Hur svårt kan det vara att fatta!? (Om när barn inte förstår, trots att de ”borde” göra det…)

Jag är så trött på att tjafsa och bråka! Det kvittar nästan vad jag säger så blir det konflikt. Även när det bara handlar om skitsaker! Som häromdagen. Lisa ville ha müsli i youghurten, men vi hade ingen müsli hemma. Även fast jag förklarade det och till och med visade henne att burken var tom så fortsatte hon tjata om müsli. Hon är sex år, så jag tycker att hon borde fatta att slut betyder slut. Eller borde hon inte det?!

Mamman jag pratade med var både trött och förtvivlad. Det tär på krafterna att gång på gång hamna i konflikt. Det tär på krafterna att uppleva att den man pratar med inte förstår, trots att man vill så oändligt väl och verkligen anstränger sig för att förklara.

Hon gav fler exempel på när det gick fel i deras kommunikation och konflikter uppstod kring sådant som hon tyckte borde vara självklart. Dagen innan hade dottern blivit jätteledsen när hon inte fick köpa tuggummi i mataffären, trots att de hade just sådana tuggummin hemma. En annan gång hade hon blivit ledsen och påstått att mamman inte älskade henne lika mycket som hon älskade storasystern. Fastän mamman gång på gång försäkrat att hon älskade dem båda lika mycket hade hon inte lugnat ner sig.

Det händer ganska ofta att föräldrar kommer till mig för att få hjälp med den här typen av kommunikationsproblem. Jag känner mig både ledsen och glad när det händer. Ledsen för att jag förstår hur mycket frustration som familjens medlemmar upplevt ditintills. Glad för att de har modet att be om hjälp, men också för att det brukar var ganska enkelt att hjälpa dem till en ökad förståelse och kontakt med sina barn.

Uttalade och outtalade budskap i kommunikationen

För att förstå vad det är som händer i situationer som de här behöver man först och främst förstå att kommunikation sker på flera plan samtidigt. På ett plan förmedlar orden fakta om sakförhållanden. På ett annat, outtalat, plan handlar kommunikationen om känslor och behov hos den som talar. När föräldern inte uppfattar barnets outtalade budskap, utan bara svarar på det uttalade sakförhållandet, är risken stor att samtalet snart hamnar i en negativ spiral, med upptrappad frustration hos både barn och förälder som följd.

iStock_000012607311XSmallSå när barnet frågar: ”Var är müslin?” säger hon kanske också, mellan raderna: ”Jag känner mig sugen på något gott. Müsli är gott.”

Föräldern som inte lyssnar mellan raderna svarar kanske: ”Müslin är slut” med sakligt tonfall.

Barnet känner sig frusterad och upplever att hon inte riktigt blir förstådd. Därför fortsätter hon: ”Men jag vill ha müsli!”. Den hon menar, men inte förmår uttrycka med ord är: ”Jag är verkligen sugen på müsli och jag är besviken för att den är slut.”

Föräldern, som fortfarande bara hör ett faktapåstående (”Jag vill ha müsli!”) svarar med att upprepa fakta. ”Och müslin är som sagt slut. Du får ta flingor istället.”

Nu stiger frustrationen ännu mer hos barnet. Hon vrider upp tonläget några snäpp och skriker: ”Jag vill inte ha några jävla flingor! Jag vill ha müsli!”. Det som skrikandet syftar till att förmedla är kanske något i stil med: ”Fattar du inte hur viktigt det här är för mig mamma!?”

Men nej, mamman svarar fortfarande som om det vore ett faktum barnet ifrågasätter: ”Vi. Har. Bara. Flingor. Sluta tjata och sätt dig ner och ät nu!”

Plocka ut det kursiverade replikerna ovan och tänk dig att det vore ett samtal som utspelade sig mellan föräldern och barnet. En helkonstigt samtal, eller hur? Föräldern svarar ju inte alls adekvat på det barnet säger! Ungefär så konstigt tror jag att samtalet ter sig för barnet, som inte alls är medvetet om att föräldern enbart svarar på orden som sägs och inte förstår eller tar hänsyn till vilka känslor och behov som finns bakom orden.

Det skulle förstås förenkla en hel del om barn förmådde sätta ord på sina känslor och behov, om flickan i exemplet kunde säga: ”Jag är verkligen besviken för att müslin är slut” istället för att upprepa det hon redan sagt (att hon vill ha müsli). Men tyvärr händer det ganska sällan att barn är så verbala eller har så god kontakt med sina känslor och behov. Det är helt enkelt att hoppas på lite för mycket.

Därför brukar jag uppmuntra föräldrar att försöka lyssna bortom barnens ord och de sakförhållanden som dessa ord gäller. Vilken känsla kan det vara som barnet har? Och vad är det som är viktigt för barnet, som hon vill att föräldern skall förstå?

Om mamman i exemplet ovan gjorde det skulle dialogen kanske låta så här:

Barn: ”Var är müslin?”
Förälder: ”Müslin är tyvärr slut.”
Barn: ”Men jag vill ha müsli!”
Förälder: ”Jag vet… ”
Barn: ”Skit också!”
Förälder: ”Du är besviken va?! Du gillar müsli och gärna vill äta sådant du gillar?”
Barn: ”Ja!”
Förälder: ”Vad vill ha istället? Flingor? Gröt?”
Barn: ”Jag tror inte jag vill ha något… Jag vet inte…”
Förälder: ”Okej. Säg till om du kommer på vad du vill ha.”
Barn. ”Mm…”

Och här nedan är exempel på hur det skulle kunna låta i de två andra situationerna, som mamman också beskrev, om hon försöker gissa vad barnet känner och behöver istället för att bara svara på det sakförhållande som barnets ord ger uttryck för:

Barn: ”Jag vill köpa sådant här tuggummi!”
Förälder: ”Men det får du inte, vi har exakt likadant tuggummi hemma.”
Barn: ”Men alltså! Varför kan jag aldrig få göra som jag vill!?”
Förälder: ”Jag märker att du verkligen är angelägen om att köpa det där tuggummit?! Har du lust att förklara vad som är så viktigt med det?”

