Belöningssystem i skolan utgör grogrund för mobbning!

Det ringde en mamma till mig för ett tag sedan. Hon var ledsen. Arg. Besviken. Det hade varit stökigt i hennes son Johans klass under en tid och läraren hade bestämt sig för att försöka komma tillrätta med det med hjälp av ett belöningssystem. Under två veckors tid skulle klassen samla glaskulor i en burk. Läraren berättade att varje dag kunde klassen få två glaskulor, en om det var lugnt på lektionerna och en om alla kom i tid in från rasten. Om klassen hade femton kulor efter två veckor skulle fredagens mattelektion bytas ut mot filmvisning med popcorn.

Inför sista dagen hade klassen tretton kulor. På morgonen möttes Johan av ett gäng tjejer vid skolgrinden:

Vad synd att du inte är sjuk idag! Det var ditt fel att vi missade en kula igår. Du får fan se till att inte hålla på och dampa dig idag. Fattar du det?!

Marbles in JarDet var sant att det var Johans beteende som gjort att klassen inte fått någon kula dagen innan. Det hände att han hade svårt att sitta still på lektionerna och igår hade det varit värre än vanligt. Läraren hade gått igenom ett nytt moment i matten, men Johan förstod inte vad läraren försökte förklara. Då kom oron, den där som så ofta gjorde sig påmind när han inte förstod eller kunde koncentrera sig. Oron, som han inte visste hur han skulle dämpa på något annat sätt än genom att röra på sig. Kana på stolen. Sprattla med benen. Sprätta med fingrarna. Ta en tur till papperskorgen. Och en tur till toaletten. Och så ännu en tur till papperskorgen.

Johan vände vi skolgrinden den där morgonen och gick hem igen. När hans mamma ringde till mig hade han stannat hemma i tre dagar. Han sa att han inte ville gå till skolan någonsin igen eftersom klasskamraterna och pedagogerna inte tyckte om honom.


Två problem

Den form av kollektiva belöningssystem som Johans mamma beskrev för mig är väldigt vanliga i skolans värld. Så vanliga att jag nästan vågar påstå att det är troligare att ditt barns pedagoger använder sig av ett sådant system från tid till annan, än att de inte gör det.

Syftet är förstås gott. Man vill bidra till att minska stök och konflikter och skapa goda förutsättningar för lärande. Ändå känner jag mig både orolig, ledsen och ganska arg när jag hör talas om sådana här system. Jag tycker att de vuxna i skolan missar åtminstone två viktiga saker när de väljer att utfästa den här typen av klassgemensamma belöningar. Båda blir tydliga i berättelsen om Johan.

Belöningar missar målet

Det första man missar är att alla elever inte har samma förutsättningar att leva upp till de satta kraven. Att sitta still och vara tyst verkar vara ett ganska lågt ställt krav, men för Johan, som har en inneboende oro i kroppen som aktiveras när han möter alltför stora utmaningar i sitt lärande, är kravet ändå för högt. Det handlar inte om bristande uppfostran. Det handlar inte om ovilja att göra som fröken vill. Han kan helt enkelt inte sitta still. Fastän han vill.

Johan är långt ifrån ensam om att vilja men inte kunna. Jag tror faktiskt att det gäller de allra flesta barn. De gör så gott de kan. Men när de krav omgivningen ställer är större än förmågan att leva upp till dem är det inte så lätt att säga: ”Jag vill göra som ni önskar, men jag förmår inte!” Kanske är barnet inte ens medvetet om sin oförmåga och omgivningens alltför stora krav. Den frustration som barnet upplever tar sig uttryck i störande ljud, till synes planlösa förflyttningar i rummet, knuffar och tjuvnyp.

Syftet med en belöning är att öka motivationen att anstränga sig och ”göra rätt”. Men om barn redan anstränger sig och gör så gott de kan så skjuter belöningar liksom bredvid målet, eller hur? Om barns störande beteenden beror på att kraven på dem är större än deras förmåga föreställer jag mig att lösningen ligger i att ge barnen det stöd som de behöver för att leva upp till kraven. Och kanske också se över vilka krav man ställer?

Vem är snäll mot den som förstör för klassen?

Det andra problemet med att utfästa klassgemensamma belöningar är att förekomsten av kränkningar mellan eleverna riskerar att öka.

Jag gissar att tanken och förhoppningen med klassgemensamma belöningar är att barnen skall uppmuntra, peppa och uppmana varandra till ”rätt” beteende? (Varför är belöningarna annars klassgemensamma?) Jag är väldigt nyfiken på hur man föreställer sig att de där uppmaningarna låter i verkligheten! Trodde Johans lärare på allvar att någon enda av Johans klasskamrater skulle säga till honom:

 Hörru Johan, jag skulle önska att du satt still och var tyst nu så att vi får vår belöning. Kan jag hjälpa dig på något sätt så att du klarar av att sitta still och vara tyst?

Alltså, handen på hjärtat, vet vi inte, vi vuxna som befinner oss i eller nära skolans värld, att de flesta ungar inte pratar så här till varandra!? Vet vi inte att det är betydligt troligare att Johans klasskamrater säger saker som:

Men för fan skärp dig!
Sluta vara så jävla störig!
Måste du alltid förstöra för oss?
Pucko!
Dampunge!

Vet vi inte?
Bryr vi oss inte?
Eller är det i själva verket precis det här vi hoppas på och räknar med?! Att eleverna skall använda sig av negativt grupptryck, mobbning och kränkningar för att förmå sina klasskamrater att bete sig ”bra”.

Den svenska läroplanen är fylld av vackra ord om hur skolan skall arbeta för att främja respekt och motverka kränkande behandling. Alla skolor är skyldiga att ha en anti-mobbningsplan och många arbetar också med någon form av anti-mobbningsprogram. På föräldramöten, klassråd och elevråd pratas det mycket om hur olika former av kränkningar, mobbning och negativ ”kamratfostran” kan förebyggas och hanteras. Det finns, kort sagt, en stor uttalad uppslutning kring vikten av att motverka kränkningar i skolan.

Jag får inte ihop det! Hur kan det, mot bakgrund av alla dessa vackra ord, komma sig att klassgemensamma belöningssystem av den typ som Johans mamma berättade om, är så vanliga i den svenska skolan? Hur kan det komma sig att man å ena sidan talar och agerar mot kränkningar och mobbning och å andra sidan utvecklar system som sanktionerar och föder precis samma destruktiva sociala processer?

Jag får inte ihop det. Får du?

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Taggar:, , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (102)

  • Avatar

    Bertil Törestad

    |

    Det beklämmande är att lärare inte har en god utbildning i psykologi och kognition. Detta är mycket märkligt eftersom lärande är så centralt i lärarnas arbete.

    Reply

    • Avatar

      LiBa

      |

      Problemet är att lärarna oftast inte har någon som helst utbildning i psykologi på programmen – zero hp. Utbildningen vilar tungt på den pedagogiska delen som tidvis skiftar beroende på vilken pedagogik det är som för tillfället trendar.

      Idag är det den sociokulturella pedagogiken i fokus, tidigare var det pedagogik som vilade i behaviorism – den användes under mycket långt tid i våra skolor (under minst 20-30 år) och utgick från ”den mätbara kunskapen” där bland annat sådana här vansinniga opedagogiska dumheter var en ”normalitet” i skolan.

      Jag fick aldrig kläm på hur gammal läraren var i artikeln men i flera lärarprogram sedan cirka 5-6 år tillbaka har fokus flyttats till det sociokulturella perspektivet i pedagogiska sammanhang vilket mer är ett humanistisk sätt att bemöta elev (människan) och kunskap (bildning). Dock är det skolornas egna förhållningssätt och policy som råder, används behaviorism som pedagogik lär vi säkert se sådana här dumheter även i fortsättningen. Vem minns inte läraren i Rydbo utanför norra Stockholm som lät klassen få göra en omröstning om klassens mest- respektive minst populära klasskamrat? Man måste fråga sig hur långt vanligt sunt förnuft sträcker sig.

      Reply

    • Avatar

      Maria

      |

      Då skulle vi behöva göra lärarutbildning ännu längre, alltså för mig som gymnasielärare 6-7 år. Men jag håller med. Jag läser nu till specialpedagog, och tycker att innehållet i utbildning borde vara obligatoriskt för alla lärarstudenter.

      Reply

  • Avatar

    Anette

    |

    Hej
    Tänker genast ta upp detta med förskola och skola, hur/om de jobbar med belöningssystem. Finns det något belöningsssystem som kan vara ok? Eller är alla lika ”dåliga”? Jag undrar om du har skrivit något om de här barnen som vill men inte kan sitta still och som har en inneboende oro. Hur kan jag som förälder hjälpa? Hur ska vi tillsammans ta oss ur den onda cirkeln av förmaningar och bråk som den här oron verkar skapa? Tacksam för tips!
    Vänliga hälsningar Anette

    Reply

    • Avatar

      josefin

      |

      Hej. Vi har använt personligt belöningssystem för vår son privat. Belöningssystem kan vara effektivt i saker som man vet att personen kan genomföra eller lära sig genomföra. Vi använde det för att kunna sätta fast vår son i bilbarnstolen, vilket är ett krav för att kunna åka någonstans. Han vägrade , sparkade,slogs bet luggades och nöp. Vi var 2 vuxna för att lyckas med detta på mindre än 30 min. Vi visste att orsaken till beteendet skett innan han kom till oss. Vi fick förslaget belöningssystem vi körde det i sex månader då vi utökade kraven under tiden. Enkel resa en stjärna, sefan t o r en stjärna. Fem stjärnor kunde sedan växlas in mot present ur belöningspåse eller familjeutflykt etc. Efter detta var det inga problem. Vi hade dock förutsättningarna för att lyckas-
      Kunskap om orsaken till beteendet
      Sonen ville följa med oss när vi skulle åka.
      Vilja och möjlighet att förändra samt kunskap om orsak till beteendet.

      Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Jag tror helt enkelt att det handlar om att vuxna tror att det bara är att skärpa sig för barnen, och vore det så enkelt så kanske det skulle ”hjälpa” med en belöning. Tror ärligt talat inte många fattar hur svårt det kan vara för vissa barn att sitta still, och hur svårt det kan vara att analysera sitt beteende. För som du säger – ett barn säger ju sällan ”idag har jag svårt att sitta still och koncentrera mig eftersom jag inte riktigt förstår vad du pratar om”. (De flesta vuxna kan inte heller göra en sådan objektiv analys av sitt eget beteende).

