man talar skit om mansrollen överallt.

    Men nu handlade inlägget om barn så. Ja, det handlar om hur ett skämt kan landa dåligt i ett barns öron och hur man ofta bortförklarar det med att ”det är gjort med glimten i ögat”. Även om man som barn skrattar med (ofta osäkert skratt) så är det inte alltid kul att höra. Jag har själv hört en del sånt som barn, och visst funderar man på hur mycket sanning det ligger i det. Inte så upplyftande för självkänslan helt enkelt.

    I så fall om man nu ska skämta, så kan man väl skämta om att man alltid ska behålla kvar barnen hemma 😀 forever!

    Reply

  • Avatar

    Katarina

    |

    Bra och tänkvärt – det viktiga och återkommande tycker jag är frågan varför barn behandlas annorlunda (tänker på inlägget ”jag är en annan du”) och varför vi inte tror att ord sätter spår och påverkar barnen. Jag kan också köpa att jargongen i en familj kan vara ”rå men hjärtlig” -om den verkligen är det på riktigt. Men jag har precis som Anni skriver varit med om tillfällen där jag fått ont i hjärtat.
    Mötte en ytligt bekant mamma på stan med skrikande barn under armen (i sej inget anmärkningsvärt – det är sånt som kan hända) och fick frågan om jag vill köpa flickan ”hon är billig nu”.
    Är det konstigt om hon blir den ”jobbiga unge” som mamman säger att hon är?!

    Reply

  • Avatar

    Doktor Molly

    |

    Jag håller inte alls med. Dels tycker jag faktiskt att det finns många grupper i samhället som slentrianmässigt ses ner på och talas illa om. Gamla människor, handikappade och invandrande hör i alla fall jag betydligt mer nedlåtande kommentarer om än barn.

    Dels tycker jag att det här inlägget skuldbelägger föräldrar som i dom allra flesta fall kämpar på alla sätt för att vara bra föräldrar. Att man ibland behöver få säga att föräldralivet inte är en dans på rosor tycker jag är en viktig ventil som inte får stängas.

    Dessutom har jag själv massor historier från min barndom där kolik, trots och skrik påverkade mina föräldrar. Det har inte EN SEKUND fått mig att tveka på att jag är ett högt älskat barn. Det har tvärtom känts skönt att veta att mina föräldrar också tyckt att föräldralivet varit tufft ibland precis som jag tycker. Det är inte en kränkning mot mig att mina föräldrar tyckte att det var jobbigt med ett kolikbarn.

    Viktigast av allt. Jag tycker att det här tar fokus från barn som VERKLIGEN far i illa. I mitt jobb som barnläkare möter jag barn som flyttas runt mellan jourboende, gömda flyktingar, barn med svåra psykiska sjukdomar, föräldrar som inte klarar att tillgodose barnens basala behov, föräldrar som misshandlat sina barn både fysiskt och psykiskt. Att på något sätt hävda att föräldrar som någon gång hävdat att dom ”vill sälja barnen på blocket” kränker sina barn är tusen universum ifrån den verklighet dom verkligt kränkta barnen lever i.

    Låt oss lyfta istället för att trycka ner våra medföräldrar. Och låt oss fokusera på barnen som verkligen kränks av sina föräldrar. Tro mig dom skriver inte om det på facebook.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Nu hänger jag inte med Molly. Uppfattar du det jag har skrivit som att man inte får uttrycka att föräldralivet är allt annat än en dans på rosor!? Att man inte bör sätta ord på att föräldralivet är utmanande, jobbigt, frustrerande, tröttande…? I så fall har jag inte varit alls så tydlig som jag ville vara! Självklart behöver vi få sätta ord på dessa upplevelser. Frågan är hur vi gör det. Jag tror att det går att göra på sätt som också tar hänsyn till barnens integritet och behov av respekt. Tror inte du det?

      Jag gläds med dig. Det är underbart att veta att man är ett högt älskat barn. Vad skönt att dina föräldrar hade förmågan att prata både om det som var jobbigt och att visa sin kärlek. Återigen, det är ingen kränkning att prata om det som vi alla vet – att föräldralivet är utmanande. Jag är övertygad om att vi kan göra det med bibehållen respekt för barnen – något som dina föräldrar tycks ha lyckats med :-). Men som en del andra vuxna barn vittnat om här i kommentarerna är det inte alla sätt att prata om frustrationen och tröttheten som uppfattas som lika respektfulla. Därför tycker jag att det är viktigt att reflektera över hur man ger uttryck för den.