Barn: ”Du älskar inte mig lika mycket som du älskar Matilda!”
Förälder: ”Jo, det gör jag. Jag älskar er precis lika mycket!”
Barn: ”Det gör du inte alls! Jag vet att du älskar henne mer, du vågar bara inte erkänna det!”
Förälder: ”Är det så att det finns det en massa oro i dig just nu som handlar om att du behöver veta säkert att du är älskad?”

När föräldrar lär sig att lyssna och svara, inte bara på orden som barnet säger, utan också på de känslor och behov som finns där bakom, utvecklar sig familjens relationer oftast ganska snart från tjafs och bråk till kontakt och förståelse. Det betyder inte att man alltid tycker lika och alltid är överens. Men det betyder att man har betydligt bättre förutsättningar att resonera sig fram till ömsesidigt accepterade lösningar på de konflikter som finns. En bonuseffekt är förstås också att – i takt med att föräldrarna börjar sätta ord på (sina gissningar om) barnets känslor och behov – får barnet tillgång till fler ord och lär sig så småningom att själv uttrycka vad hon känner och behöver. Så en vacker morgon, när sexåringen hunnit fylla tio, står hon där och säger: ”Attans vad jag känner mig besviken när jag märker att müslin är slut. Jag längtade verkligen efter müsli idag!”

Taggar:, , , , , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (42)

  • Avatar

    Ragnhild Maatla Salomonsen

    |

    Så utrolig flotte innsikter du deler, Petra! Det gjør godt for sjelen å lese det du skriver. Tenk om vi kunne skape en verden der alle barn blir møtt på sine følelser! Jeg følger deg videre – takk for alt du deler! Jeg har mye å takke deg for – du var inspirasjon til at jeg begynte å sette meg inn i Nonviolent communication – noe som siden ledet meg til coachutdanning for å jobbe med foreldre-barn kommunikasjon. Om vi bare kunne stanse, puste og være mer tilstede – lytte etter følelser og behov som ikke blir uttalt med ord, finne veien inn til hjertenær kontakt, samspill og kontakt, og gi mere slipp på vår trang til å fikse og ha kontroll…

    Du er en skinnende stjerne, Petra!! Så godt at DU finns!

    Klem, Ragnhild

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      TACK för dina ord Ragnhild. Glad att ha fått bidra med inspiration i ditt liv.

      🙂 Petra

      Reply

  • Avatar

    Queen Tiara

    |

    Det är så sant som du beskriver i sista stycket. Jag är glad att jag började läsa din blogg när min dotter bara var ett spädbarn. Jag har fått en helt annan syn på barn och ”barnuppfostran” än jag hade tidigare. Och jag måste säga att det märks otroligt mycket på min dotter, som idag är 3,5 år. Senast idag var hon jätteledsen för att jag ansåg att vi inte hade tid gå till lekparken efter förskolan. Hon grät hela vägen till affären och hem. Jag behöll tålamodet och lät henne vara ledsen (får alltid påminna mig själv att det är okej att vara ledsen). Strax innan vi kom hem sa hon till mig ”Jag vill lugna ner mig, men jag kan inte”, och jag svarade ”Finns det något som jag kan göra för att hjälpa till?”. Då svarade hon ”Krama mig.”. Och jag blev så glad att höra att hon vet vad hon behöver och när. Anledningen till att jag inte kramade henne tidigare är för att hon inte alltid vill det när hon är ledsen. Vissa gånger har jag bett henne lugna ner sig och erbjudit henne min tröst, men då har hon sagt att hon vill gråta.
    Det är så mycket lättare att vara förälder när ens barn kan uttrycka sina känslor och behov. Dock bör man aldrig räkna med det, men jag blir så glad när det händer. Vet inte om jag har länkat detta till dig tidigare, men jag skrev om det en gång i min blogg. Du får gärna läsa 🙂 http://queentiara.webblogg.se/2013/april/att-respektera-och-uppmuntra-mitt-barn-att-prata-om-sina-kanslor-ar-ett-av-de-basta-valen-jag-har-gjort-som-foralder.html

    Stort tack till dig för att du inspirerar mig till att bli en bättre förälder varje dag!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Ja, det är verkligen härligt när barn förmår sätta ord på vad de känner och behöver. Grattis till både dig och din dotter för att ni har en sådan kommunikation! Och vilken härligt bloggpost du skrivit. Kände mig härligt rörd när jag läste den, inte minst sista raden!

      Reply

  • Avatar

    Cicci Lyckow Bäckman

    |

    Vad jag gillar din blogg! Och jag har inte ens barn själv 😉 Men det som så ofta slår mig är hur relevanta de här reflektionerna och råden är för alla relationer, inte bara dem med barn. Det händer ju ganska ofta att vi vuxna reagerar som om vi också vore barn – under det där rationella, liksom … Dock mer subtilt och ofta lite snårigare, eftersom intellektet hälsosamt lägger sig i 😉

    Jag blir glad av att läsa det du skriver.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack för att du berättar Cicci. Känns extra kul att veta att jag har läsare som inte har barn, eftersom jag faktiskt, precis som du, tänker att det jag skriver om egentligen inte alls handlar om barn, utan om människor och hur vi kan skapa kontakt och respekt i alla typer av relationer.

      Reply

  • Avatar

    olga

    |

    ”En bonuseffekt är förstås också att – i takt med att föräldrarna börjar sätta ord på (sina gissningar om) barnets känslor och behov – får barnet tillgång till fler ord och lär sig så småningom att själv uttrycka vad hon känner och behöver. ”

    Bra post!
    Jag tycker det är underbart när man märker att barnen sätter sig in i ens egna känsloutbrott, precis som jag brukar göra..
    Efter en skitjobbig morgon när allt gått snett och vi sena sitter i bilen för jag och sexåringen följande samtal..
    Jag: F%¤%¤n, skit, osv, nu är vi sena igen!!
    Sexåringen: Är det så att du känner dig lite upprörd just nu mamma?
    Jag: JA!!
    Sexåringen: Kan det vara så att det har hänt lite väl mycket denna morgonen och du är trött på det?
    Jag: ja, gumman, precis så är det. Nu orkar jag inte mer..
    Sexåringen: Glöm inte att andas mamma..
    Jag ler naturligtvis vid det här laget och struntar i om vi är sena. Kloka barn man har ibland…:)

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack Olga för din alldeles underbara berättelse! Jag tog mig friheten att dela den på min fb-sida så att den får bidra med inspiration till fler.

      Allt gott,

      Petra

      Reply

  • Avatar

    Kalle

    |

    Barn gör som vuxna gör.

    När vuxna förutsätter att deras åsikt är detsamma som ett argument (vilket det bara är att titta på godtyckligt debattprogram i godtycklig kanal för att inse, eller att läsa kommentarer på godtycklig blogg) så spårar detta ur.

    Det är som att vuxna människor tror att man kan ”rösta om allt”. Som att rösta om huruvida en lögn är sann eller inte. Om bara tillräckligt många röstar för att lögnen är sann så har vi i demokratisk andra valt att den inte är sann. Men problemet är att en lögn inte blir sann bara för att människor tycker så. Det är med fakta som saker och ting avgörs och vuxna människor beter sig inte det minsta lilla bättre än vad 6-åringen som beskrivs i ingressen. Den tycker något och om den just där och då inte ”blir bekräftad” så är det som att demokratiargumentet tickar igång och till varje pris blir allt till något man ”kan rösta om”.

    Många vuxna skulle förstå att man kan inte rösta om müslin är slut eller inte, men likväl så gör de så angående många andra extremt vanliga lögner. ”Vi tycker inte så, och därmed är det inte så”. Ska jag vara ärlig så skulle det inte förvåna mig om både föräldrar och vuxna i förskolan ofta har attityden om att man kan ”rösta” om mycket. Fundera kring detta och generalisera det till hela skolan, så går det väldigt snabbt att få en inblick i hur en lärares situation i dagsläget ser ut.

    Någon elev tycker in det är så, och då är det någon typ av ”omröstning” som krävs för att eleven ska acceptera att den inte har rätt utan läraren har rätt.

    Ifrågasättandet som metod har fått en för stor del av samhället, gärna ett ifrågasättande som i grunden bygger på att de utan kunskap har rätt att ifrågasätta de med kunskap i ämnet och kan de inte ”svara” så antar de att deras okunskap är den korrekta. Vuxna beter sig dagligen så som 6-åringen. Kan vi då verkligen förvänta oss att barnen inte ska vara en spegelbild av de vuxna?

    Reply

  • Avatar

    Kalle

    |

    Glömde säga, annars tack för ett bra blogginlägg.

    Tyvärr speglar den bättre 90% av de vuxna människorna. Deras egna åsikt är så helig att den kan uppenbart inte vara ”fel”.

    Reply

  • Avatar

    Nellebo

    |

    Åh, vilket viktigt inlägg! Tänk så lätt det är att missförstå varandra och råka ut för onödiga konflikter som hade kunnat undvikas. Enligt min personliga uppfattning kan det du skriver också appliceras i relationer mellan vuxna – det gäller inte bara i kommunikationen med barn. Även om vuxna människor kanske ibland har lättare för att få fram det som också finns mellan raderna så är det ändå ingen garanti, och det är nog många som blir osams eller illa till mods på grund av missförstånd.

    Ett aktivt lyssnande är alltid viktigt, såväl med barn som med vuxna.

    Tack för ett bra inlägg. Du har påmint mig om något jag lätt glömmer bort ibland.

    //Nellebo

    Reply

  • Avatar

    Viktoria

    |

    Hej
    Nyss hittat din blogg och det är riktigt bra läsning. Det ger en lite mer möjligheter när man kommer till svårigheter. Har du skrivit något om lite högkänsliga försiktiga, och betraktande småbarn?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Välkommen Viktoria :-). Jag har (ännu) inte skrivit något om det du frågar.

      Reply

  • Avatar

    Therese

    |

    Hej Petra!!
    Alltså, jag är så otroligt tacksam att jag har hittat din blogg och att du delar med dig av dina kunskaper och erfarenheter. Jag lär mig MASSOR!!
    Jag och min man anvnder oss faktiskt av dina inlägg i ”studiesyfte” för vi känner igen oss så mycket i vår kontakt med vår dotter!!
    Jag läser här, hittar något jag tycker är bra, och sen när min man och jag sitter ner på kvällen brukar jag läsa din artikel högt för honom och så diskuterar vi och resonerar kring hur vi kan göra hemma. Det är toppen!!
    Återigen, Tusen TACK för att du finns här ute i etern!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Åh vad glad jag känner mig när jag läser det du skriver Therese! 🙂 Sååå härligt att veta att det jag skriver bidrar i kontakten mellan vuxna och barn!

      Reply

  • Avatar

    Bo Kärnekull

    |

    Hej!

    Om det eventuella tuggummiköpet – det är väl bara att köpa ett till! Det går åt.

    / Bosse

    Reply

  • Avatar

    Sara

    |

    blogg är så intressant och det här inlägget gav många tankar och funderingar. Jag har en sexåring här hemma som jag ibland inte alls vet hur jag ska hantera. Han ljuger/luras/låtsas om mycket och en återkommande sak är att han låtsas ha mycket ondare än han har. Det kan tex handla om att han stöter i foten, och man ser på hans min att det gjorde lite ont först men gick över fort. Jag brukar försöka säga tex ”ojdå, gjorde det ont, ska jag blåsa/krama om dig” etc med deltagande min, men han blir liksom inte nöjd nästan oavsett reaktion. Ofta skriker han ”AAAJ!!!” högre och högre med arg röst tills det nästan urartar. Han blir rejält arg och frustrerad, men när det hela har lugnat ned sig kan han erkänna att han bara låtsades ha ont. Varför han låtsas, och vilka känslor och behov jag missar att svara på, fattar nog varken han eller jag. (Jag har flera gånger frågat ”Vad vill du att jag ska göra, hur kan jag hjälpa dig?” men antingen får jag inget svar eller också helt irrelevanta svar, typ ”Om jag får stanna uppe och spela tvspel istället för att gå och lägga mig så går det över”..)
    Jag vet inte om det är relevant i sammanhanget, men pojken är min bonusson som bor hos oss allt utom varannan helg. Varannan helg befinner han sig alltså i ett annat hem där han kanske får en annan reaktion när han gör illa sig…(han kanske får spela tvspel som tröst, jag vet inte?) men jag tänker att som sexåring borde man kunna förstå att olika regler gäller i olika hem. Eller?
    Vad får du för tankar och idéer av att höra det här? Har du någon idé om hur jag kan få honom att förklara för mig vad ilskan/frustrationen beror på?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      hej Sara, jag gillar din tanke om att försöka förstå behovet bakom beteendet. För jag tror precis som du att det är där som lösningen ligger. Kan det handla om behov av att bli sedd? Behov av omsorg och omtanke? En vilja att flytta fokus från något annat, som just då känns jobbigt? Ett sätt att släppa ut en frustration som just då bor i kroppen? Din gissning är så bra som min!

