Köpa barns lydnad?

– Nu har jag alldeles snart klarat målet! Pappa har lovat att jag får en Onepiece i nyårsårspresent om jag inte svär på hela höstterminen.

Pojken jag pratade med på nyårsfesten var i åttaårsåldern. Jag hade aldrig träffat honom tidigare, men han var ändå språksam när jag tittade till barnbordet under middagen.

– Härligt, sa jag. Har det varit svårt för dig att inte svära på så lång tid?
– Nä, inte svårt. Bara tråkigt.

På tolvslaget fick jag syn på honom igen och gick fram och sa grattis: – Nu har du klarat målet! Han tittade nöjt på mig och svarade: – Ja, fy fan vad skönt att det är nytt år. Nu kan jag svära igen!

För ett par veckor sedan medverkade jag i radioprogrammet Familjeliv i Yle Radio och pratade bland annat om just mutor/belöningar. ”Men är det inte bra med mutor? Det funkar ju!” utbrast journalisten. Jovisst, mutor funkar ofta bra i bemärkelsen att de förmår barnet att förändra sitt beteende. Men de funkar dåligt i en del andra avseenden. Ett problem är till exempel, vilket berättelsen om pojken och svordomarna visar, att barnets lärande uteblir. Åtminstone det lärande som de vuxna hoppas på. Mutor lär inte barnen något om varför ett visst beteende är problematiskt för, eller oönskat av, andra. Det mutor lär barn är att agera för att få en kortsiktig belöning.

Carrot

Men, vänta nu! De flesta föräldrar som belönar barn berättar förstås också varför de vill att barnet skall utföra beteendet. Pappan som lovade sin son en Onepiece hade förstås också berättat om orsaken till att han ogillade svordomar. Om man både belönar barnet för ett visst beteende och förklarar varför just det beteendet är önskvärt så borde väl lärandet inte utebli, utan kanske till och med förstärkas!? Jag tror inte det. Jag tror precis tvärtom. Om jag säger till mitt barn att jag inte vill att han skall svära eftersom jag tycker att svordomar låter illa och samtidigt lovar honom en belöning om han inte svär så är det ju som att jag berättar för barnet att mitt argument inte är gott nog! Som att jag inte själv är övertygad om tyngden i det och därför måste fylla på med lite fler argument. Det är som att säga:

”Jag tror inte att mina behov är tillräckligt värdefulla för dig. Därför köper jag din anpassning.”

Jag funderar över vad som händer med relationen om barnet ofta hör detta budskap från sin förälder?

Du kan lyssna på Familjelivsprogrammet här –> (Jag är med från 25 minuter och 40 sekunder in i programmet.) Om du lyssnar ända till slutet får du vara med när reportern besöker en familj som ibland använder mutor/belöningar. Du får höra hur mamman säger till barnen att de skall få spela på hennes dator efter att de städat rummet. Barnen städar snabbt, med godkänt resultat. De får beröm och sedan frågar mamman:

– Kommer ni ihåg, varför skall man städa sitt rum?
– För att man får spela.
– Så du tycker att man städar för att man skall få spela?
– Mm.
– Vad vill du spela nu då?
– Jag vill spela Batman!
– Är det bara därför du städar? För att få spela?
– Mm..

Mamman vänder sig mot reportern och säger: ”Det här är alltså efter att jag i många år har förklarat allt om ekologi och miljötänk och att man skall ta hand om sina saker… Sen städar de (ändå) rummet för att få spela dator!”

Reportern låter lyssnarna ta del av sin slutsats:  ”Ja, där hör ni. Det behövs: mutor och morötter.”

Det är förstås också en möjlig slutsats. Jag lutar, som ni nog gissat, åt en annan …

—-

Här kan du läsa mer om några av de risker och problem jag ser med att använda belöningar för att påverka barns beteende –>

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? Läs mer här –>

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
16 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
torestad
10 years ago

Att belöna ökar risken för ögontjäneri.