    Men ett tråkigt fenomen och en tråkig historia är det.

    Reply

  • Avatar

    Nina Rutström - skjuter från spinnsidan

    |

    Nej jag får inte heller ihop det. Jag tror precis som Bertil här ovan att lärarna pga av bristande resurser och/eller kompetens inte har möjlighet att motverka mobbning i tillfredsställande utsträckning. På samma sätt är det med att motverka könsroller, det står i läroplanen att de ska motverkas men många av lärarna vet inte hur de ska göra. Kanske har de inte heller möjlighet pga för stora grupper och bristande resurser.

    Reply

  • Avatar

    Anita Malmros

    |

    Nej jag fattar inte! Det är så förfärligt och tack att du skriver så tydligt!!! Det är så hemskt och förödande för alla barn, med detta förtryck, omedvetenhet och läskiga maktmedel! Skapar oceaner av rädsla och hopplöshet! ! !

    Reply

  • Avatar

    A

    |

    Ja. Jag håller i princip med. Fast jag tycker samtidigt också att det är beklämmande att människor sitter och utvärderar hur det ska vara och inte vara – utan att kanske veta hur situationen faktiskt är. Sen finns det nya lärare och erfarna lärare. En ny lärare är ingen dålig lärare, men en lärare som själv håller på att lära sig, sina sätt och sina system. Och sin pedagogik.

    Jag har stökiga klasser. Riktigt stökiga klasser. Klasser där de brister i de sociala färdigheterna och där det jobbas hårt med hur man beter sig i grupp och tillsammans med vänner. Trots diagnoser eller annars ”bara oro i kroppen”, ska man inte få bete sig hursomhelst och förstöra för andra – anser jag. I såfall ska det barnet få verktyg och hjälp med hur hen ska göra när sådana situationer uppkommer (=social träning). På en lektion á 45 minuter med 20 elever, har man 2 minuter och några sekunder åt varje elev om man inte skulle undervisa. Ska man undervisa, krymper denna tid till minimum. När och hur ska man ägna tid åt elev(erna!) som inte kan sitta på sin plats utan att störa sina klasskamrater som vill jobba i lugn och ro? Ibland önskar jag att föräldrar skulle komma in och se i klasserna före de uttalar sig om hur DÅLIGT allting är. Som jag våndas över alla de hundratals (snabba) beslut i svåra situationer jag hamnar att ta dagligen.

    Jag jobbar själv med belöningssystem i perioder. Jag kan uttala ett mål med timmen (t.ex inga könsord) och uppfylls detta avslutar vi lektionen med något som eleverna tycker är roligt. Jag ser problematiken du påvisar i exemplet ovan, men samtidigt kan det också vara en ”kollektiv fostran” i gruppen -> ”vi skärper oss idag, skärp dig du också” eller ”nu tycker ingen annan att det här fjanteriet är roligt förutom du – sluta du nu”. Belöningssystem var för övrigt ett råd jag fick av en välmeriterad barnpsykolog när jag frågade om hjälp med hur jag ska lösa de stökiga lektionerna – vilket också har hjälpt och skapat ett bättre klassklimat.

    Jag är inte heller säker på om alla mina elever vill göra som jag/vi önskar, men att de inte förmår. Jag upplever att många elever idag ”slipper undan” lättare på grund av brister i det sociala beteendet eller någon diagnos, att det övergår i någon sorts lättja ”för vi klarar oss ändå”.

    Vad har du själv för erfarenheter av skolan, Petra? Eller vad tycker du att man får/ska göra med elever som är återkommande störningsmoment i undervisningen?

    Reply

    • Avatar

      Max

      |

      Vad denna krönika ger uttryck för är enkelt uttryckt akta skadan enskilda beslut kan ha på en eller flera barn vid en form av belöningssystem.

      Saken är ju den att verkligheten ser inte nödvändigtvis ut som Petra beskriver den. Faktum är att du utan vidare skulle kunna använda precis denna typ av belöningssystem och få reda på annan information. Du får ju reda på vilka elever som inte vill/klarar uppfylla de krav som ställs för belöningen. Du kan då anpassa dig och följa upp dessa elever i syfte att de ska bli bättre på just detta.

      Frågor som en lärare måste ställa sig i en sådan här situation är ju:
      1. Kommer någon skada drabba någon av eleverna?
      2. Riskerar en ev. skada vara så stor att eleven inte klarar av att med hjälp ta sig ur situationen?
      3. Hur tungt väger skälen att använda i det här fallet ett belöningssystem?
      4. Hur tungt väger behovet för extra information? (”Du får ju reda på vilka elever som inte vill/klarar uppfylla de krav som ställs för belöningen.”)
      5. Med den extra informationen vilka positiva/negativa följder kan det ha att du som lärare nu vet om dessa.

      Reply

      • Avatar

        A

        |

        Min teori är, är att man med hjälp av positiv feedback och belöningar kan sammansvetsa en grupp – få dem att arbeta mot samma mål och vända sin negativa energi till positiv. I ett positivt klassklimat ändrar automatiskt viljan att inte vilja förstöra och således behövs inte heller belöningssystemet, eftersom det finns många andra delar man man dela ut positiv feedback för. Vid inledningen av belöningssystem ska också belöningen vara nästan omedelbar, så att eleverna inser att det här kan vi klara – de ska inte behöva vänta i veckor, eftersom motivationen då dalar. Kraven ska också vara överkomliga och realistiska. Och om belöningen ständigt skulle hänga på en elev, skulle jag avbryta belöningssystemet.

        Jag skulle således inte använda belöningssystem på det sätt som Petra använder i exemplet ovan – eller att jag skulle skriva upp namn på tavlan på de elever som ej kan uppföra sig osv. Jag tycker dock inte att att belöningssystem är svart eller vitt – jag eller nej.

        Dessutom tror jag att vi är för ”flummiga” idag, för att markera gränser och oönskat beteende. Barn behöver konkreta gränser med vad som är okej och får ett oönskat beteendet inte en konsekvens, kan barnet tänja lite till och lite till. Rätt hastigt blir vi själva kickade från arbetsplatser om vi missköter vårt arbete, vi får böter ifall vi kör för hårt och de som gör ytterligare oönskade brott, hamnar i fängelse. Jag tror inte heller att kvarsittning i skolan är det lösande problemet – men vet ändå inte vad en bättre konsekvens skulle vara – speciellt med bristande resurser.

        Nu känner jag att jag själv hamnat utanför ämnet, men det finns så många tankar som ligger och pyr i huvudet när det kommer till att värdera skolan, för det är föräldrar bra på 😉 En hel del skulle kunna lägga lite av den energin på att se över sin egen fostran av barnet också.

        Reply

    • Avatar

      Maria

      |

      Mycket bra skrivet. Är också intresserad av förslag på lösningar på problemet .

      Reply

    • Avatar

      Jenny

      |

      Jag håller med och förstår dig fullständigt.
      Pedagogiksnack hit och dit, men vad hjälper det när inte tiden finns till? Det finns många bra metoder och hjälpmedel idag, men lärarna har inte tid nog att kunna använda dem på ett optimalt sätt.
      Det spelar ingen roll hur kunnig man är, eftersom den lilla tid som finns behövs för att lära barnen det som är nödvändigt för att de ö.h.t ska kunna få en chans i samhället sen.

      Problemet som jag kan se det idag är att barnen är mer i skolan än hemma, vilket innebär att största uppfostringen kommer ske där. Hur lätt är det när det är olika lärare för nästan varje ämne och som använder olika pedagogiska metoder?
      Lärarna har ett alltför stort ansvar i barnens liv idag eftersom de både ska uppfostra barnen samtidigt som de ska undervisa dem. Hur ska de hinna med det när det är 20 ungar i varje klass?

      Jag fick själv en inblick för några år sedan. Jobbade som timanställd i bamba och blev inplockad (22 år gammal utan erfarenhet av varken barn eller undervisning) för att vikariera inför en 4e klass.
      19 barn väldigt snälla, men vi hade en kille som hade svårt att sitta still. Rastlös och tröttnade fort på allt. Han sprang runt mer och mer och eggade upp dem andra. Han förstod inte matteuppgiften och jag gjorde mitt bästa för att förklara för honom, men tillslut tyckte han att uppgiften var tråkig och slutade lyssna. Han började springa runt igen och lyssnade inte alls på mig. Det tog inte lång stund innan han hade fått med dem flesta av killarna i klassen att också springa runt.
      Tillslut gick jag helt gråtfärdig till en annan lärare som fick komma och hjälpa mig.
      Tyvärr lyssnade han inte på henne heller.
      Tillslut var enda lösningen jag kom på att ge en ”bestraffning”. Jag sa.
      ”Ni som inte har gjort klart era uppgifter när lektionen är slut, får sitta kvar och missa musiklektionen.”
      Det var som om ett pistolskott hade gått av. Inom 2 sekunder satt alla på sin stol tysta och jobbade flitigt. Jag har ingen aning om ifall metoden är bra eller inte i ett pedagogiskt syfte, men nöden krävde ett agerande just då.
      Jag kan förstå den andre lärarens utmaning i att varje dag försöka hålla den här killen intresserad och ge honom nya uppgifter hela tiden, så att han håller kvar sin fokus.
      Jag har själv både ADHD, Bipolär II och Borderline och kan därför förstå killens beteende, men han är bara en av alla ”ungar med problem”. Det finns barn med alkoholiserade föräldrar, som blir slagna i hemmet, mobbade i skolan, adopterade från krigsländer…ja you name it och allt detta får en stackars lärare ha hand om helt själv.
      Det är ohumant både mot barnen och mot lärarna och om läraren blir sjuk då? Ja då finns det inte tillräckligt kunniga personer som kan hoppa in och då får det tyvärr bli en sådan som jag, närmaste de stöter på. Utbildad eller inte.

      I det perfekta samhället hade det behövt vara enbart 4 barn på varje lärare. Lärarna hade behövt vara avancerat utbildade i psykologi, pedagogik, inlärningsprocesser och krishantering.
      På rasterna borde ALDRIG alla barn få samlas som de gör idag på en enda stor skolgård med 4 stycken ”rastvakter” som står och röker ihop i ett hörn.
      Det skulle ha varit olika aktiviteter igång på rasterna (som stationer ungefär med ett visst antal barn i varje aktivitet) som alla var under uppsyn och ledda utav lärarna.
      Jag kommer ihåg själv att jag både blev jagad, påhoppad och bråkade själv ibland med andra flera gånger på rasterna och ingen lärare märkte någonsin något. Sådant ska ALDRIG ens få en möjlighet till att kunna uppstå.

      Om detta hade kunnat gå att genomföra, så hade alla olika pedagogiska metoder kunnat fungera fantastiskt bra och då hade funnits tid att genomföra dem och ge varje elev/barn möjligheten att utvecklas och lära sig i den takt som behövs.

      Tyvärr är detta bara en dröm ännu och istället för att komma med massa påhopp och tyckande om ditten och datten, så borde vi se till verkligheten och istället fråga oss (som jag sett att många redan gjort här) ”Vad kan vi göra åt detta och hur kan vi förbättra det som är med dem resurser vi har nu?”
      Ingen är perfekt och lärarna idag gör verkligen sitt bästa, men ibland räcker det inte till eftersom resurserna inte finns.

      Personligen kommer jag, när jag får barn, att ta ledigt från jobbet då och då och faktiskt följa med mitt/mina barn till skolan för att se hur deras skoldag verkligen ser ut. Först då kan jag agera utifrån ett bättre perspektiv och genom andra insikter.

      Jag hoppas verkligen att det löser sig både för Johan och för läraren.

      Reply

    • Avatar

      Sara

      |

      Bra skrivet!

      Reply

    • Avatar

      Maria

      |

      Jag säger bara en sak: Så jäkla bra svarat!
      Från en lärare som i perioder också använt belöningssystem.

      Reply

    • Avatar

      Anna

      |

      Hej,
      Jag skriver en rad här eftersom jag vill visa att jag håller med dig.
      Människan är ett flockdjur och förmågan att göra lika som andra är ett beteende som ofta genererar gemenskap mellan oss. Att vara elak eller hitta system för att snabbt hitta hen som inte passar in – för att då utesluta och mobba är SÄKERLIGEN inte tanken hos den enskilde läraren, utan det handlar i mångt och mycket om att skapa gemenskaphet och ta hjälp av ”flocken”.
      Att utgå från varje enskilds behov, oavsett oro eller ej – det är en omänsklig förmåga! Ingen kan på så kort tid utgå från en till en utan måste gå till flertalet i sina bedömningar och pedagogik. Självklart ska pedagogen se till den enskildes behov o utbildningen, men inte i varje specifik sekund.
      Att utfallet blir mobbning är en fråga att bearbeta vid sidan om, en fråga som kan vara ett eget ämne i skolan och en fråga som lätt kan justeras med hjälp av vakna föräldrar och lärare. Det måste finnas utrymme för olikheter, såklart! Men inte kan vi väl kräva att flockdjursbeteendet ska försvinna?

      Reply

    • Avatar

      Caroline

      |

      Tack för inlägget. Också jag har min huvudsakliga arbetsplats i ett klassrum, och finner det minst sagt besynnerligt hur full koll på klassrumsmiljön den yttre omgivningen anser sig ha…

      Reply

    • Avatar

      Malin

      |

      Instämmer med dig.
      Hade jag haft ett barn med ”oro i kroppen” som stör för andra så hade jag velat att hen sats i en liten grupp i ett annat rum. På min tid i skolan fanns ju ”obsklasser” för de barn med diagnos eller ”oro i kroppen”. Win win för alla. Vi fick arbetsro och de fick jobba på sitt sätt och samtidigt en egen pedagog. Men idag för man väl inte ”plocka ut dem” för att det blir utanförskap! Men ursäkta. Det blir ju utanförskap ändå när de som stör i klassen pekas ut och alla är irriterade på dem. Så man borde ta in mer av de gamla.. för klimatet i skolan är under all kritik. Många har noll respekt för lärarna och om igen borde dessa avlägsnas från klassrummet om de inte funkar. Ut i korridoren och arbeta istället då om hen inte reder ut att sköta sig utan att störa andra. Eller in i annat arbetsrum eller dyl. Hatten av till alla lärare!! För det jobbet ni gör är guld! Sen måste föräldrarna börja snacka om värdegrunden hemma och ofta. Inte sticka huvudet i sanden. Har man barn med

      Reply

  • Avatar

    Mats

    |

    Hejsan Petra, bra inlägg. Jag håller med dig om att belöningssystem i den form du beskriver är tveksamma och troligen kontraproduktiva. Jag skulle dock vilja att du utvecklar stycket :

    ”Den form av kollektiva belöningssystem som Johans mamma beskrev för mig är väldigt vanliga i skolans värld. Så vanliga att jag nästan vågar påstå att det är troligare att ditt barns pedagoger använder sig av ett sådant system från tid till annan, än att de inte gör det.”

    Jag jobbar som lärare och har aldrig använt ett sådant system, inte heller känner jag till någon kollega som gör/gjort det. Vad har du för källor att underbygga ovanstående påstående? Tacksam för svar.

    /Mats

    Reply

    • Avatar

      Lotta

      |

      Tack alla kloka lärare, förskollärare och fritidspedagoger som avstår från sånt här! Jag har barn som varit med om det, och till min stora glädje gjorde klassen (det var små barn) myteri genom att majoriteten helt enkelt inte alls spelade med i detta spel. Fröknarna var tvungna att avsluta det hela och genomföra det som de hade tänkt som belöning ändå. Annars blev det som ett straff för de som hade försökt sköta sig i början. Dessa fröknar fick aldrig någon kontakt med barnen och inte någon auktoritet eller respekt med sig heller. Samma grupp fungerar idag bra tack vare andra fröknar som tar sin roll som ledare på allvar och utgår från att relationen mellan alla barn och vuxna är på riktigt och ömsesidig.

      Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Mats,

      blir glad när jag läser att du aldrig använt ett dylikt system!

      Jag grundar mitt påstående på alla mina möten med föräldrar runt om i Sverige. När jag är ute och föreläser och håller kurser ställer jag ofta frågan om de som lyssnar har barn vars lärare använder eller har använt den här typen av belöningssystem. Handuppräckningen brukar visa att minst hälften, ofta uppåt 70 procent, har det. Men då skall jag i ärlighetens namn säga att jag inte särskilt ofta träffar föräldrar till barn/unga på högstadiet/gymnasiet. Min gissning är att den här typen av belöningssystem inte är lika vanliga där.

      //Petra

      Reply

      • Avatar

        Johanna

        |

        Hej! Instämmer med Mats, då jag inte heller upplever detta som något vanligt system. Är också lärare (1-6) och tycker att det är ett hemskt exempel du beskriver! Visst vet jag att det förekommer kollektiva belöningssystem liknande detta, men jag hoppas det är på väg bort . Framförallt ska aldrig det enskilda barnet kunna skuldbeläggas. Tycker det är fruktansvärt att lärare skulle straffa ett barn med koncentrationssvårigheter!

        Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Det tredje problemet är att belöna barnen med att slippa matte. Därigenom hamra in i dem att matte är dåligt och lektioner tråkiga.
    Lika kasst som kvarsittning med budskapet det ger.

    Reply

  • Avatar

    Jenny

    |

    Jag instämmer med Mats ovan. Jag är också lärare och känner inte alls igen det här med kollektiva belöningssystem. Men det betyder ju inte att det inte förekommer. Kanske det är olika vanligt beroende på årskurs? Jag arbetar på högstadiet. Nåväl, kontraproduktivt är systemet i alla fall, precis som diverse bestraffningar som anmärkningar som leder till kvarsittning – fungerar bara på ”välanpassade” elever, och är inget vettigt system det heller.

    Reply

  • Avatar

    Namn *

    |

    Tänkvärt! Jag har en yngre son, en ”Johan” och en äldre som jag ibland nästan önskar skulle busa till det lite mer. Båda har/har haft belöningssystem och för ett år sedan ungefär blev jag uppringd av skolan för den äldre sonen var väldigt ledsen efter en situation. Hans klasskamrater hade börjat reta en pojke i klassen under en rast och det var på väg att spåra ur då den pojken blev väldigt arg. Sonen hämtade då en vuxen och situationen reddes ut. Klassen fick pga händelsen ingen belöning och min son fick skulden för detta av klasskamraterna, vilket gjorde honom förkrossad. Jag och andra närstående föräldrar reagerade sinsemellan och funderade på detta med belöningssystemet men tyvärr, när jag nu läser detta, så drev jag nog inte diskussionen mot skolan särskilt hårt.

    Reply

    • Avatar

      Therese

      |

      Jag är lärare, har själv upplevt lärare som tillämpat belöningssystem, fullständigt vidrigt. Ännu vidrigare är de lärare som medvetet gör allt de kan för att försvåra för ungdomar med koncentrationssvårigheter, ja det hände på gymnasiet, och på så sätt få dem utskrivna.
      Blir otroligt glad Namn* när du skriver om din äldste son som stod upp för klasskompisen som blev retad. Det visar på empati något som börjar bli en total bristvara i dagens samhälle. Men en elev ska ALDRIG behöva ta ansvar för en situation som en, ursäkta uttrycket, korkad vuxen tagit beslut om.

      Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Samma system användes i min dotters klass (i årskurs 4) när den nya läraren inte lyckades få ordning i klassrummet. Jag reagerade instinktivt på att det kändes fel och att det inte ger barnen det budskap som vi vill ge dem. Rent generellt vill vi ju inte att barnen ska lära sig att uppföra sig väl för att de ska få en belöning. Vi vill ju att de ska förstå varför det är viktigt och få chansen att lära sig hur man kan göra för att fungera i en grupp.

    Det jag reagerade över är att lärare inte själva har den kunskap om hur människor fungerar som krävs för att förstå att en sån här metod inte fungerar och dessutom har negativa bieffekter. Inte heller bland föräldrarna fanns det någon annan än jag som reagerade (i alla fall ingen annan som sa något). Jag undrar om man ser framför sig scenariot där alla barnen lystrar till löftet om popcorn om de sköter sig och att vips infaller den där ordningen och redan och sedan kommer belöningen? Att man inte tänker sig hur det blir ifall försöket misslyckas?

    Försöker misslyckades i alla fall i min dotters klass. De prövade i ett par månader och sen försvann hela idén. Skönt.

    Reply

    • Avatar

      Anneli

      |

      En orsak till att göra detta är att bryta beteenden men det får ALDRIG drabba enstaka elever.

      Reply

  • Avatar

    Familjehemsmamman

    |

    Kollektiva belöningssystem är räddningen för läraren utan ledarskap. En bekväm väg till någon form av ”upplevd ordning” (för läraren). Många elever har föräldrar med samma slappa inställning till ledarskap och som utövar frenetisk curling. Det bäddar för konflikter mellan skola och hem. Låsta positioner där läraren anser att eleven inte går att ha i möblerade klassrum och föräldern anser att skolan behandlar deras barn kränkande. Det är ingen lätt ekvation. Med min erfarenhet av egna barn med bokstavsdiagnoser samt andras barn placerade hos mig sedan minst 20 år tillbaka och deras skolgång, så är min sorgliga erfarenhet av skolan att det brister i kommunikation, det brister i ledarskap, det brister i kompetens, det brister i självinsikt men framförallt; det brister i vilja och empati. Allt går att lösa i en dialog med ett öppet & flexibelt sinne men det hjälper inte att bara den ena parten har det. Till syvende och sist så har alla diskussioner jag varit inblandad både med egna och andras barn landat i den avgörande frågan – vems budget ska detta belasta?

    Reply

    • Avatar

      Therese

      |

      Mycket kloka och insiktsfulla ord. Kommunikation, vilja och empati är självklara grundstenar i alla relationer. Att man sedan håller på att spara ihjäl den svenska skolan är en annan problematik.

      Reply

  • Avatar

    Mikael Bergström

    |

    Jag undrar om de lärare som använder sånt här fattar att kollektiv belöning är samma sak som kollektiv bestraffning? Att inte få en belöning är likvärdigt med att bestraffa, och att inte bestraffa är likvärdigt med att belöna. Egentligen. Är det här totala nyheter? Kanske behöver lärare mer utbildning i spelkonstruktion och spelteori för att få kunskaper kring hur motiverande psykologi fungerar?

    Reply

  • Avatar

    Ariwinia Pettersson

    |

    jag måste säja att barn som utnyttjar situationen och beter sig så illa är barn som inte fått lära sig hemma att så gör man inte,man skall lära sina barn om hur man sköter sig det är inte skolans ansvar utan föräldrarnas och hade föräldrarna gör sitt jobb hade inte situationen uppstått och heller inte behovet för läraren att finna ut en lösning .jag vet av egen erfarenhet att det går att göra jag har själv 4 barn och alla 4 har neurologiska handikapp med diagnoser som MBD numera Kallas ADHD ,Aschberger.Mognadsförsening,CP och lite annat dessa barn har svårare och kräver än m,er tid och jobb med att lära sig att inte mobba och att ha förståelse för andra människor och dom klarade det med glans…så varför kan inte dagens barn utan diagnoser lära sig ren hyfs.och bara en sån sak ge sig på barn med handikapp är inte alls ovanligt att barn gör för att deras föräldrar gör det ,ser ner på dessa barn som redan kämpar,titta på hur ni beter er själv för precis så kommer barnen era att bete sig.mot omgivningen..jag vet detta var hårda ord men behöver säjas..Det är inte lärarnas jobb att uppfostra VÅRA barn bara sina egna lärarens jobb är att undervisa barnen och har inte vi som föräldrar tagit vårt ansvar kan vi inte kräva att läraren skall göra ett bra jobb./4 barns mamman

    Reply

    • Avatar

      Therese

      |

      Huvudet på spiken. Skolan ska arbeta i samverkan med hemmen, inte ta över ansvaret för barnen. Barn speglar sina föräldrar, både i ord och handling.

      Reply

    • Avatar

      Jenny

      |

      Håller med dig och jag tycker också att det borde vara så.
      Tyvärr ser dagens verklighet ut som så att många föräldrar jobbar heltid och endast ser sina barn 3-4 timmar varje eftermiddag innan läggdags.
      Då är både barn och föräldrar trötta både fysiskt och mentalt och för att få till en bra uppfostran då krävs det riktiga superföräldrar. =)

      Reply

  • Avatar

    Monica

    |

    Tack för denna delning!
    Men angående belöningssystem så är väl ändå hela skolan ett belöningssystem? Allt är prestation, du ska hela din skolgång bli bedömd….. eller? Hela vårat samhälle bygger på att prestera! Och en sak till, har man ett belöningssystem så har man automatiskt ett bestraffningssystem, går inte att komma ifrån!
    Skolan borde endast vara en plats för att vidareutveckla barns och ungdomars talanger och intressen, en plats där vetgirigheten får utlopp och uppmuntran, om vi vågade använda skolan till en sådan plats så skulle varje individ få utveckla sina talanger och välmående borde vara a och o då man arbetar med människor i alla åldrar. Vårt skolsystem är gammalt och förlegat och jag tror att många pedagoger håller med om att skolan skulle vara en mycket trivsammare arbetsplats utan en massa portfolio, betygssättningar och läroplaner att följa där varje pedagog får se varje individs talanger och möjligheter till vidareutveckling! Ja, det skulle vara möjligt men man måste våga tänka utanför de prestationsramar som vårt samhälle har skapat och istället se vilka enorma begåvningar vi har i varje individ som dom egentligen borde uppmuntras att vidareutveckla! Wow vilken skola det skulle vara! Där skulle jag vilja jobba och låta mina barn gå! 🙂

    Reply

    • Avatar

      Caroline

      |

      Fantastisk tanke Monica! Och där skulle jag vilja jobba! =) // Fröken

      Reply

  • Avatar

    Annika

    |

    Jag förstår precis tanken att det här inte är bra, men det är alltid fokus på vad lärarna gör för fel i klassrummet. Vad skall de göra för att dessa barn som stör på lektionerna skall sluta störa? Jag förstår att lärarna kämpar sig blåa för att med minimala resurser få ordning på klassen så han/hon kan undervisa.
    Jag har en son i tvåan. De är 26 elever, 6-7 är så stökiga att lektionerna förstördes ständigt, de elever som försökte lära sig tappade själva koncentrationen. Deras lärare vet jag har försökt med det mesta, inkl belöningssystem. Hon har skrikit, hon har stått tyst på en stol för att se om de märker att hon gör något konstigt, hon har fått otaliga resurser med extrastöd, skickat eleverna till studiegården, ringt föräldrar etc etc. (Jag vet nog knappt hälften hon har provat). Dessa stökiga elever har hindrat resten av klassen att få gå på flertalet utflykter som resten av skolan har gått på. Vad skall hon göra för att de elever som sköter sig skall får arbetsro, få lära sig det som de skall, få hjälp (all hennes tid går ju åt att lyfta ner barnen från bänkarna, be dem vara tysta och inte skrika, kasta pennor el knuffa kompisarna i ledet el när de går förbi? De som sköter sig måste få arbetsglädje, lust att lära sig och känna att de blir sedda, och få åka på utflykten som deras parallellklass får.
    Jag förstår att lärarna försöker hitta alla möjliga lösningar, samtidigt som de har hökögon på sig från massor med föräldrar som bara ser fel i vad de gör och inte gör. Men ge förslag på vad de skall göra som gör att det blir rätt.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Annika,
      jag hoppas och tror att min blogg är full av tankar om hur man kan skapa ömsesidigt respektfulla relationer mellan vuxna och barn. Kika gärna runt bland artiklarna :-).
      //Petra

      Reply

      • Avatar

        Annika

        |

        Det skall jag göra. Jag tycker bara synd om alla lärare där ute som allt för oftast står med bakbundna händer och får inte göra något utan att få skäll från föräldrar. Det är hemskt att se barn, ända från förskoleklass, som inte har respekt för lärare och andra vuxna och kan kläcka ur sig både hot och fula ord. Fanns ju inte på världskartan att jag skulle göra/säga sånt som min sons klasskamrater säger mot sin lärare/fritidspedagoger och även sina kompisar föräldrar. Skulle min son inte ha respekt för sin lärare och andra vuxna skulle han få en ordentlig tillsägelse och han skulle inte få göra om det. Men vad gör man som lärare när föräldrarna skjuter ifrån sig ansvaret och att skolan gör fel?

        Jag ser absolut felet med belöningssystem, tar nog upp det med min sons lärarare. Men jag förstår samtidigt tanken bakom det. Att lära barnen att de kan få tillbaka kulan om de som klass lär sig vad som var fel och att man försöker rätta till det? !

        Reply

    • Avatar

      Karin

      |

      Det är naturligtvis vansinne att de elever som ständigt förstör lektionerna för andra går kvar i klassen. De borde vara i en OBS-klass så att de övriga får en vettig skolgång. Tyvärr är ju dagens mantra att alla ska lära sig lika lite, eftersom det blir orättvist och klyftor om eleverna lär sig så mycket de kan. Enda lösningen är alltså att de elever som vill och kan följa skolundervisningen byter antingen klass eller skola.

      Reply

    • Avatar

      sak

      |

      Jag tror faktiskt att det finns ett problem när det kommer till läraryrket, som vi nästan aldrig tar upp, och det är att alla faktiskt inte är lämpade att vara lärare. Att kunna genomgå den rent akademiska utbildningen för att kunna jobba som lärare innebär tyvärr inte att du har (eller kan lära dig) de rent praktiska och självkänslegrundade delarna som krävs för att kunna ta hand om en klass.

      Att vara lärare innebär att vara ledare; inte chef eller diktator, men ledare. Du måste ha förmågan att kunna förmedla till barnen att de gör rätt i att investera sitt förtroende i dig och följa dig. Detta handlar absolut inte om att vara hård, fysiskt stark eller arg utan det handlar om helt andra egenskaper. Det handlar om att vara tydlig och bestämd absolut, men framför allt om att vara väldigt lyhörd för individernas behov och om att uppmärksamma dem, även de gånger då du inte kan tillgodose dem (oavsett om det är för barnets eget bästa, pga omständigheter utifrån eller om det handlar om att det inte skulle funka för att ni har en hel klass att ta hänsyn till så gör det enorm skillnad för ett barn att få sitt önskemål erkänt och en (icke dumförklarande) förklaring till varför ni inte kan göra som hen vill). Men det som jag tror är absolut svårast är att det är viktigt att uppskatta alla sina elever. Barn känner väldigt snabbt av om du inte tycker om dem och det leder antingen till att barnet försöker beveka dig eller gör uppror mot dig. För att undvika det senare fallet måste du alltså snabbt kunna lägga en irritation som ett barn har skapat åt sidan för annars riskerar du en eskalerande fejd med barnet. I det förra fallet är det minst lika viktigt att du hejdar ditt ogillande; det barnet kommer inte att skapa några problem för dig som lärare men ditt ogillande kommer, om det vil sig illa, sätta livslånga spår hos det barnet. Så, tanken att en skulle vara lämplig som lärare om en klarar att ta in mängder med ämneskunskap och aldrig så mycket pedagogik tycker jag är absurd. Personligen har jag lärt mig otroligt mycket mer av de lärare som hade finslipade ledaregenskaper än de som var aldrig så kunniga, men helt olämpliga som lärare.

      Vid några tillfällen har jag vikarierat (alla olika klasser, alla olika ämnen) och min erfarenhet har varit att även de klasser som jag har blivit uttryckligen varnad för som ”stökiga” har gått att lugna ner och väcka intresse hos. Jag säger inte att det inte har varit energikrävande, men det har gått. De gånger jag har haft turen att få ha samma klass mer än en gång så har skillnaden märkts otroligt tydligt mellan den första och de övriga lektionerna; den första lektionen testar klassen mig; efterföljande lektioner kan vi utgå från den stämning som vi redan byggt upp. Detta sker ju såklart också när en lärare kommer på glid med en klass och det blir ofta lite värre för varje lektion när eleverna hela tiden pushar för att hitta var läraren kommer att sätta gränsen. Barnen behöver ju veta vilken trygghet läraren kan utlova men när läraren inte har den grundläggande förmågan att kunna ta ansvar för någon trygghet i form av en ledare för alla så fortsätter det ofta utför.

      Jag tror att det är viktigt att vi börjar erkänna att det ansvar som vi (i det tysta) avkräver våra lärare inte är något som lärarutbildningen tycks vara tydlig med eller investera tid i att lära ut.

      Reply

      • Avatar

        Therese

        |

        Sorgligt många väljer att utbilda sig till lärare för att få hela sommaren ledig, och få alla lov lediga. Vad själva arbetet innebär har de inte en aning om. Så jag håller med dig Sak, långt ifrån alla som studerar eller jobbar som lärare är lämpade för jobbet.

        Reply

      • Avatar

        Eva

        |

        Sak: Visst kan det vara så att alla lärare inte är lämpliga, men det är ett otroligt svårt uppdrag i dagens samhälle att vara lärare. Man måste ha en otroligt fingertoppskänsla och försöka möta alla elevers olika behov samtidigt som det finns kunskapskrav att arbeta mot. Jag kan bara tala för mig själv när det gäller att tycka om elever men jag gillar verkligen ALLA mina! 🙂 och det är de med särskilda behov – de man får kämpa för att nå som ofta kommer en allra närmast hjärtat! 🙂

        Till Therese här ovan vill jag bara fråga vad du grundar ditt påstående på??!! En lärare arbetar 45,5 timmar per vecka och sliter otroligt hårt under terminerna och har INTE mindre arbetstid än gemene man!! Tror att de som isf skulle ha valt att bli lärare pga ”sommarlov” är räknade på en hand!

        Reply

      • Avatar

        Nina

        |

        Håller med! Det ska bli intressant att se var man ska hitta alla supermänniskor som ska ”styra upp” skolan och om dessa sedan vill gå den oändligt långs utbildningen när man lagt till all psykologi som vi beklämmande nog inte fått (?)…dessutom till en alldeles för låg lön. Nej just ja, att vara lärare är ju ett kall…

        Reply

    • Avatar

      Jenny

      |

      Men hade det då kanske varit bättre att varje barn fått en egen skål med glaskulor och belöningar och mål som är uppsatta utifrån varje barns egna förutsättning?
      T.ex Johan.
      *Om du klarar av att sitta still i 10 min varje lektion får du en glaskula. (en kula för varje 10 minutare)
      *Klarar du av att göra 3 uppgifter får du en kula. osv
      har han samlat ihop 5 kulor (eller vad de kommit överens om) under en dag, så får han en belöning som kan innebära
      -sitta och måla
      -gå ut och leka
      eller vad han nu tycker om att göra. Om han inte kommer upp i 5 kulor om dagen så blir det inget av det. Då blir det heller aldrig någon bestraffning om han inte skulle lyckas någon dag enbart att belöningen uteblir och då hade dagen ändå slutat som vanligt…förstår du min tanke.

      Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Hm… Jag tror att barnen upplever en utebliven belöning som ett straff. Tror inte du det?

        Reply

    • Avatar

      Caroline

      |

      Tack för inlägget Annika. Det saknas fler föräldrar som du! =)

      Reply

  • Avatar

    namn

    |

    Allt jag läste var klagomål men inga förslag på hur man ska lösa detta problem. Jag har inga barn själv men jag har jobbat i skolan och det var nog inte en evighet sedan jag gick där själv. Det jag såg var omotiverade elever och lärare som inte kunde göra så mycket för då skulle föräldrarna ringa. När jag själv gick i skolan stördes jag jättemycket av andra elever som busade på lektionerna och när jag försökte prata med lärarna sa dem att jag skulle ignorera dem och att det inte var mycket dem kunde göra.. Jag tycker inte att man ska dra ner dem duktiga eleverna ist för att någon som inte kan sitta still ska känna sig utanför.

    Reply

    • Avatar

      Therese

      |

      Varför gick inte du som duktig elev till de som stökade och försökte hjälpa dem att komma framåt? Det finns många olika sätt att lära sig och utvecklas på. När du kan förklara för någon annan, först då har du riktigt bra kunskaper själv.

      Reply

      • Avatar

        Jenny

        |

        Inte så enkelt att tänka så när man är barn.
        Vi hade en kille när jag gick i skolan som också sprang runt och störde alla andra. Ingen hade koll på honom, varken lärarna eller hans assistenter. Tillslut fick vi andra i klassen ta tag i honom (vi var 10-11!!!!). Antingen fick vi säga till honom att vara tyst, hjälpa honom med det han inte kunde eller gå emellan när han retade dem andra i klassen. Oftast resulterade det i att vi fick stryk från honom.

        Lägg aldrig det ansvaret på eleverna Therese =/

        Reply

  • Avatar

    C

    |

    Men kan man inte utöver belöningssystemet även prata om med barnen hur man pratar till andra människor? Visst måste man kunna föra en diskussion med barnen om hur de själva tycker om att bli tillsagda om de gör något galet och få lära sig att applicera det på andra?
    Och tala om för barnen att alla får hjälpas åt så alla klarar sig igenom det här. Och kan man på ett trevligt sätt framföra att någon stör och denna lyssnar på detta- så får man kula iaf. Det borde ju främja samarbete, trevlighet och kunskapen att kunna ta kritik.

    Reply

  • Avatar

    lärare

    |

    Vi använder oss av detta system på vår skola av och till, MEN vi skulle ALDRIG peka ut en elev. Lektionen ska vara så stökig att eleverna själva är medvetna om att den var det. Eleverna VET när lektionen var stökig, när det pratades och stojades. Om en enstaka elev är orolig så vet vi oftast varför och kan då bemöta hen på lämpligt sätt. vi har inga kulor, utan istället klassens schema där lugna lektioner färgläggs gröna och stökiga röda. Varje vecka sätts schemat upp, bredvid föregående veckors, och så förs ett samtal om hur veckan gick och finns det några mönster? Är det alltid matten? Morgontimmen? Lektionen före lunch? En viss lärares lektioner? osv. Gemensamt funderar vi ut VARFÖR var det stökigt? Hittills har det aldrig hänt att någon elev blivit anklagad för att ha förstört för klassen, belöning är utlovad och de jobbar tillsammans för det. Detta funkar……men sen har vi ju inte 30 elever i klassen heller…. Förstår att lärare med 30 eller fler elever i klassen är desperata och inte har tid att fundera kring vem det var som störde och varför.

    Reply

  • Avatar

    Susanne

    |

    Intressant krönika och väldigt intressant att läsa alla kommentarer. Visst önskar man att vi lärare var supermänniskor som i varje givet läge kunde reagera och agera så att alla fick det så bra som möjligt. Men tyvärr, vi är ju bara människor vi med. Som blir trötta. Som tycker att en del borde skärpa till sig. Som har för lite resurser för att hjälpa. Som vill att alla ska trivas. Som inte har ögon i nacken. Som ibland har otur när vi tänker. Mänskliga, inte robotar.

    Reply

  • Avatar

    ann

    |

    Sluta klaga på lärarna, ställ er själv i ett klassrum och försök behandla 30 eller 40 elever individuellt. Snart vill ingen bli lärare längre!!Tänk om någon kunde skriva allt bra som händer i skolan!

    Reply

  • Avatar

    Amanda

    |

    Åh, så ledsen jag blir när jag läser detta. Inte bara för barnens skull, utan också för oss framtida lärares skull. Det är sådana här lärare som ger oss andra lärare dåligt rykte. Jag studerar just nu till lärare i åk F-3 och jag kan säga att vi i flera kurser har diskuterat hur dåligt det är med ”guldstjärnor”, ”glaskulor”, ”bokstaplar” m.m. Samtliga utav mina klasskamrater har varit samstämmiga i denna diskussion, så vi kan ju i alla fall glädjas över att framtidens lärare kommer vara mer kompetenta.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Gott att läsa!

      Reply

    • Avatar

      Annika

      |

      Jag är fortfarande inte för (el helt emot) belöningssystemet, men nu blev jag nyfiken på vad ni kommer att göra istället? Nåt som funkar på en klass med 25-30 barn där ett stort antal barn stökar och förstör? Där de skall hinnas ”pratas omkull” samtidigt som resten skall få sin uppmärksamhet med förtjänar lika mycket, fast man sköter sig. Jag vill verkligen se ett sätt som funkar.
      Sätter sig en lärare i respekt på en gång så kanske inte de stökiga eleverna får en chans sätta igång spiralen, men hur, och hur skall de med de små resurserna de har få det att fungera om spiralen redan är där.
      Det jag reagerar mot är att läraren ”alltid gör fel,” vad de än gör.
      Jag är inte lärare, jag beundrar lärarnas ork och glöd som så många har i sitt yrke. Jag hade nog inte orkat.

      Reply

  • Avatar

    Maja

    |

    Jag har jobbat som lärare på enbart resursskolor och inom behandlingshem i 9 år i Uppsala, Stockholm, Göteborg och Skåne. På varje skola jag kom till var det varje gång den stökigaste/värsta klassen som jag fick, för det var ju alltid där det blev ledig tjänst enligt övrig personal på skolorna och de har varje gång önskat lycka till och gett mig ironiska leenden. Detta har triggat mig och varit precis de utmaningar som jag sökt. Jag har jobbat mycket med belöningssystem. Framförallt individuella belöningssystem, system som haft otroligt goda resultat. Jag har även jobbat mycket med rollspel. Jag har aldrig haft missnöjda föräldrar. Däremot har jag haft föräldrar som gråtit av lycka då de aldrig sett sina barn fungera så bra och prestera så mycket i skolan tidigare. Det har dock kanske inte enbart sin grund i belöningssystem, men jag menar att belöningar kan visst vara bra i vissa former. Jag har sökt utmaningar i mitt yrkesliv för jag verkligen har velat lära mig och har lärt mig enormt mycket. Det är just de ”svåra” barnen som har intresserat mig. De barn jag arbetat med har varit barn med Adhd, Asperger/autism, tourettes mfl.

    Reply

    • Avatar

      Thomas

      |

      Hej. Kollektiva belöningssystem i liten grupp, upp till 10 barn, där alla har någon form av funktionsnedsättning, verkar fungera mycket bra. I en större blandad grupp där förutsättningarna mellan varje barn skiljer sig så mycket verkar det vara betydligt svårare. Individuella belöningssystem verkar vara de smartaste och effektivaste och många barn är säkert vana med det hemifrån.

      Reply

  • Avatar

    Teacherlady

    |

    Det är lätt att ha åsikter om skolan, lärarna och deras bristande kompetens m.m. Särskilt lätt är det om man inte är-aldrig varit lärare. Många familjer av idag klarar inte ens av att uppfostra sina ”två” barn… föräldrarna har varken ork/tid/genuint engagemang eller lust. Jag hör dagligen föräldrar som lockar/pockar/mutar/hotar/bestraffar/bönar/ber sina barn vid hämtning och lämning och jag gissar att den enskilda stressade familjen aav idag nvänder ”belöningssystem” i avsevärt högre omfattning än vad den enskilde läraren gör. Det är så lätt att skylla på skolan när man inte lyckats uppfostra sina barn själv! Tänkvärt kanske? En lärare ägnar (tyvärr) värdefull skoltid till att göra delar av det som borde ingå i föräldrarnas roll och kan handla om allt ifrån hur man uppför sig i grupp/med kompisar till att knyta skorna och torka sig efter toalettbesök. Om ett föräldrapar inte kan lära sina ”två” barn detta, HUR kan man kräva att en lärare ska lyckas göra och orka det med 22(!) barn parallellt som läraren ska undervisa (de facti lärarens jobb!)???

    Reply

    • Avatar

      Lotta

      |

      Jag är inte lärare och det är ju en lite annan diskussion, men är det verkligen lärarens jobb att bara undervisa? Vad innebär i så fall det? Var går gränsen för skolans roll i fostran och stöd i barnets psykosociala utveckling?

      Reply

      • Avatar

        Ariwinia

        |

        Lärarens jobb är väl lärande,och uppfostran och socialt tränande är väl föräldrarnas och i de fall inte det räcker komplettera det med specialpedagoger kuratorer och dyligt för just det barnet så det får all hjälp den behöver och låt lärarna få göra ett gott jobb med att lära ut det barnen faktiskt går till skolan för att få lära sig..

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Den som läser läroplanen ser att skolan inte bara har kunskapsmål, utan också mål som handlar om att förmedla normer och värden till eleverna. I kap 2 står tex:

        Skolans mål är att varje elev

        kan göra och uttrycka medvetna etiska ställningstaganden grundade på kunskaper om mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar samt personliga erfarenheter,
        respekterar andra människors egenvärde,
        tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling, samt medverkar till att hjälpa andra människor,
        kan leva sig in i och förstå andra människors situation och utvecklar en vilja att handla också med deras bästa för ögonen, och
        visar respekt för och omsorg om såväl närmiljön som miljön i ett vidare perspektiv.

        Reply

    • Avatar

      sak

      |

      Jag förstår vad du menar men jag tycker faktiskt inte att detta är en helt relevant jämförelse. Skulle du tycka att det var ok att säga samma sak om läkare? Typ, hur kan ni avkräva av läkare att de ska kunna ta hand om era barn på ett tryggt sätt, när de har 22(!) patienter, om ni inte kunde sköta era två barn och deras brutna ben själva?

      Lärarna har ett yrke, ett undervärderat yrke absolut, men fortfarande ett yrke. Detta ska inte sammanblandas med föräldrarnas ansvar. Särskilt som barn, alldeles oavsett hur föräldrarna har uppfostrat dem eller inte, formar nya band med varje ny människa de möter. Om vi bara ska prata om uppfostran så har varje vuxen, i mycket stor utsträckning, möjligheten att definiera en egen relation till ett barn. Jag vet ju själv från när jag gick i skolan vilka lärare som de sk bråkstakarna hade full respekt för och tillit till, alldeles oavsett hur de betedde sig på andra lektioner.

      Reply

  • Avatar

    elevass

    |

    Hej!
    Många intressanta kommentarer till inlägget. Själv så tror inte jag på kollektiva belöningar. Däremot så tror jag på enskilda belöningar och att både föräldrar och lärare gör upp om belöningen, och hur belöningen ska se ut och vara. Det kan vara allt från klistermärken till att få gå på restaurang. Att försöka hålla lektion där det finns flera elever som har en diagnos inom nervopyskologiska spannet, kräver en lång erfarenhet och ett stort tålamod både av dina klasskamrater och inte minst av läraren och en förståelse inom detta ämne. Om hur man ska/bör jobba med dessa elever. och jag tror att det är där som de flesta som har tappar kontrollen i klassrummet i dag inom skolan brister, de vet inte hur man ska jobba med dessa elever och de vet inte vart de kan vända sig för att få hjälp. //

    Reply

    • Avatar

      Therese

      |

      Du tror inte att enskilda belöningar kan skapa mobbing?

      Reply

  • Avatar

    Madeleine Beckman

    |

    Jag tycker att barn ska kunna uppföra sej i skolan. Varför ska olika diagnoser ursäkta unghar att bära sej åt hursomhelst och förstöra för andra? Kan man inte uppföra sej ska man gå i nån annan sorts klass. Trött på daltandet.

    Reply

    • Avatar

      Ariwinia

      |

      även barn med diagnoser kan uppföra sig om dom får lära sig det av sina föräldrar men det tar bara lite mer energi för föräldrarna det vet jag av egen erfarenhet.

      Reply

      • Avatar

        grete

        |

        Det beror helt på hur svår diagnosen/problematiken är, om barnet tål medicin och hur dagsläget är, samt vilka uppgifterna/utmaningarna är. Jag håller med andra ord inte med om att det är fullt så enkelt som du säger! 🙂

        Reply

    • Avatar

      sak

      |

      Det där tyckte jag var väldigt osympatiskt uttryckt. Alla barn har inte samma förutsättningar och jag tycker att det är väldigt problematiskt att vissa vill skuldbelägga barnen för saker som de med största sannolikhet inte rår för. Särskilt som de flesta kan göra väldigt bra ifrån sig med rätt hjälp (vilket den attityd som du uppvisar inte utgör). Eller ska vi säga härnäst att alla barn borde kunna gå uppför trapporna själva och hänvisa rullstolsburna barn till en ”annan sorts klass”? Det låter inte som ett trevligt sätt att bygga ett samhälle på, snarare än hjälpas åt lite om en klasskamrat behöver lite stöd vid nåt tillfälle – de kommer kunna vara ett stöd nån annan gång.

      Reply

      • Avatar

        grete

        |

        Vi får inte glömma att barnen inte valt skolan, utan är illa tvungna att ingå i ett system där de med oro, koncentrationssvårigheter och stort rörelsebehov inte alls passar in.
        Hur skolan organiseras styrs av modeideologier av olika slag. När jag var barn skulle alla jobba enskilt. Plötsligt var det grupparbeten som gällde på alla plan för några år sedan, vilket ledde till mindre struktur, och därmed mer stök från de som inte passar i systemet.
        Ve och fasa den dagen kravet blir att ingen ska sjunga falskt… Alla är inte stöpta i samma form!
        Jag tror faktiskt inte så många av oss vuxna skulle stå ut i den miljö där barnen vistas, och tvingas prestera och skapa bedömningsunderlag, i ett rum med alla sociala ”vibbar” mellan 20 arbetskollegor i ett och samma rum…
        Det är ingen enkel miljö vare sig för lärare eller elever!

        Reply

  • Avatar

    Cecilia Weimer

    |

    När jag läser detta blogginlägg kan jag bara konstatera en sak. Legitimation för lärare hjälper inte ett smack om det saknas sunt förnuft. Jag blir så fruktansvärt upprörd och jag blir åter påmind om varför jag övergett läraryrket. Jag är glad att fler än jag ser det jag ser… Av just denna anledning, ser jag ingen orsak till att ta ut min legitimation… ever…

    Reply

    • Avatar

      grete

      |

      Förstår inte varför du inte vill ta ut lärarlegitimation bara därför att en annan lärare gjort något dumt… It makes no sense! Själv älskar jag mitt yrke, med alla utmaningar det innebär! 🙂

      Reply

      • Avatar

        Cecilia Weimer

        |

        Naturligtvis är det inte BARA för att vissa lärare gjort misstag. Dock har jag under mina år i yrket sett många lärare som helt saknar förståelse för elevernas individuella behov och därmed också förståelsen av gruppens sociala beteenden.

        Reply

      • Avatar

        grete

        |

        Det är kanske en av orsakerna till varför jag vill stanna kvar i yrket. Hade själv en lärare under en period som var direkt elak, och jag tänker som så att om jag fyller en plats, kan ingen sådan lärare få platsen.
        Jag älskar verkligen mina elever, men jag gör nog inte allting rätt alltid. Man lär så länge man har elever, har någon klok människa uttryckt!

        Reply

  • Avatar

    grete

    |

    Jag har fått råd av barnpsykolog och barnpsykiatriker att använda belöningssystem för att uppmuntra ett förbättrat beteende. Just detta exempel är olyckligt, men jag har sett belöningssystem fungera bra då alla bidrar till stacken utan att enskilda elever får makt att stjälpa hela belöningen…

    Reply

    • Avatar

      S

      |

      Det är klart att vissa belöningssystem fungerar bra i det avseense att barnet gör det den vuxne önskar. Men vad lär sig barnet? Att om jag gör som den vuxne säger får jag en belöning? Vad händer med barnets inre styrning, egna vilja och värderingar? Borde inte barnet kunna ”klappa sig själv på axeln” och vara stolt över sitt beteende istället för att ”sköta sig” för att få en belöning? Jag vill inte ”uppfostra” mina barn. Jag vill stötta dem under deras uppväxt och hjälpa dem att lära sig lyssna på sina egna behov och värderingar. Jag förstår att det är svårt för en ensam lärare i en klass med många barn som inte har förmågan att sitta stilla, men jag tror verkligen inte att belöningssystem är någon lösning på problemet.

      Reply

      • Avatar

        grete

        |

        Självklart är vi som lärare med att uppfostra barnen! I dagens samhälle är barnen ofta hemifrån 8-9 timmar under vardagarna, i förskola, skola och på fritids. Om ingen vill uppfostra under den tiden, blir resultatet förödande för barnen (och för samhället i ett lite längre perspektiv). Här gillar jag det afrikanska talesättet som säger att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Alla hjälps vi åt, vi som har daglig kontakt med barnet!
        Sedan ser inte jag något problem i att ge extra motivation genom en belöning, om barnets egen motivation tryter gentemot alla krav det möter. Att spara små pärlor eller belöningskryss för att i slutändan få något trevligt, är ungefär som att spara en del av veckopengen till en semester eller ett dataspel. Kunskapen om att man kan offra något i stunden för att tjäna något i längden är viktig livskunskap!
        Som jag ser det är inte belöningssystem i sig av ondo, utan en bra hjälp i många situationer, både för barnet och den vuxne. Problemet uppstår om någon hängs ut genom belöningssystemet! Att snåla in i vardagen för att få något extra längre fram är positivt, så också för barnet som kan upptäcka och lära sig mer om sin egen självkontroll och förmåga genom belöningssystemen! Det lönar sig att kämpa, och det behöver vi alla veta, så även barnen!
        För mig själv är min lön och en löneökning en definitiv motivationsfaktor, även om min insats på jobbet inte beror på antalet tusenlappar jag får in… Mår jag dåligt, är vetskapen om en kommande semester eller ett lov något som kan få mig att orka lite till. Barn kan ha svårt att blicka långt fram och kämpa t.ex. mot ett lov som ligger fyra veckor fram i tiden, eller till ett bättre betyg som hägrar långt fram för den som satsat på sin läs- och skrivutveckling tidigt i livet. Då kan små belöningar på vägen vara en hjälp, tror jag.
        Många av de barn som omger oss, behöver lite extra att se fram emot, och en välförtjänt belöning nu och då, men det får absolut inte läggas upp på ett sätt som gör att bräckliga barn går sönder, utan på ett sätt som gör att barnen i stället upptäcker sin egen styrka och förmåga!

        Reply

    • Avatar

      A

      |

      Tack för bra kommentar och motivering Grete! Precis så!

      Reply

  • Avatar

    Lotta

    |

    Det går nästan inte att skapa begripliga system som inkluderar alla, alltid och överallt. I detta fall blev det fel och jag hoppas att läraren gjorde ett undantag och visade filmen iaf – eftersom pojken hade sin bokstav. Och mobbing är aldrig försvarbart och det måste kompisarna fås att förstå att kraven på denna pojke får vara annorlunda. Jag blir alldeles matt av att någon alltid är kränkt, system alltid orättvisa osv. Min farmor sa alltid ”Det var inte illa ment.” och även i rollen som feminist tänker jag så – att det inte alltid är avsiktligt, vad det nu är som blivit fel. Jag tyckte att läraren hade en god intention och att denne gott kan fortsätta med detta system. Och som alltid – med justerad tillämpning där och om så behövs blir det ännu bättre.

    Reply

  • Avatar

    Mia

    |

    Fantastiskt med alla föräldrar som vet exakt hur man ska göra rätt i alla lägen. Här konstateras det att lärare minsann inte har någon utbildning i psykologi (eller en hel del annat) och ändå läggs en sån här händelse läraren till last. Tror ni helt seriöst att läraren tänkte att hon nu skulle se till att ett barn skulle bli utfryst? Lärarens syfte var gott, men det blev fel. Jag kan inte annat än förmoda att ni alla som är så upprörda är totalt felfria.
    Visst, det här blev absolut inte bra, men precis som någon annan skrev ovan så dömer alldeles för många utifrån en bild som egentligen inte visar särskilt mycket. Finns läraren här och kan förklara sig? Nej inte det heller. I det läget beter man sig inte bättre själv om man hoppar på någon utan större mängd fakta. Förhoppningsvis tar läraren åt sig av den här erfarenheten, försöker göra så gott hon kan med att reparera skadan och går vidare med ett nytt perspektiv. Men ni kanske inte vill ge läraren den chansen?
    En lärare sitter ofta klämd mellan två lägen i den här situationen. På den ena sidan står föräldrar och är upprörda för att det inte är lugn och ro i klassen. Jag vet föräldrar som har ringt till både rektor, skolverk och annat för att ”den där förbannade ungen vill inte sitta still och skolan gör ingenting!”. Nej skolan gör ingenting. Vi struntar i att försöka hjälpa de här eleverna på bekostnad av de elever som vill ha tyst och lugnt. För det tror ni, eller hur? På den andra sidan står föräldrarna till eleven som inte kan sitta still eftersom läraren struntar i att deras son eller dotter blir kränkt. För så är det ju också, eller hur?
    Vi lärare jobbar hårt för att skolan ska fungera för alla barn. Vårt jobb går inte ut på att försöka få så många barn som möjligt att må dåligt om ni trodde det. Vi gör vårt bästa utifrån de förutsättningar vi har. Och då pratar vi tidsmässigt, utbildningsmässigt (skulle vi få utbildning i allt som föräldrar vill så skulle vi aldrig komma ut i aktiv verksamhet) och erfarenhetsmässigt.
    Vi gör det för att vi gillar vårt jobb och för att vi älskar era barn. För det får vi en ganska dålig lön och ständiga utskällningar från alla. Från Björklund via medias uppvisande av den så usla skolan och de så dåliga läraren till föräldrar. Jag förstår mycket väl att många lärare slutar idag.
    Eftersom ni så uppenbarligen kan göra jobbet så oerhört mycket bättre själva så är ni välkomna att skola om er till lärare och ta med er alla era fina teorier om hur enkelt det är att undervisa.

    Eller också så kan ni sluta uppröras över något som varken ni eller jag har hela facit för i en tråd på internet och se till att öppna en bättre kommunikation med era barns lärare genom att prata och samarbeta med dem i verkligheten.

    Reply

    • Avatar

      Cecilia Weimer

      |

      Detta som Mia beskriver, med att läraren är klämd mellan föräldrar och rektor, det är just det som är så svårt i yrket. Nu har inte jag jobbat med barn, då jag är gymnasielärare, men just det där med att man är helt klämd, det finns ju där också. Dock finns det skolor som ger läraren frihet till att göra sitt jobb efter sitt egna sunda förnuft. Jag har varit på två sådana skolor och det är milsvid skillnad på att jobba där. När skolorna ger lärare denna frihet, då blir också individen sedd. Min bästa rektor som jag haft, hon säger alltid, en fri lärare är en bra lärare, och det är så sant. Det skapar motivation hos lärarna och vi klarar av att se vad som pågår i grupperna då, istället för att hela tiden behöva tänka på hur skolans ansikte utåt ser ut. När man som lärare känner att man har stöd i sina beslut, då blir eleverna också trygga, precis så som barn blir trygga om föräldrarna är trygga i sina beslut och gränssättningar.

      Reply

    • Avatar

      Matte

      |

      Tack Mia! Du skrev det inlägg jag tänkte skriva. Helt klockrent, varje ord!

      Reply

    • Avatar

      Trött lärare

      |

      Bra rutet!
      Blir så trött på all bestraffning vi lärare får utstå och brist på belöning får mig verkligen att vilja lämna yrket.

      Reply

  • Avatar

    Åse

    |

    Hej och tack för ett bra blogginlägg! I mitt barns skola finns både kulburk och kollektiv bestraffning. Eländet började när skolans ledning tog ett hastigt och enväldigt beslut att köpa in ledarskapsprogrammet ”Ledaren i mig”. Det bygger på ”7 habits of highly effective people” och är från början utvecklat för vinstmaximering i näringslivet. Och nu drillas alltså barnen i vanliga, kommunala grundskolor – från F-klass och uppåt – att alltid vara ”proaktiva”, ha ”målet i sikte”, ”tänka vinn-vinn” och ”vässa sågen”. I mitt barns klass har man infört ”veckans sociala mål”, t ex att inte svära. I slutet på veckan ska det redovisas vilka som ”nått i mål” eller inte. Det tog några veckor innan vi föräldrar fick reda på detta, och pedagogerna var oförstående när vi sa att de måste sluta med denna grupptrycksövning. Såvitt jag förstår fortsätter den fortfarande. Vi är många föräldrar som är starkt kritiska, men jag vet också att det finns andra föräldrar som applåderar den ”struktur” som programet medför.

    Jag har läst igenom de kommentarer som lämnats till olika blogginlägg på denna sida och ser att många kunniga och erfarna människor är aktiva här. Om ni vill får ni hemskt gärna titta på den blogg som en annan förälder i skolan har satt upp för att sammanfatta vår kritik mot Ledaren i Mig. Vi är förtvivlade och djupt oroade för vilka konsekvenser detta program kan ha på våra barn. Vi tar tacksamt emot input och tankar kring detta!
    http://skolkritik.wordpress.com/

    Reply

    • Avatar

      Therese

      |

      Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni får stopp på den här idiotin Åsa! Barn är barn, inga vinstgenererande maskiner. Senast i veckan kom undersökningen som visar att majoriteten av de anställda i Sverige vantrivs på sina jobb pga ökade krav och slimmade organisationer. Vidrigt om detta ska sprida sig ner i skolan, särskilt de tidiga åren där barn måste få lov att vara barn.