      Reply

      • Avatar

        Sara

        |

        Ja, det här med gissningar är inte lätt. Dina förslag om sedd/omsorg/omtanke var det första jag tänkte på, och jag har försökt mota Olle i grind genom att ge extra uppmärksamhet/omtanke/kramar etc, men det hjälper inte hela vägen. Han är dock inne i en fas där han vill bestämma över allt som bara går, så kanske har det med att göra. Han vill ofta bestämma rakt det motsatta mot vad jag föreslår i allt som rör honom, och blir väldigt frustrerad om han inte får bestämma lite över mig varje dag också (vilket han sällan får). Jag tror att han kanske tänker att smärta är ett giltigt skäl att få styra lite mer över andra. ”Nu ska du trösta på det här eller det här sättet, nu ska du sätta på mig sockarna, bära undan min tallrik, torka mig i rumpan eftersom jag har ont, etc etc” När jag tänker efter inser jag att jag sällan går med på de exakta kraven, utan erbjuder tröst på mitt eget sätt. ”Du kan få en kram. Jag kan blåsa. Ska jag smeka dig över håret en stund? etc” Jag blir väldigt frustrerad när han vill styra över mig, men inser att han tycker att det vore rättvist eftersom jag och hans pappa styr så mycket över honom. Har försökt förklara det här med att barn inte alltid vet vad de mår bäst av och att vuxna måste hjälpa dem att göra rätt saker så att de mår bra, men det köper han ju inte. ”Det gäller inte mig! Jag mår inte alls dåligt om jag bara äter godis och ingen middag! Jag blir inte alls trött imorgon om jag stannar uppe jättesent! Osv..”
        Förslag på hur jag kan hjälpa honom att komma över frustrationen?
        (Jag försöker förstås redan ge honom så mkt självbestämmande som det går, men det är svårt eftersom han alltid kommer med fler krav/andra alternativ då, så det slutar liksom ändå inte med att han blir glad. Tex ”Vilka sängkläder vill du ha? Du kan välja ett av alla de här påslakanen.” ” Jag ska ha alla påslakan!” eller ”Idag är det kallt, så du behöver antingen en varmare jacka eller en tjockare tröja. Vill du ha jacka eller tjocktröja?” ” Jag ska ha t-shirt!” ”Vad vill du dricka till maten? Mjölk, vatten eller juice?” ”Jag ska ha saft!” osv)

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Hej igen Sara, tycker det låter som att du är mycket fruktbara tankar på spåren! Kanske kan du hitta lite inspiration i hur du kan hjälpa pojken att tillgodose behoven att vara självständig, duglig och kapabel.

        Allt gott,

        Petra

        Reply

  • Avatar

    Ninette

    |

    Hej Petra! Tack för att du tittade in i min blogg, och länkade hit! jag har försökt läsa igenom några texter nu, och har lite tankar. (plus tråkigt att du inte visste att du skulle kontrasteras mot oss – jag skulle verkligen vara intresserad av att veta hur du ser på det där med familjer med speciella behov)
    Överlag bra grejer du skriver, och funkar säkert jättebra i ”normala” familjer. Det som jag har problem med är dina generaliseringar, att du kanske (utan att vilja det) bidrar till att göra ett visst sätt att uppfostra sina barn till normen vilket gör att vi som inte kan uppfostra så blir utanför normen – dåliga föräldrar med andra ord.

    Det är alltid en risk med generaliseringar. Att säga att gör så här eller gör så här så tar du tillvara barnets behov. Hur bra människosyn både du och Jesper Juul har, så genast när man går in på detaljer och metoder så blir det ett problem för då blir det generaliseringar. Generaliseringar som drabbar såna som inte tillhör den stora massan. Som är osynliga, men ändå sticker ut, mer än man själv fattar förrän man är inne i det!

    Ett sånt problem är just att generalisera och säga att belöningssystem är dåliga. Jag håller helt med om att man skall tänka på barnens behov, men ibland är det just det man gör med belöningssystem! Du skriver också att man inte skall befalla/förbjuda – nånting som ibland är nödvändigt i just vårt hem, att vi drar gränserna för vad som man får göra och inte går göra. Föräldrar till barn med olika speciella behov måste ibland bestämma för barnet, kan inte vänta ut på att barnet utvecklar en tillräckligt mogen moral så att det fattar att göra dom där sakerna bara för att vara någon till lags, utan behöver ibland ta till såna grepp som fördöms. Med barn med speciella behov måste man vara en annorlunda förälder. Det är då det känns så jobbigt att läsa folk som skriver så generaliserade regler för hur föräldrar skall bete sig mot sina barn för att vara bra föräldrar.

    Det är där som logiken blir lite haltande, eller skall vi säga, som det egna perspektivet blir alltför rådande och man inte ser att det finns flera sätt att se på saken. Det här är ett allmänt logiskt fel som alla vi mänskor gör, inklusive jag själv!
    Vi ser saker och ting ur vårt eget perspektiv och utgår från att det vi ser är normen, och ser inte alla andra variationer som finns därute. Om vi tillhör en majoritet, ser vi inte att minoriteter har det på annat sätt, upplever världen på ett annorlunda sätt.

    När vi generaliserar om just t ex belöningssystem, så bidrar vi till att göra att en viss föräldraform är normen. Det betyder att alla såna som ändå använder av belöningssystem, men som gör det just för att tillgodose barnens behov riskerar att bli stämplade som dåliga föräldrar. Något som föräldrar till barn med speciella behov ofta blir! Jag tror knappast du (eller Jesper Juul) vill bidra till att stämpla alla oss föräldrar som dåliga föräldrar, men det är tyvärr det som ni gör indirekt. Ni pratar egentligen till föräldrar till ”normala” barn, men utan att specificera det.

