Gnälliga och tjatiga ungar?

– Jag har levt i tio år mamma, men det är fortfarande ett par ord som jag inte förstår definitionen på.
– Berätta!
– ”Gnälla” och ”tjata”. Jag hör vuxna säga det till barn hela tiden. Att de inte skall vara så gnälliga eller att de skall sluta tjata. Men vad är gnäll egentligen? Och tjat?

Åh, vad jag älskar när jag får frågor som dessa av mina barn! När de ifrågasätter självklarheter och det blir tydligt att självklarheterna egentligen inte är så självklara.

Jag fick fundera en stund på sonens fråga innan jag kunde svara:

– Jag tror att gnäll är ett ord som vuxna använder när de ogillar hur någon uttrycker missnöje eller obehag. Lite samma tror jag det är med tjat. Det är ett ord som vuxna använder när de ogillar på vilket sätt eller hur ofta någon uttrycker önskemål.
– Äh?
– Du, jag fattar verkligen att det här är otydligt! Olika vuxna har ju olika definitioner av vad som är gnäll och vad som inte är gnäll… Och olika definitioner av vad som är tjat och inte tjat.
– Ja, och dessutom blir du arg och säger att jag ”gnäller” vissa gånger, men andra gånger verkar du inte tycka att samma sak är någon stor grej alls!

Gnällig, tjatig, duktig, tramsig, smart, trotsig, lat, söt – listan på etiketter som vuxna använder om barn kan göras lång och jag tror att barnens förvirring är stor! Det som mamma tyckte var gulligt igår är visst tramsigt idag? Det som fröken kallar trotsigt kallar morfar modigt. Och det som pappa kallar gnäll tycks mamma inte ens höra.

Tänk vad mycket enklare det vore för barnen om vi vuxna slutade låtsas som att det finns en massa objektiva sanningar om vem som är vad och istället  var tydliga med att det är vår egen, högst subjektiva verklighet, vi beskriver.

Då skulle jag inte uppmana barnet som sitter i väggrenen och ropar att han hatar cykling att ”sluta gnälla!” – som om jag satt inne med sanningen om vad som är gnäll och vad som är legitima klagomål. Istället skulle jag utgå från mig själv, mina egna känslor och behov i just den stunden, och kanske säga:

– Nu har jag hört dig säga fem gånger att du hatar att cykla och jag gissar att du är både trött och less och verkligen vill få förståelse för det?
– Mm…
– Jag hajjar verkligen det! Samtidigt känner jag mig frustrerad eftersom jag gärna vill njuta av att cykla den sista biten hem. Har du något förslag på hur vi kan göra så att det blir bra för både dig och mig?

Då skulle jag inte sucka och säga åt barnet som för tredje gången samma morgon frågar om jag vill spela spel att ”åh, vad du är tjatig!” – som om just jag visste precis var gränsen mellan att tjata och uttrycka önskemål gick. Istället skulle jag kanske säga:

Nu var det tredje gången du frågade om jag vill spela Yatzy. Jag känner mig irriterad eftersom jag har behov av lugn och ro och att vara ensam med mina tankar. När den stora visaren på klockan står på tolv är jag beredd att spela med dig. Fram till dess vill jag vara ensam här i sovrummet. Okej?

Det finns inga lata barn, inga gnälliga ungar, inga strulputtar och tjatmumrikar! Däremot finns det en och annan vuxen som väljer att dölja sina egna känslor och behov bakom etiketter som dessa. Till stor förvirring för barnen.

Gnällig, tjatig, duktig, tramsig, smart, trotsig, lat, söt… Händer det att du sätter etiketter på ditt eller andras barn? Veckans utmaning: stanna upp nästa gång du sätter en etikett på ett barn och fundera över vilka känslor och behov som gömmer sig bakom dina ord.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

I våras skrev jag en hel artikelserie om att hur man kan uttrycka sina egna observationer, känslor, behov och önskemål – med respekt för både barnet och sig själv. Jag länkar till samtliga artiklar i den serien här nedan:

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)
Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5)
Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill!? (Gränser med respekt, del 6)
Från ”Nej” till ”Okej” (Gränser med respekt, del 7)
Curlingförälder eller egoist? Det finns ett tredje alternativ! (Gränser med respekt, del 8)
Likvärdig konflikthantering? Det låter ju bra, men mitt barn bryr sig bara om sig själv! (Gränser med respekt, del 9)
Men ibland måste väl barnen bara lyda?! (Gränser med respekt, del 10)