Ida
Ida
10 years ago

Håller med dig helt! Men sedan funderar jag på en liknande grej som de har på barnens dagis. Ett system där 2-åringarna får stjärnor för saker de klarar av själva, t.ex. att klä på sig själv (eller mer att visa intresse för att vilja försöka), att äta själva, och några saker till. Uppfattar du detta på samma sätt, att budskapet blir fel? Till viss del kan jag tycka, men samtidigt är det ju inte mutor och kanske det uppmuntrar dem att försöka och lära sig. Men något med detta gnager inom mig. Vad tycker du?

Nenna - livet så här långt
10 years ago

Oj, vad känner mig kluven inom detta.

Bara förra veckan så började vi ”muta” stora barnet med veckopeng om rummet städades (hölls iordning) samt att vi skulle sammarbeta så gott vi kunde under veckan. Har hittills fungerat väldigt bra och han blev väldigt stolt när han hade lyckats tjäna ihop egna pengar ”- precis som mamma och pappa!”. Vi förklarade att vi också jobbar för att få pengar.

Vi har märkt att leken fungerar bättre när det inte ligger mängder med leksaker på golvet, vilket också han pratar om. Samtidigt så har vi ju mutat fram detta tänk hos honom.

Antagligen är jag alldeles för inkörd på mutsystemet för att kunna tänka i andra banor, att argumentera med en fyraåring är inte alltid så lätt och säkert är det en av anledningarna till att vi mutar.

Kay Rung
Reply to  Nenna - livet så här långt
10 years ago

Spela fram i tiden och fundera på vad som händer med dina barn när de lär sig att göra en sak för att få en belöning. Exempelvis klara av en kurs på skolan för att få betyg, utföra en viss syssla för att få lön… Det är lätt hänt att barnet och senare dina barn som vuxna glömmer bort vad de själva vill, gillar och värdesätter då de blivit distraherade med straff och belöningar (då en belöning som uteblir, blir ett straff) Jag är också förälder och fångar mig själv ofta i det tänk jag själv vuxit upp i.

Kärleken till min son gör ändå att jag vågar pröva andra sätt då jag vill bidra till att han blir en självständig och lycklig man långt efter att han flyttat hemifrån.

läs gärna boken Punished by Rewards med Alfie Kohn.

och hoppas att mitt inlägg tas emot som ett stöd i kanske den svåraste uppgiften i livet, att vara förälder!

och Tack till Petra som ihärdigt skapar ett forum för föräldrar som vill mer än att föra en ofta oreflekterad kultur vidare till nästa generation. Tack och åter tack!

Nettan
Nettan
10 years ago

Hej,
Jag köper helt och hållet tanken. När jag försöker vända blicken inåt mot vår egen familj och se hur vi hanterar liknande situationer så undviker vi verkligen mutor i den formen som du beskriver ovan. Men jag inser också att vi balanserar på gränsen i andra tillfällen och skulle jätte gärna vilja höra ditt syn på saken.
Det kan handla om att barnen ex. frågar efter att få måla med vattenfärger. Och det tycker jag är en bra idé men det händer att jag tillexempel ska vänta till efter maten, eller att vi måste hjälpas åt att plocka i ordning på köksbordet eller vad det nu kan vara.
Alltså vi handlar i någon form av förhandlings situation…
De vill göra något och jag tycker mig se att det krävs vissa förutsättningar och stället näst intill motkrav, eller sätter ramarna för att det ska vara genomförbart.

Vissa av dessa ramarna kan och är inte huggna i sten. Andra är det. Ex. som att måla med vattenfärger endast på vaxduken och inte i soffan…
Jag upplever att gångerna vi ställer motkrav ökar. Säkert i takt med att våra barn nu blir äldre och äldre och faktiskt börjar be om saker och vill något på en annan nivå än tidigare….
Vad säger Du om situationen som vi föräldrar nästa hela tiden försätter oss i?