    Om du vill läsa lite om terapeutiskt föräldraskap så råkade jag skriva en kort text om det igår på bloggen: http://www.familjenbahne.com/?p=14282 Välkommen att läsa! och jag skulle vara jätteintresserad att höra hur du känner att föräldrar till barn med speciella behov skall uppfostra sina barn! (har bara läst dom länkar som du skrev till mej, så om du har några färdiga texter om det redan på din blogg så länka gärna så läser jag dom också!)

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Ninette,

      Jag läser ditt mejl och gissar att du är så attans jäkla trött? Less, förbannad och sorgsen? För att du längtar så mycket efter ett annat samhälle än det vi lever i? Ett samhälle där det finns acceptans och förståelse för alla människor? Respekt för allas olikheter och tilltro till att alla gör de val som är bäst för dem och deras nära och kära? Är det din dröm?

      Jag hyser samma längtan! Och jag tror att vägen dit går genom ett vuxet ledarskap som bygger på likvärdighet, intresse, ärlighet, empati och behovsfokus. Din artikel om terapeutiskt föräldraskap landar väldigt bra i mig. Jag håller med om det allra mesta som du skriver.

      Jag känner mig ledsen när jag förstår att du tolkar det jag skriver som ”generaliserade regler för hur föräldrar skall bete sig mot sina barn för att vara bra föräldrar”. Ingenstans är det min ambition att förmedla ”regler” eller ”döma” föräldrar. Tvärtom! Så sent som förra veckan skrev jag följande status på min fb-sida (https://www.facebook.com/petrakrantzlindgren.se)

      ”DET FINNS INTE RÄTT ELLER FEL. Det finns bara olika val som leder till olika konsekvenser.

      När jag skriver på fb och på bloggen är detta en viktig princip för mig. Jag vill inte säga att något är fel och något annat är rätt. Helt enkelt därför att jag inte vet vad som är rätt och vad som är fel! Det som är fel för mig, i min familj, kan ju vara rätt för dig, i din familj.

      DET JAG VILL med mina inlägg, är att bidra till reflektion och inspiration. Jag vill lyfta fram konsekvenser av olika handlingsalternativ. Framför allt vill jag lyfta fram de konsekvenser som vi vuxna kanske inte tänker så mycket på.

      – Man belönar sina barn för att det får dem att göra det man önskar. Men vad leder belöningar mer till?
      – Man ger barnen råd när de är i knipa – för att hjälpa dem förstås! Men vilka andra konsekvenser finns det av att ge barnen råd?
      – Mot sin inre vilja säger man ja till barnens önskan om att spela spel. För att göra barnen glada. Men vilka risker finns det med att säga ja till barnen och nej till sig själv?

      Det är konsekvenser, både kortsiktiga och långsiktiga, jag vill tydliggöra. Att värdera dessa konsekvenser och bestämma vad som passar bäst just i den egna familjen – det tror jag bara att varje förälder själv kan göra.

      Vad tror du?”

      Under fliken ”Till dig” här på bloggen skriver jag också:

      ”Därför vill jag uppmana dig: tappa inte bort äktheten! Gör råden till dina egna innan du börjar leva efter dem. ”Tror jag på det här? Varför tror jag på det här? Känns det här rätt för mig?” Att det känns bra för mig betyder ju inte att det är bra för dig! Vi är olika!”

      I en av de länkade artiklarna skriver jag vidare:

      ”Om du känner igen dig själv i listan betyder det inte att du är en ”dålig förälder”. Förmodligen är du en väldigt välmenande förälder!”

      Jag vill bjuda in dig att kolla runt lite mer på min blogg och se om vi inte har större beröringspunkter än vad du kanske tror? Kolla också gärna kommentarsfälten där jag alltid för en dialog med mina läsare: förklarar, förtydligar, utvecklar.

      //Petra

      Reply

      • Avatar

        Ninette

        |

        Om det inte är din mening att förmedla regler så blir det ju lite fel om du sen går ut och fördömer belöningssystem. Det är ju att förmedla en regel – att säga att belöningssystem är fel. Och indirekt fördöma föräldrar som använder sig av belöningssystem.
        Jag förstår att det är stor skillnad på en blogg där man själv bestämmer vad man skriver och man kan ta bort och lägga till som man själv tycker, och en radiointervju där allt man säger kanske inte är lika genomtänkt, men i radiointervjun sade du bland annat att du känner att barn ska t ex hjälpa till i hemmet för att de känner att det är bäst för hela familjen. Inte för att de får en belöning för att göra det. Alla möjliga såna citat fick mej att fundera på hur du egentligen definierar belöning. En belöning är ju också att föräldern blir glad till exempel. Så var drar du gränsen för vilka belöningar som är okej och vilka som inte är det? Vad säger din regel om belöningar alltså?
        Jag känner att vi nog har många beröringspunkter så att säga, har själv köpt Jesper Juuls filosofi till 100% en gång i tiden (men håller inte längre med allt han säger, han har ju sagt en hel del mer sen han skrev sina böcker). Är fortarande intresserad av att höra vad du har att säga när det gäller att uppfostra barn med speciella behov. Kan man hålla fast vid alla dom råd du ger i dina övriga artiklar, eller behöver man ändra på en del? är det nåt speciellt man skall tänka på när man har barn som kanske inte har emotionell eller intellektuell kapacitet att ta till sig saker på samma sätt som barn som faller innanför normen?
        Nu blev jag nyfiken på vad det var i min artikel som du inte höll med om. Du får gärna förtydliga dej! jag älskar att debattera såna här saker, det är alltid bra att få olika personers perspektiv på problemställningar och ibland kanske ändra sin egen åsikt på kuppen.
        P.S. Bara för att du skriver i olika texter och kanter av texten om att det inte finns några rätt eller fel osv, så betyder inte att du inte kan skriva i andra texter om vad som är rätt och vad som är fel! var och en kan motsäga sig själv ibland. ”Därför är jag kritisk mot belöningssystem” är ju en regel, hela den här artikeln är en enda regel (emot belöningssystem): http://petrakrantzlindgren.se/2011/03/23/belona-ratt-beteende-eller-forsta-vad-barnet-behover/ Inklusive en felaktig slutsats nämligen att alla sorters belöningssystem bortser från barnets behov. Ibland kan det vara just på grund av barnets behov (t ex grundläggande behov av trygghet) som man måste ta diverse grepp som du verkar anse att man inte får. Vilket innebär att du faktiskt bortser från en hel del föräldrar som inte alls lever såna där idylliska liv där man kan välja att uppfostra sina barn helt och hållet utgående från barnets medfödda behov, för dom behoven har redan satts ur spel.

