Jag behöver inga vetenskapliga bevis för att jag och mina barn mår bra av att mötas i respekt!

I morse läste jag David Eberhards artikel i Göteborgs-Posten där han påstår att barn i vårt samhälle är och tillåts vara gränslösa. Lösningen på det tycker han är mer auktoritär disciplin, straff och katederundervisning.

Jag berättade om artikeln för mina barn vid frukostbordet:

– Jag läste att en psykiater påstår att barn inte tar skada av att vuxna skäller på och straffar dem ibland.
– Om han har rätt så är jag jultomten! sa elvaåringen. Det är väl helt självklart att barnen mår dåligt av att bli skällda på och straffade!
– Och så tycker han att man skall låsa dörren för barn som kommer för sent till skolan, fortsatte jag.
Nioåringen lade pannan i djupa veck. – Jag fattar inte riktigt…? Barnen lär sig väl inget i korridoren?!

Personligen blir jag mer upprörd än vad som är hälsosamt när jag läser David Eberhards artikel. Jag längtar så mycket efter ett samhälle där barn och vuxna inte ställs mot varandra som två olika grupper. Där barns och vuxnas intressen och behov är lika mycket värda och man söker lösningar som tar allas behov av omsorg, respekt, integritet och förståelse i beaktande. Jag är övertygad om att det går, men då måste vi sluta förhålla oss till barnen som om vi var i en ständig maktkamp med dem.

Som jag ser det är det ett odiskutabelt faktum att vuxna har makt över barn. Vi har det i kraft av våra större fysiska, kognitiva och ekonomiska resurser. Frågan är hur vi väljer att använda den makten. Vi kan använda den för att straffa. Och vi kan använda den för att skydda och tillgodose så många behov som möjligt – både barns och vuxnas. Personligen använder jag gärna min makt till det sistnämnda. Däremot vi jag inte använda den för att straffa, vare sig mina eller någon annans barn.

Det är möjligt att det inte finns några vetenskapliga bevis för att barn tar skada av att bli straffade.* Men jag behöver inga vetenskapliga bevis för att veta att både jag och mina barn mår bra av att mötas i respekt! Gör du?

* Min forskarbakgrund gör sig påmind här och jag vill gärna påpeka att avsaknad av bevis för något inte är detsamma som att bevis inte finns. Annorlunda uttryckt, även om David Eberhard inte har funnit några vetenskapliga bevis för att barn inte tar skada av bestraffningar så betyder det inte att barn inte tar skada av bestraffningar. Det betyder bara att David Eberhard inte har funnit några sådana bevis (vilket i sin tur möjligen speglar hur noggrant har har letat efter dylika bevis).

Mer på samma tema:

När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv
Skulle du vilja bli utskälld inför alla dina vuxenkompisar? Brev till fröknar från åttaårig flicka
Vill du ha lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?
Har du tröttnat på att bråka med barnen?
Gränser med respekt

Jag har skrivit en bok om respekt och likvärdighet i relationer mellan vuxna och barn. Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

mamma och barn vid vatten beskuren

Taggar:, , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (49)

  • Avatar

    Maria - Vilda barn

    |

    Du är bäst Petra. Precis så borde det vara, att ingen av oss skulle behöva vetenskapliga bevis för det självklara, att det att bemöta folk – vuxna eller barn – på ett sätt som är menat att få folk att lyda, att må dåligt över sitt sätt eller sina handlingar har just den effekten, att de mår dåligt.

    Reply

  • Avatar

    Alexandra Grönvall

    |

    Tack för de kloka orden, Petra. Blev precis som du upprörd och kände obehag av det jag läste i Eberhards debattartikel.
    Jag tycker det är uppseendeväckande att en läkare (han är ju psykiater) nöjer sig med att en metod inte är bevisat skadlig för att tycka den är okej att använda. Visst, bestraffning är inte en medicinsk metod – men borde man inte även i barnuppfostran ställa kravet att metoder ska göra bevisad nytta för att få användas? Nu verkar Eberhard falla tillbaka på läkarvetenskapens kryphål beprövad erfarenhet”- eller ”så har vi alltid gjort förr, och det brukar bli så bra så”.
    Kanske min bakgrund som läkarstudent (jag sadlade sedan om till biolog) som gör sig påmind här. 🙂

    Hur som helst, så verkar han säga vad en hel massa människor vill höra, så han kommer säkert bli den nya Anna Wahlgren. Sådana som du, Petra, som säger vad människor behöver höra, får tyvärr sällan samma mediala uppmärksamhet.

    Reply

  • Avatar

    Regeringen

    |

    Som mamma till två 8-åringar, boende i ett övremedelklassområde och tillbringat mycket tid i barnens skola, så är jag dessvärre benägen att (åtminstone till viss del) hålla med David Eberhart.

    Varje morgon när jag lämnar mina barn i skolan, möter jag samma barn vid parkeringen. Barn som skjutsas till skolan och som EN DAG VARANNAN VECKA kommer i tid på morgonen. Detta under 1 års tid. Föräldrar som ser sitt eget schema som viktigare än det skolan har satt upp.

    Barn som (trots diskussioner, empatiövningar osv under 3 terminer), fortfarande säger ‘håll käften’ och ‘det skiter jag i’ till sin lärare när man inte har lust att lyssna på en klasskamrat som läser upp berättelsen hen skrivit (och ägnar sig åt att diskutera fotbollskort istället).

    Jag är ofta chockad över vad föräldrar accepterar när det kommer till attityd och tilltal från sina barn. Jag är också förvånad över vad barn faktiskt får bestämma i vår bekantskapskrets. ”Vill du vara med på fotbollträningen eller ska vi åka till landet och hälsa på farmor och farfar?” är ett exempel på beslut 7-åringar av idag får fatta.

    I vår familj är det jag och min man som bestämmer. Våra beslut grundar sig på vad vi tror är bäst för våra barn och vår familj, nu OCH i det långa loppet. I vårt beslutsfattande tar vi självklart hänsyn till de käraste vi har, MEN det är vi som fattar besluten.

    Jag tror exempelivis inte att det är bra för våra barn att se Pirates of the Carribean med kompisen. Jag är 99% säker på att de kommer att drömma mardrömmar. Därför blev det nej till den filmen tills de är lite större. Men kompisen såg den, och nu berättar föräldrarna att han inte vågar sova i sitt eget rum längre.

    Barn är barn. De har inte livserfarenheten och inte alltid förmågan att se följderna av deras beslut och handlingar. Därför är det min uppgift som förälder att begränsa sockerintag till 1 gång i veckan, avgöra vilka filmer/spel som är lämpliga, se till att mina barn kommer i tid till skolan/gör sina läxor/följer de regler som finns när det kommer till bemötande och uppförande osv.

    Jag försöker att prata, diskutera, fråga mina barn hur de tänker kring olika aspekter och förklara varför man gör på vissa sätt och inte på andra. Men det är faltiskt inte alltid det fungerar.

    En väldigt otrevlig, kaxig attityd mot andra familjemedlemmar visade ingen förbättring trots prat och diskussioner. När det gällde slängda ytterkläder på golvet innanför ytterdörren, hjälpte inte heller påpekanden om snubbelrisk, prat eller diskussioner. Det som hjälpte var att privilegiet att få låna min ipad drogs in respektive avdrag på veckopengen.
    Och JA, jag hade hellre sett att det räckte med att ge sakliga argument och förklaringar till varför, istället för att straffa det oönskade beteendet. Men så var det dessvärre inte.

    Reply

    • Avatar

      Shelley

      |

      Håller med dej till 100%!!

      Reply

    • Avatar

      En mamma

      |

      Håller fullständigt med dig! Tack!

      Reply

    • Avatar

      Magdalena Nilsson

      |

      Jag som gymnasielärare (och mamma) tackar dig för ditt inlägg och resonemang. Det gläder mig att det finns föräldrar som förstår helheten!

      Reply

    • Avatar

      Victoria

      |

      Du har helt rätt!!! Tack för att du skrev detta.

      Reply

    • Avatar

      Johan

      |

      Huvudet på spiken, TACK!!!

      Reply

  • Avatar

    Förälder till 3

    |

    Jag hoppas ändå att du kunde förklara för din 9-åring att barn som får stanna i korridoren lär sig att man inte lär sig något om man ständigt kommer för sent till lektionerna och att man stör de övriga 95-procenten i klassen som blir avbrutna när den sena eleven stövlar in i klassrummet. I vuxenlivet så är det ingen som väntar på en person som kommer 30 minuter försent till ett viktigt möte.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Det vet hon redan. Hon är klok. Hon gillar inte heller när barn kommer sent till skolan. Men hon, liksom jag, tvivlar på att det här är det bästa sättet att lära barn komma i tid.

      Reply

    • Avatar

      Sara

      |

      Människor (både vuxna och barn) behöver träna på olika saker. En del behöver träna på att komma i tid. Andra behöver träna på att koncentrera sig. Någon behöver träna på att låta andra prata. En annan på att prata mer. Vi hjälper inte barnen att träna på de här förmågorna genom att stänga dem ute eller försöka tvinga dem. Det vet vi ju själva så väl. Brukar vi låsa ute vår make eller maka om hen kommer försent hem till middagen eller utestänga en arbetskamrat eller kompis som försovit sig eller? Inte tvingar vi vår arbetskamrat att yttra sig vid lunchen om hen inte vill eller tvärtom, visst straffar vi inte folk i vår bekantskapskrets som pratar för mycket? Varför skulle vi hjälpa barn att träna och bli bättre på de här förmågorna genom att straffa dem? Det är inte så vi får ömsesidighet i våra relationer, eller hur?

      Reply

  • Avatar

    Lärare och förälder till 2

    |

    Mycket bra skrivit Petra!
    Kan försäkra ”förälder till 3” om att barn som är i tid även kan ”störa” resten av klassen, medvetet och omedvetet. Att låsa dörren eller uppmuntra barnet den dagen det är i tid? För mig är valet enkelt..

    Reply

  • Avatar

    Nettan

    |

    Tack! Jag kände mig också provocerad av texten och önskade såååå att han inte skulle få bli oemotsagd!
    Kan hålla med om en del saker föräldrar behöver vara bättre på som gränser, generellt sett. Att föräldrar curlar och skyddar sitt barn så de inte ser hens del i ev. Problem!
    Men att lösa det med att bli mer auktoritär än vad vi föräldrar redan är bara genom att vara en förälder. Eller genom bestraffning och skapa mindre tillit till vuxenvärlden är ju helt åt h-ete!
    Med andra ord, jag ser problemet han uppmärksammar. Men orsaken till det och då också föreslagen hantering, Gör mig ont i hjärtat att läsa om!

    Reply

  • Avatar

    Malin

    |

    Jag gillar verkligen ditt oerhört humana och medmänskliga synsätt Petra. Jag önskar att jag hade all tid och ork som det kräver att alltid bete mig så. Det här med att ha makt över barnen tycker jag är svårt. Jag vill inte använda min storlek och styrka, så då finns ingen makt. Jag har haft mycket dåligt samvete för att jag ändå säger nej, lyfter upp och bär dem om de inte går självmant osv. Men nu tänker jag istället att barn behöver vänja sig vid motstånd och motgångar, för det är vad som möter dem utanför hemmets väggar. Jag försöker dock så långt det går att validera deras känslor, tex, – nej jag förstår att du vill titta på tv, men nu är det dags att sova.
    Problemet i skolor, och andra stora grupper av barn, som jag upplevt det, är att genom att vara snäll så är barnen snälla tillbaka, vilket är toppen, men det betyder inte att de kommer göra som de ska i klassrummet.
    Men ju fler barn som växer upp i respektfulla hem desto bättre kommer de att må och bete sig i skolan, så jag hoppas att trenden kommer att vända till slut. Fram för obligatoriska föräldrautbildningar!

    Reply

  • Avatar

    Shelley

    |

    Petra,

    Jag tycker du läst Eberhards artikel helt fel … eller tolkat helt fel. Varför säger du till dina barn att han tycker det är OK ‘att vuxna skäller på och straffar dem ibland.’ Det säger han väl inte. Han säger att de svenska barnen behöver disciplin. Disciplin är’ upprätthållande av ordning och regelföljande’ detta är något som barn inte bara behöver utan suktar efter.

    Sveriges barn och ungdommar behöver mer av raka linjer, nån som säger till och bestämmer, för de vet inte sitt eget bästa precis som Regeringen skriver. Vi är föräldrar och de är våra barn. Det är inte bara vårt jobb utan vårt ansvar att vara föräldrar och inte vara barnens bästa vänner. Självklart skall barn respekteras men det skall, lika självklart, vuxna. Då får respekt om du ger respekt. Du får inte respekt genom att låta barnen göra som de vill, inte ha regler eller få förlja de regler de vill och strunta i de andra.

    Den svenska skolan är på väg nedåt, och så är hela svenska samhället. Svenska föräldrar, stå upp och var ditt/dina barns förälder inte bästis. De har tillräkligt med kompisar men behöver föräldrar!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Om vi skall vara petiga så sa jag till mina barn (som jag skrev i artikeln): ”Jag läste att en psykiater påstår att barn inte tar skada av att vuxna skäller på och straffar dem ibland.” Jag tycker att det är en rimlig tolkning av det David själv skriver i sin debattartikel: ”det faktiskt inte finns några vetenskapliga belägg för att det skulle vara skadligt för barn att bli bestraffade.” I sin bok ”När barnen tog makten” pratar han också om att barn inte tar skada av ”reprimander”.
      Jag håller helt med om att barn gillar ordning och tydlighet. Jag är helt övertygad om att de vill veta vad som gäller i olika situationer och inte alls mår bra av vuxna som inte är tydliga med sina egna gränser!
      Det jag inte vill se är lydnad. De verksamma mekanismerna i lydnad är rädsla, skuld och skam. När barnen lyder oss vuxna gör de det för att de är rädda för oss (vi kan förstås välja att uttrycka det som att de har respekt för oss, men det är inte den sortens respekt jag eftersträvar), för att de vill undvika att uppleva skuld och skamkänslor.
      Det jag vill se är samarbete. Vuxna och barn som lyssnar på varandra, som försöker förstå varandra och som är måna om att hitta lösningar som fungerar för alla. Till skillnad från när det gäller lydnad finns det ingen quick-fix för att uppnå samarbete. Samarbete är något som uppstår i en relation mellan barnet och den vuxne. En relation där den vuxne tar ansvar för kvaliteten i umgänget. De verksamma ingredienserna är intresse, respekt (likvärdig och dubbelriktad), empati, ärlighet och åtminstone en liten gnutta humor.

      Reply

  • Avatar

    Katarina

    |

    Kan bara hålla med! Som lärare vet jag också att det bara är när man själv möter eleverna med respekt som man får respekt tillbaks. Det är något man förtjänar, inte något man får automatiskt med ålder eller titel.
    Tyvärr hamnar man allt för ofta i situationer där jag själv kan känna att barnen kommer i kläm. Det är tex svårt att säga till en elev som stör andra på ett eller annat vis under en lektion utan att de andra ser eller hör detta. Men som vuxen har man ansvar att hantera det på ett sätt som är så bra som möjligt för alla inblandade.

    Reply

  • Avatar

    Rollo

    |

    Hålller med dig, jag tror inte alls på bestraffningar som inlärningsmetod. Men med det sagt, så behöver också barn bli tillsagda, de behöver känna skuld och skam. Det är två nödvändiga känslor för människor. En del psykologer säger att det är just detta som gör oss till människor, med känsla för rätt och fel. Ett barn som aldrig fått känna skuld eller skam över sitt beteende kan riskera utveckla psykopati.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag tror också att skuld och skam är naturliga känslor och barn och vuxna upplever ofta dem. De är viktiga signaler till oss om att vi missat att ta hand om några behov som är viktiga för oss (tex omsorg om andra människor). Däremot tror jag inte att vi föräldrar behöver eller skall sträva efter att skuld och skambelägga våra barn. Skulden och skammen finns naturligt i våra barn och vi behöver hjälpa dem att lyssna till dessa känslor. Inte sträva efter att orsaka dem.