Nettan
Nettan
Reply to  Petra
10 years ago

Jo. Men samtidigt ganska sällan. Men det får jag observera. Och … Rimligt för vem? Jag tycker ju så klart det är rimligt. Det är ju lite därför jag säger det. Men det kanske snarare handlar om hur jag formulerar mig?
Men eg. Så ser du inte förhandling som ”fel” så länge det sker jämlikt och m respekt?
Jag märker att barnen(3,5) börjar blir grymt duktiga på att förhandla och hitta lösningar när vi säger ” nej” ställer högre och högre krav på mig och min man med våra argument. Jag märker också att de har svårt att ta ett nej. Och funderade på om vi förhandlar ”för mycket”…eller på fel sätt…

pernilla
pernilla
10 years ago

Går det inte att tänka som så att det egentligen inte är en muta utan att man istället lär barnen att det ”lönar” sig att följa vissa regler? Så ser det ju ut i den verkliga världen. Att städa innan spela dator kan ju vara att lära barnen att man måste göra lite ”tråkiga” saker innan man får göra de roliga sakerna. Så är ju vi vuxna med, vi plockar undan middagen och fyller diskmaskinen etc innan vi kan slänga oss i soffan och se på tv/läsa osv.

Malin
Malin
10 years ago

När inget annat funkade försökte vi med mutor, men det gick väldigt dåligt. Alla sa att det var så bra, men den enda effekten var fel fokus på det som skulle göras, eller snarare inget fokus alls. Vi tjafsade om veckopengarna istället för om hur rummen såg ut, och slösade bort halva helger på det här. När vi istället kunde ha städat tillsammans och visat hur man gjorde, antar jag. Dumt. Nu är barnen vuxna (fina och bra vuxna!) och fortfarande inte fantastiska på att städa, men när de gör det är det inte för att få veckopeng.

Lis
Lis
10 years ago

Jag måste säga att ibland är gränsen så himla svår att dra. När man är på stan och stressad behöver göra några ärenden, så har det ju hänt att man har sagt” om ni nu följer med mamma och fixar mina ärenden utan gnäll och skrik så går vi och fikar sen” Det är ju en muta, men jag måste erkänna att jag inte alltid har så många andra bra lösningar med två barn på stan som kanske är gnälliga. Är denna typ av muta så förkastlig?

Äldsta dottern fick klistermärken när hon skulle börja gå på pottan. Ett för kiss och två för bajs 🙂 Helt odramatisk och väldigt lyckat. Dotter var torr på en vecka och klistermärkessamlandet glömdes bort på några dagar. Och det önskade beteendet höll i sig 🙂 Ibland känns muta och positiv feeback väldigt nära varandra. Och jag tycker att det ligger ganska stor skillnad i ”när man har kissat får man ett klistermärke” och ”om du kissar får du ett klistermärke” Förstår du vad jag menar?

Likaså så är det här med pengar knivigt. Jag tycker att det är superviktigt att mina barn lär sig ett bra ekonomiskt beteende. Det inkluderar att man sparar till det man vill ha, för man kan inte bara få och få. Men pengar kommer ju inte av sig självt, och det är ju också viktigt att lära. Så därför kan äldsta dottern tjäna lite pengar tex om hon hjälper till och bär in vikt tvätt på sitt rum osv. Men samtidigt så poängterar jag att alla ska hjälpas åt i familjen, utan att man får betalt. Jag tycker faktiskt att just detta är svårt. Dottern vill spara till en specifik sak, för denna behövs pengar, då måste man spara, för att få pengar måste man göra något. Hur ska man göra i ett sådant läge?

Tack för en bra blogg!