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? –>

Taggar:, , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (40)

  • Avatar

    Jessica

    |

    Ja tänk va ofta man använder dessa ord på ren automatik. Tack för tankeställaren, nu ska jag anstränga mig för att bli tydligare i min kommunikation med mina barn istället.
    Härligt att du är tillbaka igen efter sommaruppehållet 🙂 har saknat din blog!
    Hur går det med boken?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Härligt att veta att jag är saknad ;-)!
      Boken är på g. Sista vändan nu innan korrekturläsning tar vid. I januari 2014 finns boken i bokhandeln :-)!

      Reply

  • Avatar

    Malin

    |

    Jag håller med dig, vi borde bli bättre på att tala om vad vi menar.
    Gnäll för mig har inte med orden att göra utan hur det låter, gnälla fram sin åsikt istället för att ha den i vanligt eller lite argt tonläge.
    Tjat är för mig att upprepa samma mening fler än två gånger för att svaret inte passade.
    Jag ska tänka på hur jag formulerar mig ännu mer i framtiden. Jag är ofta ärlig mot mina barn dock och säger att jag inte orkar eller inte vill när jag säger nej.

    Reply

  • Avatar

    presens

    |

    Är det skillnad på att sätta etiketter på människor och att sätta dem på beteenden? Jag kallar aldrig mitt barn för ”en gnällig unge”, däremot säger jag ofta ”sluta gnälla och prata ordentligt” eller ”kan du sluta gnälla och berätta vad du vill i stället”.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Om du frågar mig så är det ingen skillnad för barnet. Jag tror inte att barn förmår göra så raffinerade distinktioner, som den mellan ”jag” och ”mitt beteende”. Det är ju knappt att jag själv förmår göra den åtskillnaden. Om min man säger till mig att jag är ”gnällig” (vilket han förstås aldrig skulle säga ;-)) så känner jag mig nog precis lika ledsen och längtar precis lika mycket efter förståelse och respekt som om han skulle säga att jag ”gnäller”…

      Reply

      • Avatar

        Malin

        |

        tack för tänkvärt inlägg Petra!
        när min äldsta son som snart ä 4½år gammal gnäller fram det han vill säga, så brukar jag faktiskt säga att han får försöka lugna sig och tala tydligt, eftersom jag inte hör vad han säger. Jag säger inte att han pratar gnälligt utan mer ”när du pratar sådär så hör jag INTE vad du säger”..
        och då brukar han få fram det han vill på ett mer ”normalt” sätt 🙂

        jag ogillar gnälliga läten, gnöl och gnäll när vi t.ex ska GÅ hem från affären och de inte orkar.. ibland leker vi någon lek på vägen hem och då gnäller de inte alls över att de inte skulle ”orka” utan har roligt istället 😉

        /m

        Reply

  • Avatar

    Daphna

    |

    Gnäll är bara tonen. Samma sak kan sägas med vanlig samtalston och kan då diskuteras. Jag säger till min dotter att jag inte orkar höra gnäll, självklart är det subjektivt. Kanske någon annan i hennes tillvaro inte har något alls emot gnälltonen och det är helt ok att alla är olika.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Håller helt med dig om att det ok att olika människor har olika uppfattningar och önskemål! Jag föreställer mig att det blir tydligare för barnen att människor är just individer med olika uppfattningar och önskemål om vi pratar utifrån oss själva istället för att sätta etiketter på barnen. Är du med på hur jag menar?

      Reply

  • Avatar

    Nenna - livet så här långt

    |

    Det låter så självklart och jag tror att jag förstår hur du menar. Jag till och med säger så som du beskriver redan nu, att inte säga ”sluta gnälla och sov istället” utan tala om vad jag känner och tror. Men antingen så gör jag helt fel eller så har jag ändå inte fattat för jag får sällan, nästan aldrig, sånna svar som du skriver.

    Om min fyraåring är jättetrött, övertrött till och med, och bara studsar i sängen. Gråter, ropar, tjoar och gnäller omvartannat för att han vill vara vaken. Ja, då är inte förståelsen för mitt ”du är trött” eller ”om du försöker några minuter själv så hjälper jag dig sen” eller något liknande på topp precis.