      Reply

      • Avatar

        Åse

        |

        Tack för ditt stöd, Therese! Vi hoppas också att vi får stopp på detta snart – helst innan alla vettiga pedagoger lämnat skeppet. Rektorn har nämligen gjort klart att alla som inte delar ”skolans vision” (Läs: vill undervisa enligt Ledaren i Mig) bör söka sig till en annan skola. Frågan är vad vi föräldrar ska göra, som har barn i skolan…

        Reply

  • Avatar

    Pernilla

    |

    Jag har varit med om lärare som använt sig av belöningssystem där mina barn varit delaktiga. Det har fungerat bra i vissa fall och mindre bra i andra. Det jag reagerar på när jag läser vad andra skrivit är att många har åsikter om hur galet de har gjort i skolan och att det är fel med belöningssystem men ingen (vad jag läst, dock inte läst allt) kommer med förslag på hur man löser situationen i skolan/klassen i stället. Likaså reagerar jag på att man dömer utan att veta hela situationen och inte höra alla inblandade. Självklart ska inte pojken bli utsatt och känna att han inte kan gå till skolan men jag tror inte att läraren hade det som avsikt när han/hon införde belöningssystemet. Jag tror det är viktigt att ha en regelbunden kommunikation mellan föräldrar och lärare och att man som förälder försöker ta en dag och är med barnet i klass för att få en egen uppfattning om hur det är. Att själv få uppleva sitt barns vardag om så bara för en dag.
    /pernilla

    Reply

  • Lärarjävlarna | Fröken Ann

    |

    […] målet och därför ej får sitt pris. Vi borde alltså alla säga NEJ till även dem. (Läs här) Ändå kan jag lova er att de används tex i […]

    Reply

  • Avatar

    Alex

    |

    Vi hade en lärare i grundskolan som hade en annan variant på belöningssystem. Vi hade ett hjärta på svarta tavlan och varsin liten namnlapp. Om man hade varit duktig under dagen (ätit upp sin skollunch, varit snäll mot sina kompisar, varit tyst i klassrummet osv.) så fick ens namnlapp sitta i hjärtat tills nästa eftermiddag. De som inte skött sig fick sitta utanför hjärtat.
    Den läraren hade en del tvivelaktiga uppfostringsmetoder men det gör mig lite ledsen att ingen reagerade då. Ingen klok människa upplyste läraren om att det kanske inte var så lämpligt att låta en liten sjuåring vara den enda som inte fick vara med i ”gemenskapen”.

    Reply

  • Avatar

    Pernilla

    |

    Kreativt förslag 😉
    Jag kanske skall pröva det på en middagsbjudning i helgen? Innan maten berättar jag för mina väninnor att om vi har tillräckligt trevligt under middagen, så kommer jag att bjuda på efterrätt efter maten. Jag ger kulor efter hur bra jag tycker att vi har det, och får vi låt säga, minst 4 kulor av 5 möjliga så serverar jag efterrätten. Annars gör vi ett nytt försök vid nästa bjudning! Allt för att stämningen skall bli bättre!

    Reply

  • Avatar

    Stefanie

    |

    Hej! Jag följer din blogg och har köpt och läst din bok och håller till största delen helt med det du skriver. När det gäller belöningar håller jag också med men undrar om det finns situationer där belöningar kan vara ok. Jag har en tjej som blir två år i sommar och som tvärvägrar att sitta på pottan utan byxor. Jag har backat med potträningen och tänkt att jag inte vill pressa henne om hon inte är redo men jag tycker att hon börjar bli så stor att det nog skulle vara dags nu. En snabb koll på nätet efter ”hur man pott-tränar” visar att system med guldstjärnor, roliga pottor och särskilda bajsböcker verkar de ”knep” som finns att tillgå och jag känner mig inte övertygad. Har du några tips på hur jag skall tänka kring det här och hur jag kan hjälpa min flicka att bli kvitt blöjan? Ska man belöna ett barn som går på pottan eller hur gör man?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Din flicka är ännu väldigt liten. Jag skulle rekommendera dig att vänta in hennes egen nyfikenhet och initiativ. Det kommer!

      Reply

    • Avatar

      Grete Moskov

      |

      Belöna du, så ska du se att hon snabbt lär sig att gå på pottan byxlös 🙂

      Reply

  • Avatar

    Emelie

    |

    Alltså, jag tycker ändå att belöningssystem är bättre än vissa andra alternativ, som kollektiv bestraffning. Som också finns, på motsvarande sätt fast istället för en belöning måste de kämpa för att inte bli av med vissa förmåner. Jag ser hellre att en lärare jobbar för lugn i klassen genom att erbjuda ett mål, än att säga ”om ni inte är tysta kommer det här och det här negativa att hända”. Jag är lärarstudent som har aspergers. Jag vet att alla mål inte är så lätta att uppnå. Men jag ser inte problemet i belöningssystemet. Jag ser problem i den här lärarens bemötande av eleven i fråga, och att det fattas det stöd som krävs för att en eleven ska klara att vara lugn under skoldagen. För problemet är att även om Johan har ett problem i grunden som skapar oro och svårigheter att hålla sig lugn drar han kanske igång andra elevers om skulle kunnat hålla sig lugna annars som inte har samma svårigheter, och de kanske behöver ett mål, som popcorn, att kämpa för.

    Reply

  • Avatar

    Alexander

    |

    Problemet här är inte belöningen. Problemet är att allt sker kollektivt där den största boven i dramat som orsakar mobbingen är den kollektiva bestraffningen. Om en person missköter sig drabbas samtliga. Det föder omedelbart en kamratfostran bland eleverna som då känner att de måste ta tag i saken med egna händer och ”fostra” sina klasskamrater. Detta är extremt farligt och har ingenting med belöning i sig att göra utan snarare att dra alla över en kam.

    Reply

  • Avatar

    Bianca

    |

    Jag var en av dem eleverna som utsattes för att bli störd – dag ut och dag in av elever som Johan. Av elever som inte kunde sitta stilla, av elever som ställde sig upp på stolen och sjöng när hen inte fått tillräckligt med uppmärksamhet för dagen osv. Det var ett helvete.
    Deras beteende gick ut över mig vardag, mitt lärande och mitt välbefinnande och rätt av att ha en stressfri skolvardag.

    I Sverige är vi helt livrädda för att dela upp barn. Vi kan av någon grund inte ha specialklasser, eller olika nivåer på klasserna. Man är rädd för att barn skall upptäcka att man är olika, men så är det ju. Barn är olika på samma sätt som vuxna är olika. Barn har olika förutsättningar, barn har olika nivå av intelligens, barn har olika behov av extra stöd utöver läraren.
    Några barn skulle växa av att kunna ta mer avancerade klasser tidigare, medan andra kanske behöver mer än en vuxen närvarande eller längre tid för att lära det samma som många andra.

    Istället för att tycka att alla skall vara SAMMA, så önskar jag att det skulle finnas en acceptans över att vi är olika. Att säga att alla måste vara lika är ju faktiskt det samma som att säga att det är fel att vara olika.

    Jag tror att det skulle vara bättre för den klassen om Johan hade varit på ett ställe där han kunde få mer uppmärksamhet och att dem som inte hade de samma hinder skulle slippa störas varje dag.

    Reply

  • Avatar

    Grete Moskov

    |

    Jag tänker helt motsatt Bianca; Att ha olika barn i samma klass skapar förhoppningsvis en större tolerans och acceptans för det faktum att vi människor är olika, åtminstone om pedagoger och assistenter jobbar ”klokt” och medvetet. Det blir ju mycket uppenbart i en klass med många olikheter och personligheter, att ingen människa är den andre lik och att det gäller att vara flexibel i kontakten med människor. Att bara umgås med likasinnade skapar i längden en social begränsning medan olikheter i klassrummet kan främja social kompetens, om de närvarande vuxna ger hjälp och stöd till hela gruppen för att den ska fungera. Men visst anser jag att elevernas arbetsro är viktig och ska bevaras så långt det låter sig göras.

    Reply

    • Avatar

      Bianca

      |

      Tror att folk tycker olika beroende på egna upplevelser. Jag vet att det fanns ämnen i skolan, t.ex kemi, där jag hade kunnat lära mycket mer om det hade varit okej med klasser som avancerad kemi på tidigare stadie i Sverige. Det känns som att det är ett tvång att alla skall lära det samma, i samma takt (och inte mer). Att det är viktigare att man är en stor tolerant grupp, före det att man får lärt så mycket man har förmåga att lära.

      Det har gått helt fint för mig i livet utan avancerad kemi på högstadiet och det är självklart ett I-landsproblem, men det känns ofta som att fokuset bara går åt ett håll i sådana här kommentarfält och det var därför jag ville göra den andra sidan hörd.

      Reply

  • Avatar

    Grete Moskov

    |

    De som väljer läraryrket för loven blir nog inte långvariga inom yrket. Jag har haft en del olika jobb genom livet och kan bara säga att läraryrket är det absolut svåraste. Jag känner så gott som aldrig att jag är riktigt ledig. Jämt och ständigt funderar jag på hur jag kan hjälpa just den enskilde eleven, särskild den med stora behov. Om jag inte hade en stark känsla för eleverna skulle jag ALDRIG stanna kvar inom yrket med alla de krav som finns från omvärlden, myndigheterna, föräldrarna, eleverna själva etc. Min känsla för eleverna gäller från den starkaste till den svagaste!

    Reply

  • Avatar

    Åza

    |

    Klassbelöningar fungerar, annars skulle de inte användas. Själv kör jag inte med belöningar utan gruppgemenskap. Inget funkar så bra som när alla förstår att de behöver varandra. Då lär sej alla, såväl de med koncentrationssvårigheter som de som har det lätt för sej. Det förgargar mej att vi alltid talar om de som inte förmår att inte störa eller tjuvnypa andra och aldrig om de som blir störda eller nypta. Har inte alla rätt till säkerhet i klassrummet? Många av oss lärare har tre, fyra planeringar i klassen för att alla ska få sitt, lära sej på lika villkor så vi försöker. Men det vore lättare om fler föräldrar kunde ge sina barn bättre strategier än att slå och skrika när deras juveler inte kan/ förstår/ förmår. Det märks stor skillnad på de barn där föräldrarna hjälper till och inte bara förväntar sej att läraren ska ha alla lösningar. Trots allt känner de sina barn bäst. Till mitt utåtagerande barn har vi slittrasor i väskan och skinka i kylen. Jag har lärt skolan tre tekniker som funkar. Mitt andra barn som blev störd och nypen fick byta klass och på jobbet har jag tre, fyra stycken i mitt klassrum som jag möter 3 timmar i veckan som utsätter och blir utsatta för varandra. Så jag tycker nog att detta inlägg var lite förenklat. Om barn inte får säga åt varandra och det bara ska visas hänsyn mot de som inte förmår….. Var ligger lärdomar och rättvisa i det?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Vem har sagt att barn inte får säga åt varandra? (mitt inlägg handlar om HUR)
      Och baserat på vad drar du slutsatsen att jag tycker att det bara skall visas hänsyn mot de som inte förmår?

      Reply

Lämna en kommentar