      Reply

  • Avatar

    Gunvor Carlsson

    |

    Det bästa Eberhard skrev var att vuxna människor idag uppför sig som tonåringar. Det kan ju inte bidra till att ge barnen en uppfattning om hur man skall vara som vuxen. Vi måste kräva av barnen, att de kommer i tid, att de har respekt för andra människor och sina kamrater. Detta skulle, enligt mitt sätt att se det, bidra till en lugnare miljö i skolan. För om man respekterar sina lärare, sina kamrater och sina föräldrar så blir det lugnare och bättre i skolan, i hemmet och på fritiden.
    Föräldrar uppför er som vuxna (och inte som kompisar) så blir era barn bättre vuxna själva!

    Reply

  • Avatar

    Michaela Söderström

    |

    Jag har läst David Eberhards artikel (observera inte boken)
    Det jag upplever David pekar på är barns behov av gränser.
    Och det håller jag med om.
    Jag tror att både barn och vuxna behöver gränser.
    Ibland sätter vuxna gränserna alldeles för snävt för barnen.
    Och det är tragiskt.
    Men inte är det ju så att barn föds med kunskap om det liv och den sociala gemenskap de just anlänt till!

    Jag tror på att hjälpa och stödja våra barn – vara deras guide i det här livet där vi som vuxna varit lite längre än dem.
    Om jag kastades in i ett beduinläger skulle jag vara glad för få en guides hand att hålla i – som berättade för mig vad som är bra och dåligt att göra i detta läger.
    Vi ska våra barns guider i detta stora äventyr – att vara människa på jorden.
    Det innebär att vi ibland behöver varna – och ibland säga att något inte är tillåtet.
    Om de ändå handlar emot våra varningar- så är det knappast ett straff om de råkar ut för något.
    Det kallas konsekvens!

    Reply

  • Avatar

    Petra

    |

    Jag anser också att barn behöver gränser. Gränser i bemärkelsen vetskap om vad människor i deras omgivning accepterar och inte accepterar, gillar och ogillar, längtar efter och vill undvika. Jag är absolut ingen anhängare av ett fritt föräldraskap/vuxet ledarskap i bemärkelsen att vi skall låta barnen göra som de själva vill utan att berätta om våra egna gränser. Det tror jag skapar osäkra, ledsna och sökande barn. Jag har skrivit om vikten av att vi vuxna tar ansvar för och uttrycker våra egna behov och önskemål bla här:

    http://petrakrantzlindgren.se/2013/06/03/nar-foraldrar-inte-tar-ansvar-for-sig-sjalva-forsoker-barnen-gora-det-istallet/

    och här:

    http://petrakrantzlindgren.se/2012/11/08/hjalp-jag-vill-gora-annorlunda-granser-med-respekt-del-1/

    Reply

  • Avatar

    Tobias Bäckström

    |

    Barn är barn och ska vara barn. Barn ska lära sig konsekvens av ett visst handlande. Barn måste få gränser och hjälp eftersom de är unga och långt ifrån mogna att ta beslut i allt för viktiga saker. Det blir lätt att man curlar sönder dom istället och ger fel intryck. Konsekvens beror givetvis på barnen, man måste hitta en väg som passar. Barn skall inte bara sitta i ett klassrum och lära in saker utan också livets skola där respekt för andra och uppsatta regler som att t ex komma i tid och vara tysta på lektionerna är minst lika viktiga samt grundläggande saker som ett rejält handslag.

    Reply

  • Avatar

    Annapanna

    |

    Jag gillar inte heller David Eberhard. Lustigt, att när man förespråkar respekt istället för lydnad och auktoritet så tror folk att man tycker att barn ska få göra precis vad de vill? (Jag sätter inte så många gränser för min son, men jag sätter många gränser för mig själv, vilket innebär att han verkligen inte alltid får som han vill. Jag tror också det blir lättare för barn att förstå om man utgår från sina egna gränser, snarare än att bara ge förbud, eller säga ”så gör man inte”. )

    För mig handlar det snarare om att jag tror att barn har en ”inneboende kraft” att vilja samarbeta och vilja sin omgivning väl. Under de förutsättningar att de själva blir behandlade väl. Vissa verkar tro att om man ger barn respekt och undviker att förödmjuka dem så blir de totalt gränslösa egoister.

    Med det sagt så kan jag faktiskt förstå så som skolan ser ut idag att man väljer att låsa dörren för dem som kommer försent. Av respekt för dem som kommer i tid. Och för att man många gånger i skolan inte har tid med annat än just en ”quick-fix” som egentligen inte löser problemet, men som ger en – för stunden – rimlig arbetssituation för dem som sköter sig.

    Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Jag läste precis igenom Eberhards artikel igen. Han skriver att ”barn inte mår dåligt av gränser”, inte att vi ska återinföra barnaga eller kränka våra barn. Han talar om bestraffningar av gränssättande karaktär – och i det läser jag in tex ‘om du slår på mig så vill jag inte sitta bredvid dig.’ eller ‘om du inte äter din mat så får du gå utan, för det är nu vi äter och det är det här som serveras’. Kanske även ‘river du sönder boken får du inte längre ha fri tillgång till böckerna, utan bara bläddra i dem när en vuxen är med’ och liknande

    Vidare skriver han att skolministern föreslagit att låsa klassrummen och så vitt jag vet är det inte han som är skolminister så det är knappast hans förslag. Kanske är det också det enda sättet dagens föräldrar lär sig respektera och ta ansvar för barnens tider.