    Visst får jag en bättre (för stunden) respons när jag säger att jag också är trött och ska gå och lägga mig eller att jag just nu inte vill leka för att jag behöver lite lugn och ro en stund. Men samvetet för det lite längre perspektivet blir inte direkt bättre. Att säga till mitt barn att jag inte vill vara med honom just nu eller vad det kan tänkas vara känns som – ja, nästan som mobbing. det känns inte alls bra. Jag ser på honom att han tar åt sig och kan komma fram senare och säga ”förlåt, mamma. jag är snäll nu”.

    Det är sån svår balansgång.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Nenna, har du läst det här inlägget: http://petrakrantzlindgren.se/2013/06/03/nar-foraldrar-inte-tar-ansvar-for-sig-sjalva-forsoker-barnen-gora-det-istallet/ ?

      Du skriver: ”Men antingen så gör jag helt fel eller så har jag ändå inte fattat för jag får sällan, nästan aldrig, sånna svar som du skriver.” Jag är inte helt klar över vad du menar här? Tänker du att syftet med att säga som jag föreslår är att du skall förmå barnen att göra som du vill? I så fall har jag inte varit tillräckligt tydligt med min avsikt att prata så här med barn. Avsikten är inte att förmå barnen att göra som jag vill. Avsikten är att uttrycka respekt för barnen och vara tydlig i sin kommunikation.

      Reply

      • Avatar

        Nenna - livet så här långt

        |

        Nej, avsikten har inte varit att få honom att göra som jag vill. Då skulle jag nog mer säga att avsikten har varit att inte behöva bråka, ställa krav (orimliga) eller hota.

        Jag har alltid varit öppen mot barnen (en på 2 och en på 4) för att det är det som känts mest rätt. Istället för att bara säga ”inte nu, vi leker senare” så har jag svarat ”jag skulle vilja drick upp kaffet först/jag behöver ta det lite lugnt ett tag” eller liknande och det fungerar som sagt för stunden. Men efter ett tag så får jag kommentarer tillbaka som ger mig känslan att det inte riktigt är rätt sätt. Att jag inte riktigt förmedlar att ”jo, jag vill leka med dig. jag vill bara göra den här saken först”. Ungefär.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Kan det kanske handla om att dina barn fortfarande är ganska små och inte riktigt har samma tidsperspektiv som du?

        Reply

      • Avatar

        Nenna - livet så här långt

        |

        Absolut, det kan det göra. Och jag försöker verkligen att den där tiden mellan mitt ”senare” och när vi faktiskt gör saken de frågat om inte blir för lång. Alltså så att vi glömmer bort den, eller att de ska behöva påminna mig (tjata) om det.

        Jag läste inlägget du tipsade om, och upptäckte att jag läst det tidigare också. Det var när jag läste det första gången som jag inte längre behovet att förklara mig inför folk när jag svarade ”nej, jag vill inte” istället för annat. Det tackar jag för!

        Reply

  • Avatar

    Ida

    |

    Tack för ett kanon inlägg som vanligt! Var längesen, har längtat efter att läsa om dina kloka sanningar!
    Nu ska jag ta mej en riktigt funderare och bli bättre på att INTE använda ordet gnällig!
    Ha det gott! Ida

    Reply

  • Avatar

    sargit

    |

    Jag inser att vi oftare än vi tror använder orden ”gnällig” och ”tjatig”. Jag har samma syn på betydelsen av gnäll/tjat som Malin här ovan skrev.
    Men jag förstår fortfarande inte vilket ord man använder istället, eller hur man bemöter barnet då denne pratar med ”gnällig” röst då saker inte går som denne vill med tex påklädningen, eller då jag har svarat på en fråga fyra-fem gånger redan och får samma frågan igen om att få tex spela spel, se på film ännu en gång, vilket i mina öron är tjat. Har tex ofta fått svara att ”mamma ska plocka undan disken och torka bordet först så att vi får plats att spela spel” på frågan om att spela spel med dem. Detta hjälper inte, de fortsätter att fråga igen att ”när ska vi spela då mamam?”.
    Jag försöker att göra mitt bästa för att lyssna på barnen och bemöta dem som jag skulle bemött en annan vuxen i deras frågor och prat, men då det kommer till när saker och ting går emot dem och man inte har hur mycket tid som helst att hantera situationen så får jag direkt dåligt samvete. Har ju två till att få iväg till tex förskolan på morgonen. Många pedagogiska lösningar finns det men jag skulle gärna vilja lära mig hur man är pedagogisk med flera barn samtidigt, dvs då en inte är ”med på noterna”. Jag kan ju inte direkt lämna de andra två vind för våg för att ta hand om en, ursäkta ordvalet, trotsigt/världen har gått under/skrikigt barn. eller ännu värre mardröm då alla tre har ”vaknat på fel sida”. Då är det ”mamma som bestämmer” situtationer.
    Har en son som har kommit till en period då allt man ber om/säger åt honom att göra får svaret ”ALDRIG!” *suck*