        Reply

  • Avatar

    Ninette

    |

    En grej till, när det gäller din gissning om hur jag tänker så blir det lite fel – jag är så attans jäkla trött på folk som inte svarar på frågor! utan i stället kommer med omskrivningar och försöker flytta fokus på diskussionen till ett ställe där dom är mera trygga och har färdigplanerade svar.
    Förtydligande:
    1. Hur anser du att föräldrar med barn med speciella behov skall uppfostra sina barn?
    2. Vad är en regel enligt dej? På vilket sätt står du inte för regler, trots att du upprepade gånger säger hur man INTE ska göra och hur man ska göra (både här på bloggen och tydligen i olika artiklar och intervjuer också)
    3. Vad är en belöning enligt dej?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag säger att jag ser risker med belöningssystem. Jag berättar vilka risker jag ser givet att man vill uppnå vissa mål (som likvärdighet, samarbete och respekt). Det är mina åsikter. Inga regler (Jag tror inte att jag någonsin använt det eller liknande ord när jag skriver?). Och som jag skriver under fliken ”Till dig” (som jag avser som välkomsthälsning till nya läsare och som ett ramverk för det jag skriver) är jag mån om att alla föräldrar fattar sina egna beslut om vad som är bäst i just den egna familjen. Du kan förstås säga (som du gör) att den intentionen inte går fram, men jag vill gärna bli hörd i att det ÄR min intention.

      När jag pratar om risken med belöningar så menar jag belöningar i bemärkelsen mutor: Att på förhand lova barnet något i syfte att få henne att göra som jag vill snarare än det hon själv föredrar.

      När jag skriver min blogg tänker jag primärt på familjer utan extra utmaningar som tex NPF. Jag har samtidigt stött på många familjer som har någon eller några extra utmaningar (tex barn med autism och adhd) som uttrycker att de funnit stort stöd och vägledning i tankar som mina och Jespers. En mamma med ett barn med autism skrev tex för ett tag sedan till mig att hon (i strid med BUPs förslag) valt bort belöningssystem för sin son eftersom hon upplevde att det om möjligt var ännu viktigare att hennes son fick stöd i att utveckla en egen inre styrning, just beroende på den funktionsnedsättning han har.

      Du frågar hur jag tycker att föräldrar till barn med särskilda behov skall uppfostra sina barn. Det beror förstås på vad de vill uppnå! De värden jag sätter högt (för alla barn) är:
      – att barnet växer upp och är trygg i att hon duger och är värd respekt – precis som hon är.
      – att hon växer upp och lär sig att andra människor är värda samma respekt.

      Givet det målet tror jag att alla föräldrar, oavsett barn, behöver vara:
      – intresserade av och nyfikna på sitt barn
      – inriktade på att försöka förstå just det egna barnets behov
      – empatiska
      – respektfullt ärliga kring sina egna känslor och behov
      – lekfulla/ha humor

      Du skriver att du gillar att debattera. Det gör inte jag. Debatter har ofta en vinnare och en förlorare. Jag är inte intresserad av att tänka i de termerna. Jag är mån om ett samtal som skapar kontakt. När du tillskriver mig avsikter som att jag ”fördömer”, ”stämplar” eller ”försöker flytta fokus från diskussionen till ett ställe där jag är mer trygg och har färdigplanerade svar” känner jag mig både ledsen och arg och har svårt att ha tillit till att vårt samtal kommer att bidra till kontakt. Jag vill därför be dig att inte försöka tolka vilka eventuella bakomliggande avsikter jag har med det jag skriver. Fråga däremot gärna vilken intention jag har! Okej?

      Reply

      • Avatar

        Therese

        |

        Vill bara ge dig en klapp på axeln, Petra för att du svarar så sakligt trots att du kan känna dig påhoppad!
        Jag förstår precis vad du skriver och jag tolkar inte alls att din intuition är att bestämma hur vi ska uppfostra våra barn. Snarare att du uppmuntrar oss att läsa, begrunda och diskutera med sig själv och sin partner och tillsammans komma fram till vad som skulle fungera bäst i vår familj!
        Du kommer ju inte med några absoluta sanningar eller pekpinnar utan med ögonöppnare!
        Ja, jag ville egentligen bara ge dig lite uppmuntran!!

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Tack Therese!