    Reply

    • Avatar

      Annapanna

      |

      Då tolkar vi Eberhard olika – för mig är det inte ”straff” att säga ”om du slår mig så vill jag inte sitta bredvid dig”. Det är tvärtom bara att markera sina egna gränser – ”jag vill inte bli slagen på och om du inte slutar slå, så tänker jag själv ordna så att jag slipper bli slagen”. Ett straff skulle kunna vara ”om du slår mig så får du stanna på ditt rum resten av kvällen” eller ”om du slår mig så får du inte åka med och bada i morgon”.

      Man pratar ofta om straff vs konsekvenser, där straffen – bland annat – har som funktion att på något sätt skapa obehag för barnet, och ofta inte har någon direkt koppling till själva handlingen, medan konsekvens är en naturlig följd av ett beteende. Alla dina exempel skulle jag klassa som konsekvenser snarare än straff.

      Reply

  • Avatar

    Madelein - mother to three boys and three girls

    |

    Det som är mest kontroversiellt är egentligen att David helt utan förevändningar får göra reklam för sin egen bok. Fattar inte hur GP köpte det. För mig tycks det var det tydligaste med hela debattartikeln. Sen tror jag inte att det går att generalisera vad gäller barn. En del behöver det ena och del det andra.

    Reply

  • Avatar

    Marcus

    |

    Vi plockar verkligen upp olika saker i artikeln må jag säga! Jag själv fastnar för att han sätter huvudet på spiken när han skriver att barnen tagit makten på ett osunt sätt. Min uppfattning är att detta stämmer till fullo, och det är hårresande hur många föräldrar som idag kliver av från sitt föräldraskap. Dagligen möter jag detta i mitt yrke, i skolvärlden samt i mitt sociala smh. Är det verkligen så stor skillnad på den vardag vi möter, när flera skribenter ovan (samt i andra kanaler), menar att detta inte stämmer? Att föräldrar visst sätter gränser, genererar konsekvenser och visar vägen? För mig framstår det som en gåta isf. Jag möter avsevärt fler föräldrar som avsatt sig själva, än de som visar prov på annat. Flame on!

    Reply

  • Avatar

    anita malmros

    |

    Har nu läst Davids text och förstår vad du menar Petra! Ja det är verkligen ledsamt att vi ska ställas mot varandra. Varför måste det vara så aggressivt när dessa ämnen kommer på tal och den eviga projektionen att det blir barnens fel, de är skulden och problemet- Det är ju vi vuxna som inte är vuxna, vi tror att vi kan leda med makt och förtryck och sänder sedan ändå ut hopp och maktlöshet. Problemet är ju alla vuxna som omedvetet identifierar sig med sitt eget inre, lilla rädda barn. Vi som är vuxna nu, har ej fått vuxet stöd, utan fått lyda och bli nertryckta, tystade och anpassade. Så uråldrigt att tro att bestraffningar leder till något gott, disciplin och auktoritet skulle vara medlet? Vad är vi vuxna rädda för? Vad väcker barnen upp? Tänk om vi skulle ställa frågor till oss själva om oss själva och inte projicera allt på barnen! Söka stöd och bearbeta våra egna känslor och upplevelser, våga titta in i våra egna inre garderober. Barnen är aldrig problemet, det är vi vuxna som inte vågar ta vårt ansvar! Barnen är här och nu och lär oss nytt i varje stund!!! Tack för att du nyanserar debatten Petra. Det är så lätt att det blir svart eller vitt! Vi behöver ge barnen framtidshopp och inspiration genom att ovillkorligt lyssna på dem, och lära oss att agera vuxet och ge trygghet genom att svara an på oss själva som vuxna! Jobba på att bli medvetna om våra skuggsidor och alla känslor vi gömt och tryckt ner, de kommer på ett eller annat sätt ut, projiceras på barn och även andra vuxna! Det är dags att vakna upp!!!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack för dina ord Anita! Jag är enig med dig.

      Reply

      • Avatar

        Anna W

        |

        Jag också! Tack Petra och Anita. Era ord ger mig hopp så här i juletid:-)

        Reply

  • Avatar

    Elisabeth

    |

    Vill infika att det där med att låsa dörren kanske inte borde vara aktuellt i grundskolan. Det går säkert att komma på andra lösningar beroende på situationen och med hänsyn till vilket barn det är som kommer försent. I gymnasiet däremot är jag helt och hållet för denna metod eftersom barnen då är så pass vuxna att de borde veta att man kommer i tid av respekt för läraren och de andra eleverna. Läraren ska självklart tydligt informerat om att dörrlåsning och frånvaro är konsekvensen av att komma försent. Har själv fyra barn i åldrarna 1 1/2 – 17 1/2 år och försöker i min uppfostran ta hänsyn till deras åsikter och vara respektfull. Behandla och bemöta dem så som jag själv vill bli behandlad och bemött kort sagt.
    Tycker det finns vettiga åsikter hos både dig Petra, hos David och hos flera andra som jag följer och jag tar till mig och sorterar bort 🙂

    Reply

  • Avatar

    Carlsson

    |

    Att du diskuterar en debattartikel om barnuppfostran med dina barn (8 och 11 år) och sedan utgår från deras slutsatser ger ju helt klart David Eberhard en poäng med sin text…

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Och vilken poäng skulle det vara menar du?

      Att föräldrar samtalar med sina barn och tar deras tankar på allvar?
      Att föräldrar tilltror sina barn förmågan att yttra sig om hur de själva upplever andra människors handlingar?

      Personligen ser jag inget problem i det. Tvärtom.

      Reply

  • Avatar

    Mats

    |

    Fråga vem som helst vilken lärare de tyckte/tycker bäst om i skolan och de svarar ”hon som var så sträng…”

    Reply

  • Avatar

    Pamela

    |

    Hej Petra,
    Vad besviken jag blir att läsa din kommentar inte för att du ska hålla med David eller inte utan för att du plockar fram det som är minst viktigt i debatten. Att skolan inte fungerar bra i Sverige och att barnen inte lär sig som dem ska är en sanning.
    Att läraren inte bestämmer längre i skolan och att föräldrarna inte ”vågar”, ”kan” eller ”orkar” vara ledare i barnen livs är också en sanning.

    Mest besviken blir jag för att du som förälder lurar dina barn när du presenterar det David säger på ett felaktigt sätt. Debatten handlar inte om att låsa dörren för eleverna när de kommer försent. Debatten handlar om att vuxna behöver synas, våga finnas där för barnen, uppfostra barnen, visa vägen. Självklart kommer vuxna att göra misstag men viktigaste av allt är att vuxna agerar, att de deltar i barnens liv på ett aktiv sätt och inte sitter där utan att göra någonting som det är idag.

    Vänligen
    Pamela

    Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    En trygg lärare med pondus sätter gränser utan att göra en stor sak av det. Elever känner sig trygga i sådan miljö. För min del handlar det inte om att straffa utan att sätta gränser som är ok för för familjen, omgivningen och för framtiden. Utåtagerande barn utan gränser är ju otroligt jobbiga. Och kommer att få det svårt när man i vuxenvärlden ska anpassa sig till något som de inte fått lära sig.

    Reply

  • Avatar

    Lis

    |

    Jag tycker att det är en intressant diskussion och att det finns vettiga åsikter på båda håll. Lite tråkigt att det på något sätt tenderar till att bli två läger, där den ena sidan står mot den andra. Som att det skulle vara två ytterligheter, vilket det egentligen nog inte är. Många här vill måla upp Eberhard som någon auktoritär som vill att man ska slå barnen när de inte lyder. Så är ju inte fallet……Eberhard i sin tur målar kanske upp den andra sidan som slappa föräldrar där ungarna totalt har makten. Så är det ju inte heller…..
    Mycket handlar om vad vi lägger för värderingar i olika ord. Detta skiljer sig mycket. Vad är ett straff? Vad är en konsekvens? Vissa associerar genast straff med att man slår barnen, medan för andra är straff en negativ konsekvens. Det märks tydligt på hur olika alla tolkar Eberhards artikel. Det handlar helt enkelt om vad vi själva lägger för värderingar i olika uttryck. Det handlar också om oss själva, hur vi läser och tar till oss texten. Och faktiskt lite vad vi vill läsa tror jag! Dessutom slarvas det med uttrycken och förståelsen av dessa. En auktoritet och en auktoritär är inte samma sak. Att vara en auktoritet behöver på intet sätt vara dåligt. Däremot att vara auktoritär. (tycker i alla fall jag)
    Petra, jag är lite nyfiken på hur du ser det när barnen bli vuxna. I vuxenvärlden så finns det ju helt klart straff och negativa konsekvenser, om än på ett litet annorlunda sätt. Om vi slår någon så kan vi hamna i fängelse, om vi hotar någon kan vi också hamna i fängelse, om vi skriker rasistiska ord kan vi hamna i fängelse. Att köra för fort kan leda till att vi får bötesstraff. Kommer vi inte i tid till vårt jobb, så kan vi förlora jobbet eller kanske få avdrag på lönen. Så fort vi har fyllt 18 så är det ju här vi hamnar, att våra icke-önskade beteenden får konsekvenser eller att vi får straff. Blir det en chock för barnet att träda in i denna värld, om man under hela sin uppväxt aldrig har haft en negativ konsekvens av ett beteende eller ett straff? Bara nyfiken hur din tankegång går där, då det faktiskt är så det ser ut i vuxenvärlden.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jo självklart skulle det bli en chock.
      Tolkar du det jag skriver som att jag anser att barnens beteenden inte skall få några konsekvenser? Som att vi vuxna skall acceptera allt barnen gör? I så fall har jag inte varit alls så tydlig som jag vill vara. Självklart behöver vi vuxna uttrycka våra gränser och tydliggöra vad vi accepterar och inte accepterar! Om mitt barn kastar spelpjäserna när spelet går dåligt för henne så reser jag mig förmodligen och går därifrån. Om mitt barn inte sitter still på restaurangen så tar jag förmodligen med henne hem. Livet är fullt av konsekvenser! För mig handlar det om hur jag är i dessa sammanhang. Vilket budskap jag förmedlar med hjälp av ord, kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck. Sänder jag signalen: ”Det här är viktigt för mig. Det här accepterar jag och det här accepterar jag inte därför att…”? Eller sänder jag signalen: ”Du duger inte. Du borde skämmas. Du borde veta bättre.” Fokus på mina egna behov vs. fokus på barnets fel och brister. Stor skillnad. Det ena väcker (förhoppningsvis) barnets empati och förståelse. Det andra väcker rädsla, skuld och skam hos barnet.

      Reply

      • Avatar

        Annapanna

        |

        Vilket bra svar. Jag håller med till hundra procent, det handlar om att fokusera på sig själv och ta ansvar för sina egna gränser i stället för att skuldbelägga barnet.

        Det blir alltid prat om att det finns fängelse för vuxna när man säger att man inte tycker det är bra att straffa barn. Och ja, som vuxen kan man åka i fängelse, det är ett straff. Men vad är syftet och hur bra fungerar det egentligen? Det är ju knappast så att de som varit i fängelse en gång aldrig hamnar där igen, eller ”kommer på bättre tankar” av det. Fängelse fyller sitt syfte i att hålla farliga människor borta från samhället, men när de kommer ut så är det i de flesta fall lika illa, eller värre. Så när vi så tydligt kan se att ”straff” inte fungerar på vuxna (med ”fungerar” menar jag då att man utvecklas som person och lär sig något till nästa gång), hur sjutton kan vi då tro att det fungerar på våra barn?

        Reply

      • Avatar

        Lis

        |

        Nej, det var verkligen inte så jag menade, att jag tror att du anser att barns beteende inte skall få konsekvenser. Jag menar bara att samhället i övrigt är uppbyggt på så sätt att man får straff (eller negativa konsekvenser) när man gör något man inte får. Sedan kan man ju givetvis diskutera nyttan och resultaten med detta. Att få fortkörningsböter skulle kunna liknas vid indragen veckopeng. Att hamna i fängelse om man har slagit ner någon kan liknas med att få gå upp på sitt rum om man slagit till sitt syskon. Jag förespråkar inte på något sätt en uppfostran med straff själv, just för att jag inte tror att det har någon effekt. Eller snarare rätt effekt. Men ändå är det den principen som övergripande används av samhället gentemot invånarna. Bör man ändra på det och i så fall hur?

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Aha, du undrar jag om jag tycker det vore önskvärt med en annan princip än straffprincipen även i samhället?
        Ja, absolut! Jag har svårt att se ett samhälle helt utan det (även om det vore underbart!), men nog sjuttsingen skulle vi kunna använda oss betydligt mindre av ”vedergällning” om vi tillät oss att vara mer sårbara och kommunicera kring våra egna behov istället för att kommunicera kring vad vi anser att andra människor gör fel och borde göra annorlunda. Den typen av kommunikation skapar inte kontakt mellan människor, utan motstånd, skuld och skam.

        Reply

  • Avatar

    Regeringen

    |

    Petra, jag är helt och hållet med på att barn inte ska skuldbeläggas. Jag förespråkar verkligen inte straff, men tycker samtidigt att det är viktigt för barn att veta att tills dom är myndiga så är det föräldrarnas skyldighet att ta ansvar för sina barns handlingar.

    Jag tror stenhårt på att prata, diskutera, ta hänsyn till andras åsikter och vara tydlig med vad jag tycker.

    Problemet är att det inte alltid fungerar att vara tydlig med mina behov och önskemål. Ta t.ex det här med att komma hem och slänga sina ytterkläder i en hög på golvet. Trots en massa prat om risken att någon snubblar, att kläderna har hängare som dom ska hänga på, och att jag blir på dåligt humör av att ha en hög ytterkläder på hallgolvet och att det var tjatigt att behöva säga till varenda dag om samma sak, så skedde ingen större förrändring.

    En dag fick jag nog. Jag sa att från och med nu får den som slänger sina ytterkläder på golvet 5 kr i avdrag på veckopengen, varje gång det händer.

    Det här ser iallafall jag som ett straff och inte en konsekvens. Alltså något jag egentligen vill ta till, men eftersom jag inte hittade någon lämplig konsekvens, så var det så det blev. Efter den dagen har inte ytterkläderna legat på golvet en enda gång.

    Jag vill gärna ha tips på hur jag kunde ha hanterat situationen på ett bättre sätt, utan hot och straff om barnen fortsatt slänga ytterkläderna på golvet.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag tror att vi väldigt lätt hamnar just i din fråga: vad gör man när barnen gör/inte gör X/Y/Z? Jag tror att det är väldigt viktigt att backa några steg i de lägena och ställa sig själv frågan VARFÖR barnen inte gör det man ber dem om. (http://petrakrantzlindgren.se/2012/02/26/fragan-jag-onskar-att-fler-foraldrar-funderade-over/)Lika viktigt som det är att vi berättar om våra behov och önskemål är det att vi också lyssnar och försöker förstå barnens behov och önskemål. Vad var det som var viktigt för dem som gjorde att de lät kläderna ligga på golvet? Att fråga, försöka förstå och respektera svaret. Och utifrån det försöka hitta en lösning som alla kan acceptera. Min erfarenhet är att om barnen har tillit till att också deras behov kommer att bli hörda och respekterade (att föräldern inte redan från början bestämt sig för en enda acceptabel lösning och bara håller på och pratar snällt med dem för att övertyga dem om att göra precis det hon/han själv vill) så brukar de vara villiga att prata sig fram till en lösning som är bra för alla.

      Självklart kan man hota barnen med avdrag på veckopengen. På plussidan kan man då skriva upp att barnen gör som man vill och kläderna hängs upp. Min gissning är att det också finns något på minussidan (som handlar om hur hotet påverkar förtroendet och tilliten i relationen). Det är upp till varje förälder att själv avgöra hur man vill vikta plus och minusposten. Viktigt tänker jag dock är att minnas att det oftast finns både positiva och negativa konsekvenser av det vi gör (och inte bara titta på de positiva).

      Reply

  • Avatar

    Regeringen

    |

    Jag frågade barnen varför dom slängde kläderna innanför ytterdörren.
    ”För att det är jobbigt att hänga upp dom”
    ”Jag glömde”

    Vi pratade sedan om varför jag vill att de ska hänga upp kläderna (det är lätt att snubbla när det ligger en hög kläder utanför dörren vilket en av dom också gjorde och läppen sprack) och att kläderna lättare blir förstörda om man inte tar hand om dom och hänger undan dom.

    Jag hade kunnat förstå argumentet att det är jobbigt att hänga upp kläderna om krokarna varit en bit där ifrån eller satt för högt, eller att kläderna saknade hällor att hänga dom i. Då hade vi åtgärdat det istället.

    Jag tror i själva verket att det handlar om att det är en väldigt oviktig handling för mina barn. För dom finns det inget positivt med att göra det, och inget direkt negativt med att inte göra det. Därför finns det heller inget incitament i deras synvinkel att förändra sitt beteende. Det positiva med det hela (inte behöva avbryta leken för att hänga upp kläderna, en mamma som inte säger till om samma sak varje dag) märker de ju inte förrän vanan är etablerad.

    Så vad gör man i mitt exempel med slängda ytterkläder? Jag tycker ju inte själv att hot om indragen veckopeng är ultimat. Inför belöningssystem för att uppmuntra att hänga upp ytterkläderna? Accepterar att behovet ligger hos mig och hänger upp ytterkläderna själv? Låter kläderna ligga tills barnet en dag kommer ihåg/inte tycker det är jobbigt längre? Jag är fortfarande intresserad av några konkreta exempel på lösningar.

    Andra svåra situationer är mitt filmexempel i tidigare inlägg. Jag VET ju inte att min son skulle drömma mardrömmar efteråt. Men jag är tämjligen säker. Ska jag gå på min magkänsla eller ska jag lyssna på sonens argument och låta honom se filmen? Han blev superbesviken och tyckte jag var världens dummaste mamma. Erbjudandet om en lämpligare film, tillsammans med kompisen och popcorn som plåster på såret, var inte ett alternativ som han gjorde honom gladare.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Ibland behöver man lyfta blicken från själva situationen. I det här fallet kläderna på golvet. Förmodligen var det precis som du säger, att de inte förstod vitsen med det du bad om. Samtidigt är det en ganska liten ansträngning att hänga upp grejerna. I det läget kan man misstänka att det egentligen inte alls handlar om kläderna, utan att klädfrågan är ett uttryck för något annat. Kan det handla om en längtan efter kontakt och uppmärksamhet? (I många familjer får man mer uppmärksamhet när man inte hänger upp sina grejer än när man gör det och om man längtar efter att bli sedd kan man då anta att lämna kläderna på golvet kan vara en effektiv strategi.) Kan det handla om ett behov av självständighet? Ett barn som längtar efter att ta större ansvar för sitt eget liv, bestämma mer över sig själv, och undvika att bli bestämd över, och som väljer kläderna som en symbolfråga för att förmedla just det?

      Ang filmen skulle jag lita på min magkänsla. Som jag ser det har föräldern ett ansvar att skydda sitt barn. Men jag är inte säker på om jag förstår ditt problem? Du skriver att han blev besviken. Var det det som var ditt problem? Det tror jag att vi föräldrar måste räkna med att våra barn blir ibland. Det hade varit lite mycket att hoppas på att han både skulle acceptera ditt beslut att han inte fick se filmen och dessutom gillar beslutet… Tack och lov är föräldraskap ingen popularitetstävling ;-).

      Reply

    • Avatar

      Helen

      |

      Hemma hos oss har vi accepterat klädslängandet och samtidigt löst problemet med kläder på golvet – genom att köpa en stor korg för barnens ytterkläder.

      Reply

  • Avatar

    viktoria

    |

    Sådanna här ämnen gör ju alltid så att jag får lite ont i magen. Gör vi rätt eller gör vi fel med våra barn. Som småbarns förälder har jag ju inte fått något facit ännu. Har man vuxna barn kan man kanske yttra sig på ett helt annat sätt och klappa sig för bröstet för att man tror sig har format goda individer. Men kanske individen har format sig själv hur den vill vara och bli.
    Jag vill vara mina barns bästa vän, förälder , trygghet och till viss del kunskaps bank. Jag vill försöka få dem att förstå vad som är viktigt i livet och hur man tar hand om ,och värde sätter sig själv och andra och den miljö vi lever i.
    Det tror jag också att de flesta andra föräldrar vill.

    Vi är så olika som föräldrar och vi har alla helt olika barn så vi får nog göra helt olika allihopa.

    Men visst kan jag också bli rädd när något barn slår mitt barn och föräldern lite lamt säger” du behöver väl inte slå så hårt” eller” klappa försiktigt” ( vem vill egentligen bli klappad om man inte är en hund)

    Reply

Lämna en kommentar