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Du skriver: ”Detta hjälper inte, de fortsätter att fråga igen att ”när ska vi spela då mamam?”.”

      Tänker du att syftet med att säga som jag föreslår är att du skall förmå barnen att göra som du vill? I så fall har jag inte varit tillräckligt tydligt med min avsikt att prata så här med barn. Avsikten är inte att förmå barnen att göra som jag vill. Avsikten är att uttrycka respekt för barnen och vara tydlig i sin kommunikation.

      Vill gärna tipsa dig om artikelserien jag länkar till i slutet av artikeln. Där finns många exempel på hur man kan uttrycka sig istället för att använda etiketter som ”trotsig”, ”gnällig” osv.

      Reply

  • Avatar

    Eva

    |

    Hej, jag har snabbt läst igenom alla de andra delarna som du länkat till och skulle verkligen vilja ta mig ännu mer tid att fundera på de frågor du skickar med och jag skulle vilja anstränga mig hemma att öva. Kanske kan det bli så, men ibland är det svårt med tiden.
    Men – jag fastnade vid en sak i del 8. Du skickade med en tankenöt om ett barn som inte vill gå i simskola. Vad är dina egna svar på dina frågor om barnets respektive den vuxnes behov och hur man hade kunnat lösa situationen?

    Hälsningar Eva

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag föreställer mig att föräldern vill att barnet skall lära sig simma eftersom hon är mån om barnets trygghet.
      Barnet vill sluta förskolan för att hon känner sig orolig och rädd och vill uppleva mer trygghet och respekt.

      Jag kan se flera lösningar på det problemet:
      – föräldern lär barnet simma
      – privatlektioner i trygg miljö
      – flytväst tills barnet är redo att lära sig simma
      är några förslag.

      Reply

  • Avatar

    Malin

    |

    Kan bara hålla med och hänvisa till min ”husgud” Jesper Juul!!

    Reply

  • Avatar

    Lotta

    |

    Tänkvärt. Har också funderat på just tjat och varför det förekommer. Det måste ju bero på att det funkar helt enkelt. Ibland ger jag med mig, annars skulle de väl inte försöka. Så jag försöker med viss framgång arbeta för att inte svara direkt om jag inte är helt säker. Brukar allt som oftast förmedla det också – att jag behöver betänketid eller utrymme för att resonera med den som vill något. Då tjatas det mindre och vi når varandra bättre. Samtidigt som idén att upprepade gånger försöka få som man behöver och vill är ju väldigt mänsklig. Och användbar! Många vuxnas framgångar beror ju på en envetenhet som hade varit synd att förstöra.

    När det gäller gnäll så far det ofta ur mig ”sluta gnäll” när rösten på barnet är sådär tråkig. Barnen svarar nästan alltid ”jag gnäller inte, jag är…” och vad de nu är. Känns bättre om jag hade uttryckt mig mer moget, men det är iallafall heder åt barnen som säger emot. I mer sansat tillstånd har vi resonerat kring det där med att uttrycka oss utan att låta tråkiga och kontentan är att vi får anstränga oss lite allihop.

    Reply

    • Avatar

      Petra Veronica

      |

      Jag tror inte alls att tjat förekommer för att det ”funkar”! Min uppfattning är att tjat förekommer för att något inom en pockar på. Till exempel om jag vill gå ut men min treåring vill vara inne och bygga lego. Så kanske jag säger ”Men du, jag känner att jag behöver frisk luft! Vad säger du, ska vi gå ut en sväng?” och så svarar hen typ ”Nej, jag är upptagen. Jag vill bara leka inne!”