      Det finns barn som har det värre än de som figurerar i en blocketannons på nätet, påstår du. Ja självklart är det så! Det finns barn som är med om outsägligt vidriga saker och som kränks ända ner i kärnan av sin mänsklighet. Det är för jävligt! Jag håller med. Samtidigt vete sjutton om jag tror att det spelar särskilt stor roll för upplevelsen hos ”blocketbarnet” att det finns andra som har varit med om värre saker. Jag tror ändå att hon har behov av integritet och respekt. På samma sätt som en patient med brutet ben på kliniken där du arbetar förmodligen har ganska ont, även om han vet att det ligger någon i rummet bredvid som just fått amputera båda benen. Och som läkare gissar jag att du kan ha empati för och omsorg om dem båda?

      Reply

  • Avatar

    Alexandras

    |

    Mina föräldrar skulle ge mig till grannen, det måste väl vara samma motsvarighet? Mamma använder ofta mig i exempel när hon undervisar (för vuxna). Det är helt okej! Jag är trygg i mins föräldrars kärlek och jargong, jag är ju uppväxt med den 🙂 andra uppfattar oss säkert dom ”hårda” men det är ju våra kärleksbevis 🙂 ta nu inte det här på fel sätt, jag tycker du har rätt i en hel del. Men tro inte att det här är nytt eller skadligt för alla. Vi trygga, älskade barn som skulle ges bort till grannen finns också 🙂
    Och dessutom tänker jag.. Hellre få utlopp för det än att stänga det inne, även vi vuxna 🙂

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Nej, det finns alldeles säkert barn som inte upplever att de blir kränkta av den här typen av kommentarer. Men det finns också barn som upplever att de blir det.

      Nu är jag inte helt säker på vad det är du tänker att de vuxna för utlopp för genom att uttala att de vill sälja barn på blocket – är det frustrationen och vanmakten som man upplever som förälder du avser? Jag håller med! Självklart skall det ut. Men vi vuxna behöver fundera över HUR vi släpper ut det. Jag tror att det går att göra det med bibehållen respekt för barnen. Tror inte du det?

      Reply

  • Avatar

    Avanai

    |

    Tack för påminnelsen, Petra! Det du skriver om har jag gjort flera gånger utan att ens tänka på det, trots att jag verkligen anstränger mig för att behandla barnen respektfullt även när jag pratar om dem med andra. Jag behövde den här tankeställaren!

    Reply

  • Avatar

    Jenny

    |

    Jag minns att mamma ofta sa ”Jag skrattar inte ÅT dig, jag skrattar MED dig”. Så var det säkert, men så upplevde inte jag det. Sen är det kanske så att jag är medfött kritikkänslig?

    Reply

  • Avatar

    tvillinganna

    |

    Jag sitter här och spekulerar på om jag håller med eller inte. Jag tror att det är viktigt som förälder att försöka visa respekt för sitt barn även om man är frustrerad på småbarnslivet ibland. Och att tänka sig för innan man uttrycker något som inte går att radera och som barnen kan läsa när de blir äldre. Självklart.

    Men jag tänker också att man inte behöver slå knut på sig själv för att undvika till varje pris att trampa sina barn eller andra på tårna. Att vi med vår försiktighet kanske göder en slags kultur där man riskerar att bli oerhört lättkränkt och inte tål något som helst. Jag bor i Danmark, och det finns, på gott och ont, en helt annan kultur här kring vad man bör tåla och vad som är okej att skoja om, och hur.

    Problemet är förstås att både vuxna och barn är olika känsliga, och det som upplevs som oerhört sårande för vissa kan andra tycka är storartad humor. Själv hade jag inte tagit illa upp om jag hittat t ex en gammal dagbok där mamma skrivit ”idag vill jag sälja ungen på loppis”. Jag hade nog tyckt att det var kul, och känt igen den där känslan eftersom jag ju också vet hur tufft det är ibland, men att man aldrig i livet menar det. Ett lite skämtsamt sätt att uttrycka sin frustration, bara.

    Jag har som vuxen fått lära mig den lite råare jargongen som gäller här i Danmark, och tycker faktiskt att det är så oerhört befriande, att man FÅR vara lite skarp och skoja till det även om lite allvarligare saker. Jag vet förstås att alla inte känner som jag och att man måste vara uppmärksam på om det finns känsliga personer som kan ta illa upp (då får man förstås anpassa sig till det!). Så ja, det är en knivig balansgång! Man bör givetvis göra vad man kan för att inte förnärma någon, varken vuxen eller barn, men jag tycker att det vore synd att arbeta mot att helt polera bort all lite vassare humor, för vi är många som tycker om den, trivs med den och känner oss mer avslappnade med den.

    Så ja. Tänk efter före, innan du skriver något på bloggen eller facebook. Tänk efter om DU SJÄLV tycker det är okej och kan stå för det. Kan du det så tycker jag inte alls det är något problem att skriva om hur gärna man vill sälja sina ungar. Det man själv kan stå för brukar inte vara något problem att diskutera med barnen, om det skulle visa sig att de tar illa upp när de blir äldre.

    Reply

  • Avatar

    Sandra

    |

    Du sätter ord på det jag känner varje dag Petra! Varför kränker så många vuxna sina barn! Och varför tillåter vårt samhälle kränkningar mot barn och ungdomar. Jag får ofta kritik för att jag är mesig i min mammaroll. ”det är väl bara att ta ungen under armen och gå, det är föräldrarna som bestämmer”. Själv anser jag inte att jag är mesig utan respektfull och demokratisk. Min son har inte själv valt att vara sent kvar på förskolan, han har inte själv valt att förlora en nära även om det var ett tag sen. När jag på mitt arbete gråter av samma anledning som han så tar min kollegor hand om mig, de tröstar och stöttar! När han gråter på förskolan så ska jag ta honom under armen och gå??

    Reply

  • Respekt | Livet

    |

    […] jag gör det nu igen, och länkar till det här inlägget. För det är hög tid att vuxna börjar bemöta barn med […]

    Reply

  • Avatar

    Emma

    |

    Jag håller med Petra! I vissa familjer finns kanske en ”rå jargong” som både barn och vuxna trivs med och är trygga i, men i många fall är jargong eller glimten i ögat bara en omskrivning för att man inte vill erkänna att det man sagt/skrivit är nedsättande, elakt eller kränkande. Det är samma sak som när barn som mobbar andra skyller ifrån sig med ”jag skojade ju bara”. Var får de den ursäkten ifrån tror ni?

    Reply

  • Avatar

    Linda

    |

    Hej. Viktigt inlägg med viktiga och högaktuella funderingar.
    En sak jag tänker på när jag läser flera kommentarer är att barn inte förstår sarkasm, om man läst utvecklingspsykologi så vet man det. Det betyder att barnet eller för den delen tonåringen (finns trots allt vuxna som inte förstår sarkasm heller) inte alls säkert mottar kommentaren så som den är menad. För den som säger/skriver orden är det säkert inte kränkande men det är trots allt mottagaren som avgör.

    Sen vill jag också säga att jag aldrig skulle hota karln med skillsmässa lika lite som jag skulle hota att sälja mina barn. Tomma hot är för mig helt onödiga och fyller ingen funktion alls mer än möjligtvis att såra någon annan.

    Reply

  • Avatar

    Ulrika

    |

    Jag förstår Petra fullständigt. Jag är 45 år idag och har en mamma som fortfarande kan berätta små anekdoter från min barndom om hur ”rolig” och ”tokig” jag var, när jag bara lekte och gjorde saker som alla barn gör (och ska göra), eller hur jag som tonåring tjatade till mig ett par skor som jag sen aldrig använde (gör inte alla sånt?). Jag fick alltid uppfattningen att jag skulle ha betett mig på ett annat sätt, trots att jag faktiskt var en riktigt exemplarisk dotter.
    Mina barns integritet är otroligt viktig för mig. Idag är båda i tonåren och visst är det jobbigt som mamma, men jobbigast är det ju för dem! De ska snart kunna stå på egna ben och då måste man få ha lite frihet, göra ett och annat misstag, kunna få vara arg, ledsen, besviken osv utan att jag ska stå där och ironisera över det.
    Ironi förresten….det förstår nästan alla barn, däremot sarkasm, det är det absolut värsta jag vet! För då försöker man täcka över kritik med ett skämt och det är absolut det sämsta sättet att vara rolig på. Som bloggarna du nämner, jag tycker det tangerar sarkasm när man gör sig rolig över sina barn.

    Reply

  • Avatar

    Monica andersson

    |

    Har så kloka svärdöttrar. De har förbjudit alla foto på barnen på Facebook. Något jag följer med stor hänsyn till barnens integritet .

    Reply

Lämna en kommentar