        Reply

      • Avatar

        Ninette

        |

        Okej, du gillar inte att debattera eftersom du tycker att det i så fall finns en vinnare och en förlorare – då tar vi en diskussion i stället, med olika åsikter…? utbyte av åsikter, benande av logiska argument, sånt som gör att man själv pressar sina gränser och ser var dom går och kanske får nya insikter och kanske själv funderar om lite lite grann.
        Mitt tips till dej: om du menar mutor, så säg mutor i stället för belöning! Det gör det mycket lättare att förstå vad det är du menar.
        Jag tycker det är helt okej att du ber mej att inte tolka dina bakomliggande intentioner, men då vill jag be dej att låta bli det du också! (vilket du gjorde i ditt första svar till mej, det som börjar med ”jag läser ditt mejl och gissar att du är så attans jäkla trött?…”). Jag upplevde det som att du försökte flytta fokus i diskussionen när du inte svarade på mina frågor utan i stället började skriva en massa om vad du tror jag önskar mej för en slags värld. Det lät lite som ett ”sales pitch” eller nåt, mer än som svar på mina frågor.
        Det finns uttalade regler och så finns det outtalade regler. Du som tydligen har gjort det till ditt jobb att berätta för andra vuxna hur dom skall uppfostra sina barn, så borde väl veta vid det här laget att det du säger ses som nånting som man skall efterfölja. Som en regel med andra ord. Man behöver bara göra ett snabbt google-sök på ditt namn för att hitta tidningsrubriker med en eller annan regel som tidningarna påstår att du har. Det kan hända att alla tidningar och radiointervjuer där du pratar är missvisande, och att vi bara skall läsa det som du själv menar att vi skall läsa när det gäller om du har regler eller ej, men faktum är att det som du säger och skriver ibland framstår som regler. Ifall du inte var medveten om det, så är det lika bra att du blir det nu känner jag, så därför vill jag informera dej om det. Har man regler har man också folk som bryter mot reglerna! Det betyder att om du t ex säger att ”barn mår inte bra av bedömningar” (och med det också inkluderar beröm) så låter det som om du kommer med en regel. Oberoende hur många efterföljande gånger du säger att nä, alltså jag ger inga regler, det säger jag här och här och här. Säger du ”Barn mår bra av det eller det, och barn mår inte bra av det eller det” så låter det som en regel för hur föräldrar skall bete sig. Regler kan vara både uttalade och outtalade, ta t ex Jantelagen som är en regel som finns i hela norden som folk följer utan att den uttalas högt.
        Det jag vill ha fram är att jag önskar att du kunde tänka lite mer nyanserat på föräldraskap och lite mer reflektera över vilka olika slags familjer det finns och på vilket sätt du bidrar till samhällsdebatten, och ifall du är så inkluderande som du säkert gärna vill vara. Jag menar inte att hela din filosofi är fel (är som sagt stor fan av Jesper Juul), önskar bara att den skulle nyanseras och inte vara så begränsande på vissa områden. Det är bra om föräldrar pratar med sina barn respektfullt, sånt mår alla bra av. Men när en drös med föräldrar blir sedda som sämre föräldrar på grund av att någon går runt och säger att man inte får berömma sina barn eller ha belöningssystem – då är det nåt som har gått på tok. Det var knappast det som du var ute efter gissar jag.
        Jag vet att jag inte är enda föräldern till barn med speciella behov (speciella behov kan alltså inkludera en mängd olika trauman och funktionshinder) som inte gillar ditt generaliserande snack om att man inte skall berömma sina barn. För att inte tala om vad diverse KBT-psykologer resonerar. Jag hoppas du kan ta det till dej och reflektera över det.
        Allt det där som du skriver om hur föräldrar till barn med speciella behov gärna får uppfostra dina barn skriver jag under –respektfullt, med empati etc. Det är när du går in på metoder, som att beröm inte är okej, att belöningssystem inte är okej, som det blir ett problem anser jag. Då fördömer du en del föräldrar, trots att det kanske inte var din intention. Du har kanske inte tänkt på det som metoder, men det är ju just det det är. En sak är att förespråka filosofier och människosyner, som respekt och empati, en annan sak är att fördöma vissa metoder/tekniker, vilket du gör.

        Sen vill jag också avslutningsvis påpeka att det var du som bjöd in mej att läsa och kommentera på din blogg – jag hade inga avsikter att läsa på din blogg innan du skrev om den på min blogg, vilket jag tolkade som en öppning av en dialog. Jag skrev på min blogg enbart om det radioprogram som du medverkade i, och utgick från dina egna ord. Det att du sen kom in på min blogg och bjöd in mej att läsa här och kommentera är enda anledningen att jag överhuvudtaget skriver här i kommentarsfältet, eftersom jag uppfattade det som att du ville diskutera dom här sakerna.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Hej igen Ninette,

        jag konstaterar att vi tänker och tycker olika i vissa avseenden. Det är okej tycker jag. Alla hittar sin tro och sitt förhållningssätt och om du tror på det du gör så tycker jag att du skall fortsätta med det! Det jag skriver om speglar mina värderingar och mina uppfattningar och det är inget du måste dela.

        Just nu känner jag mig lite uppgiven och har inte tillit till att jag förmår kommunicera på ett sätt som bidrar till att skapa kontakt mellan dig och mig. Jag kommer därför att lämna det här samtalet nu.

        Allt gott,

        Petra

        Reply

      • Avatar

        Ninette

        |

        Okej, jag ser på det du skriver att det här tydligen är ett känsligt område för dej, så jag skall låta bli att störa dej med flera frågor om det.

        Jag trodde bara utgående från din kommentar på min blogg att du hade blivit missförstådd eller felinformerad eller nåt i den där radiointervjun, att du på nåt sätt blev fel representerad så det var därför jag kom hit och läste på din blogg för att få en förklaring på dom frågor som blev lite oklara. Plus att jag utgick från att du var en professionell bloggare/textförfattare som var van att försvara sig, som därför gärna tog chansen att klargöra eventuella missförstånd.

        Jag bryr mej faktiskt inte om att fortsätta tro som jag gör – jag tycker om att ta tillfället i akt och utvidga mina vyer och min förståelse, och det gör jag inte om jag bara omger mej med folk som har samma åsikt som jag! Det är mer givande att diskutera med någon som har en lite annorlunda infallsvinkel – man får en bättre känsla av var ens egna gränser går, exakt vad man själv tycker och tänker och ibland får man till och med nya insikter. Vilket gör att jag gärna deltar i samtal också när det gäller såna saker där jag inte helt har bildat mej en åsikt. Du är hjärtligt välkommen att bidra med en text om föräldraskap till min blogg om du känner att du vill berätta lite om hur du tänker och tycker för mej och mina läsare! Du är en ny bekantskap för mej, jag hade inte hört talas om dej innan den där radiointervjun och det mesta jag har hört om dej är att du är inspirerad av Jesper Juul, en författare som har varit en stor inspiration för mej i tiderna.

        Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Å vad jag önskar att jag läst detta ett år sen eller ens en halv timme sedan och på så sätt kanske undvikit urstort bråk med min härliga 4åriga pojke för att han ville leka med min mobil och jag sa nej. 30 mins senare är jag helt slut och känner som om det för det mesta fina förhållandet vi har gått helt sönder.
    Ska verkligen försöka lyssna mellan raderna mer och se om med rätt svar allt blir lite lättare.

    Reply

  • Avatar

    Frida

    |

    Usch känner igen det där. Här hemma är det mycket bråk. Speciellt små saker som blir så himla stora. Påklädning, tjat om att lyssna, äta, borsta tänderna. Blä!

    Reply

  • Avatar

    Susitar

    |

    När jag läser den här bloggen blir jag allt mer övertygad om att jag aldrig bör skaffa barn. Jag kan väl förstå att barn (speciellt små barn) inte alltid uttrycker sig så väl – men jag har inte tålamod med att leta (och gissa) efter en massa ”mellan raderna”. (nej, jag har inte Aspergers, ja, jag har fått frågan förr). Jag föredrar rak och ärlig kommunikation, och om det verkligen är så att bästa sättet att avstyra bråk är att sluta anta att folk säger det de menar… nej, ännu en anledning att skriva upp på min mentala lista över varför jag ska förbli barnfri.

    Men, men… om alla citat från dina barn här på bloggen är sanna så har du ju iaf lyckats uppfostra några fina ungar. Bra att någon har tålamodet.

    Reply

  • Avatar

    Emma

    |

    Hej Petra! Tack för en fantastisk blogg. Ditt förhållningssätt och pedagogik anser jag vara lite av sunt förnuft och det är så viktigt hur vi bemöter våra barn. För mig är så mycket av det du skriver en självklarhet även som du skrev, att alla brister.

    Jag undrar om du kan ge mig tips på hur jag ska agera med min snart 5-årige son. När han blir arg, ledsen eller upprörd för något vill han inte lyssna på vad jag har att säga, varken i stunden eller senare. Han säger bara ”jaja jag vet vad du ska säga”. Trots att jag lägger upp såsom ”jag förstår att du blir ledsen… Eller; jag förstår att du gärna vill ha glass men osv. Han säger ofta att han vet vad vi ska säga, att vi tjatar och sedan slutar det ofta med att han blir ledsen, som om han vet att han gjort fel. Vill ju inte belasta honom med dåligt samvete. Hur kan man prata med honom o få honom att vilja prata mer?
    Tack!!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Kan det ligga något i det han säger? Att han redan vet vad ni skall säga?

      Kanske fråga honom hur han vill att ni skall prata med honom? Han verkar ju vara en skarp kille så jag kan tänka mig att ni kan få veta en hel del.

      Reply

  • Avatar

    Emma

    |

    Det stämmer att han är väldigt skarp kille. Jo det kan stämma att han vet, vi tänker mycket på att vara raka och tydliga. Jag brukar fråga honom hur han tycker vi ska göra i olika situationer men får oftast till svar att han inte vet. Någon gång har han kommit med ett förslag som funkat bra! Som du skriver, barn har svårt att sätta ord på känslor. När jag frågar honom varför han gör en viss sak så svarar han ofta att han inte vet och jag tror honom, klart han måste testa!

    Reply

  • Avatar

    marie Persson

    |

    Hej Petra! Kan jag få komma i kontakt med dig?

    Reply

  • Avatar

    Martina

    |

    Tack för ännu ett fantastiskt inlägg. Tänkte höra om du har skrivit något om små barns separationsångest eller har några funderingar/råd? Min dotter på 15 månadet blir så otroligt ledsen och det bli värre och värre om jag försöker ”träna”. Hon har nästan aldrig varit ifrån mig och det känns som att jag gjort henne en björntjänst. Jag vill inte stressa henne men om hon alltid är med mig hur ska hon då kunna lära sig att vara trygg utan mig? tack!!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Martina! Hon kommer att lära sig. När hon är mogen. Hon övar sig alldeles säkert redan nu, utifrån sina egna förutsättningar. Leker en stund. Checkar att du är i närheten. Flyttar sig till en annan del av rummet/in i ett annat rum. Checkar in med dig igen. ”Utflykterna” kommer att bli längre och längre. Tryggheten kommer om hon får ta det i sin egen takt.

      Reply

  • Avatar

    Jessica

    |

    Just nu är det mycket konflikter och skrik hemma med 3- och 5-åringen. Jag har läst mycket av det du skriver och håller med men det är verkligen såå svårt! Hur sjutton gör man när man verkligen försöker (som igår när jag kom till dagis och 5-åringen satt sig på toa och vägrade gå därifrån, hon var arg/ledsen/besviken för att hon bara hade stövlar och alla barn gick in för att byta bort stövlarna mot gympaskor när det blivit mindre blött ute). Alla fröknar hade försökt resonera och prata och nu när jag kom försökte även jag. Jag försökte säga att jag förstod hur tråkigt det var osv men hur pratar man med nån som skriker tillbaka – alltså gör ett skrik bara – inga ord. Hon ville inte höra alls. Bara satt med armarna i kors. När hon väl pratade ville hon att jag skulle åka hem och hämta skorna och sen komma så hon kunde byta. Det var ju inte ens ett alternativ men jag lovade att vi skulle stanna till hemma på vägen till stan och hämta upp gympaskorna. Men lik förbannat vägrade hon göra nånting utan satt kvar och var sur. Hur sjutton pratar man med nån som inte svarar, som bara skriker?
    Det slutade i alla fall med, efter kanske 15 minuters lirkande (hur länge ska man ens hålla på??) att stövlarna skulle vara kvar på dagis och jag skulle bära henne till bilen (vi kom överens om de sakerna). Men jag kan liksom känna att vissa situationer är helt låsta, ungarna har bestämt sig helt, lyssnar inte alls på det jag säger, svarar inte eller så skriker de tillbaka. Då är det så svårt att veta och ingenting spelar ju roll vad man säger då.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Vad hade hänt, tror du, om du hade sagt till din dotter: ”Oj, oj, jag fattar att du är besviken. Du ville så gärna ha dina gympaskor och så är de hemma! Det verkar som att du behöver vara besviken ifred en stund här på toa? Jag väntar på gården/i kapprummet (någonstans där ni inte hörde varandra och kunde argumentera) tills du känner att du orkar komma ut?” (Obs! Vänligt, respektfullt tonfall! Inget underliggande hot om att lämna henne.) Hade det tagit mer eller mindre än 15 minuter innan hon kommit?

      Reply

Lämna en kommentar