      Jag: ”Jaha, jag blir lite besviken… kan vi gå ut om en stund då kanske?”
      Barn: ”Jo, om en stund.”
      Jag, efter 15 min: ”Nu ser jag att du har byggt färdigt och nu är jag VERKLIGEN gå-ut-sugen! Kom så tar vi på kläderna och går ut!”
      Barn: ”Nej.”
      Jag: ”Men… det har ju gått en stund, kan vi inte gå ut nu då?”
      Barn: ”Nej, jag vill bara leka inne!”
      Jag: SUCKA! Vill tjata hål i öronen på hen och typ dra fram kläder och inte ge mig för jag behöver verkligen få frisk luft! Öppnar ett fönster. Försöker locka ungen med sopbilen. Frågar igen efter fem minuter. Dvs tjatar. Och jag är så tacksam över att hen ALDRIG kallat mig tjatig!!! Det här är ett scenario som förekommer hemma hos oss flera gånger i veckan i olika varianter. Eftersom jag älskar att vara ute och inte min unge.

      Reply

      • Avatar

        Lotta

        |

        Hej igen, jo du har helt rätt, det beror säkert på något som pockar på. Det jag menar är att jag tror att de skulle tjata mindre om jag var tydligare med vad jag vill också. Alltså speciellt med att vara tydlig om jag inte har för avsikt att ändra mig. Det finns saker som jag inte kommer att gå med på för att enligt mitt omdöme så är det ingen bra idé vid det tillfället. Låt säga tex spela datorspel. Och då uppfattar jag att det blir mer tjat om barnet varit med om att jag ändrat mig från att ha varit tydlig till att säga ja, om jag inte med någon logik kan förklara det. Omvänt så försöker jag att inte fortsätta tjata när jag förstår att barnet inte vill, om det inte är något där jag verkligen har för avsikt att driva igenom min vilja. Jag menar att jag håller med dig, men att tjat kan blir mer omfattande om det lönar sig, dvs om jag svarar vacklande alltför ofta.

        Reply

  • Avatar

    Gunnel

    |

    Önskar att dessa diskussioner hade förts mer när mina barn var små. Nu är dom själva föräldrar så jag har mycket att lära som farmor. Det jag inte ”gjorde rätt” då kanske jag kan förbättra nu i mitt farmorsakap!

    Reply

  • Avatar

    Therese

    |

    Tycker alla dina råd och tips är kanon och jag skulle gärna vilja att det fungerade men hemma hos oss gör de inte det.
    Även om jag har en förklaring så kan de inte ta ett nej eller senare!
    Låter så lätt när du beskriver men det är svårare än vad man tror och jag tror att det är lättare/svårare beroende ville typ av barn man har.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      När du säger att det inte fungerar så menar du att det inte får till resultat att barnen accepterar det du säger eller gör som du vill?

      Om det är vad du vill uppnå så kan jag förstå att det inte fungerar. Det jag beskriver är inga knep för att få barnen att anpassa sig till oss vuxna. Det jag beskriver handlar om hur man kan uttrycka sina egna behov på ett sätt som är icke-kränkande och som kan bidra till att skapa ömsesidigt respektfulla samtal.

      Om barnen inte vill acceptera ditt ”nej” eller ”senare” så beror det på att något är viktigt för dem. Likaväl som du vill att de skall lyssna på dig behöver du då lyssna på dem och sedan kan ni försöka finna en lösning som alla kan acceptera.

      Reply

  • Avatar

    Therese

    |

    Jag tycker om en del av det du skriver 🙂 men jag hakar alltid upp mig på de suuuuuperlånga svar som du ger som exempel att man ska svara. Jobbar på en avdelning med 13 3 åringar och 2 2 åringar. Inte en enda av dem skulle ha tålamod att ens lyssna på halva förklaringen…. Men du kanske riktar dig till typ tonåringar??

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Therese, det är en ganska vanlig kommentar. Att det är många ord. Jag brukar fråga föräldrar och andra vuxna hur många ord de brukar använda för att förmå barnen att städa, komma i tid, klä på sig och allt det där andra som vi vuxna vill att de skall göra. De flesta föräldrar som uppmärksammar sitt vanliga sätt att prata med barnen brukar komma på att de använder minst lika många, och oftast till och med fler ord.

      Jag riktar mig till alla som vill skapa kontakt i sina relationer med andra människor. De exempel jag ger är sådant jag skulle säga till mina egna barn (8 och 10 år just nu). Jag föreställer mig att det är lite andra ord som skall till med två- och treåringar, men de exakta orden är inte det viktiga. Det handlar om intentionen bakom orden. Vill jag ha kontakt? Är jag mån om respekt? Vill jag skapa samarbete? Det är den intentionen jag vill förmedla. Vilka ord som kan bidra till att skapa det med småbarn har du förmodligen betydligt bättre koll på än vad jag har :-).

      Reply

      • Avatar

        Therese

        |

        Tack för ett bra svar, nu är det lättare att tolka framtida inlägg och omvandla dem lite till vår nivå 🙂 jag försöker och vill hemskt gärna förklara de gånger jag säger nej till saker, men de har sällan tid att lyssna 😉

        Reply

      • Avatar

        Therese

        |

        Jag fick tipset av en mamma för ca 5-6 år sedan att till barn med adhd ska man använda sig av max 3 ordssatser för att längre meningar blir för mycket, jag brukar anamma det på 2 och en del 3 åringar också när man är i själva situationen exempelvis påklädning. Sen när det är avklarat då kan man prata om situationen som var, men där och då bör man hålla sig kort. Jag tycker det funkar bra på mina barn (3 & 5) såg att det var fler föräldrar med barn i den åldern som kommenterat….

        Reply

  • Avatar

    Stella

    |

    Hej Petra! Din blogg är verkligen en hjälp för mig i umgänget med barn och andra människor! Jag har en dotter som behöver mycket tid i övergångar mellan olika aktiviteter. Just nu kämpar vi med att hon ska vänja sig vid att gå i ettan. Hon hatar att gå dit men har ofta haft en bra dag när jag hämtar henne. Jag tycker det är viktigt´(så klart)att hon går till skolan, och det som funkar bäst(dvs som gör att hon faktiskt kommer till skolan) är att jag är ganska tuff, inte går in i en diskussion utan säger: jag tycker att det är viktigt att gå i skolan, nu går vi, och börjar gå ut genom dörren. Det verkar som om hon behöver mycket peppning och att min bestämdhet ger henne stöd. Men det känns också som ett ganska auktoritärt sätt att bemöta henne. Hon gråter ibland när jag lämnar henne i skolan. Hon är väldigt känslig och känner sig lätt otrygg, hon oroas av när strukturer ändras, tex när barnen på halvklasslektioner inte sitter på sin vanliga plats. Hon är mycket fantasifull, glad och ofta arg, har två bästa vänner men leker helst inte med andra än dem. När jag frågar hur hon tycker vi ska göra vid lämningen för att det ska kännas bra säger hon att hon inte vet. Hon vill ju inte bli lämnad! Det är ofta svårt att veta hur jag ska hjälpa henne. Har du några tankar om det?

    Reply

  • Avatar

    esterii

    |

    Oj vilken klok blogg jag hittade, blir glad:) Ha de, jag kikar in igen.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Välkommen!

      Reply

  • Avatar

    Milla

    |

    Äntligen har jag hittat hit. Precis vad en familjebehandlare som jag kan behöva, positiv inspiration att dela med mig av på tydliga och konkreta sätt till de familjer jag jobbar med!!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Härligt! Välkommen 🙂

      Reply

  • Avatar

    Linn

    |

    Men HERREGUD vad jag älskar din blogg! Känner mig som Pricken i kaninsagan som – efter att vilset vandrat runt bland märkliga bloggar – äntligen hittat hem.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Välkommen Linn 🙂

      Reply

  • Avatar

    Agneta Thulin

    |

    Hej Petra! Vad roligt att se och läsa på din hemsida. Jag arbetar som familjecoach och har ett företag som heter Unika föräldrar. Respekt mot barn är viktigt och även tydlighet! Håller med om att du måste vara ärlig med vad du känner. Barn känner av direkt om du har en dold agenda och om du säger en sak men menar en annan. Barn är ärliga, just därför visar de upp hela känsloregistret och censurerar inte som vi vuxna gör och ibland måste göra. Ser fram emot att läsa mer från dig!

    Hälsningar
    Agneta Thulin

    Reply

  • Avatar

    Thomas

    |

    Hmm, visste barnet vad orden ‘missnöje’ och obehag betydde???? 😉 ba undra 🙂

    Reply

Lämna en kommentar