Ylva
Ylva
Reply to  Lis
9 years ago

När jag växte upp hade vi ett system med att vissa sysslor ingick i att få veckopengen (jag hade städa hall och toa som mitt ansvarsområde).
Sen kunde jag tjäna extra om jag ville, genom att utföra andra saker ovanpå det (klippa gräset var en favorit även om mina föräldrar nog tyckte jag var lite väl ivrig när jag körde över hörn på lekstugor mm 🙂 ), tror de satte nån sorts timpenning men man kan ju ta en peng per syssla eller liknande.
Jag tyckte det var kul att kunna påverka hur mycket extra pengar jag fick in, hade jag inte lust/ork så var det inget jag behövde göra utöver mina vanliga veckopengssysslor.

När våra egna barn blir så stora ska vi fundera på vilket system vi vill ha då för det här med hjälpa till hemma osv.

Jenny
Jenny
10 years ago

Hej petra!
Jag làser din blog, och har tagit àt mig flera tips som jag anvander mig av i mitt liv som mamma.
Dina àskiter àr oftast mina àsikter.
Eftersom jag bor i Italien sedan 16 ar tillbaka, sa ar det uppenbart hur stor skillnad det ar mellan hur du (svenskarna)tànker och hur Italienarna tànker nar det kommer till barnuppfostran.

Det àr nàgot jag funderar pà dagligen sedan jag fick min fòrsta pojke fòr 8 àr sedan. Eftersom jag har tre barn i olika àldrar, och mina barn har massa kusiner sa àr italienarna och deras forhàllande till sina barn nàgot jag verkligen kunnat studera pà nàrhàll.
Hàr hotas det, mutas det , manipuleras och objetifieras hej villt.
Du skulle svimma om du stod utanfor mina barns ”fina” skola och sag de draman som utspelas dàr dagligen.
Det har hànt att jag gràtit nàr jag kòrt hem efter att jag sett nàgot barn blivit òppet forolàmpat av sin mor eller far.
Dagligen stàr barn ute pa skoltrappan och skriker gràter att de inte vill ga till skolan, och mammor som skriker tillbaka att ”da kan du GLOMMA at fa folja med pa semester till Diesney land”,eller ”da lamnar jag val dig har ute pa trappan skit unge”.
For att inte tala om parken, dàr framforallt papporna ryter àt sina sòner vilka mesar de ar om de gràter…

Detta ar de sàmre bitarna naturligtvis. For Italienarna har en otrolig empati och omsorg for dem som de bryr sig om. De ar valdigt karleksfulla och varma mot sina barn och fysisk vàrme och kontakt tror jag de ar minst lika bra pa som vi. Om inte bàttre.

Men mina àr hàr har fàtt mig at fundera pa VARFOR vi i Sverige vànder ut och in pa oss sjalva for att mòtas pà samma nivà som barnen, varfor ar vi sa oerhort màna om att gora ràtt? Varfor làgger vi ner all denna tid pà att làsa hògskolepoàng i barnuppfostran?
Barnuppfostran handlar vàl om att skapa goda , trygga individer med god sjalvkansla?
Vàrt jobb som foraldrar ar vàl (borde vara ) en investering i den vuxen vàrt barn en gàng kommer bli? Eller hur, hàller du med?
Varfor tycker jag da att svenskarna ar mycket mer komplicerarde, svàra, oskàkra , konfliktràdda och med sàmre sjalvkansla an Italienarna? Varfor àr min make sa jàkla sjàlvklar i alla sammanhang och sa omtànskam och varm trots att han fàtt stryk ? Medans jag har huuur mycket issues som helst med mig och min sjalvkansla trots att jag har tvà fina làkarfòràldrar som gjort allt de kunnat for att jag och mina syskon ska kunna gà rakryggade genom livet.
Jag skulle verkligen verkligen vilja se en enorm studie, en jamforelse over I- lànderna och hur barnen verkligen màr. Men framforallt; var bor det flesta lyckade OCH lyckliga vuxna? Vi vuxna ar ju en frukt av den fostran vi fàtt. Eller hur?
Hàlsningar,
Fru Sangermano

Ylva
Ylva
Reply to  Jenny
9 years ago

Väldigt intressant frågeställning – ser fram emot att höra fler tankar kring detta!

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: